om ökad kontroll av kemiska bekämpningsmedel.

Motion 1974:1454 av herrar Andersson i Nybro och Svanström

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1974:1454

4

Nr 1454

av herrar Andersson i Nybro och Svanström
om ökad kontroll av kemiska bekämpningsmedel.

I naturen har människan liksom alla andra levande organismer ett stort
antal mer eller mindre allvarliga fiender. De utgörs av sjukdomsbärande
insekter, exempelvis malariamyggan och tsetseflugan. Andra fiender är
insekter, svampar, virus, gnagare och ogräs, vilka angriper och minskar
livsmedelsproduktionen. Dessutom finns det i naturen ett stort antal
insekter vilka på olika sätt irriterar människor och husdjur, till exempel
husflugor, kreatursflugor, fästingar, mygg och knott.

En del av de insektsproblem som jord- och skogsbruket brottas med
har förvärrats av människorna själva. En grundläggande ekologisk regel
säger att ju fler arter som finns i ett ekosystem, desto stabilare är
systemet. Alltsedan människan började att odla jorden och att anlägga
monokulturer har hon också breddat vägen för skadeinsekter och ogräs,
som är mer eller mindre specialiserade för olika grödor. Samtidigt har
skadeinsekternas naturliga fiender, som ofta kräver andra värdväxter,
reducerats.

En annan faktor som ofta verkat till skadeinsekternas fördel är den
utveckling som utmärkt jordbruket under efterkrigstiden. Genom att allt
färre människor i effektivitetens namn skall bruka jorden minskar också
möjligheterna att genom arbetsintensiva metoder bekämpa olika gräs; det
ställer sig på kort sikt för dyrt.

Det är högst förståeligt att människan på olika sätt sökt decimera eller
oskadliggöra dessa fiender. Metoderna har också varierat från tidsålder till
tidsålder.

Efter hand som jordbruket utvecklades kom olika former av kemiska
bekämpningsmedel in i bilden samtidigt som den förändrade odlingstekniken
framkallade ökade behov därav.

För jordbruket och skogsbruket har kalkyler gjorts för att utröna
värdet av de kemiska bekämpningarna. I början av 1970-talet uppskattades
de skadeförebyggande åtgärderna av bekämpningar inom jordbruket
till cirka 60 miljoner kronor. För skogsbrukets del anses motsvarande
siffra ligga någonstans mellan 75 och 100 miljoner kronor. Långtidskonsekvenserna
av den kemiska bekämpningen är emellertid dåligt kända,
och kostnaderna för eventuella negativa verkningar finns inte med i
ovanstående kalkyler.

Risker med kemiska bekämpningsmedel

De som bekämpningsmedel använda kemikalierna utmärks ofta av hög
toxicitet, dvs. risken för akuta giftskador bland besprutningspersonalen

Mot. 1974:1454

5

är hög. Givetvis innebär medel med hög giftighet också större risker för
djur som befinner sig i områden som behandlas.

Andra medel har förbjudits till följd av carcinogena, cancerframkallande,
effekter. Medel som är carcinogena kan också misstänkas vara
mutagena, mutationsframkallande. Även det omvända sambandet gäller.
Cancer uppstår när kromosomerna i en kroppscell förändras av ett
preparat så att cellens egna regleringsmekanismer sätts ur spel och en
okontrollerad snabbtillväxt startar. När en skada inträffar på kromosomerna
i en könscell leder denna till förlust av fortplantningsförmågan
eller missbildade avkommor.

Det finns på den svenska marknaden i dag mer än 850 kemiska bekämpningsmedel
för olika ändamål. Hur många av de i dem ingående
verksamma substanserna som är genetiskt provade är inte känt. Docent
Claes Ramel refererar i sin bok Miljögifter till en undersökning av de
genetiska effekterna av 32 olika bekämpningsmedel. 31 av dessa visade
genetiska effekter i minst ett testsystem. Bland dessa 31 genetiskt aktiva
substanser finner man åtskilliga som är upptagna på listan över kemiska
bekämpningsmedel som saluförs i Sverige.

Andra bekämpningsmedel har egenskaper som gör att de kan inlagras i
näringskedjorna och därmed blir ett hot mot alla arter. Den mest
uppmärksammade gruppen med dessa egenskaper är de klorerade
kolvätena dit bland annat DDT, dieldrin, aldrin, lindan och klordan hör.

DDT:s ackumulation i näringskedjorna är ett belysande exempel på
hur ett medel med relativt låg giftighet kan anrikas och bli ett hot mot
hela arter. DDT är ett av de miljögifter som kommit smygande och vars
verkningar på sikt är långtifrån klarlagda.

