om miljövården

Motion 1976/77:521 av herr Palme m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77:521

Motion

1976/77:521

av herr Palme m. fl.
om miljövården

Att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö - i arbetet, i bostaden,
under fritiden - är ett övergripande mål för socialdemokratisk miljöpolitik.
För socialdemokratin är varje hot mot människans livsmiljö en uppfordran
till målmedvetna och kraftfulla insatser. Miljöförstörelse måste, var den
än förekommer, hejdas och förstörd miljö så långt möjligt återställas.

Miljön är vår gemensamma egendom. Därför angår det oss också alla
hur miljön förändras och påverkas. Säkerställandet av en god livsmiljö måste
bygga på solidaritet och gemensamt ansvar. Enskilt vinstintresse kan inte
säkerställa miljövärden. Det är på vår vilja att ge samhället möjligheter
till aktivt handlande för att förhindra miljöförstörelse som ambitionen och
kraften i miljöpolitiken framträder. Men ett starkt samhälleligt engagemang
förutsätter att människor tillförsäkras inflytande och medansvar i alla de
avgöranden som berör utformningen av miljön.

Miljöpolitik är inte en isolerad företeelse utan en del av den politik som
måste föras för att vi alla skall få en bättre och rättvisare tillvaro. Miljöpolitik
är i hög grad en politik för ökad jämlikhet och vidgad solidaritet.

Våra naturresurser är begränsade. Om en rättvisare fördelning internationellt
och nationellt skall kunna uppnås måste slöseri och förstörelse motverkas.
Det kräver ett planmässigt utnyttjande av begränsade tillgångar.
Hänsyn och omtanke om miljön måste vara vägledande för hushållningen
och för den långsiktiga planeringen. Det kräver att planeringen sker under
samhällets ledning. Ansvaret för utvecklingen kan inte överlämnas åt kortsiktiga
ekonomiska intressen. Det är genom att ge samhället medel och
möjligheter att påverka och leda utvecklingen som dess positiva sidor kan
tas till vara och miljövärdena säkerställas.

Många misströstade och kände oro inför framtiden när industrisamhällets
miljöproblem blev uppenbara. Från socialdemokratins sida vägrade vi acceptera
miljöförstörelsen som någonting oundvikligt. Ty de problem som
skapats av tekniken måste också lösas med hjälp av vetenskap och teknik
under samhällets ledning.

Miljöfrågorna känner inga nationella gränser. Deras karaktär och omfattning,
allvar och mångsidighet ger det internationella solidaritetsbegreppet
en ny dimension. Samtidigt är problem i nuet ett hot mot framtiden, mot
kommande generationer. Socialdemokratin kräver att vårt land skall fortsätta
sin aktiva medverkan i ett mellanfolkligt samarbete för att förebygga att
oförnuft, bristande kunskaper och kortsiktiga ekonomiska vinstintressen föröder
omistliga miljövärden. Vi kräver också att det intensiva reformarbete

I Riksdagen 1976177. 3 sami. Nr 521

Mot. 1976/77: 521

2

som socialdemokratin i regeringställning bedrivit i vårt eget land skall fullföljas.
Ty det är endast genom aktiva åtgärder under samhällets ledning
som hotet mot miljövärdena kan tillbakavisas och åtgärder genomföras som
tillförsäkrar människorna en livsvänlig miljö.

De gångna årens reformarbete har gett påtagliga resultat.

För hushållningen med mark och vatten har en landsomfattande fysisk
planering påbörjats.

Genom naturvårdslagen har 1 800 000 ha mark säkerställts för rekreation
och friluftsliv samt för vetenskapliga och kulturella ändamål. Alla stränder
som har betydelse för rekreation och friluftsliv skyddas från bebyggelse.
Allemansrätten värnas. Tillståndsplikt har införts för täkt av matjord, torv
och grus.

Genom särskild lagstiftning har bokskogen skyddats, och möjlighet att
av naturvårdsskäl begränsa större skogsavverkningar har införts.

Enligt miljöskyddslagen skall all industriell verksamhet prövas innan nyeller
ombyggnad får ske. En omfattande utbyggnad av reningsanordningar
för att minska utsläppen till vatten och luft har genomförts. Det har lett
till en avsevärd minskning av föroreningsutsläppen. Under åren 1969-1975
har statsbidrag beviljats till industrins utbyggnad av reningsanordningar.
Ca 800 milj. kr. har utgått i sådana bidrag.

Också de kommunala avloppsreningsverken har byggts ut kraftigt. 1965
var ca 1/3 av tätortshushållen inte anslutna till reningsverk över huvud
taget. I dag är den siffran 0,3 %. Samtidigt har den långtgående kemiska
och biologiska reningen byggts ut så att 2/3 av tätortshushållen i dag är
anslutna till sådan rening. Under perioden 1968-1976 har omkring 3 miljarder
kr. investerats i kommunala reningsverk. 1,3 miljarder kr. har utgått
i form av statsbidrag.

Genom utbyggnaden av reningsanordningar i industrier och kommuner
har föroreningen av vattendragen minskat påtagligt. Tidigare starkt nedsmutsade
vattendrag kan åter användas för bad och fiske. Statsbidrag utgår
också för att återställa de vattendrag som är hårdast drabbade av miljöförstörelsen.

En särskild lag om hälso- och miljöfarliga varor har tillkommit. I den
läggs ett stort ansvar på den som tillverkar, försäljer eller på annat sätt
hanterar eller importerar kemiska varor. En grundprincip i lagstiftningen
är att redan misstanke om skaderisk ger produktkontrollnämnden möjlighet
att förbjuda en vara. 1 så fall skall producenten kunna bevisa att varan
är ofarlig innan den får brukas. Inga bekämpningsmedel får användas utan
att de registrerats och därmed tillstånd lämnats för deras användning och
hantering.

Genom särskild lagstiftning har svavclhalten i eldningsolja begränsats.
Högsta tillåtna svavelhalt är 2,5 viktprocent. I stprstadsområdena får inte
olja som innehåller mer än en viktprocent svavel användas. Fr. o. m. den
1 oktober 1977 gäller detta för hela södra Sverige upp till Mälardalen och

Mot. 1976/77: 521

3

Värmland. Statsbidrag lämnas till kalkning av starkt försurade sjöar.

För att minska bilismens luftföroreningar har bestämmelser om obligatorisk
avgasrening införts på alla bilar fr. o. m. 1971 års modell. Dessa bestämmelser
har skärpts ytterligare för bilar fr. o. m. 1976 års modell. Genom
dessa åtgärder minskas utsläppen av kolväten, koloxid och kväveoxider påtagligt.

Blyhalten i bensin har begränsats.

Förbud att använda DDT och vissa andra s. k. klorerade kolväten har
genomförts liksom förbud mot användning av amitrol och vissa kvicksilverföreningar.
Användningen av PCB har reglerats.

Särskilda bestämmelser har genomförts för omhändertagande av avfall.
Kommunerna har fått ansvaret för att hushållsavfall hanteras på ett miljöriktigt
sätt. Detsamma beräknas gälla inom en femårsperiod också för
insamlingen av miljöfarligt industriavfall. För omhändertagande av det miljöfarliga
industriavfallet har ett särskilt samhällsdominerat företag - SAKAB
- byggts upp. Endast den som är auktoriserad för ändamålet får transportera
sådant avfall. Obligatorisk insamling av pappersavfall från hushållen kommer
att införas under en femårsperiod.

