om översyn av den centrala samhällsförvaltningen

Motion 1980/81:649 av Egon Jacobsson och Kurt Ove Johansson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

5

Motion

1980/81:649

av Egon Jacobsson och Kurt Ove Johansson
om översyn av den centrala samhällsförvaltningen

Under 1950- och 1960-talen genomfördes en av de största förändringarna
i svensk samhällsorganisation i modern tid — kommunreformen. Under de
senare åren av 1960-talet följde därefter de första samlade försöken till
reformer i samma riktning för länsnivån — landsting, länsstyrelser och
annan statlig decentraliserad förvaltning.

Det finns i de reformer som genomförts, eller som håller på att genomföras,
viktiga grunduppdrag som hänger samman med vår syn på samhällsorganisationen
som helhet. Kommunreformen gav oss starka kommuner
med brett ansvarsområde och relativt stora befolkningstal. Syftet var att
kommunen inom sin gräns skulle förfoga över så stora delar av samhällsservicen
att en samhällsplanering bedriven på kommunal nivå framstod
som meningsfull.

För att garantera de nationella intressena — jämlika levnadsförhållanden
i alla delar av landet och ett gott resursutnyttjande i nationen som helhet behölls
länsstyrelsen som ett regeringens regionala organ, när den regionala
samhällsplaneringen kraftigt förstärktes vid 1970 års partiella länsstyrelsereform.
Men för att samhällsplaneringen på regional nivå skulle innefatta
en sammanvägning av nationella och regionala politiska intressen och för
att förankra samhällsplaneringsarbetet hos representanter för de politiska
partierna tillsattes lekmannasstyrelsen med landstinget som valkorporation
för hälften av ledamöterna.

Länsberedningens förslag gav landstingen en förstärkt ställning som
markerar landstinget som en länets kommun med politiskt ansvar för
länsfrågor som inte bör vara statliga.

Ett undantag gäller samhällsplaneringen på regional nivå. Eftersom den
bör omfatta hela skalan av statlig, landstingskommunal och primärkommunal
planering och då den innehåller väsentliga inslag av statlig utjämningspolitik,
sysselsättning och ekonomisk politik gjordes regeringens regionala
organ — länsstyrelsen - till ett samverkansorgan för de tre parterna
stat, landsting och primärkommun.

Med utgångspunkt i genomförda och planerade reformer för den lokala
och regionala nivån kan man beskriva vår syn på samhällsorganisationen i
några enkla punkter.

Samhällsarbetet skall hållas samman med ett klart markerat yttersta
ansvar hos regering och riksdag. Via regeringens regionala organ - länsstyrelsen
— samverkar statsmakten med de båda andra direktvalda nivåerna,
landsting och primärkommuner.

Mot. 1980/81:649

6

Det politiska ansvaret ställs i centrum och därmed de politiska partierna.
De politiska partierna skall verka inom direktvalda politiska organ och där
inte bara i planeringen ange färdriktningen utan också i politikens verkställande
del övervaka och anpassa till människors behov. De politiska partiernas
verksamhet inom samhällsorganen blir ett av de verksamma medlen
mot tilltagande byråkratisering i en hittills expanderande offentlig
sektor.

Organisationen för samhällsförvaltningen på central nivå har ingen klar
anknytning till den förvaltningsideologi som gällt för kommunreformen
och som genomsyrar förslagen till organisationen på länsnivå. Medan
politiker arbetar inom varje nämnd och styrelse hos kommuner och landsting,
och all samhällsverksamhets politiska karaktär således understryks,
står politikerna på central nivå i viktiga avseenden utanför den statliga
förvaltningen. Vår lagstiftning innehåller i sitt skydd av ämbetsverkens
självständighet mera av skydd gentemot politikers inflytande och deltagande
i arbetet än föreskrifter som kan garantera den politiska styrningen,
därmed också det politiska ansvaret för samhällsverksamheten inför väljarna.

Det kan självfallet diskuteras hur långt in i samhällsarbetets detaljer som
politikernas medverkan skall sträcka sig. Självklart finns ett antal verksamheter
av närmast teknisk karaktär, där politiska avgöranden saknar
intresse. Men tanken att viktigare planeringsuppgifter skulle genomföras
utan politisk insyn och direktmedverkan under arbetets gång skulle på
kommunal eller landstingskommunal nivå förefalla verklighetsfrämmande.
En politisk diskussion i efterhand är inte tillräcklig. På samma sätt skulle
det vara helt främmande inom kommunalpolitiskt arbete att utnämnda
tjänstemän drog upp riktlinjerna för politiken inom deras avgränsade områden.

Inslag av sådan planeringsverksamhet och sådan grundläggande utformning
av politiska huvudlinjer förekommer vid enskilda ämbetsverk i dag.

