om ökat stöd till småjordbruk och sambruk

Motion 1978/79:1470 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion
1978/79:1470
av Lars Werner m. fl.

om ökat stöd till småjordbruk och sambruk

Befolkningen i jordbruk med binäringar minskade från ca 25 % år 1950 till
ca 10 % år 1965 och till ca 5 % år 1975. Den svenska åkerarealen var störst
omkring år 1920 med 3,8 miljoner ha. Fram till omkring år 1950 minskade den
mycket långsamt. Under 1950-talet lades i genomsnitt 17 000 ha åker ned
varje år och under 1960-talet 33 000 ha. Under perioden 1960-1975 minskade
den totala åkerarealen från 3,36 till 2,98 miljoner ha. Under den senaste
tioårsperioden har antalet brukningsenheter minskat med drygt 50 000 eller
med nära 30 %. Härvid har framfor allt i slättbygderna det nedlagda
företagets åker ofta tillförts andra brukningsenheter, i många fall genom
arrendering. År 1975 arrenderades 40 % av den totala åkerarealen. I
skogsbygderna har jordbruksdriften helt upphört vid ett betydande antal
mindre gårdar, och åkerarealen vid dessa har i många fall tagits ur produktion
(prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken).

Bakom dessa torra sifferuppgifter döljer sig den största befolkningsomflyttningen
och strukturförändringen i Sveriges historia. Den stora emigrationen
till USA och inflyttningen till städer och tätorter i industrialismens barndom
kan inte på långt när mäta sig med den, om man ser till antalet människor som
berörts. Den har inneburit att stora delar av landet har fått ett befolkningsunderlag
som gör att samhället i dessa områden har svårt att fungera. Insatta
motåtgärder i form av lokaliseringsbidrag och andra stödåtgärder har fått
ringa eller ingen verkan. Nu förbereds av alla tecken att döma en ny
utglesning och folkomflyttning i den heliga ”lönsamhetens” namn.

I detta läge är det befogat att ägna större uppmärksamhet och intresse åt
jordbruk och binäringar i glesbygderna. Så har också skett i takt med ett visst
omtänkande och en omvärdering av effektivitets- och lönsamhetsbegreppet.
Det särskilda stöd till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder som det
beslutades om förra året är en sådan åtgärd, prisstöd till jordbruket i norra
Sverige som har funnits lång tid är en annan. Den proposition om
regionalpolitiken som nämns i detta sammanhang och som också enligt
uppgift skall behandla stödet till lantbruksföretag i glesbygder visar att
problemen är aktuella.

Det har gjorts ett stort nummer av effektiviseringen inom det svenska
jordbruket, hur produktionen har kunnat ökas trots minskningen av
åkerarealen, antal arbetande och antal brukningsdelar. Men denna produktivitetshöjning
bygger till stora delar på konstlade medel. Den är möjlig så
länge vi har drivmedel till den stora maskinparken och så länge konstgödsel
och bekämpningsmedel kan användas i samma omfattning som nu. Alla

Mot. 1978/79:1470

13

dessa tre viktiga komponenter är importvaror, och skärs denna import av
kommer det inte att vara möjligt att bibehålla produktionen ens i närheten av
nuvarande nivå. En produktion med den inriktningen och omfattningen är
inte heller möjlig annat än i de stora jordbruksbygderna i södra och mellersta
Sverige. Detta är ytterligare ett skäl till att stödja och utveckla produktionen
på mindre enheter i de områden där stordrift på grund av geografiska och
topografiska skäl inte är möjlig.

Den hittills förda jordbrukspolitiken, både socialdemokraternas och de
borgerliga partiernas, har varit inriktad på att skapa stora enheter som kan bli
självbärande och lönsamma enligt marknadssystemets och kapitalismens
ekonomiska tänkesätt. Man har inte haft någon respekt eller någon aktning
till övers för andra värderingar som tagit hänsyn till ekologiska sammanhang
eller värdet av att ha en spridd bosättning, så att alla delar av landet kan
fungera tillfredsställande. Detta har medfört att man i ena fallet sett idealet i
stora, rationella enheter, i Norrland s. k. SR-jordbruk, i andra fallet övervärderat
familjejordbruket. Men förr eller senare kommer de nu idealiserade
brukningsdelarna i form av familjejordbruk och SR-jordbruk eller motsvarande
att visa sig vara otidsenliga. Förutom ökat stöd till områden där något
annat än småjordbruk inte är möjliga bör samhället på ett annat sätt än hittills
söka främja samordningen av produktionen jordbrukarna emellan. Kooperativajordbruksformer
kan framför allt i sådana områden få stor betydelse vid
maskinanskaffning, när det gäller ekonomibyggnader, sambruk av jorden
osv. Då kan man rädda jordbruket i bygder där det annars kommer att
försvinna, och då skapas också sysselsättning där sådan verkligen behövs. Ett
främjande av kooperativt drivna eller alternativt samhällsägda jordbruk
skulle vara ett konstruktivt bidrag till den nedläggnings- och avfolkningspolitik
som nu varit förhärskande i många år och ännu inte på allvar ifrågasatts.
Men för sådana åtgärder har det inte funnits och finns fortfarande inte något
större intresse hos dem som styr och ställer med vår jordbrukspolitik. Det är
typiskt att när det i årets budgetproposition talas om informationsverksamhet
och anslagen till sådan via lantbruksnämnderna och andra myndigheter så
finns det inte ett ord om sambruk, fastän en sådan brukningsform sedan länge
reglerats i lag. Varför detta ointresse? Man tillåter att stora delar av den
svenska jordbruks- och skogsmarken köps upp av stora kapitalägare, som inte
har en tanke på att själva odla jorden eller ens bosätta sig på den utan bara ser
den som ett lönsamt kapitalplaceringsobjekt. Hur långt den verksamheten
har fått fortgå kan avläsas i den höga procenten arrenderade jordar som
redovisades inledningsvis. Men man lägger inte två strån i kors för att
reformera om och främja en utveckling av det helt motsatta slaget - en
utveckling som skulle göra det möjligt för människor med intresse och
möjligheter att tillsammans med likasinnade kunna uppehålla eller starta en
jordbruksverksamhet som kräver mindre insatser av både kapital och arbete
för var och en.

Det är bra att större resurser avsatts till jordfonden, och det är också bra att

Mot. 1978/79:1470

14

vi nu inom kort får en ny jordförvärvslag som förhoppningsvis kommer att
inskränka möjligheterna att använda jordbruksmark som spekulationsobjekt.
Men det är inte tillräckligt vare sig ekonomiskt eller administrativt. Om
vi skall kunna ge glesbygden något litet hjälp också genom jordbrukspolitiska
åtgärder måste större resurser avsättas både till direkt stöd till de småbrukare
som ännu finns kvar och till nya kooperativa sambruksförmer.

Mot bakgrund av det framförda föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till ökat stöd
åt småjordbruket, framför allt i glesbygderna,

2. att riksdagen uttalar sig för en ökad satsning på kooperativa
brukningsformersamt hos regeringen hemställer om förslag till
ökad information och rådgivning på detta område.

Stockholm den 24 januari 1979
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

OSWALD SÖDERQVIST (vpk)