om medtilltalads hörande i brottmål

Motion 1975/76:298 av fru Lindquist

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975/76
298-306

Motion
1975/76:298
av fru Lindquist

om medtilltalads hörande i brottmål

Förhör i rättegång kan enligt rättegångsbalken ske genom hörande av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig. För envar av dessa kategorier ges
bestämmelser om kallelse, om påföljd för utevaro m. m.

I vissa fall fungerar reglerna inte tillfredsställande. Det gäller mål, där
mer än en person står åtalad för medverkan i samma gärning och där gärningen
erkänns av en tilltalad men bestrids av en annan. Tyngdpunkten
i bevisningen mot den nekande utgörs då ofta av de uppgifter som lämnas
av den medtilltalade.

Normalt handläggs dessa mål i ett sammanhang. Envar av de tilltalade
hörs då som part. Det är emellertid inte ovanligt att domstolen på grund
av skilda omständigheter nödgas avgöra målet i olika etapper. Därvid kan
det inträffa att X, som erkänt gärningen och under förundersökningen berättat
att hans kamrat Y var med om denna, dömes före Y. När målet
därefter skall avgöras beträffande Y, som förnekat gärningen, kan två situationer
tänkas föreligga, beroende på om domen mot X vunnit laga kraft
eller ej.

Har domen vunnit laga kraft anses i praxis att X kan höras som vittne
mot Y. De förhållanden som gör att åtalet mot X och Y inte kan prövas
samtidigt medför alltså att X:s status i rättegången förändras från part till
vittne. Detta är ur flera synpunkter olyckligt. X är ofta nära vän med Y
och i vart fall solidariserar han sig nästan alltid med Y gentemot åklagare
och domstol. När X hördes av polisen kände han sällan till, att Y valt
att förneka sin medverkan i gärningen. I det normala fallet att X och Y
rannsakas samtidigt kan X utan straffrisk låta bli att berätta om Y:s medverkan
eller välja något annat sätt att söka hjälpa denne. Domstolen får
då bedöma värdet av hans berättelse mot bakgrund av vad han tidigare
sagt och omständigheterna i övrigt. I det fall att X hörs som vittne har
han fastnat i en sorts juridisk rävsax: säger han att han har lämnat felaktiga
uppgifter till polisen kan han åtalas för falsk angivelse; ljuger han inför
domstolen begår han mened. Många gånger framstår pressen på vittnet som
alltför hård - det är förståeligt om hans strävan inte blir att tala om sanningen
utan att leverera en berättelse som försöker uppfylla både de solidaritetskrav
som han känner riktade mot sig främst från kamraten i målet men kanske
också från andra människor som det är viktigt för honom att stå väl med,
och den önskan han för egen del har att undvika ytterligare åtal. Resultatet
blir ofta en utsaga i vilken vittnet söker dölja sanningen genom att t. ex.
skylla på minnesförlust på grund av att han var alkohol- eller narkotika

1 Riksdagen 1975/76. 3. sami. Nr 298-306

Mot. 1975/76:298

2

påverkad när brottet begicks samt att hans tidigare berättelse lämnats under
press från polisens sida. Den omständigheten att vittnet talar under ed lär
i allmänhet spela en underordnad roll för domstolen när den skall bedöma
trovärdigheten av uppgifterna. I vissa fall hårde oriktiga uppgifterna ansetts
ursäktliga och X frikänts från mened, se NJA 1972 s. 532.

Den situationen att domen mot X ej vunnit laga kraft då han skall höras
i rättegången mot Y är inte förutsatt i rättegångsbalken. Det lär förekomma
att man kallar X för att höras upplysningsvis, men man kan inte tvinga
honom att inställa sig. Inte heller är det möjligt att tillerkänna honom ersättning
för kostnader i samband med inställelsen.

I det fall slutligen att Y skall rannsakas före X uppstår också svårigheter
när det gäller formerna för X:s hörande, vilket illustreras i JO:s ämbetsberättelse
1974 s. 37.

Det framstår som olyckligt att de uppgifter en tilltalad har att lämna
i ett mål skall avges under olika former beroende på hur rättegången framskrider
mot en annan tilltalad i samma mål samt att bestämmelserna inte
täcker alla situationer som därvid kan uppkomma. En enkel och rimlig
regel synes vara att den som är part i brottmål aldrig skall kunna höras
annat än som part i målet, men att bestämmelserna om vittnesinställelse
och ersättning till vittne skall äga motsvarande tillämpning i de fall då
parten höres utan att själv vara föremål för rannsakan.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställer jag

att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och förslag
till regler om medtilltalads hörande i rättegång.

Stockholm den 15 januari 1976

INGER LINDQUIST (m)