För den politiskt engagerade på lokal och regional nivå lyser detta starkt
i ögonen i de fall som politiska beslut inom kommuner och landsting prövas
av statliga verk. Den förfarne kommunalpolitikern eller landstingspolitikern
vet hur ”verkets linje” ser ut och försöker inom verkets uppfattningsram
hävda kommunens eller landstingets intresse.

Samma förhållande gäller såväl när en genomfartsled skall byggas med
statsbidrag som när ett landsting diskuterar önskvärdheter av samlokalisering
av långvårdsenheter med primärkommunala åldersdomshem. Men
”verkets linje” är föränderlig. Ett byte av en ansvarig tjänsteman kan
räcka för kursförändringar.

Ämbetsverkens självständighet och starka ställning speglar emellertid
ytterligare problem i möjligheterna att låta den centrala samhällsförvaltningen
framtona som en politisk helhet. Risken måste vara stor att de
ansvariga inom verken så identifierar sig med sina uppgifter att tillräckliga
hänsyn i arbetet till verksamheter också utanför verket blir svåra att ta.

Mot. 1980/81:649

7

Man märker ibland hos verken en motsatsställning till andra verk i
diskussionen om resursfördelningen. Det kan också konstateras att samarbetet
mellan verken i frågor, där mer än ett verk berörs, stundtals varit
tveksamt och svagt. Naturligen bedrivs vägplanering, planeringen för hamnar
och flygplatser och planeringen för järnvägarna i ett sammanhang. Men
var och en av dessa sektorer har sin planering fast förankrad i det egna
verket. Planeringen bedrivs också utifrån skilda principer. Vägarnas planering
görs med utgångspunkt i till ekonomiska mått översatta nyttobegrepp,
som inte finns på flygplaneringssidan på samma sätt och som heller inte
tillämpas för planeringen av järnvägarna. Till yttermera visso planeras
dessa också utifrån företagsekonomiska marknadsprinciper. Sammanvägningen
med annan transportplanering blir därigenom svårgenomförbar. En
successivt genomförd trafikplanering av det slag som nu inletts innebär
avsevärda fördelar i jämförelse till nu existerande system, men frågan
måste resas — rår den regionala trafikplaneringen på de statliga verkens
egen, sektoriellt bedrivna, planering? I en situation där regeringen hade en
starkare ställning i förhållande till de planerande organen skulle också helt
självklart regeringens regionala organ - länsstyrelsen — få större genomslagskraft
för sin planering.

Särskilt i förändringssituationer kan den utpräglade självständigheten
hos statliga verk, och den långtgående kompetensen hos dessa, liksom den
högt utvecklade tekniska och administrativa kompetensen hos verken,
leda till problem. Själva styrkan och stabiliteten i organisationen kan,
tillsammans med tendensen att skapa en verkets politik på det egna området,
leda till svårigheter vid anpassningen till en ny situation.

Karaktäristiskt för dagens situation är att reglerna för diskussion i riksdagen
inte medger att verkens tunga och viktiga frågor kan bli föremål för
debatt, med mindre än att debatten förs principiellt kring instruktioner
eller författningar som beslutats av regeringen. Talmannens klubba skall
falla och bryta den politiska diskussionen när sådana frågor ventileras, där
verken förvaltar ett självständigt politiskt ansvar.

Vi har värnat om den traditionen i svensk förvaltning att den politiska
makten skall skiljas från den verkställande. När traditionen innebär ett
hinder för utkrävande av ansvar för viktiga delar av samhällsorganisationen
är det svårt att känna någon entusiasm för traditionen. Makt utövad
av valda representanter är enda formen för legitimt utövad politisk makt i
en demokratisk stat. Möjligheten att utkräva politiskt ansvar måste därför
finnas för all politisk maktutövning.

Denna motion vill peka på och understryka behovet av en fortsatt
stegvis reformering av samhällssituationen. Vi bör inte sätta stopp vid en
reformering av landstings, länsstyrelsers och primärkommuners arbetsförhållanden
och ansvar. Även om de centrala problem som ovan diskuterats
för den centrala förvaltningen inte gäller alla ämbetsverk och alla frågor
som handhas av ämbetsverk finns det enligt vår mening skäl till en generell
översyn av samhällsförvaltningen på central nivå.

Mot. 1980/81:649

8

De olika initiativ sorn skett beträffande en översyn av socialstyrelsens
och skolöverstyrelsens organisationer och uppgifter hälsar vi med tillfredsställelse,
även om vi anser att man kunnat gå längre för att uppnå en ökad
demokratisering, decentralisering och därmed ökad effektivitet.

Undertecknade kräver därför att den översyn som inletts av samhällsförvaltningen
på central nivå nu intensifieras och utökas till att omfatta
hela den statliga samhällsförvaltningen.

Mot bakgrund av vad som anförts i motionen hemställer vi

att riksdagen hos regeringen begär att den statliga samhällsförvaltningen
på central nivå blir föremål för en bred översyn.

Stockholm den 22 januari 1981

EGON JACOBSSON (s)

KURT OVE JOHANSSON (s)