om nedtrappning av arbetstiden till sex timmar per dag
Motion 1978/79:603 av Lars Werner m. fl.
6
Motion
1978/79:603
av Lars Werner m. fl.
om nedtrappning av arbetstiden till sex timmar per dag
När vänsterpartiet kommunisterna för första gången 1974 i riksdagen
ställde kravet om en generell nedtrappning av arbetstiden till 6 timmar per
dag med full lönekompensation rådde det inom övriga partier em allmän
välvilja till förslaget. Till följd av inte minst kvinnornas marsch ut på
arbetsmarknaden och det tidiga 1970-talets rekordstora vinster inom näringslivet
fanns det en stor förståelse för de arbetandes efterfrågan på en
genomgripande reform av det här slaget. Ledande politiker från det då
regerande socialdemokratiska partiet talade varmt för en allmän arbetstidsförkortning.
Men det stannade vid ord. Vpk har enträget hållit fast vid
kravet.
Socialdemokrater och borgerliga har i takt med den ökande krisen inom
näringslivet satsat merparten av sina krafter på att rädda kapitaltillförseln till
krisdrabbade företag. De borgerliga har helt avfört förslaget från dagordningen
genom införandet av 6-timmarsdag för småbarnsföräldrar utan
lönekompensation. En rättighet som är ett slag i luften för dem som bäst
behöver utnyttja den: ensamstående och lågavlönade. Den är dessutom
direkt könsrollskonserverande.
En lag om 6 timmars arbetsdag med full lönekompensation har vid
behandlingarna i riksdagen avfärdats som alltför ”resurskrävande”. Detta har
skett i största samförstånd mellan socialdemokrater och borgerliga, senast vid
fjolårets riksdag. Även från ledande fackligt håll betraktas förslaget som
orealistiskt. Följdriktigt skrev man i en redaktionell kommentar till en
insändare i den inflytelserika Metallarbetaren (nr 50-51 1978): ”Varför stanna
vid sex timmars arbetsdag med oförändrad betalning? Fyra timmar vore väl
ändå mer radikalt? Eller varför inte ledigt hela året med oförändrad lön?”
Ledande inom fackföreningsrörelsen intar en-om inte så uttryckligen cynisk
- så dock väldigt avvaktande position gentemot denna angelägna reform.
Senast har ordföranden i sysselsättningsutredningen, Lars Sandberg, klart
sagt ifrån att någon 6-timmarsdag inte är möjlig under 1980-talet. Vpk hävdar
motsatsen.
Därför 6-timmarsdag för alla
Kravet på 6-timmars arbetsdag för alla måste ses i ett vidare perspektiv. Det
är ett krav som berör alla samhällslivets områden: Kamp mot hets och
utslagning från fysiskt och psykiskt krävande jobb. Kamp för kvinnornas rätt
till arbete på lika villkor, dvs. i första hand reell möjlighet för alla till
heltidsarbete. Kamp mot onödigt utnyttjande av skiftarbete och övertidsar
Mot. 1978/79:603
7
bete. Kamp mot utsortering av unga människor från arbetsmarknaden.
Kamp mot teknokratisering och teknikens grepp om människan. Och sist,
men inte minst, kamp för allas rätt till arbete.
1. En större del av de arbetande inom industrin är över 45 år och befinner
sig i riskzonen för att slås ut i förtid till följd av ett alltför uppskruvat
arbetstempo. Sjukfrånvaron är stor och tenderar att öka. Ingen skall behöva
ha ett jobb som helt försliter en. En av förutsättningarna i en demokrati är att
alla människor har ork och möjlighet att delta i beslutsprocesserna. Avgöranden
skall inte ligga i händerna på en liten välinformerad elit som har
möjlighet att aktivt ta del i och påverka samhällsutvecklingen.
2. För att aktivt ta del inom alla samhällslivets områden krävs att alla
människor garanteras den grundläggande rätten till arbete. Den kraftiga
undersysselsättningen bland kvinnorna måste bekämpas. Alla vuxna människor
skall ges rätten till ett heltidsjobb. Det förutsätter förutom en utbyggd
kommunal barnomsorg en markant reducering av deltidsjobben. F. n. arbetar
nästan hälften av alla yrkesarbetande kvinnor på deltid, 45 % mot 5 % för
arbetande män. Att gifta eller sammanboende kvinnor- med eller utan barn i
hög utsträckning tvingas se sin roll i arbetslivet som något som kommer i
andra hand utgör det största hindret för rättvisa och likaberättigande mellan
män och kvinnor.
3. En genomgripande reform som en generell förkortning av arbetstiden
till 6 timmar måste tvinga fram en ny organisation av arbetet. Skiftarbete
bekämpas och får endast förekomma när produktionsprocessen av tekniska
skäl inte går att avbryta och när det gäller samhällets service. Övertidsarbete
skall vidare endast utnyttjas när det föreligger överhängande fara för liv, hälsa
och egendom.
4. Arbetslöshet, hot om arbetslöshet och utbredd undersysselsättning är
arbetarklassens och samhällets värsta gissel. I en offensiv industri- och
sysselsättningspolitik med målsättningen att skapa varaktiga arbeten åt alla
måste en arbetstidsförkortning ingå som ett av medlen. De arbetande måste
ges förutsättningar att bestämma och i sina egna intressen utnyttja teknikens
landvinningar, inte vara dess fångar.
