om onykterhet till sjöss

Motion 1987/88:L904 av Elver Jonsson m. fl. (fp, s, m, c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :L904

av Elver Jonsson m. fl. (fp, s, m, c)
om onykterhet till sjöss

Sjöolyckor har kraftigt ökat under senare år. Det gäller såväl skador som
olyckor med dödlig utgång. En orsak är den mycket kraftiga ökningen av
fritidsbåtar. I början på 1970-talet fanns det drygt 500 000 fritidsbåtar för att
i mitten på 1980-talet uppgå till över en miljon båtar. Till det kommer att
båtarna körs med allt högre hastighet och inte sällan i trånga passager, högt
trafikerade vatten med stark blandning i trafikbilden av små och stora båtar.
Blandningen av nyttotrafik och turistbåtar komplicerar bilden. Ett ökat
vattenskidåkande är också frekventa inslag.

I många av sjöolyckorna kan iakttas den olyckliga kombinationen av
alkohol och båtliv. Statistik från bl. a. sjösäkerhetsrådet ger vid handen att
alkoholförtäring är en väsentlig del eller bidragande orsak till många båtolyckor
på sjön. Ändå rapporteras inte alla olyckor därför att personskadorna
lyckligtvis i en del fall begränsades samt polisens små resurser att övervaka
sjötrafiken och särskilt då nykterheten. Det finns en uppenbar brist på
kunskap om vådan av att förena alkohol och trafik på sjön. Visserligen kan
reglerna om nykterhet till sjöss sägas vara relativt restriktiva men de är svåra
att tillämpa. Polisen måste ha vittnesuppgifter kring hur fartyget har förts
och de ger ofta för bristfälligt underlag för polisen att såväl ingripa som
initiera påföljder. Därför behövs det en reformering av regelsystemet men
också en skärpt attityd och tillämpning av påföljder mot nykterhetsbrott i
sjötrafiken. Rimligt vore att nykterhetslagstiftningen i trafiken skulle vara
enhetlig för all samfärdsel till lands, till sjöss och i luften.

När det gäller regelsystemet finns det goda skäl för att införa en promillelagstiftning
i likhet med den som gäller till lands. Trots svårigheter att
övervaka en sådan lags efterlevnad har de inte avhållit lagstiftaren från att
införa promillelag i biltrafiken och erfarenheterna är både goda och internationellt
stilbildande. Regeringens förslag i den trafikpolitiska propositionen
att överväga en reducering av promillegränsen tyder på att en skärpning
behövs men att lagstiftningen i sig varit framgångsrik. Lagstiftning är inte
enbart att kunna utöva påföljd vid brott utan i hög grad ett sätt för statsmakten
att lägga fast sin principiella hållning till olika frågor.

I en situation då antalet båtar och sjötrafiken kraftigt ökar i kombination
med att båtarna blir allt snabbare och olyckorna allt svårare finns det
anledning att slå fast att alkohol och sjöliv inte hör ihop. Helnykterheten i
trafiken måste också gälla på sjön. Vinsterna av ett sådant synsätt skulle
vara oerhörda, både ekonomiskt men också mänskligt.

Skärpt påföljd Mot.

L904

När det gäller påföljden vid brott mot nykterheten i sjötrafik är det en mer
"generös" hållning än när det gäller det vanliga rattfylleriet. I en PM över
domar vid Stockholms tingsrätt under år 1986 framgår att frihetsstraff
endast utdömts i ett enda fall. Då hade vederbörande även gjort sig skyldig
till rattfylleri och rattonykterhet till lands. I övrigt relativt lågt antal dagsböter
trots att flertalet båtförare av blodproven att döma hade varit kraftigt
påverkade och en rad incidenter inträffat. Det har också varit fråga om
trafik i trånga och svårnavigabla vatten, t. ex. slussar och andra svåra
passager.

Den milda straffbedömningen går tillbaka på två avgöranden av högsta
domstolen i början på 1970-talet (NJA 1974:675 I o. II). I båda fallen uttalar
HD att "onykterhet till sjöss bör ej anses förskylla annan påföljd än böter
om ej brottet är kvalificerat. Strängare påföljd bör emellertid tillämpas om
gärningen med hänsyn till omständigheterna framstår som speciellt allvarlig
från sjösäkerhetssynpunkt."