Ett bättre omhändertagande av skrotbilar har beslutats.

Miljöforskningen har byggts ut kraftigt. Naturvårdsverkets forskningsnämnd
har ett anslag på ca 30 milj. kr. Totalt satsas dock drygt 60 milj.
kr. på miljöforskning.

Naturvårdsverket har huvudansvaret för administrationen av miljövårdsinsatserna.
Koncessionsnämnden för miljöskydd prövar enligt miljöskyddslagen
utsläppen från industrier och kommuner. Länsstyrelserna har det regionala
ansvaret för miljövårdsåtgärderna.

Internationellt har Sverige också aktualiserat miljöfrågorna. På svenskt
initiativ kom 1972 års FN-konferens i Stockholm om den mänskliga miljön
till stånd. I OECD, ECE, FN:s miljöstyrelse har Sverige tagit upp olika
miljöproblem. Överenskommelser om gemensamma insatser har träffats
med de nordiska länderna och med staterna runt Östersjön.

Detta är några exempel på de åtgärder som genomförts av socialdemokratin
i regeringsställning. Nu måste reformarbetet gå vidare. Påbörjade åtgärder
måste fullföljas, utredningar på skilda områden drivas vidare, ställning tas
till de utredningar som lämnats och remissbehandlats.

Men därutöver krävs fortsatta aktiva insatser. De åtgärder som krävs
i denna motion är sådana som den socialdemokratiska regeringen stod beredd
att ta itu med.

Luftföroreningarna från bilarna är ett stort miljöproblem framför allt i
tätorterna. Ytterligare motåtgärder måste sättas in. Vi kräver därför att ett
åtgärdsprogram för begränsning av bilismens luftföroreningar utformas.

Den ökade användningen av handelsgödsel inom jord- och skogsbruket
påverkar såväl miljö som hälsa; bl. a. hotas vattentäkter i vissa delar av
landet. Vi kräver att frågan utreds och att förslag framläggs om hur an

1* Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 521

Mot. 1976/77: 521

4

vändningen av handelsgödsel kan begränsas.

Ozonskiktet runt jorden skyddar oss mot den utltravioletta solstrålningen.
Utsläppen av olika kväveföreningar från förbränning av olja och kol, från
överljudsplan, från användningen av handelsgödsel m. m. hotar på sikt detta
ozonskikt. Vi kräver att en utredning redovisar de utsläpp som hotar ozonskiktet
samt att Sverige fortsätter att internationellt verka för en begränsning
av dessa utsläpp.

De påbörjade försöken att få internationella överenskommelser om begränsning
av svavelutsläppen måste fortsätta.

De bestämmelser som reglerar transporterna av farligt gods är starkt splittrade
liksom myndighetsansvaret. Vi kräver att en utredning skall se över
möjligheterna att samordna detta för att därmed öka säkerheten.

Hornborgasjön och sjön Åsnen i Kronobergs län är två hotade sjöar. Hornborgasjön
behöver restaureras. Vi kräver att principbeslut nu fattas om detta.
Åsnen tappas på vatten för bl. a. skogsindustriella ändamål. Avtappningen
är för kraftig. Vi kräver en snar omprövning av vattendomen.

Vi kräver också att en inventering görs av våra våtmarker och att frågan
om en förstärkning av skyddet för dem utreds.

Anslaget till miljöforskning behöver öka utöver regeringens förslag liksom
de medel som anslås till kontrollen av miljöfarliga varor.

Luftföroreningar från bitar

Utsläppen av föroreningar från motorfordon är i dag större än den totala
mängden föroreningar som släpps ut i luften från industrier, lokaluppvärmning,
elproduktion och avfallsförbränning. 1973 uppgick sålunda utsläppen
av koloxid från bensindrivna bilar till 1 056 500 ton, utsläppen av kolväten
till 161 000 ton och utsläppen av kväveoxider till 75 300 ton. I bilavgasutsläppen
finns därutöver tusentals kemiska föroreningar. Till detta kommer
de fasta partiklar, som rivs upp från vägbeläggningen, bromsbanden, däcken
osv.

Antalet personbilar, lastbilar och bussar i Sverige uppgår f. n. till ca 2,8
miljoner . Över 90 % av dessa fordon är bensindrivna. Sverige kommer
på femte plats i världen i vad gäller biltäthet räknat per person. Enligt
bilprognos 1972-1985 kommer enbart personbilarna år 1980 att vara drygt
3,2 miljoner och 1985 drygt 3,7 miljoner.

Föroreningarna från motorfordon är alltså ett växande miljöproblem särskilt
i tätorterna, där det dock framför allt är bostadsuppvärmningen och
trafiken som svarar för luftföroreningarna. Genom de åtgärder socialdemokratin
i regeringsställning genomförde - bl. a. övergång till lågsvavliga eldningsoljor
och utbyggnad av fjärrvärme - minskar emellertid föroreningarna
från bostadsuppvärmningen snabbt. Däremot kommer trots de åtgärder som
vidtagits för att begränsa föroreningsutsläppen från motorfordon dessa också
framöver att vara betydande. Hälso- och miljöeffekterna av föroreningarna

Mot. 1976/77: 521

5

från motorfordonen är påtagliga. Det gäller i fråga om lukt, nedsmutsning,
akuta toxiska effekter och effekter som uppenbarar sig först efter lång tid.
Det finns sålunda anledning misstänka att biltrafikens utsläpp av cancerframkallande
ämnen (polycykliska aromatiska kolväten) svarar för en stor
del av de miljöbetingade cancerfallen. Även utsläppen av koloxid och kväveoxider
kan ge upphov till betydande hälsoeffekter. Som exempel på detta
kan nämnas att när avgasutsläppen minskade med 10 % i Californien i
samband med oljekrisen i början av 1974 minskade också dödligheten i
hjärt- och lungsjukdomar på motsvarande sätt. Kunskaperna om bilavgasutsläppens
hälsoeffekter är dock fortfarande ofullständiga. En bidragande
orsak till detta är att tätortsbilismen ännu är av ganska ungt datum. Den
första generationen människor som dagligen utsätts för bilavgaser består
av dem som just nu är tätortsbor. Man vet därför inte exakt hur kroppen
reagerar när den utsatts för bilavgaser under lång tid. Det är därför nödvändigt
att fortsatta experimentella och epidemiologiska undersökningar
med förfinad försöksmetodik genomförs.

I Sverige finns ännu inte några gränsvärden för den högsta tillåtna halten
bilavgasföroreningar i utomhusluften. Sådana värden har emellertid fastställts
på olika håll utomlands. Detta gäller bl. a. i USA, Canada och Sovjetunionen.
Gränsvärden förekommer för bl. a. koloxid, kolväten, kväveoxid
och bly. Mätvärdena från svenska tätorter överskrider ofta de mer långtgående
av dessa gränsvärden, t. ex. de som gäller i USA och Canada.

De samlade utsläppen från bilar och andra föroreningskällor i ett storstadsområde
kan vid vissa väderleksbetingelser, när det är dåliga ventilationsförhållanden,
ge upphov till höga halter av föroreningar i luften. Om
solinstrålningen vid sådana tillfällen är tillräckligt hög, finns det risk för
att s. k. fotokemisk smog uppstår, dvs. kolväten och kväveoxider reagerar
med varandra och bildar nya typer av föroreningar med värre effekter än
de ursprungliga ämnenas. De nya ämnena är starkt slemhinneretande, vilket
gör att det svider i ögonen och känns tjockt i halsen. De är vidare starkt
giftiga och påverkar bl. a. växter och annat material. Fotokemisk smog,
som ser ut som soldis, förekommer regelbundet i många av världens storstäder.
Mätvärden som visar på fotokemiska smogreaktioner föreligger också
från Stockholm och Göteborg. Det är bl. a. av detta skäl angeläget att utsläppen
av kolväten och kväveoxider i tätortsområdena minskas.

