om lagstiftning om ideella föreningar

Motion 1987/88:L210 av Allan Ekström (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:L210

av Allan Ekström (m)
om lagstiftning om ideella föreningar

Ett fackförbund beslöt för några år sedan att teckna en obligatorisk kollektiv
hemförsäkring - utan reservationsrätt för den enskilde medlemmen i
ett förbundet närstående försäkringsbolag. Försäkringspremien för medlemmarna
motsvarade 0,1 % av bruttolönen.

Några medlemmar vägrade att foga sig i förbundets beslut och yrkade efter
stämning på förbundet vid Stockholms tingsrätt - att beslutet skulle
förklaras ogiltigt på den grund att detsamma stred mot förbundets stadgar.
Enligt dessa har förbundet till uppgift ”att tillvarata medlemmarnas intressen
på arbetsmarknaden och inom näringslivet samt att därvid och i
övrigt medverka till en samhällsutveckling på grundval av demokratisk
socialism”. Beslutet att teckna obligatorisk hemförsäkring föll enligt kärandena
utanför det sålunda angivna syftet.

I sin dom förklarade tingsrätten att försäkringen inte kunde anses ha
sådan anknytning till medlemmarna i deras egenskap av arbetstagare att
den rymdes inom förbundets syfte såsom detta uttrycktes i stadgarna. Beslutet
var därför ogiltigt. Svea hovrätt instämde genom dom den 6 december
1985 i denna tingsrättens bedömning.

Högsta domstolen underkände i dom den 6 maj 1987 (NJA 1987 s 394)
underdomstolarnas bedömning av rättsläget. Enligt HD räckte det icke med
att det klandrade beslutet strider mot ändamålet med den ideella föreningens
verksamhet, åtminstone om - såsom fallet var här - föreningen
utgjorde ett fackförbund. Det krävdes då att beslutet ”avser ett ändamål
som är uppenbart (kurs av mig) främmande för förbundets uppgift”. Som
främsta skäl härför åberopade HD: ”Av hänsyn till majoritetsintresset
måste ett sådant uppenbarhetskrav upprätthållas, ehuru den enskilde medlemmen,
till följd av medlemskapets betydelse för honom i stort, saknar
praktisk möjlighet att genom utträde ur förbundet frigöra sig från verkningarna
av ett kongressbeslut som han ogillar.” Detta uppenbarhetskriterium
var enligt HD:s mening ej uppfyllt i målet.

HD:s dom fäster först uppmärksamheten på det förhållandet att det
saknas rättsnormer för hur de beslutande organen i en ideell förening eller
sammanslutning skall utses. Det är därför omöjligt att veta att ett föreningsbeslut
är ett korrekt uttryck för medlemmarnas vilja, en iakttagelse
som även regeringsrätten gjort i annat sammanhang (prop. 1984/85:200 s.
64).

Avsaknaden av bindande normer i förhållandet inbördes mellan föreningen
och den enskilde gäller även i fråga om

• möjligheten att få ett beslut från föreningens sida överprövat Mot. 1987/88

• rätten att inträda i föreningen L210

• rätten att vara kvar i föreningen

• rätten att utträda ur föreningen

• rätten att slippa bli ansluten till en förening mot sin vilja (negativ

föreningsrätt)

Vilka slag av beslut kan en förening - hur den nu än utsetts - fatta med
bindande verkan för den enskilde medlemmen, det är denna centrala fråga
som målet gällde. Hur långt kan med andra ord legitimiteten för föreningsbeslut
grundas på ”hänsynen till majoritetsintresset”? Spörsmålet
berör den mest fundamentala fråga som man kan ställa sig, nämligen vad
som menas med folkstyre, demokrati. Är demokrati detsamma som obegränsad
majoritetsdiktatur, rösträkningsdemokrati, eller råder det en yttersta
gräns även för majoritetsstyre?

Vad går då att utläsa ur HD:s dom? Svaret är ovisst. Av Medborgarrättsrörelsen
har domen - i en framställning till regeringen - tolkats så, att HD
antagit den grundsatsen ”att, när fråga är om en grupp, majoriteten har rätt
att påtvinga minoriteten sin uppfattning och få rättsordningens stöd därför”.
Medborgarrättsrörelsen anför vidare i sin framställning:

Vårt demokratiska styrelseskick bygger på grundtanken att flertalet har rätt
att bestämma över mindretalet, men det är en öppen fråga hur långt denna
grundsats sträcker sig utanför det rent politiska fältet. En livlig debatt pågår
härom.

HD:s dom griper på ett drastiskt sätt in i denna debatt. Denna rättsinstans
slår utan någon närmare analys helt enkelt fast att det inom ett mycket
vitt område - ej närmare avgränsat - gäller, när uttryckliga lagregler saknas,
att en majoritet alltid kan begära att minoriteten i gruppen rättar sig efter
vad majoriteten beslutat skola gälla för gruppen. Endast mot uppenbara
övertramp kan en minoritet som anser sig illa behandlad söka skydd.

Konsekvenserna av denna uppseendeväckande maxim som nu blivit en
del av den svenska rätten måste omedelbart klarläggas. Människorna i vårt
land deltar i många kollektiv. I alla de fall då lagregler på dessa ej finns kan
enskilda råka mycket illa ut. Det är enligt Medborgarrättsrörelsen viktigt
att statsmakterna observerar läget även utanför de ideella föreningar, som
denna skrivelse i första hand gäller.

För alla andra associationer än ideella föreningar - aktiebolag, handelsbolag,
ekonomiska föreningar, understödsföreningar och samfällighetsföreningar
m. fl. - finns i lag uttryckta rättsnormer i de ämnen som domen
aktualiserar. Upprepade, motionsvägen framförda, önskemål om att täcka
den lucka i rättsordningen som sålunda föreligger har hittills icke lett till
resultat, beroende på socialdemokraternas hårdnackade motstånd.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag ånyo

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om ideella föreningar.

Stockholm den 22 januari 1988

Allan Ekström (m)