om översyn av arbetslagstiftningen.

Motion 1971:155 av herr Geijer, Arne, i Stockholm m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 155-161 år 1971

Mot. 1971

155-161

Nr 155

av herr Geijer, Arne, i Stockholm m. fl.
om översyn av arbetslagstiftningen.

De allt starkare kraven på en demokratisering av arbetslivet har ett
klart samband med övriga förändringar i samhället. Utbyggnaden av
det medborgerliga inflytandet och den sociala omdaning som ägt rum
i samhället under de senaste decennierna har inte åtföljts av motsvarande
förändringar och inflytande för arbetstagarna på arbetslivets område.
I dag framstår därför en demokratisering av arbetslivet som en av
de mest betydelsefulla uppgifterna i samhället.

En avgörande fråga blir att åstadkomma en större jämställdhet och
bättre partsbalans mellan arbetstagare och arbetsgivare. För att möjliggöra
en sådan utveckling synes det nödvändigt att göra en översyn av
lagstiftningen på arbetslivets område.

Trots olika inskränkningar i såväl avtal som lagar i arbetsgivarens rätt
att antaga och avskeda personal samt leda och fördela arbetet upplevs
med rätta denna princip som ett hinder för en verklig demokratisering
av arbetslivet. En bestämmelse i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar
- § 32 - ålägger medlem av föreningen att i de kollektivavtal som
ingås inta klausul bl. a. om att arbetsgivaren har rätt dels att fritt antaga
och avskeda arbetare, dels att leda och fördela arbetet. Sekundärt
kan med § 32-principen även avses sådan klausul i kollektivavtal som
korresponderar mot stadgandet.

I vardagligt tal brukas § 32-principen också som rubrik för de befogenheter
som enligt vad arbetsdomstolen fastslagit som allmän rättsprincip
tillkommer arbetsgivare, i den mån ej begränsningar stipuleras
i lag eller avtal. Vanligen åsyftas väl de befogenheter som SAF-stadgandet
uttryckligen tar sikte på, men principen kan också uppfattas som
ett uttryck för alla arbetsgivaren tillkommande beslutsfunktioner i företaget.
Den suveränitet som garanteras honom på detta sätt försätter
honom i ett överläge bl. a. vid tillämpningen av ingångna enskilda och
kollektiva avtal samt vid utformningen i övrigt av de förhållanden
varunder arbetet utföres.

För att uppnå ett ökat inflytande för de anställda och en bättre
partsbalans är det angeläget att § 32-privilegiema avvecklas. Arbetsgivare
och arbetstagare bör gemensamt förfoga över arbetsvillkoren i vidaste
mening. Detta mål kan nås på olika vägar: dels genom avtal, dels genom

1 Riksdagen 1971. 3 sami. Nr 155-161

Mot. 1971:155

2

ändringar i gällande lagstiftning. En kombination av båda dessa framgångsvägar
är också tänkbar. Enbart ett avskaffande av § 32 i SAF:s
stadgar och motsvarande bestämmelser i kollektivavtalen löser inte dessa
frågor. Arbetsdomstolen har fastslagit att arbetsgivarens bestämmanderätt
i dessa avseenden gäller som allmän rättsprincip oavsett om bestämmelsen
finns i avtalen eller inte.

Inom Landsorganisationen arbetar för närvarande en kommitté som
har till uppgift att till 1971 års LO-kongress lägga fram ett förslag
till handlingsprogram för företagsdemokratins vidareutveckling. Denna
kommitté har också till uppgift att granska ovannämnda frågor. I detta
sammanhang bör det vidare erinras om att arbetsgivarens rätt att
avskeda arbetstagare för närvarande granskas av en statlig utredning.