Nuvarande bestämmelser för att minska avgasutsläppen

I Sverige har genom de åtgärder socialdemokratin i regeringsställning vidtog
lagstiftning för att begränsa avgasutsläppen från bilar stegvis införts.
Bestämmelserna finns samlade i den s. k. bilavgaskungörelsen (1972:596).
De svenska bestämmelserna är de mest långtgående i Europa. Åtgärderna
har koncentrerats till en begränsning av avgasutsläppen. Enligt bilavgaskungörelsen
får man inte använda en bensindriven bil om den inte är försedd

Mot. 1976/77: 521

6

med avgasrening. Förbudet gäller däremot inte för motorcyklar, dieseldrivna
bilar och bilar vars totalvikt överstiger 2,5 ton. Kraven på avgasrening gäller
personbilar fr. o. m. 1976 års modeller. Genom avgasreningen på bilar
fr. o. m. 1971 års modell beräknas utsläppen av koloxider och kolväten minska
med 40 96 i förhållande till bil utan åtgärd. På 1976 års modeller blir
motsvarande minskning för koloxid och kolväten ca 70 % och för kväveoxider
45 96. Ägaren till bil som inte uppfyller dessa krav kan dömas
till böter med högst 500 kr. Trafiksäkerhetsverket svarar för tillsynen av
bestämmelserna.

Trafiksäkerhetsverket skall också typbesiktiga nya bilar enligt bestämmelserna
i fordonskungörelsen. Verket kan ge inhemsk tillverkare och generalagent
för utländsk tillverkare rätt att utfärda typintyg. Sådant intyg
utfärdas i så fall utan att fordonet i fråga har besiktigats. Man har med
andra ord inte kontrollerat att fordonet uppfyller gällande normer för utsläpp
av föroreningar i avgaserna. Svensk Bilprovning har genomfört en stickprovundersökning
av personbilar av 1976 års modell för att följa upp hur
avgasbestämmelserna för dessa fordon efterlevs. I den rapport Svensk Bilprovning
framlagt redovisas att av 236 stickprovsvis utvalda personbilar
av 1976 års modell överskred inte mindre än 62 % ett eller flera av de
angivna värdena. Av undersökningen kan den slutsatsen dras att de bilar
som lämnas till typbesiktning av nya modeller klarar proven väl, medan
de som säljs på marknaden inte på samma sätt uppfyller de ställda kraven.
Möjligheterna att i dag få fabrikant att åtgärda felaktiga fordon är små.
Inte heller de bestämmelser som gäller för bilar fr. o. m. 1971 års modeller
efterlevs på ett tillfredsställande sätt.

Vårt förslag till åtgärder

Föroreningarna från trafiken måste minskas. De i motionen redovisade
hälso- och miljöproblemen nödvändiggör detta. Vi föreslår därför att ett
åtgärdsprogram mot föroreningarna från trafiken upprättas. Genomförandet
av åtgärdsprogrammet bör kunna påbörjas inom ett år. Ett sådan åtgärdsprogram
bör bl. a. innehålla /örstog om skärpt avgaskontroll av såväl tiva som
äldre bilar, gränsvärden för avgas/öroreningar i luften, åtgärder på trafikplaneringens
område, ökad satsning på kollektivtrafiken samt sänkt blyhalt i bensinen.

Den typbesiktning som f. n. sker är inte tillräcklig. En mer omfattande
kontroll måste sättas in. Ansvaret för att nya bilar håller de angivna normerna
bör läggas på biltillverkarna resp. importörerna. Avgasutsläppen bör kontrolleras
i samband med produktionen av bilar. En viss andel av de nya
bilarna bör prövas i så tidigt skede som möjligt, dvs. redan vid sammansättningsbanden.
Resultatet bör få direkta återverkningar på produktionen.
Utländska bilar bör stickprovsvis kontrolleras i samband med import och

Mot. 1976/77: 521

7

försäljning i stället för vid tillverkningen. Kostnaderna för kontrollen bör
betalas av tillverkarna resp. importörerna.

Svensk Bilprovning bör ges ansvaret för kontrollen av såväl svensktillverkade
som importerade bilar. Om provet visar att bilarna inte uppfyller
kraven, bör den aktuella bilmodellens produktion stoppas till dess att korrigerande
åtgärder satts in. Dessa prov bör kompletteras med en utvidgning
av den s. k. efterkontrollen - en kontrollåtgärd som sätts in när bilen körts
ett antal mil - som i dag genomförs av Svensk Bilprovning.

Också kontrollen av avgasutsläppen från äldre bilar bör skärpas. I dag
kontrolleras vid den årliga kontrollbesiktningen bara koloxidutsläppet vid
tomgång. Detta är inte tillräckligt, eftersom det inte speglar utsläppsmängden
vid normal körning. En mer omfattande avgaskontroll vid den årliga kontrollbesiktningen
är därför erforderlig, även om den medför en höjning av
besiktningsavgifterna. Genom en noggrannare kontroll kan avgasutsläppen
minskas samtidigt som bensin sparas genom att motorerna underhålls bättre.

Det bör vidare övervägas om inte avgasbestämmelser bör införas också
för dieseldrivna fordon, småbilar och andra fordon som i dag inte omfattas
av dessa.

I Sverige finns, som tidigare nämnts, inga gränsvärden för bilavgasföroreningar
i utomhusluften. Det är angeläget att ett utvecklingsarbete omedelbart
igångsätts för utarbetandet av sådana gränsvärden. Naturvårdsverket
bör ges i uppdrag att genomföra ett sådant utvecklingsarbete samt tilldelas
resurser för ändamålet.

Åtgärderna för att begränsa avgasutsläppen måste kombineras med åtgärder
på trafikplaneringens och trafikregleringens område. I många kommuner
pågår i dag omfattande trafiksaneringar vilkas syfte bl. a. äratt minska
biltrafikens luftföroreningar. Avsaknaden av enkla prognosmetoder för bilavgaser
i gatuluft gör dock att kommunerna i dag saknar möjlighet att
från luftvårdssynpunkt utvärdera effekter av olika trafiksanerande och trafikreglerande
åtgärder. Naturvårdsverket, Stockholms kommun och SMHI
har gemensamt initierat utvecklingen av en bilavgasmodell. En särskild
projektgrupp finns för ändamålet. Det är angeläget att detta arbete påskyndas
och att det ges tillräckliga resurser. Det bör undersökas om lagstiftning
erfordras för att påskynda trafikplanerings- och saneringsåtgärder i alla utsatta
områden över hela landet.

Olika åtgärder för att begränsa biltrafiken i tätorternas centrum är nödvändiga.
Ett led i denna strävan bör vara att kraftigt satsa på kollektivtrafiken.
En ökad framkomlighet för kollektivtrafiken bör eftersträvas. Det kräver
i sin tur en motsvarande minskning av privatbilismen. Det bör klargöras
vilka åtgärder som erfordras för den nämnda stimulansen av kollektivtrafiken.

