om lagstiftning mot könsdiskriminering

Motion 1975/76:1830 av herr Ahlmark m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

5

Motion

1975/76:1830

av herr Ahlmark m. fl.
om lagstiftning mot könsdiskriminering

Enligt folkpartiets uppfattning bör alla vägar prövas för att åstadkomma
bättre jämlikhet mellan kvinnor och män i det svenska
samhället. Den hittillsvarande utvecklingen har gått för långsamt. Särskilt
gäller det på arbetsmarknaden. Vi har fortfarande i alltför stor
utsträckning en uppdelning i manliga och kvinnliga yrken, där de kvinnliga
är lägre betalda, har mindre inflytande och sämre framtidsutsikter.

Antalet sysselsatta kvinnor i Sverige var under 1974 i genomsnitt
1,6 miljoner. Av dessa återfanns 1,3 miljoner i elva yrken, framför
allt kontorsarbete, husligt arbete, vårdyrken, affärsanställda, städning,
fastighetsskötsel och undervisning. Männen däremot finns spridda över
flera hundra yrken, flertalet bättre betalda än de typiska kvinnoyrkena.

Folkpartiet har varje år sedan 1970 fört fram motioner om lagstiftning
mot könsdiskriminering, därför att vi anser att detta instrument
borde prövas vid sidan av andra åtgärder. Utvecklingen mot jämställdhet
har inte varit sådan att man kan avfärda någon tänkbar åtgärd
utan ingående prövning. Inte förrän i slutet av 1973 visade regeringen
något intresse för att ens studera de utländska erfarenheterna av lagstiftning
mot könsdiskriminering. Då fick delegationen för jämställdhet
i uppdrag att göra en sådan redovisning. Denna lades fram i början
av 1975.

Hösten 1975 avslog riksdagen folkpartiets motion om lag mot könsdiskriminering.
Utskottsmajoriteten hänvisade dels till den nämnda redovisningen
av utländska erfarenheter och remissyttranden över den, dels
ansåg man att behandlingen av fri- och rättighetsutredningens förslag
till grundlagsbestämmelser mot könsdiskriminering borde avvaktas.

Vi kan inte finna att något av dessa skäl är bärande. Därför upprepar
vi även i år folkpartiets förslag om lagstiftning mot könsdiskriminering.
Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär utredning om hur
en svensk lagstiftning mot könsdiskriminering bör utformas och förslag
på grundval av utredningen till nästa riksmöte. I det följande granskar
vi argumenten mot en lagstiftning och ger vissa riktlinjer för hur en
lagstiftning enligt vår mening bör byggas upp.

Utredningen ofullständig

Jämställdhetsdelegationens ”PM till frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering”
innehöll en i och för sig värdefull översikt över inter

Mot. 1975/76:1830

6

nationella konventioner m. m. som berör könsdiskriminering och över
lagstiftning mot könsdiskriminering, i vissa länder, framför allt USA.
Den innehöll dock inte någon närmare analys av lagstiftningens verkningar
i USA, det enda land där någon längre erfarenhet av sådana
lagar finns.

Inte heller innehöll promemorian något utformat förslag till hur en
eventuell svensk lagstiftning mot könsdiskriminering skulle utformas.
Kartläggningen, som utförts av endast en person, får därmed snarare
betraktas som en inledning till ett utredningsarbete än som en utredning
av frågan om svensk lagstiftning mot könsdiskriminering.

Redan föråldrad

Till dessa invändningar kommer att denna översikt, som behandlar
förhållandena t. o. m. hösten 1974, redan är föråldrad. Sedan dess har
bland annat följande inträffat som berör lagstiftning mot könsdiskriminering:

1. FN:s kvinnokonferens i Mexico sommaren 1975 har antagit en
världsaktionsplan, där medlemsländerna bl. a. uppmanas att anta lagstiftning
mot könsdiskriminering. Planens punkt 90 lyder:

Regeringarna bör formulera planer och handlingsprogram som uttryckligen
syftar till jämställdhet för kvinnliga arbetstagare och ger
garantier för deras rätt till lika lön för lika arbete. Denna politik och
dessa program bör vara i överensstämmelse med de normer som utarbetats
av Förenta Nationerna och den internationella arbetsorganisationen
(ILO). De bör omfatta lagstiftning som fastställer principen
om icke-diskriminering på grund av kön eller civilstånd, riktlinjer för
förverkligandet, procedurer för överklagande och effektiva målsättningar
och maskineri för genomförandet.