Arbetsgivarens rätt att leda sitt företag och därmed bestämma om
dess organisation och verksamhetsformer baseras på principen att bestämmanderätten
är en funktion av ägandet. Denna princip framgår också
av aktiebolagslagen som ger aktieägarna den högsta beslutanderätten
även om denna rätt i många fall är av formell natur. De begränsningar
i handlingsfriheten som gäller enligt aktiebolagslagen är i första hand
motiverade av hänsyn till borgenärerna. De anställdas berättigade intressen
behandlas inte alls där, vilket är ett klart otillfredsställande förhållande.

Vid förhandlingarna om upprättande av kollektivavtal torde parterna
från rättslig synpunkt kunna sägas jämställda med varandra i fråga om
möjligheter att hävda sina intressen. På tillämpningsstadiet inträder
emellertid en markant maktförskjutning till arbetsgivarsidans fördel.
Delvis är denna förskjutning ett uttryck för arbetsgivarens faktiska position
och delvis är arbetsgivaren och därmed hans organisation favoriserad
genom arbetsledningsrätten med allt vad den innebär. Här avses den
speciella sida av arbetsledningsrätten som kan benämnas arbetsgivarens
tolkningsföreträde.

Vid förmögenhetsrättsliga avtalstyper är ingen av parterna generellt
utrustad med någon rätt att vid delade meningar om hur avtalet skall
tolkas och tillämpas få företräde för sin uppfattning. När det gäller
kollektivavtalet har emellertid arbetsdomstolen ansett att arbetsgivaren
skall ha ett allmänt företräde för sin uppfattning även om vissa undantag
uppställts. Detta arbetsgivarens tolkningsföreträde är otillräckligt
motiverat och bör i väsentliga avseenden revideras. De fackliga organisationerna
får generellt sett anses lika kompetenta som arbetsgivarna
att tolka avtal.

De som är anhängare av arbetsgivarens rätt att ha tolkningsföreträde
menar att detta är nödvändigt i syfte att inom företaget komma fram
till snabba beslut. Man skall icke överdriva tyngden i dessa argument.
Det går att anföra exempel på tolkningsmotsättningar som länge existerat
och varit kända för organisationerna på ömse sidor. Det är inte

Mot 1971:155

3

rimligt att arbetsgivarna skall kunna dra fördel av sitt tolkningsprivilegium
i sådana fall. Särskilt när det gäller s. k. betalningstvister eller lönetvister
synes en ny ordning utan olägenheter kunna genomföras. När det
gäller tvister om den s. k. arbetsskyldigheten är läget litet mera komplicerat,
men även för dessa tvister bör det vara möjligt att komma fram
till en bättre partsbalans. Man kan här ha en undantagsregel som ger
arbetsgivaren företräde i speciellt brådskande och angelägna fall. En
snabbare behandling av tvisterna är också nödvändig om reformer på
det här området genomföres.

Den pågående debatten om regelsystemet på den svenska arbetsmarknaden
har inte bara gällt de ovan berörda frågorna om företagsdemokrati
och arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet utan också frågan
om kollektivavtalslagen inklusive fredsplikten samt arbetsdomstolen och
dess praxis.

Fredsplikten regleras dels i lag, dvs. kollektivavtalslagen, stats- och
kommunaltjänstemannalagen, dels i kollektivavtal samt i organisationernas
interna föreskrifter.

Det är högst diskutabelt om det föreligger något bärande skäl för
att rubba grundprinciperna i § 4 i lagen om kollektivavtal. Tanken att
avtal skall hållas kan inte gärna ifrågasättas. Däremot synes det inte givet
att fredsplikten skall ha det vidsträckta omfång som den kommit
att få genom arbetsdomstolens praxis. Arbetsdomstolen har nämligen
givit fredsplikten en vidsträckt omfattning. Detta har bl. a. skett genom
att arbetsgivarens arbetsledningsrätt intolkats som en allmän beståndsdel
i kollektivavtalen. Som ett uttryck för denna rätt har arbetsgivaren
givits ett företräde för sin uppfattning i tvist av avtalets tolkning, över
huvud taget har begreppet intressetvist fått ett snävt utrymme i arbetsdomstolens
praxis. I detta sammanhang bör det nämnas att det borde
vara möjligt för arbetsdomstolen att låta ändrade synsätt, förhållandena
i arbetslivet och utvecklingen i samhället avspegla sig i den dömande
verksamheten.

