om olovlig körning

Motion 1979/80:1738 av Blenda Littmarck och Margareta Gard

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion
1979/80:1738

av Blenda Littmarck och Margareta Gard
om olovlig körning

Den som vid ett enstaka tillfälle kör bil eller en till lätt motorcykel
omändrad moped utan att vara innehavare av körkort döms jämlikt 3 § första
stycket trafikbrottslagen för olovlig körning till omkring 20 dagsböter.

Om förarens körkort återkallats eller om det kan visas att körning sker
vanemässigt kan straffet bli omkring 35 dagsböter för grov olovlig körning.
Fortsätter vederbörande sina grova olovliga körningar, stiger vanligen
antalet dagsböter något för varje gång som han ånyo döms. Först sedan
åtskilliga domar avkunnats för grov olovlig körning kan det komma i fråga att
utdöma ett fängelsestraff.

Numera torde en enstaka olovlig körning inte försämra en persons
möjligheter att få körkort, medan upprepade olovliga körningar leder till att
vederbörande får vänta något år.

En del av dem som döms för grov olovlig körning gör sig ofta skyldiga till
lagöverträdelser, och emellanåt använder de bilen som ett hjälpmedel för att
lättare kunna begå brott. De kommer normalt inte att försöka sköta sig för att
få körkort, och om de av en eller annan anledning inte skulle ertappas med
brott under så lång tid att de trots allt får körkort, blir de knappast
skötsammare för det.

De vanemässiga grova olovliga körningarna sker inte sällan i bilar som är
bristfälliga och ibland t. o. m. direkt trafikfarliga. Ett antal dagsböter är då
en meningslös reaktion. Böterna torde i dessa fall alltför ofta endast ge
myndigheterna merarbete i form av indrivningsförsök och bötesförvandling.

I dessa fall krävs en kraftfullare insats från samhällets sida.

Vissa domstolar har på yrkande av åklagarna förverkat bilarna med stöd av
36 kap. 3 § brottsbalken, om de varit så dåliga att det skulle ha ställt sig dyrare
att reparera dem än vad de är värda. Emellertid är rättsläget något oklart. I
en del fall har dessa lagöverträdare sökt förebygga ett förverkande genom att
i stället köra varandras bilar, medan de i andra fall torde kunna omintetgöra
förverkandeyrkandet genom att sedan deras bil tagits i beslag överlåta denna
på en annan person.

Inte minst från trafiksäkerhetssynpunkt är det uppenbart att det krävs mer
ingripande åtgärder mot dessa lagöverträdare än att de då och då döms till
böter eller någon gång fängelse för att de vanemässigt kört ett bristfälligt eller
kanske t. o. m. livsfarligt fordon utan att ens inneha körkort.

En metod vore att skärpa påföljden för de grövsta lagöverträdarna. En
annan vore att införa en möjlighet att förverka fordon som är alltför
bristfälliga och som nyttjas för t. ex. grov olovlig körning. En sådan regel

Mot. 1979/80:1738

4

skulle också kunna göras tillämplig på dem som använder fordonet som ett
hjälpmedel vid brott. En tredje och kanske mer ingripande metod vore att
kräva att de som dömts för grov olovlig körning ej får förvärva bil förrän de
ånyo fått körkortstillstånd. En dylik regel måste givetvis liksom en
förverkanderegel innehålla möjligheter till undantag för vissa särskilt
ömmande fall. En överträdelse av förbudet att förvärva fordon kan endera
straffbeläggas eller kanske ännu bättre föranleda förverkande av fordonet.
Likartade bestämmelser skulle f. ö. kunna införas och tillämpas beträffande
dem som då och då kör bil i alkoholpåverkat tillstånd.

Det finns även andra skäl att se över den rådande lagstiftningen på detta
område. De som fått sitt körkort återkallat och de som på grund av
vanemässig körning dömts för grov olovlig körning behandlas nämligen inte
lika. De förstnämnda äger nämligen jämlikt 77 § körkortslagen inte rätt att
övningsköra annat än vid trafikskola, gymnasieskola eller i utbildningssyfte
inom försvarsmakten. Någon motsvarande inskränkning i de sistnämndas
rätt att övningsköra finns inte. Detta är inte mindre märkligt om man
betänker att de förstnämnda en gång verkligen visat sig kunna såväl
trafikreglerna som köra bil, medan de sistnämnda aldrig genomgått
erforderliga prov. Detta har lett till att de som utan körkort vanemässigt kör
bil inte sällan har med en passagerare med körkort som påstås vara
övningslärare.

Ett annat problem gäller körkortsinnehavare som har behörighet att köra
personbil med därtill kopplat lätt släpfordon men som låter personbilen dra
ett tungt släpfordon. Dessa förare inbillar sig ofta att de med personbilen kan
dra ett fordon som inte är tyngre än bilens tjänstevikt. Emellertid skall
jämförelsen inte göras utifrån släpfordonets vikt vid tillfället i fråga utan dess
totalvikt eller med andra ord den vikt det skulle ha haft om det varit fullastat.
Genom att förarna inte finner den rätta och relativt svårfunna definitionen på
ett lätt släpfordon kommer de att göra sig skyldiga till olovlig körning, därför
att de tror att det är släpfordonets aktuella vikt som räknas.

Vad angår de två i nedanstående förslag sist nämnda angelägenheterna bör
möjligheten att förverka framför allt trafikfarliga fordon och fordon som
vanemässigt används till olovlig körning särskilt beaktas. Syftet bör framför
allt vara att höja trafiksäkerheten.

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om översyn av

1. körkortslagens regler om i vilka fall olovlig körning resp.
återkallelse av körkort skall medföra att vederbörandes möjligheter
att övningsköra inskränks,

2. reglerna i körkortslagen om olika körkortsbehörighet, i syfte att
förtydliga dem så att medborgarna inte på grund av bestämmelsernas
svårtillgänglighet drabbas av straff,

3. de regler varmed lagstiftaren söker förmå medborgarna att inte
köra bristfälliga bilar,

Mot. 1979/80:1738

4. de regler som syftar till att stävja olovlig körning.
Stockholm den 25 januari 1980

BLENDA LITTMARCK (m) MARGARETA GARD (m)