om markpolitiken.

Motion 1975:1758 av herr Fälldin m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:1758

12

Nr 1758

av herr Fälldin m. fl.
om markpolitiken.

Naturen och naturens tillgångar måste så långt möjligt användas efter
principen ”bruka utan att förbruka". Denna hushållningsaspekt måste ställas
över enskilda fysiska och juridiska personers kortsiktiga lönsamhetskalkyler.
Naturen är en nationell tillgång, som måste skötas och vårdas så att kommande
generationer har möjlighet att betjäna sig av dess möjligheter.

Marken är vår främsta naturtillgång. Markanvändningen har avgörande
betydelse för samhällsutvecklingen på kort och lång sikt. Dagens markägare
har ett stort ansvar genom detta. Vi kan inte acceptera att man genom
en kortsiktig avvägning på ett avgörande sätt förändrar människornas livsvillkor
i kommande generationer. När det är fråga om en förändring av
samhällsutvecklingen måste besluten ske i demokratiskt utsedda organ.

Vi finner det således vara naturligt att samhällsplanering och samhällsbyggande
förankras i demokratiska beslut. Ett enskilt ägande kan inte rubba
denna grundläggande demokratiska princip. Naturen är således alla människors
tillgång. Detta innebär självfallet inte att en pågående markanvändning
inte får fortsätta och utvecklas. Äganderätten som sådan bör konstituera
denna rätt. Äganderätten kan emellertid inte tillåtas konstituera en rätt att
för all framtid förändra sättet att använda marken. Den kan heller inte
konstituera en rätt att genom spekulativt köp och försäljning skapa en privat
förmögenhet beroende på ett förväntat ändrat användningssätt.

Vi vill med detta slå fast att det enskilda markägandet är en tillgång
för vårt samhälle. Ägandet ger den enskilde en viktig uppgift i att vårda
och utveckla sin tomt, jordbruks- eller skogsbruksfastighet. Ägandet kan
emellertid inte ge en oinskränkt rätt att förfoga över och besluta om marken
vid förändringar av dess användningssätt.

Centerpartiet har medverkat till att markpolitiken under senare år fått
en mer framåtsyftande och social inriktning. Viktiga beslut i det sammanhanget
har varit förändringarna i expropriations-och byggnadslagstiftningen,
förköpslagen och införande av ett markvillkor som villkor för statliga bostadslån.

Självfallet har de senaste årens lagstiftning medfört krav om särskilda
regler och övergångsbestämmelser för att garantera den enskilda markägarens
rättssäkerhet. Från rättssäkerhetssynpunkt har förslagen enligt centerns
mening i många fall vari ofullständiga. Vi har gett alternativ i syfte
att skapa en modern marklagstiftning utan att åsamka markägare rättsförluster.
Sådana förslag presenterades i anslutning till delreformeringen av

Mot. 1975:1758

13

expropriationslagen 1971, vid förändringarna i byggnadslagen 1972 och vid
förändringarna i naturvårdslagen 1973. Riksdagen har avvisat dessa förslag.

Ersättningsfrågor

Det finns från många utgångspunkter skäl att ta avstånd från markspekulation.
De skillnader som uppkommit mellan reell avkastning av åker
och skog och den faktiska forräntningskostnaden för marken är besvärande
för jordbruket. Mot bakgrund av utvecklingen av markpriserna kan det
vara lämpligt att knyta ersättningsbedömningarna direkt till intrång i pågående
markanvändning.

Marklagstiftningen har således inneburit rättsförluster för enskilda markägare.
Att nu återinföra möjligheter att få ersättning för förväntningsvärden
skulle inte ge någon större rättssäkerhet. Marknadspris och taxeringsvärden
har bestämts nu utifrån det nya rättsläget. När det särskilt gäller den s. k.
presumtionsregeln i expropriationslagen finns det dock anledning att nu
ge den en från rättssäkerhetssynpunkt bättre utformning.

Enligt presumtionsregeln skall ersättning inte utgå för sådan värdeökning
efter den 30 juni 1971 som beror på nya förväntningar om ändrad markanvändning.
Några befogade invändningar torde inte kunna riktas mot detta
syfte. I skilda sammanhang har emellertid farhågor förts fram för att regeln
skulle få sådana inte avsedda följder att markägarens rätt inte beaktas tillräckligt.