2. Internationella arbetskonferensen (ILO) antog den 25 juni 1975 en
deklaration och aktionsplan, som bland annat innehåller följande uttalanden:

Artikel 1: Alla arbetstagare skall vara jämställda i fråga om möjligheter
och behandling. Alla former av diskriminering på grund av kön
som förnekar eller begränsar denna jämställdhet är oacceptabla och
måste undanröjas.

Positiv särbehandling under en övergångstid i syfte att åstadkomma
verklig jämställdhet mellan könen skall ej betraktas som diskriminerande.

Artikel 5, punkt 4: Åtgärder skall vidtagas för att förbjuda uppställande
av villkor angående de sökandes kön i offentliga tillkännagivanden
om anställning.

Artikel 6, punkt 3: I enlighet med bestämmelserna i 1958 års konvention
om diskriminering (anställning och yrkesutövning) och 1958
års rekommendation om diskriminering (anställning och yrkesutövning)

Mot. 1975/76:1830

7

skall ingen diskriminering på grund av kön förekomma i fråga om
anställning och yrkesutövning.

Artikel 7, punkt 1: Kvinnliga arbetstagare skall tillförsäkras rätt till
lika lön för arbete av lika värde i enlighet med bestämmelserna i 1951
års konvention om lika lön och 1951 års rekommendation om lika lön.

Artikel 14: Jämställdhet i fråga om möjligheter och behandling för
män och kvinnor i arbetslivet skall garanteras genom lagstiftning, kollektivavtal
eller avtalsliknande överenskommelser av bindande karaktär.
Åtgärder skall vidtagas för att främja efterlevnaden av denna princip,
inberäknat förfarande vid klagomål, förlikning, överklagande och hänvändelse
till domstol.

3. EG:s ministerråd har antagit direktiv om lagstiftning om lika lön
för likvärdigt arbete för män och kvinnor. Genomförande av sådan
lagstiftning har påbörjats i medlemsländerna. Bl. a. har Holland antagit
en lag om lika lön för kvinnor. Regeringen i Danmark lade i november
1975 fram för folketinget ett förslag till lag om lika lön för män och
kvinnor.

EG-kommissionen har också för ministerrådet lagt fram förslag till
direktiv om lagstiftning mot diskriminering av kvinnor i arbetslivet.

4. England har antagit två lagar på området, som båda trädde i kraft
den 29 december 1975, dels en lag om lika lön för likvärdigt arbete,
som antogs för fem år sedan och där företagen således haft en tid på
sig att anpassa lönerna till lagens krav, dels en lag mot könsdiskriminering,
som ger den person som anser sig missgynnad möjlighet att
klaga hos en särskild kommission och i sista hand gå till domstol för
att få rättelse.

5. Den norska regeringen lade under 1975 fram för stortinget ett
förslag till ”lov om likestilling mellom kjönnene”, som förbjuder könsdiskriminering
på arbetsmarknaden men som också har bestämmelser
mot könsdiskriminering inom reklamen och i läromedlen i skolorna.
Enligt lagförslaget skall inrättas en jämställdhetsombudsman (likestillingsombud)
och en klagonämnd för jämställdhet. Om en tvist gäller
tolkning av ett avtal, kan saken också föras till arbetsdomstolen

Remissyttranden

Mot bakgrund av utredningens uppläggning är det knappast förvånande
att flertalet remissinstanser redovisade en skeptisk eller avvaktande
inställning till lagstiftning mot könsdiskriminering i Sverige. Vissa
mer positiva yttranden fanns dock.

