om miljöfarliga utsläpp från kommunala reningsverk

Motion 1987/88:Jo782 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Jo782

av Lars Werner m. fl. (vpk)

om miljöfarliga utsläpp från kommunala reningsverk

Mot.
1987/88
Jo782—786

Våra kommunala reningsverk byggdes en gång för att ta hand om avloppsvattnet
från våra vattenklosetter och från våra köks- och badrumsvaskar.
Reningsverken skulle skilja det näringsrika slammet från vattnet, bryta ner
organiskt material och också fälla ut lösta näringsämnen, så att dessa kunde
tillföras slammet. Det renade vattnet skulle utan miljöstörningar kunna
släppas ut i sjöar och hav. Slammet skulle utgöra en resurs som gödning och
jordförbättringsmedel.

Så här har det inte blivit. I dag fungerar de kommunala reningsverken i
stället som kanaler för mer eller mindre giftiga kemikalier ut i våra
vattendrag och ut på våra åkrar. Till reningsverken kommer i dag inte bara
hushållsvatten, utan också industriellt avloppsvatten, takvatten från soptippar
och kraftigt förorenat dagvatten. Detta innebär att reningsverkens
inkommande vatten innehåller alla de tiotusentals kemikalier som hanteras i
vårt samhälle.

Redan i början av 1970-talet varnade framsynte professorn i kemisk
marklära Svante Odén för att tungmetallerna i avloppsslammet skulle
komma att förgifta våra matjordar. Tyvärr togs inte hans varningar
tillräckligt allvarligt för att redan då göra något åt problemet. Svante Odén
förutsåg också den ökade kemikalieanvändningen och problemen detta
skulle komma att ställa till med för reningsverken. På senare tid har
problemet åter aktualiserats bl. a. av människoekologen Bengt Hubendick,
som i en artikel i Göteborgsposten den 11 mars 1986 betecknar reningsverken
som ”legaliserade kanaler för gifter ut ur vårt samhälle”. Sommaren 1987
uppmärksammade miljöorganisationen Greenpeace problemet i samband
med sin resa för rent vatten med fartyget Beluga.

Greenpeace analyserade avloppsvattnet från flera företag kopplade till
kommunala reningsverk. Resultaten från deras analyser av industriavloppsvatten
i Helsingborg, Halmstad och Göteborg visar skrämmande höga halter
av en lång rad miljöfarliga kemikalier; bensen, toluen, fenol, kresoler,
ftalater, styren, nonylfenol, kloroform, trikloretylen, 1,1,1-trikloretan och
PCB för att bara nämna några få.

En del av dessa ämnen hamnar i slammet. Ca 250000 ton avloppsslam
bildas varje år vid våra reningsverk. Av detta sprids 60% i det svenska
jordbruket. Resterande 40 % anses främst på grund av för höga tungmetallhalter
inte användbart. Det hamnar då på soptipparna. Tungmetallinnehållet

1 Riksdagen 1987188.3sami. NrJo782-786

har varit den faktor som begränsat användningen av slammet i livsmedelsproduktionen.
Organiska giftämnen har av myndigheterna hittills inte ansetts
utgöra någon risk. Analyser av avloppsvattnets innehåll av dessa ämnen görs
inte och när naturvårdsverket så sent som hösten 1987 presenterade nya
normer för slam fanns inte några gränsvärden för organiska ämnen med.
Greenpeace’s analyser av organiska ämnen i slammet från Ryaverket i
Göteborg visar att åtskilliga hundratals ton av dessa ämnen årligen sprids på
våra matjordar. Ämnen som, för att åter citera Bengt Hubendick, ”riskerar
att inom några generationer göra åkermarken obeboelig för somliga
nödvändiga organismer och göra själva grödan hälsovådlig”.

Också våra vattendrag och havet får sin beskärda del av gifterna från
reningsverken. Att närsalter som innehåller kväve och fosfor övergöder och
förändrar våra hav är välkänt. I naturvårdsverkets aktionsplan mot havsföroreningar
uppmärksammas de kommunala reningsverkens bidrag till närsaltbelastningen
och åtgärder föreslås för att minska detta. I aktionsplanens
avsnitt om tungmetaller nämns inte de kommunala reningsverken. Även om
de tungmetaller som slussas ut via dessa endast utgör en liten del av den totala
mängden, som vattendragen och haven får ta emot, kan de lokalt ställa till
stor skada. Vad gäller stabila organiska föreningar är aktionsplanen allt
annat än konkret. Fortsatta inventeringar och utredningar är vad som bjuds.
Inte heller i detta avsnitt nämns de kommunala reningsverken.

Att havsmiljön påverkas av de utsläppta kemikalierna vet vi. PCB- och
DDT-utsläppen har fått allvarliga konsekvenser för bl. a. sillgrisslor och sälar
i Östersjön. Bengt Hubendick skriver i ovan nämnda artikel: ”Vi vet att de så
hoppingivande musselodlingarna äventyras av giftiga organismer, s. k.
dinoflagellater. Vi vet inte varför. Som en ren hypotes skulle man kunna
tänka sig att vår kemiska påverkan på havet trängt undan andra arter, så att
de giftiga fått fritt spelrum. En sådan gissning är inte helt orimlig när vi vet att
utsläppta kemikalier ändrat vissa havsdjurs beteenden med följd att ekosystem
omstrukturerats.”

Det borde vara självklart att industrier och andra avfallsproducerande
anläggningar själva renar sitt avloppsvatten från de ämnen som inte kan tas
om hand på ett miljövänligt sätt i våra kommunala reningsverk.

Också hushållen bidrar med giftiga kemikalier till avloppsvattnet. Allmänheten
måste göras medveten om att alla de kemiska produkter som
tillhandahålls på bensinstationen, i dagligvarubutiken, i färghandeln och i
kemikalieaffären förr eller senare blir till avfall. Ingenting försvinner.
Åtgärder måste också vidtas för att begränsa kemikalieanvändningen i
hushållen.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att industrier anslutna till de
kommunala reningsverken i de trettio största kommunerna får ett år
på sig att lägga fram planer på hur de snarast kan eliminera de delar av
utsläppen som reningsverken ej kan oskadliggöra,

2. att riksdagen hos regeringen begär att det uppdras åt kemikalieinspektionen
att snabbutreda vilka kemikalieprodukter som används

Mot. 1987/88

Jo782

2

inom industri och hushåll och därefter lägga fram ett förslag som visar
hur i första hand de hundra mest miljöfarliga produkterna kan ersättas
av mindre miljöfarliga,

3. att riksdagen hos regeringen begär att ett program utarbetas för
att radikalt minska framställningen och importen av giftiga ämnen.

Stockholm i januari 1988

Lars Werner (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
Jörn Svensson (vpk)
Viola Claesson (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

Jan Jennehag (vpk)

Mot. 1987/88

Jo782

1 * Riksdagen 1987188.3 samt. Nr Jo782—786