Ytterligare en osäkerhetsfaktor vid användningen av de kemiska
bekämpningsmedlen är att någon kontroll av nedbrytningen ute i naturen
inte kan ske. Vissa preparat bryts ned biologiskt, andra kemiskt. Men det
finns preparat som under nedbrytningsprocesserna omvandlas till ämnen
som kan vara betydligt giftigare än det ursprungligen använda preparatet.
Ett exempel är det fenylkvicksilver som används mot blånadssvamp på
sågade trävaror. Genom biologisk nedbrytning bildas det betydligt
giftigare metylkvicksilvret, som ackumuleras i näringskedjorna.

Ett annat förhållande som gör hanteringen av bekämpningsmedel
riskabel är att två var för sig tämligen harmlösa gifter kan reagera med
varandra och bilda dödliga gifter.

Denna synergiska verkan kan bl. a. medföra rubbningar av cellernas
ämnesomsättning och rubbningar av enzym- och hormonbalansen i
kroppen.

Garantierna saknas

De bekämpningsmedel som i dag används i vårt land är ganska väl
kända beträffande giftighet och övriga egenskaper. Ändå kan ingen i dag
garantera att något enda av de preparat som används inte kan komma att
omvärderas och förbjudas i framtiden.

Mot. 1974:1454

6

Erfarenheterna från begränsade laboratorieförsök korrigeras efter
hand av de erfarenheter som man får vid en allmän användning av
preparaten. DDT och andra klorerade kolväten användes i vårt land utan
inskränkningar i omkring 26 år. Metylkvicksilvret användes på motsvarande
sätt under ungefär samma tid. Fenoxisyrepreparaten började också
omvärderas efter ett par årtiondens användning. Ytterligare andra
preparat har förbjudits efter kortare eller längre tids allmänt bruk.

Giftproducenternas försökskaniner

Sanningen är den att alla människor och allt levande i biosfären utgör
giftproducenternas känsligaste och bästa försökskaniner. Detta är en
realitet som inte går att bortförklara, även om riskerna i dag förmodligen
är något lägre än i den kemiska bekämpningens barndom. Dagens akuta
utrotningshot mot havsörn och andra fåglar i slutkonsumentledet är en
del av det höga priset för dessa erfarenheter.

Enbart misstanken att ett preparat kan vara skadligt räcker i dag för
att distribution och försäljning skall kunna förbjudas. Det innebär att
bevisbördan numera helt åvilar produktionsledet. Tidigare gällde principen
att ingripanden mot ett preparat inte kunde ske förrän samhället
dokumenterat skadliga verkningar i olika avseenden. Samhället har därför
numera betydligt större möjligheter att förhindra försäljning av misstänkta
preparat än tidigare. Men det innebär inte att det nuvarande systemet
är vattentätt. Sedan fem år tillbaka behöver inte statsanställda eller
statsanlitade experter redovisa så kallade konsultuppdrag. Konsultuppdragen
innebär att en forskare eller statlig expert kan åta sig att delta i
produktutvecklingen inom exempelvis ett företag som försäljer eller
tillverkar bekämpningsmedel; samme expert kan sedan bistå produktkontrollnämnden
för att där avgöra om producentens dokumentation är
tillräcklig.

Var och en kan lätt inse att den som samtidigt tjänar både producent
och kontrollmyndighet löper en mycket stor risk att drabbas av dubbla
lojaliteter, och det är givetvis en mycket allvarlig inskränkning i systemets
säkerhet. Enda möjligheten att råda bot på detta är att samtliga
statsanlitade forskare åläggs att obligatoriskt redovisa sina konsultuppdrag.

Ökad giftanvändning

Trots ökade erfarenheter om den kemiska bekämpningens risker och
begränsning har omfattningen ändå ökat. Inte heller har någon minskning
skett till följd av den ökade insikten om naturens förmåga att kringgå de
giftridåer som människorna lagt ut med hjälp av sprutor i händerna, på
ryggarna, på fordon av olika slag och på flygplan. Människan har i stället
fixerat sig ännu hårdare vid sin besprutningsfilosofi. När ett preparat visat
sig skadligt eller oanvändbart i något avseende och blivit förbjudet, har
genast nya preparat tillkommit. Den ökade giftanvändningen inom det

Mot. 1974:1454

7

svenska jordbruket åskådliggörs drastiskt i diagram 1, som visar hur
försäljningsvärdet på bekämpningsmedel till jordbruk- och trädgårdsnäring
förändrats från 1957 och framåt (se bilaga).