Åtgärder bör också vidtas för att utveckla avgasrena motorfordon och
motorbränslen. Normer bör införas för bensinförbrukningen hos bilar. Bensinförbrukningen
ökar f. n. med ungefär 10 % per år. Det är inte minst

Mot. 1976/77: 521

8

från energisynpunkt nödvändigt att nedbringa den ökningstakten. Också
i det sammanhanget bör en utbyggnad av kollektivtrafiken spela en betydelsefull
roll.

Det billigaste sättet att framställa den högoktaniga bensin som många
av dagens bilmotorer fordrar är att tillsätta bly. Det går emellertid att med
andra metoder höja oktantalen även om det blir dyrare. Den högsta tillåtna
blyhalten i bensin är f. n. 0,4 gram per liter. Västtyskland har under det
senaste året haft en blyhalt på 0,15 gram per liter. Kostnadsmässigt har
det betytt en höjning av bensinpriset med något öre per liter. De miljömässiga
värdena av att minska blyhalten i bensinen är så stora, att åtgärder omgående
bör vidtas för att också i Sverige minska den högsta tillåtna blyhalten till
0,15 gram per liter. Några hinder för ett snabbt beslut i frågan finns inte.
Enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor har produktkontrollnämnden
möjlighet att vidta en sådan åtgärd. Nämnden bör uppmanas att snarast
ta ett sådant beslut. Målet bör vara att endast blyfri bensin får användas.

Administrativt bör naturvårdsverket ges hela ansvaret för tillämpningen
av bilavgasbestämmelserna. I dag är ansvaret splittrat på flera myndigheter.
De olägenheter detta medför bör alltså motverkas genom att ansvaret också
för kontrollfunktionerna läggs på naturvårdsverket. Själva utförandet av kontrollprogrammet
bör däremot, som tidigare nämnts, läggas på Svensk Bilprovning.
Naturvårdsverket bör ha ett nära samarbete med trafiksäkerhetsverket
i frågan.

Vi föreslår att ett åtgärdsprogram upprättas i enlighet med de i motionen
redovisade förslagen. En särskild utredning bör ges i uppdrag att utforma
programmet.

Hotet mot ozonskiktet

Ozongasen, som finns på en höjd av mellan 15-50 km, fungerar som
ett skydd mot den ultravioletta strålningen från solen. Utan det skyddande
ozonskiktet är inget biologiskt liv på jorden möjligt. Ozonhalten bestäms
av en balans mellan ozonbildande och ozonförstörande kemiska processer
i luften. Kväveoxider och klorgaser är ämnen som påskyndar de ozonförstörande
reaktionerna och bidrar därmed till att minska ozonhalten.

Kväveoxider kommer ut i luften bl. a. från överljudsplanens avgaser, från
atombombsexplosioner, från förbränningen av olja och kol, i samband med
användningen av handelsgödsel - klor bl. a. vid användningen av klorfluorkol
(Freon) som drivgas i sprayflaskor.

Föroreningarna uppehåller sig länge i atmosfären. De hinner därför spridas
över stora delar av jorden. Det innebär att deras påverkan på ozonskiktet
inte är begränsad till de områden på jorden där utsläppen äger rum utan
berör hela jordklotet. Det är således fråga om ett i verklig mening globalt
miljöproblem.

I en amerikansk forskarrapport (IMOS-rapporten), som publicerades i juni

Mot. 1976/77: 521

9

1975, konstateras bl. a. att den klorfluorkol som släppts ut i luften har medfört
en minskning av ozonhalten med omkring 1 96 och att även om inga
fler utsläpp äger rum kommer ozonhalten så småningom sjunka med upp
till 3 96. Om utsläppen tillåts fortsätta på dagens nivå, kommer ozonhalten
efter några årtionden att minska med ca 7 96. I rapporten sägs vidare att
det är troligt att den ökade mängd ultraviolett strålning som genom de
minskade ozonhalterna når jorden leder till en ökning av hudcancerfrekvensen.
Även klimatet kan påverkas.

1 september 1976 publicerades en ny och ännu mer omfattande rapport
(NAS-rapporten). Den bekräftar de resultat som redovisades i IMOS-rapporten.

Vetenskapsakademien har också framhållit allvaret i de problem som utsläppen
av klorfluorkol medför. Speciellt understryker Vetenskapsakademien
den klimatpåverkan som uppkommer. Klorfluorkol påverkar liksom
koldioxiden luftlagren så att utstrålningen från jordytan minskar, vilket på
sikt kan leda till att medeltemperaturen stiger.

Vid förbränning av olja och kol förorenas också luften med koldioxid
och olika kväveföreningar utöver de betydande utsläppen av svaveldioxid.
Med en övergång till högre förbränningstemperaturer ökar utsläppen av kväveoxider.
Valet av energikälla är därför av stor betydelse också när det
gäller påverkan av ozonskiktet. Förbränningen av olja och kol bör också
av detta skäl minska. Även dessa miljöproblem måste beaktas vid 1978
års energipolitiska beslut.

Dikväveoxid i atmosfären är den faktor som framför allt påverkar ozonhalten.
Dikväveoxid uppkommer i samband med den s. k. denitrifikationsprocessen.
Denna process är en följd av bl. a. användningen av handelsgödsel.
Tillgängliga beräkningar visaratt om inga begränsningar införs kommer
användningen av handelsgödsel inom jord- och skogsbruket att öka
kraftigt. F. n. produceras varje år ca 50 Tg kväve för gödsling. Vissa prognoser
räknar med en årlig tillförsel av 200 Tg kväve omkring år 2000. Detta skulle
minska ozonmängden med några procent omkring sekelskiftet och med
15 % i slutet av nästa århundrande, vilket i sin tur skulle medföra en 30procentig
ökning av den ultravioletta strålningsintensiteten.

Till detta kommer utsläppen från flyget, och då speciellt överljudsflyget.
Utsläppen från flyget är speciellt allvarliga därför att de sker på hög höjd
och därmed i tämligen outspädd form påverkar ozonskiktet.

Vårt förslag till åtgärder

Någon total bild av de utsläpp som påverkar ozonskikten och klimatet
finns inte. Allt talar dock för att denna påverkan är så stor att den på
sikt kan bli ett hot mot mänskligheten. Den socialdemokratiska regeringen
tog upp hotet mot ozonskiktet i FN:s miljöstyrelse. Beslut har fattats om
ett internationellt möte i frågan. Det är viktigt att man från svensk sida

Mot. 1976/77: 521

10

fortsätter strävan att fl till stånd internationella åtgärder för att motverka
ozonförstörande föroreningsutsläpp. Som ett led i detta arbete bör dock en
samlad redovisning av utsläppen göras. En särskild utredning bör tillsättas
med uppgift att redovisa de utsläpp som sker i vårt land och som kan
påverka ozonskiktet och klimatet. Utredningen bör också redovisa om och
i så fall vilka åtgärder som vidtagits för att begränsa dessa utsläpp. Med
ett sådant material som grund bör Sverige aktualisera frågan om en internationell
konvention till skydd av ozonskiktet.

Internationella överenskommelser om begränsning av svavelutsläpp

En stor del av det svavel som faller ner över Sverige kommer från den
del av Europa som ligger norr om Alperna. 1973 beräknades de totala svaveldioxidutsläppen
i Västeuropa till 22 miljoner ton och i Östeuropa till 38
miljoner ton per år. Enligt de beräkningar som gjorts kommer, om inga
ytterligare motåtgärder vidtas, utsläppen av svaveldioxid år 1985 att för
Västeuropa som helhet uppgå till 30 miljoner ton. Merparten av utsläppen
är resultatet av förbränning av fossila bränslen, framför allt kol och olja.