Det torde vara helt klart att kommunen har bevisskyldigheten för att
någon värdestegring över huvud taget uppkommit och sålunda har att visa
att en tillämpning av presumtionsregeln blir aktuell. Dessa kommunala initiativ
är f. ö. viktiga om syftet att stoppa en fortsatt omotiverad uppskruvning
av markvärdena - utöver penningvärdeförändringen - skall kunna nås.
Om en sådan värdestegring konstateras återstår därefter att skilja ut orsakerna
till denna värdestegring. Det ligger i sakens natur att markägaren bör ha
att i vart fall göra sannolikt att ökningen orsakas av annat än nya förväntningsvärden.
Presumtionsregelns konstruktion får emellertid inte leda
till att markägaren fåren total bevisskyldighet för dessa orsakssammanhang.
Även om detta inte heller torde ha varit lagförslagens syfte förtjänar det
ändock att på nytt strykas under i klarhetens intresse. Kravet på bevisskyldighetens
omfattning i denna del bör ställas enligt allmänna grunder
och med hänsyn tagen till vem som har de största förutsättningarna att
förebringa relevant bevisning. Har på detta sätt konstaterats att en del av
värdestegringens orsaker är omsättningsbara bör värderingen därav i pengar
följa allmänna expropriationsrättsliga och skadeståndsrättsliga regler. I detta
sistnämnda led bör det vara möjligt att tillämpa de för värdering av skada
enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken gällande skälighetsbedömningarna. En
härtill anslutande mening har i korthet förts fram som särskilt yttrande
till civilutskottets betänkande CU 1974:6 (s.15).

Mot. 1975:1758

14

Några slutsatser om tillämpningen av de nya ersättningsreglerna kan ännu
inte dras av domstolspraxis. Det är dock viktigt att kommande bedömningar
får utgå från en mening som klart speglar riksdagens uppfattning i dessa
frågor.

Tomträtt

1 detta sammanhang vill vi också påtala den oegentlighet som bestämmelsen
om tomträtt som självständig expropriationsgrund utgör. Riksdagen
har vid skilda tillfällen anslutit sig till att det är kommunerna som skall
avgöra vilken upplåtelseform av mark som är den lämpliga. Att då i expropriationslagstiftningen
söka styra kommunerna finner vi direkt felaktigt.
Från expropriationslagens utgångspunkt är det dessutom en meningslös bestämmelse.
Denna bestämmelse bör därför utmönstras ur expropriationslagen.

Vad beträffar kommunernas val av upplåtelseform finner vi det vara naturligt
att låta människornas önskan vara avgörande. Äganderättsupplåtelse
bör vara det naturliga i områden där en betydande markvärdestegring inte
kan förväntas och där man knappast kan ha något behov av betydande
planändringar. Vi förutsätter att kommunerna tolkar riksdagens mening på
det sättet.

Glesbebyggelse

Förändringarna i byggnadslagen 1971 och 1972 innebär att en planmässig
prövning skulle ske också av glesbebyggelse. Kommunerna gavs
vidgade befogenheter i detta sammanhang. Riksdagen betonade vid båda
beslutstillfällena angelägenheten av att en glesare bebyggelse skulle främjas.
Genom olika beslut på finansieringsområdet har riksdagen ytterligare understrukit
sin strävan att skapa möjligheter för människor att bo i glesbygd.
Det ökade byggandet på landsbygden under senare år är bl. a. resultat av
dessa ställningstaganden. Centerpartiet ser detta som en viktig politisk framgång.

I en del kommuner har emellertid de nya reglerna tolkats och tillämpats
på ett restriktivt sätt. Vi finner det därför vara befogat att riksdagen ånyo
understryker att glesbebyggelse är och kommer att vara den enda lämpliga
bebyggelsformen i stora delar av landet och att en ytterligare bebyggelse
på landsbygden i anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse är angelägen
och bör främjas.

Mot. 1975:1758

15

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställer vi

att riksdagen beslutar

1. att för sin del ansluta sig till de riktlinjer för den fortsatta
markpolitiken som anförts i motionen,

2. att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om grunderna för expropriationslagens presumtionsregel,

3. att mot bakgrund av utvecklingen av markpriserna hos regeringen
begära förslag innebärande att ersättningsbedömningarna
knyts direkt till intrång i pågående markanvändning,

4. att tomträtt inte längre skall utgöra självständig expropriationsgrund,

5. att ånyo uttala att glesbebyggelse är och kommer att vara den
enda lämpliga bebyggelseformen i stora delar av landet och
att en ytterligare bebyggelse på landsbygden, främst i anslutning
till befintlig jordbruksbebyggelse, är angelägen och skall främjas.

Stockholm den 24 januari 1975

THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

KARIN SÖDER (c)

FRITZ BÖRJESSON (c)
i Glömminge

ERIC CARLSSON (c)
i Vikmanshyttan

IVAN SVANSTRÖM (c)

MAJ PEHRSSON (c)

THORSTEN LARSSON (c)
i Staffanstorp

RUNE GUSTAVSSON (c)
i Alvesta

ANDERS DAHLGREN (c)

SONJA FREDGARDH (c)
NILS G. ÅSLING (c)

ANNA-LISA NILSSON (c)
i Kristianstad

JOHANNES ANTONSSON (c)

TORSTEN BENGTSON (c)
i Jönköping

JAN-IVAN NILSSON (c)
i Tvärålund

GOTAB 75 8877 S Stockholm 1975