Hur mycket vart och ett av de närmare 70 företag som tillhandahåller
och levererar olika bekämpningsmedel får satsa på reklam och distribution
är inte känt. En sak måste man dock vara på det klara med: När den
stora mängden av bekämpningsmedelsleverantörer skall sälja mer eller
mindre identiska preparat — under olika handelsnamn — till det
begränsade antalet kunder läggs med största sannolikhet huvudvikten vid
utformningen av vackert färglagda annonser.

Några varningar för negativa verkningar eller risker för sådana på
miljön i samband med giftanvändningen är producenterna/leverantörerna
däremot inte skyldiga att redovisa. Inte heller framgår det av annonserna
att fabrikanter och distributörer vägrar att påtaga sig något ansvar för
direkta eller indirekta skador till följd av användning av preparaten. I de
flesta fall finns dock denna ansvarslöshet deklarerad på preparatförpackningarna.
De varningar som enligt lag måste finnas på bekämpningsmedelsförpackningarna
gäller så gott som uteslutande hur besprutningspersonalen
skall handla för att skydda sig själv.

För att uppnå en förbättring och för att saklig information i stället för
suggestiva annonser skall vara vägledande för bekämpningsmedelskonsumenterna
bör en sanering av branschen ske. Bland annat bör man kunna
ta bort de i dag utnyttjade möjligheterna för bekämpningsmedelsleverantörerna
att bakom olika handelsnamn kamouflera samma verksamma
substans. Konsumenternas val skulle härigenom underlättas. Då konkurrensen
mellan bekämpningsmedelsleverantörerna i olika avseenden går ut
över konsumenterna bör den elimineras.

Grundläggande krav

När olika former av bekämpning diskuteras bör vissa grundläggande
krav uppställas. Bekämpningsmetoder, som inte uppfyller de krav som
formulerats, bör förbjudas eller, om inga alternativ finns, tillämpas
restriktivt. Denna debatt har emellertid aldrig kommit i gång på allvar,
något som giftproducenterna förmodligen är mycket tillfredsställda över.

För det första bör den bekämpningsmedelsmetod man väljer vara
selektiv. Endast den skadeframkallande insekten, svampen eller ogräset
skall ta skada av bekämpningen. Monokulturförekomsten inom jord- och
skogsbruket har framkallat optimala förutsättningar för vissa skadeinsekter.
Att med kemisk bekämpning angripa dessa och samtidigt slå ut deras
för bekämpningsmedel ofta känsligare naturliga fiender förefaller synnerligen
orationellt. Ändå är detta just vad som hänt vid många tillfällen:
skadeinsekternas härjningar har efter bekämpningen blivit svårare än före.
Selektiv är däremot den naturliga kontrollen inom insektsvärlden. En
insekt som vållar skada hålls i schack av en rovinsekt, en svamp, ett virus
eller en bakterie.

Det andra kravet som man måste ställa på ett bekämpningsmedel är

Mot. 1974:1454

8

att det skall vara nedbrytbart. De gifter som produceras i naturen
utmärks av att de enkelt kan brytas ned och användas inom andra
processer i naturen. De syntetiskt organiska bekämpningsmedlen däremot
är uppbyggda så att de är stabila. Ibland är deras uppbyggnad ett hinder
även för en långsam nedbrytning i naturen. Nedbrytningen är en
förutsättning för att inte stabila bekämpningsmedel skall anrikas i
näringskedjan och i en framtid orsaka i dag helt okända skador. Förutom
att medlet skall brytas ned i naturen bör det ha så låg giftighet som
möjligt så att skador på besprutningspersonal, husdjur, människor och
vilt inte orsakas.

För det tredje bör ett bekämpningsmedel vara långtidsverkande, inte
mot människor och miljö utan mot den företeelse som man vill skydda
sig mot. En nackdel just med den kemiska bekämpningen är att den
ideligen måste upprepas och att, när det gäller insekter, resistenta arter
utvecklas. Ständigt högre doser måste därför till. Slutet är givet; efter ett
antal besprutningar har skadeinsekten utvecklat en superras på vilken
inga kemiska bekämpningsmedel biter.

Användningen av naturliga fiender är i sig ett långtidsskydd. Visserligen
kommer man aldrig att helt kunna utrota en skadeinsekt eller ett
ogräs — det har man ju inte heller klarat av med kemiska medel — men
problemet kan hållas på en acceptabel nivå. Viktigt är också att insekten
inte kan utveckla ett resistensskydd mot den form av bekämpning man
väljer.

Ett annat viktigt krav som måste kunna uppställas är att bekämpningsmetoden
skall vara ekonomiskt genomförbar. På kort sikt har den
kemiska bekämpningen hittills varit fördelaktig. Man har uppnått ett
snabbt, påtagligt resultat som kunnat värderas i kronor och ören.
Däremot har aldrig långsiktiga, negativa verkningar behövts tas med i
samma kalkyl.