Svaveldioxidutsläppen leder till omfattande miljöförstörelse. Mark och
vatten försuras, byggnader och kulturföremål skadas, risken för förstörelse
av åkerjord och en minskad återväxt i skogen är påtaglig liksom de effekter
på folkhälsan som utsläppen har. Åtgärder är därför nödvändiga för att
trappa ner svavelutsläppen. Genom de åtgärder som den socialdemokratiska
regeringen initierade har riksdagen fattat beslut om att svaveldioxidutsläppen
i Sverige skall nedbringas. Fr. o. m. den 1 oktober 1977 blir högsta tillåtna
svavelhalt i eldningsoljan 1 % i hela södra Sverige upp till Mälardalen och
Värmland. Därigenom beräknas svaveldioxidutsläppen minska med ca
100 000 ton per år. Svavelhalten i den tunna eldningsoljan, den s. k. villaoljan,
sänks till 0,3 % från den 1 oktober 1980. Svavelutsläppen från industriella
processer skall begränsas kraftigt. Målet är att den nuvarande utsläppsmängden
skall halveras fram till 1985.

De sammanlagda svaveldioxidutsläppen över Sverige uppgår i dag till
ca 800 000 ton.

För att komma till rätta med de problem som svaveldioxidutsläppen medför
räcker det emellertid inte med inhemska åtgärder. Sverige måste också
i internationella sammanhang ta initiativ för att förmå andra länder att begränsa
utsläppen. Sverige har sedan slutet av 1960-talet drivit dessa frågor
i olika internationella organisationer, främst OECD, FN:s Europakommission
(ECE) och FN:s miljöprogram (UNEP). Därutöver har Sverige tagit
upp bilaterala kontakter. Ett avtal har slutits med Östtyskland om begränsning
av svavelutsläppen. OECD har genomfört en studie om långväga transport
av luftföroreningar. Den studien tillkom på svenskt initiativ. Samarbete
inleddes också under den socialdemokratiska regeringens ledning med Norge
för att de bägge länderna tillsammans i olika internationella sammanhang

Mot. 1976/77: 521

11

skulle ta upp frågan om begränsning av svavelutsläppen. Framställning om
detta gjordes också av den socialdemokratiska regeringen till EG.

Det är viktigt att Sverige fortsätter med kraftfulla åtgärder internationellt
för en begränsning av svavelutsläppen. Ungefär hälften av svavelnedfallet
över Sverige kommer utifrån. Det är därför nödvändigt att man också i
andra länder genomför långtgående begränsningar av utsläppen, om inte
skadeverkningarna i vårt land skall fortsätta.

Vårt förslag till åtgärder

Vi kräver därför att regeringen fortsätter det arbete som den socialdemokratiska
regeringen påbörjade och i olika internationella organisationer
tar upp kravet på begränsning av svavelutsläppen samt att regeringen genom
direkta hänvändelser till de länder som svarar för de största utsläppen försöker
uppnå överenskommelser om utsläppsbegränsning.

Hälso- och miljöaspekter på användningen av handelsgödsel inom jord- och
skogsbruk

Användningen av handelsgödsel inom jordbruket har ökat mycket starkt
under senare år. Sedan 1940 har kvävemängden ökat 9 gånger, fosformängden
3 gånger och kaliummängden 4 gånger. År 1974 var förbrukningen
av kvävegödselmedel 264 000 ton, fosforgödselmedel 70 000 ton och kaliumgödselmedel
119 000 ton, allt räknat i mängd kväve, fosfor och kalium.

Under senare år har skogsgödsling med kvävegödselmedel kommit till
användning i allt större utsträckning. 1974 gödslades 167 000 ha skogsmark
med totalt 24 400 ton kvävegödselmedel.

Den normala tillförseln av kväve från ogödslade markområden till ytvatten
anses uppgå till i genomsnitt 1,3 kg per ha/år. För gödslade markområden
är variationerna stora. Mängder på 10-20 kg per ha/år är dock inte ovanliga.
Genom klimatpåverkan, vittring o. d. sker en ständig bildning av vattenlösliga
föreningar av växtnäringsämnen i marken. Dessa ämnen transporteras
genom utlakning till vattensystem från all mark antingen det är fråga om
skog eller åker. Såväl yt- som grundvatten påverkas av denna näringsämnestransport.

Den ökade användningen av handelsgödselmedel har lett till påverkan
på såväl miljö som hälsa.

Sålunda medför användningen av kvävegödselmedel att nitrat/nitrithalten
i dricksvatten höjs. Detta kan ha menlig inverkan på människor och djur.
Bl. a. kan framförallt hos småbarn de röda blodkropparna förstöras. I Sverige
är inget fall av sådan förgiftning känd. Höga halter av nitrat/nitrit har emellertid
konstaterats i framför allt enskilda grunda vattentäkter bl. a. i Kristianstads
och Gotlands län. Risk för att nitrat och nitrit ombildas till cancerogena
föreningar föreligger.

Mot. 1976/77: 521

12

Från miljösynpunkt kan en ökad användning av kväve- och fosforgödselmedel
inom jord- och skogsbruket leda till ökad produktion av alger
i vattendragen, vilket medför ökad igenväxning av sjöar. Vissa av algerna
är dessutom giftiga, vilket kan medföra att vattendragen inte kan utnyttjas
som dricksvattentäkter för t. ex. djuren. Undersökningar vid lantbrukshögskolan
visar att i ett vanligt jordbruksområde kommer 80 % av kvävet och
25 % av fosforen från åkermarken.

Kvävegödsling kan som redovisas på annan plats i denna motion också
påverka ozonskiktet runt jorden.

Fosforgödselmedel innehåller dessutom vissa mängder tungmetaller.
Framför allt bör tillförseln av kadmium uppmärksammas. Totalt tillförs
svensk åkermark ca 8 ton kadmium per år via handelsgödselmedel.

Flera av de handelsgödselmedel som används verkar försurande på marken.
Användningen av dessa medel är stor i bl. a. de delar av landet där
svavelnedfall och nedfall av andra försurande ämnen är störst. Samverkan
av dessa försurningskällor gör den redan besvärliga situationen i bl. a. västra
Sverige än värre.

Gällande bestämmelser

Skyddet för grundvattnet regleras främst i vattenlagen, och skyddet av
sjöar och vattendrag bl. a. i miljöskyddslagen. Lagen om hälso- och miljöfarliga
varor ger dessutom möjlighet att mera i detalj reglera användningen
av enskilda handelsgödselmedel. Skogsstyrelsen har vidare i samråd med
naturvårdsverket utfärdat särskilda anvisningar för lagring, hantering och
spridning av kvävegödselmedel med flyg. Naturvårdsverket har meddelat
bestämmelser om hantering av flytande handelsgödsel medel. I framför ailt
lantbruksnämndernas regi pågår vidare en rådgivningsverksamhet i fråga
om användningen av handelsgödsel.

Vårt förslag till åtgärder

Även om, som ovan redovisats, åtskilliga åtgärder genomfördes under
den socialdemokratiska regeringens ledning för att begränsa skadeverkningarna
finns anledning att nu se över hela frågan om användningen av handelsgödselmedel.

