om omställningsproblem i samband med värnpliktstjänstgöring.

Motion 1975:1174 av herr Gernandt

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:1174 13

Nr 1174

av herr Gernandt

om omställningsproblem i samband med värnpliktstjänstgöring.

För ynglingar som genomfor värnpliktsutbildning inträffar tidsmässigt
två betydelsefulla omställningar i livsmönstret. Först sker en övergång från
skolan till det militära livet och därefter en övergång till civilt arbete eller
fortsatt civil utbildning.

På grund av anmärkningsvärt stor avgång av värnpliktig personal vid
mönstringsförrättningen och senare under värnpliktstjänstgöringen återstår
slutligt endast ca 65 % som fullgör militär värnpliktstjänst. Att mycket
stor andel av bortfallet av värnpliktig personal beror på fysiska och psykiska
insufficienterären larmsignal om befolkningens hälsotillstånd. Detta konstaterande
kan ju synas vara obefogat att behandla i denna motion, men det
iakttagna förhållandet kan nog ändå kopplas till tankegången i motionen.

Försvarets begränsade ekonomiska tillgångar har bl. a. lett till förkortning
av vissa utbildningstider. Brist på utbildningspersonal leder till att någon
forcering av utbildningstakten under den kortare utbildningstiden svårligen
låter sig göras. Av olika skäl är inte heller all utbildningspersonal så väl
lämpad för någon ytterligare effektiverad utbildning, vilket är en brist som
måste konstateras. Positiv vilja och goda ambitioner saknas inte hos utbildare
och övrig befälspersonal. Men den plötsliga omställningen till soldatlivet
som de inryckande ynglingarna nödgas göra utesluter hos dem helt naturligt
motivering till positiv vilja och goda ambitioner. Det uppstår en för alla
parter besvärligt situation som i många fall fortsätter att råda under hela
utbildningstiden.

Vid den så småningom uppnådda utryckningen uppstår i ett antal fall
nya omställningsproblem då ynglingarna återgår till civil verksamhet. För
dem som då har problem med arbetsanskaffning m. m. är omställningsproceduren
särskilt besvärlig.

De tre stadierna skolan-värnpliktstiden-arbetslivet är för samhällsrepresentanterna
inom varje avgränsat område (skolpersonal, militärbefäl, arbetsgivare)
ett mycket viktigt arbetsfält där de helt visst utövar sitt fackkunnande
på bästa sätt. Men detta gäller endast inom det egna området (skolanläggningen,
förläggnings- och övningsområdet, arbetsplatsen i statlig, kommunal
eller enskild regi).

Vid eftertanke finner man att de tre stadierna är mycket markant avgränsade
från varandra - åtminstone är förhållandena och vistelsetiden innanför
det militära staketet alltför avgränsat från skolans och arbetsgiva

Mot. 1975:1174

14

rens intresse. Det är om dessa förhållanden och dess följdverkningar som
denna motion handlar utifrån en önskan att förbättra situationen för alla
parter.

Från skola till kasern

I dagens skola råder förhållandevis stor frihet för eleverna. De krav som
ställs på eleverna är mycket små. Ofta kommer kraven i stället från eleverna.
De får lära sig att granska, fråga, kritisera och diskutera, vilket i och för
sig är värdefullt att kunna, och det skapar större frimodighet och förmåga
till öppen kommunikation. Däremot är det ytterst klent beställt med elevernas
fysiska träning, vilket är beklagligt från flera synpunkter. Bl. a. skulle
inlärningsprocessen fungera mycket bättre om den kompletterades med varvad
fysisk aktivitet. Många andra hithörande faktorer kunde också nämnas.
Några samhällsviktiga sådana återfinns i separat motion rörande den framtida
nyttan av fysisk aktivitet i uppväxtåren och där även värnpliktsförhållandena
något berörs.

Med vana vid de under skol- och fritiden rådande förhållandena - som
i vissa fall kan vara relativt slappa och lättsamma - kommer en del ynglingar
ut i ett arbetsliv som i begynnelsen inte alltid ställer så höga krav men
ger inkomster och reglerad fritid. Vare sig inställelse till värnpliktstjänstgöring
sker från arbetsliv eller fortsatta studier ställs ynglingen emellertid
nu helt plötsligt inför helt nya levnadsförhållanden och förhållandevis höga
krav.

Här arbetas den lediga hållningen bort, här skall ideligen passas tider
och utrustningsalternativ, här skall klädseln vara likartad och obekväm,
här skall man stå i kö för måltider och bo 16-20 personer i samma rum
etc. Och inte går det för sig att säga emot eller diskutera, som man kanske
hade fått lära i skolan. Allting är plötsligt så annorlunda. Och i andra änden
av landet går kanske fästmön och väntar barn - och avbetalningen på bilen
är inte klar heller.

Ja, problemen är avgjort stora. Visst var det problem även under seklets
första hälft och tidigare, men då var ynglingarnas bindning till ägodelar,
egen familj och ekonomiska objekt inte så stora. Man hade inte lärt sig
att "sticka upp” så mycket som nu och tog i allmänhet värnplikten som
en mera naturlig och nödvändig sak än dagens ungdom.

För att mildra de olika effekterna av det avbräck i tillvaron som värnpliktsutbildningen
utgör bör om möjligt någonting göras. Så länge ekonomin
inte tycks medge "full lön" under utbildningstiden bör man försöka
mildra de psykologiska effekterna på olika sätt. Bl. a. gör skolan alldeles
för litet för att förbereda ynglingarna för den kommande skyldigheten till
militärtjänstgöring. Man tycker sig t. o. m. skönja tendenser till misskreditering
av denna samhällsplikt från vissa lärares sida - antingen detta beror
på pacifistisk inställning eller har annan bakgrund.

