om översyn av rättegångsbalken
Motion 1975/76:714 av fru Jacobsson
11
Motion
1975/76: 714
av fru Jacobsson
om översyn av rättegångsbalken
Vår nu gällande rättegångsbalk trädde i kraft 1948. Principerna för
en processreform hade emellertid varit föremål för utredning redan från
tiden före sekelskiftet, och utformningen av lagen skedde i huvudsak på
1920- och 1930-talen. Processkommissionens betänkande avgavs sålunda
1926 och processlagberedningens 1938. Överläggningar rörande
huvudpunkterna i processlagberedningens förslag ägde rum inför chefen
för justitiedepartementet i juni 1939, och lagrådets yttrande kom 1940.
Sett i ett historiskt perspektiv skulle detta inte behöva betyda att
rättegångsbalken redan nu vore föråldrad. Men förarbetena var praktiskt
taget slutförda före andra världskriget, och efter detta har det skett
stora förändringar inom andra delar av rättsordningen och samhällslivet
i övrigt. Det processförfarande, som infördes 1948, svarar därför
inte mot de krav man i dag kan ställa på snabhbet och effektivitet vid
konfliktlösningar. Visserligen har delreformer av rättegångsbalken genomförts,
och för närvarande är flera utredningar i gång inom detta
område. Men i det stora hela kvarstår dock förfarandet oförändrat.
Enligt min uppfattning bör en samlad översyn av rättegångsbalkens
regler påbörjas utan dröjsmål. Det är angeläget både med tanke på de
partiella reformer som genomförts och är under utarbetande och med
tanke på ytterligare reformbehov. Viktiga delreformer, såsom lagen om
rättegången i tvistemål om mindre värden, bör arbetas in i rättegångsbalken.
Resultaten av de utredningar, som är i gång, exempelvis om
straffprocessuella tvångsmedel, bör samordnas. Vid beaktande av ytterligare
reformbehov bör de kapitel som reglerar själva förfarandet ges
prioritet, då det är särskilt angeläget att dessa, som är de viktigaste ur
rent praktisk synvinkel, blir moderniserade.
Det är omöjligt att i en motion ange samtliga frågor i rättegångsbalken
som behöver ses över. Lagens terminologi kan säkerligen i vissa
hänseenden förenklas och göras mera entydig. En del stadganden är
onödigt svårbegripliga för allmänheten. En allmän granskning av lagens
språkliga avfattning förefaller mig väl behövlig.
Beträffande brottmålsprocessen vill jag framhålla följande. Vid tiden
för rättegångsbalkens tillkomst var de svenska åklagarna inte alls så kvalificerade
som för närvarande, vilket motiverade att domaren måste vara
mer aktiv för gestaltande av processmaterialet än vad som för närvarande
är av behovet påkallat. Men inte bara åklagaren utan även den tilltalade
och hans försvarare är illa tillgodosedda så till vida att deras möj
Mot. 1975/76: 714
12
ligheter att aktivt medverka i processen är begränsade. Bestämmelserna
i 46: 6 rörande handläggningen vid huvudförhandling är numera delvis
obsoleta, och praxis är ganska varierande vid olika underrätter. Beträffande
huvudförhandlingen är det särskilt påfallande vilken tillbakaskjuten
roll som lagen tilldelat försvararen. — Brottsrekvisiten är ej
alltid tillräckligt preciserade före huvudförhandlingen, vilket kan föranleda
uppskov med denna. Ett tänkbart botemedel mot detta är att
införa möjlighet till muntlig förberedelse i komplicerade brottmål liksom
i tvistemål.
Beträffande tvistemålsprocessen vill jag framhålla följande. Det har
visat sig att förfarandet vid underrätt inte är lämpat för tvister inom
näringslivet. Rättegången tar för lång tid. Den blir för dyrbar. Behovet
att skydda affärshemligheter kan inte tillgodoses. Inom näringslivet anser
man sig i regel inte ha tid att vänta på ett slutligt avgörande av en tvist
i inemot tre år, vilket är normaltiden, då överklagande skett. I många
fall kan allmän underrätt inte erbjuda den specialistkunskap inom domstolen,
som behövs för att taga hand om dessa mål. Anmärkas bör att
det nuvarande skiljeförfarandet inte utgör något fullgott alternativ till
rättegången vid allmän underrätt för avgörande av dylika mål. Det är
inte alls säkert att ett förfarande inför skiljedomstol blir snabbare och
billigare än inför allmän underrätt.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att SOU 1972: 22 ännu inte
lett till någon lagstiftningsåtgärd. I detta betänkande föreslogs att våra
underrätter även skulle kunna fungera som ”skiljedomstolar”. Vare sig
man på detta sätt vill tillfredsställa näringslivets behov eller på något
annat sätt, exempelvis genom inrättande av specialavdelningar för handelsmål
vid några av de allmänna underrätterna, bör något göras åt
saken. Det är inte rimligt, att den statliga rättskipningen skall vara organiserad
så att den är praktiskt taget oanvändbar för slitande av de ur
ekonomisk synpunkt mest betydelsefulla tvisterna.
Att förorda ytterligare specialavdelningar vid våra underrätter aktualiserar
frågor av speciellt slag. Det har visat sig att de nuvarande forumreglerna
kan avsevärt förlänga processen. Bl. a. borde man därför överväga
att i de fall, i vilka man först i högre instans upptäcker att ett mål
handlagts av allmän domstol i stället för av specialdomstol, eller tvärtom,
högre instans inte nödvändigtvis skulle behöva hänvisa målet till förnyad
handläggning vid behörig första instans.
Den ökade specialiseringen av vår rättskipning medför även andra
problem, t. ex. med avseende på domarkarriären och cirkulationssystemet.
Det är ingen mening med att inrätta en specialavdelning, om de
där tjänstgörande domarna vart tredje år skall cirkulera mellan denna
och andra avdelningar inom samma domstol. Man borde åtminstone
undantaga de äldre domarna från cirkulationssystemet.
Beträffande förfarandet i överrätt vill jag endast peka på frågan
Mot. 1975/76: 714
13
om inte möjligheten att anordna muntlig förberedelse vid hovrätt skulle
kunna rationalisera handläggningen. Nu finns ju endast en begränsad
möjlighet jämlikt 50: 12 och 51: 12 att ”höra” part eller annan.
Med hänvisning till det anförda föreslås
att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om att den
skyndsamt tillsätter en utredning för översyn av 1948 års
rättegångsbalk.
Stockholm den 23 januari 1976
ULLA JACOBSSON (m)
Övrigt om motionen
Intressenter