Den kraftigt ökade användningen av handelsgödsel inom jordbruket och
den alltmer omfattande användningen inom skogsbruket ger anledning till
oro. De effekter på hälsa och miljö som i vissa delar av landet tycks bli
en följd av användningen av handelsgödsel gör det nödvändigt att noggrant
undersöka frågan. En särskild utredning bör tillsättas med uppgift att sammanställa
dels det material som redovisats, dels det som framkommer ur
undersökningar som pågår bl. a. vid naturvårdsverket, socialstyrelsen, lantbrukshögskolan
och skogshögskolan. Utredningen bör vidare på grundval

Mot. 1976/77: 521

13

av materialet bedöma de hälso- och miljömässiga konsekvenser som en
minskad användning av handelsgödsel får. Utredningen bör också framlägga
förslag om lämpliga metoder för att minska handelsgödselanvändningen.
Det kan ske genom t. ex. lagstiftning, rådgivning och avgifter. Även de
produktionsmässiga och ekonomiska följderna för jord- och skogsbruket av
en minskad användning bör redovisas. Förslag bör vidare framläggas om
ett registreringstvång för handelsgödselmedel. Utredningsarbetet bör bedrivas
skyndsamt.

Transport av farligt gods

Under de senaste åren har transporterna av farligt gods ökat kraftigt.
Vid skilda tillfällen har svåra olyckstillbud inträffat. Både miljö och människor
kan i samband med olyckor av detta slag skadas.

Nuvarande bestämmelser

De bestämmelser som reglerar transporter av farligt gods finns i flera
lagar, författningar och tillämpningsföreskrifter. Dels finns de i förordningen
(1949:341) om explosiva varor, förordningen (1961:568) om brandfarliga varor,
läkemedelsförordningen (1962:701), lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga
varor, strålskyddslagen (1958:110) och atomenergilagen (1959:306),
dels i tillämpningsföreskrifter som meddelas av regeringen eller av vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet. Författningsbestämmelserna är i
regel allmänt hållna. För järvägs-, sjö- och lufttransport av farligt gods
finns dessutom särskilda föreskrifter som har meddelats av resp. centrala
förvaltningsmyndighet.

För transport av explosiv vara krävs ibland tillstånd av polisen. Dessutom
skall varan vara märkt. Länsstyrelserna är kontrollorgan tillsammans med
polisen.

För transport av brandfarliga varor finns också särskilda säkerhetsbestämmelser.
Bl. a. skall tankbil eller annat fordon vara utrustad för att klara
transporten utan att säkerheten eftersätts. Myndigheter är industriverket
och sprängämnesinspektionen.

Tillsynen över läkemedelstransporter utövas av socialstyrelsen.

Transporter av farliga kemikalier regleras genomgenom lagen om hälsooch
miljöfarliga varor. Vissa sådana transporter kräver särskilt tillstånd. Naturvårdsverket
och arbetarskvddsstyrelsen är ansvariga myndigheter. Transport
av radioaktivt ämne får endast ske efter tillstånd.

Järnvägs- och lufttransporter följer internationella avtal liksom sjötransporter.

Mot. 1976/77: 521

14

Vårt förslag till åtgärder

Som framgår av det anförda är det en mängd lagar och författningar
som reglerar transporten av farligt gods. Även myndighetsansvaret är starkt
splittrat. Det är i högsta grad angeläget för både människan och miljön
att säkerheten vid transporten av farligt gods förbättras. Dagligen transporteras
stora mängder av sådana varor i vårt land. Därför är det nödvändigt
att olika åtgärder vidtas för att förbättra de nuvarande förhållandena. Inte
minst väsentligt är att arbetarskyddsfrågorna uppmärksammas.

Självfallet kan inte Sverige ensidigt samordna den aktuella lagstiftningen.
Detta måste i första hand ske på det internationella planet. Det kan dock
finnas anledning att se över våra interna transportbestämmelser och så långt
möjligt samordna dessa. Gemensamma lösningar på säkerhetsfrågor för lika
transportslag och för skilda varukategorier borde vara möjliga att uppnå.
En möjlighet är att i större utsträckning samla dessa frågor under lagen
om hälso- och miljöfarliga varor.

En utredning bör tillsättas med uppgift att undersöka möjligheten att
samordna de gällande bestämmelserna för transport av farligt gods samt
i erforderliga delar komplettera lagstiftningen mot bakgrund av de erfarenheter
som vunnits sedan 1973, då riksdagen efter förslag från den socialdemokratiska
regeringen beslöt att en rådgivande nämnd för samordningsfrågor
skulle knytas till industriverket. I fråga om miljöfarligt avfall
krävs särskild auktorisation för transportören. En liknande ordning bör eftersträvas
också för transport av farligt gods.

Utredningen bör också ges i uppdrag att utvärdera den organisation som
beslöts 1973. Allt talar för att en större del av myndighetsansvaret bör samlas
på en myndighet. En koncentration av myndighetsansvaret bör leda till
att risken för bristfällig tillsyn minskas.

Utredningen bör också lägga fram förslag om förbättrad information till
allmänhet och företag i fråga om transporter av farligt gods samt i fråga
om utbildning av den personal som hanterar och transporterar de farliga
varorna.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär att en utredning i enlighet
med vad som ovan föreslagits tillsätts.

Homborgasjön

Naturvårdsverket fick år 1967 regeringens uppdrag att utreda frågan om
en restaurering av Hornborgasjön. Sedan verket redovisat sina förslag gav
regeringen i maj 1975 naturvårdsverket i uppdrag att genomföra kompletterande
undersökningar, i första hand beräkningar av markskadornas omfattning,
en jordbruksekonomisk bedömning samt en redovisning av det
aktuella kostnadsläget för genomförandet av en restaurering. I februari 1976
redovisade naturvårdsverket resultatet av detta arbete.

Mot. 1976/77: 521

15

Förslaget innebär att vattenståndet i Hornborgasjön skall höjas med 1,5-2
m och att röjning och bottenbehandling skall göras i ett 9 km2 stort vattenområde.
Genom restaureringen skapas ett sjöområde på 29 km2. Därigenom
skulle, säger naturvårdsverket, sjöns fortsatta existens som fungerande
sjösystem och fågelsjö garanteras för lång tid framåt. För att begränsa
de skadeverkningar som blir en följd av vattenståndshöjningen föreslås att
skyddsvallar byggs på sex olika platser. Även om en sådan invailning genomförs,
kommer dock 230 ha åker att bli mer eller mindre obrukbar. Naturvårdsverket
beräknar att kostnaderna för restaureringen skall uppgå till
25,9 milj. kr.

Naturvårdsverket har också undersökt möjligheten att bygga en vall tvärs
över sjön mellan Almö och Orenabb. Detta alternativ innebär en begränsad
restaurering. Vattenståndet höjs endast i den norra delen av sjöområdet,
medan den södra delen behåller det nuvarande utseendet. Den restaurerade
sjöns yta skulle genom en sådan åtgärd minska till 24 km2. 100 ha åker
beräknas bli skadad. Kostnaden uppskattas till 22,7 milj. kr.

Naturvårdsverket avvisar för sin del detta restaureringsalternativ och förordar
att en fullständig restaurering genomförs. Som skäl för sitt ställningstagande
framhåller naturvårdsverket bl. a. att våtmarker av den typ och
storlek som skulle skapas i sjöns södra del vid en fullständig restaurering
är ovanliga i Europa i dag. Varje tillskott av sådana områden är därför
av stort värde. Hornborgasjön finns upptagen på den internationella våtmarkskonventionens
lista över särskilt värdefulla områden. Naturvårdsverket
anser att alternativet med en tvärvall inte heller från jordbrukssynpunkt
är överlägset det andra alternativet. Därför menar verket att de fördelar
från naturvårdssynpunkt som finns vid en fullständig restaurering gör att
det alternativet bör väljas, trots den något högre kostnaden.

Kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län, Svenska
kommunförbundet och vattenrättsinnehavarna i Flyan, som yttrat sig över
förslaget, delar naturvårdsverkets uppfattning, medan Lantbrukarnas riksförbund
och Hornborgasjöns sänkningsförening förordar alternativet med
en tvärvall.

För den höjning av vattenståndet som är en förutsättning för restaureringen
krävs tillstånd av vattendomstol. Innan en ansökan kan lämnas
in till vattendomstolen behövs enligt naturvårdsverket ytterligare detaljutredningar
av bl. a. markskadorna på de enskilda fastigheterna. Den totala
kostnaden för utredningsarbetet beräknas till 1,5 milj. kr. Utredningstiden
beräknas till 2 år.

Vårt förslag till åtgärder

Det är från såväl svensk som internationell synpunkt viktigt att den värdefulla
fågelsjön vid Hornborga räddas. Det är också angeläget att arbetena
med restaureringen inte ytterligare fördröjs. Det är därför enligt vår upp

Mot. 1976/77: 521

16

fattning angeläget att ett principbeslut redan nu fattas om ett genomförande
av den restaurering av Hornborgasjön som naturvårdsverket föreslagit. Om
ett sådant beslut fattas nu, bör naturvårdsverket ha lättare att lägga upp
sitt arbete såväl med avseende på de utredningar som krävs för att talan
skall kunna föras hos vattendomstolen som beträffande planeringen av den
slutgiltiga restaureringen. Vi föreslår därför att riksdagen fattar ett sådant
principbeslut och att naturvårdsverket ges i uppdrag att förbereda framställan
till vattendomstolen om tillstånd att genomföra en sådan restaurering.

Åsnen

1 december 1968 gav vattenöverdomstolen Södra Skogsägarnas AB tillstånd
att reglera vattenavrinningen från sjön Åsnen i Kronobergs län. Tappningsplanen,
som har benämningen F 66, började gälla från den 1 januari
1972. Södra Skogsägarna har tappningsrätten.

Tappningen av vatten enligt F 66 har emellertid lett till svåra skadeverkningar
på sjön Åsnen. Vattenståndet har sjunkit långt under det beräknade.
Ett från naturvårdssynpunkt helt oacceptabelt förhållande har uppstått.
För att kartlägga den påverkan på sjön som blivit en följd av tappningsdomen
tillsatte den socialdemokratiska regeringen 1974 en arbetsgrupp
för sjön Åsnen.

Gruppen lade år 1975 fram ett förslag till jämkning av den gällande vattendomen.
Genom beslut av vattendomstolen har jämkningsförslaget
genomförts. Tappningen sker enligt detta fr. o. m. juni månad 1976.

Samtidigt lät arbetsgruppen genomföra vetenskapliga undersökningar av
förhållandena i och omkring sjön. Undersökningarna redovisades våren
1976. Enligt dessa behövs långtgående förändringar i de nu gällande vattenregleringsbestämmelserna
om skador på sjöns ekosystem och andra olägenheter
från miljösynpunkt skall kunna undvikas i framtiden.

Arbetsgruppen fick den socialdemokratiska regeringens uppdrag att bearbeta
undersökningsmaterialet för att se vilka konsekvenser ett genomförande
av de där beräknade vattennivåerna skulle få.

Vårt förslag till åtgärder

I augusti 1976 gav den socialdemokratiska regeringen kammarkollegiet
i uppdrag att ansöka hos vattendomstolen om omprövning av de i vattenöverdomstolens
dom av den 19 december 1968 meddelade vattenhushållningsbestämmelserna
för sjön Åsnen. Kammarkollegiet skulle enligt regeringsbeslutet
föra talan på grundval av det förslag som den för Åsnen
tillsatta arbetsgruppen senare skulle framlägga. Arbetsgruppens förslag beräknades
föreligga under hösten 1976. Den socialdemokratiska regeringen
avsåg också att förbehålla sig den slutliga prövningen av ärendet.

Det är viktigt att de åtgärder som initierades av den socialdemokratiska

Mot. 1976/77: 521

17

regeringen för att komma til! rätta med förhållandena i sjön Åsnen snarast
möjligt genomförs. Varje tidsförskjutning kan få ytterligt katastrofala följder
för sjön. De väsentliga miljövärden som sjön Åsnen representerar får inte
förstöras. Vi kräver därför att riksdagen hos regeringen hemställer om att
den av den socialdemokratiska regeringen initierade omprövningen av vattendomen
för sjön Åsnen snarast kommer till stånd.

Våtmarker

Våtmarker är den samlande beteckningen för myrar, kärr, mossar, träsk,
sumpmarker, flyt, strandängar m. m. Våtmarkerna är en naturresurs av stort
vetenskapligt, kulturellt, rekreativt och ekonomiskt värde. Våtmarksmiljöerna
är oftast biologiskt högproduktiva delar av landskapet. Genom dem
garanteras en uthålligare och jämnare vattenföring i vattendragen. Våtmarkerna
är som regel värdefulla viltmiljöer och har vanligtvis rikt växt- och
djurliv. De grunda vattnen svarar ofta för stor produktion av fisk.

Många av människans verksamheter har inneburit bestående ingrepp i
våtmarkerna. Torrläggning eller dränering för uppodling eller skogsodling
har påverkat stora arealer värdefull våtmark. Våtmarkerna har också ofta
använts som soptippar. Genom oplanerade ingrepp har betydande våtmarksområden
ödelagts. Hotet mot våtmarkerna är också ett internationellt
problem. Europarådet beslöt därför om en våtmarkskampanj under 1976.
Genom kampanjen ville man öka förståelsen för våtmarkernas betydelse.

År 1974 undertecknade Sverige en internationell överenskommelse för
skydd av våtmarker. Genom den har vi förbundit oss att genomföra särskilda
åtgärder till skydd för våtmarkerna. I den särskilda lista som presenteras
finns bl. a. Hornborgasjön och Tåkern upptagna.

Vårt förslag till åtgärder

Skyddet av våtmarkerna sker huvudsakligen med stöd av naturvårdslagen.
Vattenlagen är tillämplig för att skydda våtmarker mot torrläggningsföretag.
Däremot är skyddet mot dikningsföretag otillräckligt. Länsstyrelsernas möjlighet
att med stöd av naturvårdslagens 20 S ingripa är begränsade och
otillräckliga. Mot bakgrund av intresset att utnyttja våtmarker för skogsodling
som ett led i strävan att öka tillgången på skogsråvara och mot bakgrund
av de diskussioner som förts om plantering av s. k. energiskog på
våtmarker är det nödvändigt att vi får en bättre bild av omfattningen av
de svenska våtmarkerna än vi f. n. har. Vi föreslår därför att naturvårdsverket
får i uppdrag att genomföra en inventering av de befintliga våtmarkerna.