Mot. 1975:1174

15

De försök till upplysning och motivation som avser att försöka förbereda
ynglingarna för den förestående militärtjänsten och därigenom mildra omställningsproblemen
m. m. måste oftast göras av militären och på deras
begäran. Detta kan ju lämpligen ske på samma sätt som polisen ger sina
informationer och demonstrationer i skolorna. Hur det bäst skall skötas
skall ej diskuteras här. Mycket angeläget är det emellertid att det vid inryckningen
föreligger bättre förståelse och ansvarskänsla samt helst även
något intresse för att genomföra militärutbildningen på ett för alla agerande
lämpligt sätt. Det skulle bli lättare och trevligare för alla berörda parter
då.

Kan positiv samverkan tänkas?

Om utbildningsbefälet inte alltid har det bästa pedagogiska kunnandet
och den dagliga rutinen inte alltid fungerar helt väl så bör sådant successivt
kunna rättas till. Men det blir avgjort inte bättre om det leder till osämja
och missnöje i verksamheten. Den friktion som tydligen så lätt uppstår
orsakar en stor psykisk belastning på många värnpliktiga samt på befäl och
civilanställd personal. Hur förekommande nedbrytande och ofruktbara motsättningar
skall kunna vändas till positiv samverkan som skulle göra utbildningstiden
lättare att genomleva och utbildningen effektivare är ett angeläget
problem att lösa.

Men just i detta sammanhang uppmärksammas lätt - särskilt vid vissa
förband - vissa pågående företeelser som man har svårt att finna vara av
godo. De flesta värnpliktiga gör sin tjänst utan att i högre grad låta sig
besväras av rådande förhållanden. De är lojala mot sin ålagda uppgift även
om de naturligtvis inte trivs med tjänsten - och de vållar inga särskilda
problem. Vissa andra låter sig lättare fångas av existerande missnöjeskampanjer
- mer eller mindre organiserade - och bidrar därmed till att sprida
missnöje och olust.

Det är bekant att sådant tar sig uttryck i viss maskning, sjukskrivningar
- särskilt inför besvärliga övningar - matstrejker, vårdslöshet med materiel
och skapande av irritationer och besvär för befäl och civilanställda. Vid
omfattande sjukskrivningar, t. ex. i samband med större utbildningsövningar,
måste en del av det redan ringa antalet utbildare stanna ”hemma” inom
kasernområdet för att sysselsätta de hemmavarande värnpliktiga som vanligen
inte är ”helt” sjukskrivna. Mycket av vad som ovan relaterats måste
bl. a. betraktas som bristande lojalitet mot kamraterna.

Det är säkert många som anser att en riksdagsmotion inte är rätta vägen
att behandla dessa frågor, och motionen kommer eventuellt att möta kritik
i olika sammanhang. Men här redovisas enbart fakta i avsikt att försöka
finna vägar ut ur en situation som är besvärande för såväl de värnpliktiga
som befäl och civilanställda vid de förband där exempel som här relaterats
förekommer.

Mot. 1975:1174

16

Bortsett från att den tyngande utbildningstiden skulle bli lättare att genomleva
om ett positivt samarbete kunde uppnås, kan man förmoda att återgången
till det civila arbetslivet även skulle gynnas av detta. En avsikt
med denna motion är att fästa uppmärksamheten på följande. De ynglingar
som genomgått den militära utbildningstiden med aversion och motsättningar
tycks på en del förband ha tagit intryck av där pågående agitationsverksamhet,
bl. a. genom tidskrifter. Den verksamheten och dess följder
är naturligtvis till förfång för den militära sektorn. Men det intresserar tills
vidare inte den civila samhällsdelen så långe som det sker innanför de militära
grindarna.

Men varje år ”rycker” det ut ett antal värnpliktiga som under relativt
lång tid har försökt uppnå egna och kollektiva förmåner genom maskning,
överklagningar, sjukskrivning och kanske även matstrejk och demonstrationer.
Dessa kommer nu ut i arbetslivet och skall anställas - förhoppningsvis
nu med en bättre inställning - av stat, kommun eller enskilt företag. Om
det följer eventuella vanor eller omställningsproblem är möjligen en öppen
fråga, men särskilt välmotiverade är de kanske inte vid utryckningstillfället.

Sammanfattning och hemställan

Möjligen har denna motion inte pekat på några större problem. Det får
väl andra ta ställning till. Men framför allt vill den påvisa den rådande
bristen på positiv motivation för värnpliktsutbildningen och på den uppenbara
bristen på kontinuitet i samverkan m. m. i ledet skola-militärtjänstgöring-arbetsliv.
Den vill peka på det förhållandevis låga intresseutbytet
mellan de olika ansvarshavande i detta kontinuerliga led. Och den vill slutligen
fråga hur andra ser på det anförda - om det finns orsak att titta närmare
på det och söka finna samförståndslösningar till alla parters bästa, inte minst
de värnpliktigas.

Med hänvisning till det anförda får jag hemställa

att riksdagen hos regeringen begär att ökad uppmärksamhet ägnas
åt i motionen berörda frågor och att dessa vid bedömt behov
härav utreds och lämpliga samordningsåtgärder m. m. vidtas.

Stockholm den 27 januari 1975
ANDERS GERNANDT (c)

GOTAB 75 8750 s Stockholm 1975