Vänsterpartiet kommunisterna har aldrig betraktat 6-timmarsreformen
som en strikt arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Den måste sättas in i ett
sysselsättningspolitiskt, arbetsmiljö- och jämlikhetssammanhang. Därför,
anser vpk, är det en fråga för riksdagen att avgöra. Det är en reform som inte
bara direkt berör alla arbetande, utan även, grovt räknat, en miljon människor
som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden och som borde ha sin
rättmätiga plats där: kvinnor, ungdomar, handikappade utan facklig tillhörighet.
Det måste till ett samlat grepp - i vilket arbetstidsfrågan är en del - för
att lösa de många problem orsakade av den arbetsmarknadssituation vi i dag
har. Och det måste till snabbt. I det här sammanhanget bör påpekas att
vänsterpartiet kommunisterna i andra motioner till årets riksdag utvecklar
partiets allmänna synpunkter på sysselsättningspolitiken och det svåra
arbetsmarknadsläget för ungdomar.
Mot. 1978/79:603
8
Kostnaderna
När man diskuterar kostnaderna för en arbetstidsförkortning måste man ta
hänsyn till hur den arbetsföra befolkningen i landet egentligen jobbar. Vi har
redan nämnt de stora grupper som av olika skäl står utanför arbetslivet eller
har jobb på deltid mot sin vilja.
En riktigt genomförd arbetstidsförkortning skulle inte behöva innebära
någon minskning av det totala antalet arbetstimmar. Därmed skulle inte
heller de samhälleliga kostnaderna behöva öka, eftersom den del av
befolkningen som i dag inte arbetar i vilket fall måste försörjas på något
sätt.
På sikt skulle en arbetstidsförkortning tvärtom vara lönande för samhället,
om den medför att fler människor sätts in i produktionen. Fler människor
skulle få möjlighet att försörja sig själva och delta i den sociala gemenskap
som arbetet skapar.
Därför är det särskilt viktigt att förhindra att en arbetstidsförkortning
betalas genom ökad produktivitet per anställd, dvs. med hjälp av intensifierad
utsvettning och arbetshets. Detta skulle helt förta den positiva effekten av en
arbetstidsförkortning och snarare göra skadan värre genom att påskynda
utslagningen. Denna modell av arbetstidsförkortning har dess värre varit
vanlig och medfört att kravet på kortare arbetstid delvis komprometterats.
LO-ordföranden Gunnar Nilsson har också intagit den för en facklig
företrädare defensiva och felaktiga positionen att en arbetstidsförkortning
inte medför fler arbetstillfällen. Dessa måste givetvis, bl. a. genom garantier
lagstiftningsvägen, tvingas fram. I den kampen måste hela arbetarrörelsen
mobiliseras. Den arbetstidsreform som för en del år sedan genomfördes inom
sjukvården får exempelvis inte upprepas. Då fick helt enkelt samma antal
anställda sköta i stort sett samma arbete som tidigare, men på ett mindre antal
timmar. Så var i stort sett också fallet med den tidigare generella förkortningen
från 45 till 40 timmars arbetsvecka. Men då rådde också ett annat läge
på arbetsmarknaden med en stor efterfrågan på arbetskraft, som främst löstes
genom den stora invandringen av arbetare.
”Välfärdens” pris
Vårt nuvarande samhälle skiljer sig markant från det samhälle vi upplevde
under efterkrigsåren. Den materiella standarden för folkets flertal har höjts
kraftigt. Den utbredda trångboddheten har, om inte eliminerats, så väsentligt
reducerats. De arbetande har tillkämpat sig större inflytande på sina
arbetsplatser, även om de avgörande besluten fortsätter att fattas av en liten
klick bolagsdiréktörer.
De förbättringar som arbetande människor i dag åtnjuter jämfört med 30talet
år tillbaka har emellertid haft ett pris. Det är bl. a. den uppdelning av
samhällsfunktioner som blivit ett av de mest karakteristiska dragen i vårt
Mot. 1978/79:603
9
alltmer centraliserade samhälle. Monopoliseringen inom den svenska kapitalismen
har lett till större och färre företag. De små har slagits ut. Människor
från förut levande landsbygdskommuner och bruksorter har tvingats flytta
för sin utkomst. Arbetsdagarna har trots tidigare arbetstidsförkortningar i
praktiken blivit längre. De långa resvägarna till och från jobbet kombinerade
med ett upptrissat arbetstempo har skapat stress och jäkt för de heltidsarbetande.
T. o. m. inom vården har man nu en organisation som följer industrins
lönsamhetskalkyler. Men arbetet har ändå för flertalet människor ett högt
egenvärde. Fler människor måste ges möjlighet att delta i denna sociala
gemenskap men under andra och mer jämlika förhållanden. Med 6 timmars
arbetsdag kommer vi närmare målet: rätten till heltidsarbete för alla.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda föreslås
att riksdagen fattar principbeslut om en tidsplan för generell
nedtrappning av arbetstiden till 6 timmar per dag med full
lönekompensation, innebärande 7 timmars arbetsdag för alla
1980, samt att 6-timmarsdagen skall vara genomförd senast
1985.
Stockholm den 22 januari 1979
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
LARS-OVE HAGBERG (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
KARL HALLGREN (vpk)