I den aktuella debatten har det påtalats den bristande partsbalansen
till de anställdas nackdel vid lokala förhandlingar. Orsaken till den
bristande balansen anses bl. a. vara arbetsgivarens ovan angivna bestämmanderätt
i kombination med att lokala förhandlingar vanligen förs
under fredsplikt De lokala förhandlingarna drar ofta ut på tiden med
stigande missnöje som resultat. Att väsentligt rubba på våra nuvarande
principer för fredsplikten skulle emellertid kunna få icke önskvärda
konsekvenser för den samlade fackföreningsrörelsens politik i fråga om
löner och anställningsvillkor. Löne- och anställningsvillkoren kan nämligen
inte bestämmas enbart av det enskilda företagets lönsamhet. Samordnade
lönerörelser och riksavtal är nödvändiga förutsättningar för
att kunna hjälpa de grupper som bäst behöver fackförbundets eller den
samlade fackföreningsrörelsens stöd. Erfarenheten hittills har visat att

Mot 1971:155

4

det inte är möjligt att uppnå avgörande framgångar i låglönefrågan utan
centralt samordnade förhandlingar. Strävan måste vara att utvidga denna
förhandlingsform att omfatta hela lönemarknaden. Vid en översyn
av ovan nämnda lagar bör man emellertid pröva alla förslag som
syftar till snabbare avgöranden av tvister i företagen.

Förhandlingsrätten enligt 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
omfattar såväl rätts- som intressetvister, dvs. den tar alltså sikte
även på icke avtalsreglerade frågor. Detsamma är fallet med t. ex. förhandlingsrätten
enligt huvudavtalets förhandlingsordning. Det har framförts
olika meningar om i vad mån den legala förhandlingsrätten även
avser »§ 32-frågor». Av förarbetena framgår att lagen i varje fall inte
tar sikte på att bereda arbetstagarna inflytande över vederbörande företags
förvaltning och allmänna utveckling. Även om förhandlingsrätt föreligger
när det gäller själva arbetsledningen, kan denna rätt vara tämligen
illusorisk. Förhandlingsplikten ålägger i princip part att vid förhandling
klart ange och motivera sin ståndpunkt i sak. I § 32-frågor
hänvisar ofta arbetsgivaren emellertid till att han ägt handla efter sitt
fria skön och därför inte behöver redovisa än mindre diskutera några
skäl för sin åtgärd.

Den kommitté som utarbetade förslag till lagen om förenings- och
förhandlingsrätt var inne på tanken att i vissa frågor ålägga part en
primär förhandlingsskyldighet. Det framhölls att det ibland skulle kunna
vara av stor betydelse om en åtgärd redan före dess vidtagande gjordes
till föremål för förhandling mellan parterna. Denna idé bör på nytt
prövas. Det borde föreligga en rätt till insyn i allt som har att göra
med arbetsförhållandenas utformning. Arbetsgivaren borde vara skyldig
att självmant eller på anfordran redovisa sitt beslutsunderlag och eventuellt
på begäran även verkställa särskild utredning inom skäliga gränser.
Nu gällande företagsnämndsavtal synes icke ge tillfredsställande rättigheter
i dessa frågor.

Med stöd av vad ovan anförts föreslås

att riksdagen i en skrivelse till regeringen hemställer om en utredning
för översyn av de lagar som reglerar rättstillämpningen på
arbetslivets område.

Stockholm den 19 januari 1971

ARNE GEIJER (s)

KNUT JOHANSSON (s)
i Stockholm

GERTRUD SIGURDSEN (s)

YNGVE PERSSON (s)
i Stockholm