Under de gångna 15 åren sedan domarna avkunnades har - som nämns i
motionens inledning - småbåtstrafiken mer än fördubblats. De aktuella
domarna ter sig i dag anmärkningsvärda och föråldrade. 1 det första fallet
gällde det en skeppare pä en livräddningskryssare som gick på grund.
Skepparen hade en promillehalt i blodet om minst 2,94 promille. Han var
visserligen inte ute på ett räddningsuppdrag utan en bevakningsåtgärd men
kunde när som helst fått ett larm. Han dömdes till villkorlig dom + 60
dagsböter.

I det andra fallet var det en förare av en motorbåt som hade en promillehalt
av minst 2,12 promille. Såväl föraren som passageraren somnade
och båten rände upp mot land. Tingsrätten som hade en hårdare bedömning
tyckte att situationen - en båt under gång med två män utan medvetande närmast
var makaber. HD ansåg emellertid inte att omständigheterna var
sådana att de oundgängligen borde föranleda frihetsstraff. Med hänsyn till
personliga förhållanden fick han skyddstillsyn som dock ej kombinerades
med böter varför han slapp lindriat undan

I en dom från 1987 (NJA s. 237) hade föraren 2,28 promille två timmar
efter färden och han körde sovande - visserligen på tomgång - på en ankrad
segelbåt. HD utdömde högsta möjliga bötesstraff och gjorde även vissa
uttalanden om att nu finns det anledning att se strängare på sjöfylleri än
tidigare. Utredningen från RÅ:s sida om den reella farosituationen var
dålig. Ingenting noterades om trafiksituationen vid tillfället och navigeringsförhållandena
på platsen. Vidare omfattar åklagarens stämningspåstående
endast farvatten vid den vik där olyckan hände och inte hela den vidtagna
färden. Förmodligen var föraren mer påverkad under den senare delen av
färden.

Tidigare synsätt när det gäller onykterhet till sjöss ledde till att HD ansåg
sig inte kunna gå på ett fängelsestraff. Visserligen gjordes en skärpning när
det gäller bötesstraffet med tanke på de allvarliga följder som kunde inträffa.
En slapp hällning till onykterhet på sjön är dock en betydande
olycksrisk. Goda erfarenheter av en sträng påföljd vid trafikonykterhets

1987/88

6

brott på land borde också tillämpas vid fylleri på sjön. Därför är det högst Mot. 1987/88

otillfredsställande att man så betydligt avviker från straffmätningen till L904

lands, i varje fall när förarna är kraftig berusade, somnar och vållar olyckor.

En lagändring bör därför komma till stånd.

Enligt 4 § trafikbrottslagen skall för rattfylleri dömas till fängelse eller om
omständigheterna är mildrande - till böter, dock lägst 25 dagsböter. I
sjölagen 325 § stadgas däremot att den skyldige skall dömas till böter eller
fängelse. I trafikbrottslagen är således huvudstraffet fängelse och böter får
endast förekomma om förmildrande omständigheter föreligger. Någon sådan
begränsning förekommer inte i sjölagen. Därför bör övervägas om en
förändring i sjölagen som innebär en anpassning till den lagstiftning som
gäller vid rattonykterhet och rattfylleri till lands.

Hemställan

Med anledning av det anförda vill vi föreslå

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av bestämmelser i sjölagen om onykterhet
till sjöss där påföljden vid fylleriförseelser bedöms lika strängt
som liknande förseelser till lands,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av förslag till lagändring så att den till

lands tillämpade promillelagen även kommer att gälla trafik på sjön,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en informationskampanj initierad
av statsmakten inför den stundande bätsäsongen och med en inriktning
mot förbättrad säkerhet genom att hävda nykterheten vid all
sjötrafik.

Stockholm den 22 januari 1988
Elver Jonsson (fp)

Bertil Danielsson (m) Rune Thorén (c)

Barbro Nilsson (s)

7

Graphic Systems Stockholm 1988