Biologisk kontroll

Den biologiska kontrollen sker utan några revolutionerande förtecken,
och den uppfyller de grundläggande krav som man måste ställa. Endast
den uppmärksamme upptäcker att den biologiska kontrollen ständigt
pågår; den har i sig en inbyggd tröghet, det tar några dagar innan
nyckelpigorna hinner föröka sig för att klara bladlusangreppet. De skador
som uppstår under tiden tas som intäkt för att den biologiska kontrollen
är otidsenlig och underlägsen den kemiska krigföring som tillämpas.

Det resonemanget kräver många reservationer. Den biologiska bekämpningen
ger inga bestående skadeverkningar. Den hjälper i stället till
att motverka den obalans som människan orsakat med sina monokulturer.
Den kemiska bekämpningen däremot är ofta som att köra en käpp i
det ekologiska hjulet.

Ett annat sätt att kontrollera skadeinsekter är att utnyttja sjukdomsspridande
eller parasiterande svampar, virus eller bakterier. Docent
Magnus Gustafsson i Uppsala tillhör dem som undersökt olika arter av

Mot. 1974:1454

9

flugmögel, som har sjukdomsframkallande egenskaper. Han konstaterade
att bladlöss på sockerbetor mycket väl gick att bekämpa med de svampar
han undersökt. Han infekterade lössen direkt på plantorna genom att
bespruta dem med sporer från en av arterna. Redan efter ett par dygn
dog en del bladlöss, efter sex dygn var 75—80 procent av alla bladlössen
döda.

Docent Gustafsson kom också på ett enkelt sätt att sprida svamparna.
Genom att odla svamparna i plåtburkar och sprida dem vid sådden skulle
de finns på plats för att när bladlusinvasionen satte in omedelbart gå till
motangrepp. En del av de arter docent Gustafsson provade var mycket
livskraftiga; de levde fortfarande efter ett halvt år, de gick att djupfrysa
etc. Tyvärr har docent Gustafssons försök till biologisk kontroll av
betbladlusen upphört till följd av uteblivna forskningsanslag.

Resistensforskning

En av de första åtgärderna vid sidan av en riktigt upplagd jordbearbetning
och växtföljd för att på naturlig väg hindra skadeverkningar av
speciella svamp-, virus- eller bakterieorsakade sjukdomar på växter är att
förbättra utsädet. Resistensforskningen syftar till att få fram växter med
ärftliga egenskaper som gör att de kan skydda sig mot olika angrepp.

Pågående förädlingsarbeten med stråsäd syftar till att nå resistens mot
vissa rostsvampar på vete, havre och korn, vilka knappast kan bekämpas
på annat sätt. I prövning finns vete med resistens mot brunrost och
gulrost samt havre med resistens mot kronrost. Mjöldaggsresistenta
handelssorter finns nu av både korn och vårvete. Resistensförädling kan i
framtiden också reducera behovet av utsädesbetning. Växtförädlarna
söker åstadkomma resistenta vetesorter mot flygsot och stinksot samt
kornsorter som är resistenta mot strimsjuka, flygsot och täckt sot.

Trots resistensforskningens stora framtida betydelse satsas i vårt land i
dag obetydliga summor på forskning inom detta område. Uppskattningsvis
5 procent av de statliga forskningsanslagen går till resistensforskning,
resten — 95 procent — satsas på kemisk bekämpning. Mot bakgrund av de
kunskaper vi i dag har är de minimala anslagen till resistensforskningen
helt otillräckliga. En bättre fördelning av de statliga anslagen är därför en
angelägen åtgärd.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi
att riksdagen hos Kungl. Maj:t

1. anhåller om förslag till förbättrad varudeklaration och en
ökad samhällelig kontroll av produktionsledet i syfte att
reducera antalet olika kemiska bekämpingsmedel,

2. begär förslag till att statligt anlitade experter åläggs obligatorisk
redovisningsskyldighet för sina konsultuppdrag,

Mot. 1974:1454

10

3. anhåller att förslag framläggs till en kraftigt ökad forskning
som alternativ till dagens kemiska bekämpningsmedel, bland
annat i form av ökat stöd för resistensforskning och
tillämpad insektspatogen forskning.

Stockholm den 24 januari 1974

GÖSTA ANDERSSON (c) IVAN SVANSTRÖM (c)

i Nybro

Mot. 1974:1454

11

Bilaga

Miljoner kronor

80

Diagram 1. Bekämpningsmedel
sförsäljning till
Sveriges jordbruk och
trädgårdsnäring/år

1960

1972

1970

1957