Det är emellertid också nödvändigt att möjligheterna att skydda våra
våtmarker förstärks. Naturvårdskommittén bör därför ges i uppdrag att framlägga
förslag om detta. Eft led i ett sådant förstärkt skydd är att införa
tillståndsplikt för dikningsföretag i likhet med vad som gäller för täkter

Mot. 1976/77: 521

18

av olika slag. Vägrat tillstånd till dikningsföretag bör dock inte medföra
ersättningsrätt för markägare. Möjlighet att förbättra skogs- och åkermark
genom dikning eller annan torrläggningsåtgärd bör nämligen inte ses som
en rättighet utan i stället som en möjlighet som en markägare kan utnyttja
om företaget är lämpligt från allmän synpunkt. Ett prövnings- och tillsynssystem
bör tillskapas som svarar mot moderna miljökontrollkrav.

Det innebär att t. ex. större företag bör föregås av obligatorisk förprövning,
medan mindre företag bör åläggas skyldighet att anmäla planerad åtgärd
till länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör sedan ha möjlighet att förbjuda företag
som inte är lämpliga från allmän synpunkt.

Vi föreslåratt naturvårdsverket ges i uppdrag att genomföra en inventering
av våtmarkerna och att naturvårdskommittén i tilläggsdirektiv ges i uppdrag
att framlägga förslag om ökat skydd av våtmarkerna.

Miljövårdsforskning

Anslaget till miljövårdsforskning används företrädesvis till målinriktad
miljövårdsforskning. Från anslaget lämnas medel till forskning om luft,
vatten, natur, buller, vilt samt miljögifter. Statens naturvårdsverk har en
särskild forskningsnämnd som fördelar anslaget. 1968/69 uppgick anslaget
till 15 milj. kr. Innevarande budgetår är anslaget ca 30,5 milj. kr. Anslaget
har alltså mer än fördubblats under denna period.

Åtskilliga forskningsprojekt sträcker sig över flera år, varför en del av
anslaget är intecknat på förhand. Det är emellertid nödvändigt med nya
satsningar för att belysa aktuella miljöproblem. Riksdagen har tidigare uttalat
sig för att bl. a. frågorna kring försurningen av mark och vatten kräver
ökade forskningsinsatser. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att lägga fram
ett särskilt program på området.

Som naturvårdsverket anfört i sitt anslagsäskande är det också nödvändigt
att intensifiera bullerforskningen. Ökade insatser erfordras också för att klarlägga
verkningarna av de s. k. miljögifterna. Till forskning rörande miljöskydd
och produktkontroll beräknar naturvårdsverket att 32,2 milj. kr.
erfordras kommande budgetår.

Vårt förslag till åtgärder

Vi har i denna motion pekat på en rad områden där det är nödvändigt
med ökade kunskaper och bättre vetande om de motåtgärder som kan sättas
in mot förstörelsen. Fortsatta forskningsinsatser rörande bilarnas avgasutsläpp
är nödvändiga. Detsamma gäller frågan om skadeverkningarna av
handelsgödsel samt de problem som olika föroreningsutsläpp vållar när det
gäller hotet mot ozonskiktet runt jorden. Ytterligare insatser erfordras också
för att belysa följderna av olika dikningsföretag för våra våtmarker.

Den av regeringen föreslagna anslagsökningen till miljövårdsforskning

Mot. 1976/77: 521

19

uppgår till ca 8 %. Denna anslagsuppräkning åtgår i stort sett till att täcka
ökade pris- och lönekostnader. Om fortsatta aktiva forskningsinsatser skall
kunna göras på miljövårdsområdet, erfordras därför ytterligare medel. Vi
kräver från socialdemokratiskt håll att anslaget till miljövårdsforskning
räknas upp med 3 560 000 kr. utöver det av regeringen förordade beloppet.
Därmed skulle anslaget till miljövårdsforskning för budgetåret 1977/78 uppgå
till 36 460 000 kr.

Anslaget Undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor

Anslaget står till produktkontrollnämndens förfogande för att täcka de
kostnader nämnden har för särskilda undersökningar rörande hälso- och
miljöfarliga varor. Det viktiga arbete som produktkontrollnämnden bedriver
med att klarlägga olika kemiska ämnens skadeverkningar måste fortsätta.
Undersökningar pågår bl. a. beträffande fenoxisyrornas omvandling i naturen
samt i fråga om bly, kadmium och kvicksilver. Naturvårdsverket framhåller
i sitt anslagsäskande att man under budgetåret vill utvärdera bl. a. toxiska
metallers flöden i samhället och dess växelverkan på människor och miljö
samt klassificera olika varor med hänsyn till hälsofarlighet. Också ekologiska
effekter skall studeras. Naturvårdsverket begär därför att anslaget för budgetåret
1977/78 skall öka med 1 milj. kr. till 2,5 milj. kr. Regeringen har
föreslagit en anslagsökning med 500 000 kr.

Vårt förslag till åtgärder

Vi kräver att anslaget Undersökning av hälso- och miljöfarliga varor för
budgetåret 1977/78 utöver regeringens förslag räknas upp med 500 000 kr.
till 2,5 milj. kr. i enlighet med naturvårdsverkets anslagsäskande.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära att ett åtgärdsprogram för begränsning
av luftföroreningar från motorfordon i enlighet med vad som
anförts i motionen skyndsamt utarbetas,

2. att hos regeringen begära en kartläggning av de utsläpp som
kan påverka ozonskiktet och klimatet samt anhålla att regeringen
i olika internationella sammanhang aktualiserar en begränsning
av dessa utsläpp,

3. att hos regeringen begära fortsatta åtgärder på det internationella
planet för överenskommelser om begränsning av svavelutsläpp,

4. att mot bakgrund av i motionen redovisade fakta, hos rege

Mot. 1976/77: 521

20

ringen begära att en utredning tillsätts med uppgift att framlägga
förslag om metoder att begränsa användningen av handelsgödsel
inom jord- och skogsbruk,

5. att hos regeringen begära att en utredning tillsätts med uppgift
att samordna bestämmelserna om transport av farligt gods och
det därmed sammanhängande myndighetsansvaret,

6. att hos regeringen begära att Hornborgasjön skall restaureras
i enlighet med naturvårdsverkets huvudförslag,

7. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts angående
åtgärder i sjön Åsnen,

8. att hos regeringen begära att naturvårdsverket får i uppdrag
att kartlägga inom landet befintliga våtmarker, göra en redovisning
av de effekter som ett ökat utnyttjande av våtmarkerna
för skogsproduktion skulle få samt utreda ett förstärkt skydd
av våtmarkerna,

9. att till Miljövårdsforskning (H 7), mot bakgrund av vad som
anförts i motionen, för budgetåret 1977/78 anvisa ett i förhållande
till regeringens förslag med 6 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag
av 36 460 000 kr.,

10. att till Undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor (H 10)
för budgetåret 1977/78 anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 500 000 kr. förhöjt reservationsanslag av 2 500 000
kr.

Stockholm den 21 januari 1977

OLOF PALME (s)

INGVAR CARLSSON (s)
i Tyresö

BENGT GUSTAVSSON (s)
i Eskilstuna

GÖRAN KARLSSON (s)
i Huskvarna

LISA MATTSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
ERIK ADAMSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

INGEMUND BENGTSSON (s)
i Varberg

INGVAR SVANBERG (s)

VALTER KRISTENSON (s)

PAUL JANSSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

THAGE PETERSON (s)
i Nacka

ESSEN LINDAHL (s)
i Lidingö

HANS GUSTAFSSON (s)
i Ronneby

LENA HJELM-WALLÉN (s)

GOTAB 52903 Slockholm 1977