Fredrika Bremer-Förbundet uttalade sig klart för en lagstiftning mot
könsdiskriminering. Arbetsmarknadsstyrelsen ansåg att frågan borde
göras till föremål för fortsatta undersökningar. Socialstyrelsen ansåg

Mot. 1975/76:1830

8

att en lagstiftning kan vara av betydelse och sade att det norska förslaget
borde kunna tjäna som vägledning även för Sverige.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) ansåg inte att en särskild
lagstiftning mot könsdiskriminering kunde bedömas som erforderlig eller
lämplig. TCO uttalade dock att det är ”nödvändigt med en översyn
över kontrollförfarandet vad avser tillämpning och institutionella former
för mera kraftfullt främjande av konventionernas tillämpning”.
(De konventioner som avses är ILO-konventionerna 100 och lil angående
lika lön och könsdiskriminering.)

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalade att det vore av stort värde
för främjande av likställigheten om man kunde utforma en lagstiftning
mot könsdiskriminering som gavs en så långt möjligt generell karaktär.
Länsstyrelsen förordade därför ett mera ingående studium av de förestående
lagreformerna i England och Norge.

Förslaget till grundlagsbestämmelse

I fri- och rättighetsutredningens förslag (SOU 1975: 75) finns två bestämmelser
som rör könsdiskriminering. Dels föreslås följande regler i
regeringsformens kapitel om fri- och rättigheter (18 §):

Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare
särbehandlas på grund av sitt kön, om föreskriften ej syftar till att
åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor, direkt orsakas av
biologisk skillnad mellan könen eller avser värnplikt eller motsvarande
tjänsteplikt.

Dels föreslår utredningen att grundlagens inledande kapitel förses
med ett s. k. programstadgande om jämställdhet mellan män och kvinnor
(2 §):

Den offentliga makten bör utövas så att alla människors värdighet
och lika värde erkännes, att alla är lika inför lagen, att män och kvinnor
åtnjuter lika rättigheter, att den enskildes frihet och privat- och
familjeliv skyddas samt att en vars ekonomiska, sociala och kulturella
välfärd främjas.

Vi betraktar utredningens enhälliga förslag till lagregel mot könsdiskriminering
som en stor framgång för folkpartiet. Men den kan inte
användas som argument mot en lagstiftning mot könsdiskriminering av
den typ som vi föreslår i denna motion. Grundlagsbestämmelsen reglerar
nämligen bara förhållandet mellan den enskilde och det allmänna.
Den talar om ”den offentliga maktens” utövning. Visserligen kan man
hoppas att den också får en psykologisk effekt på t. ex. enskilda arbetsgivare.
Men det blir fortfarande, om denna paragraf förs in i grundlagen,
tillåtet för enskilda företag att diskriminera kvinnor vid an

Mot. 1975/76:1830

9

ställning, lönesättning och befordran. Detsamma torde f. ö. gälla statliga
företag som drivs i aktiebolagsform.

Att gå med på en grundlagsregel mot könsdiskriminering men vägra
att acceptera en lagstiftning är inte konsekvent. Lagstiftningen behövs
för att principen om jämlikhet mellan kvinnor och män skall prägla
hela samhället.

Principerna för en svensk lagstiftning mot könsdiskriminering

En svensk lagstiftning mot könsdiskriminering måste givetvis anpassas
till svenska förhållanden, bl. a. de nya reglerna på arbetsrättens område.

Lagen skall förhindra arbetsgivare eller förening av arbetsgivare att
vid erbjudande av arbete eller vid anställande av arbetstagare uppställa
villkor som diskriminerar arbetstagare i förhållande till annan arbetstagare
på grund av kön. Den skall också förbjuda sådan åtgärd mot
arbetstagare under anställningen. Lagen skall vidare förhindra att sådana
diskriminerande villkor intas i anställningsavtal eller i kollektivavtal.

Arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, som har uppställt sådana
villkor eller företagit könsdiskriminerande åtgärder, skall kunna åläggas
att frånträda dem och förbjudas att fortsätta med att uppställa
sådana villkor eller vidtaga sådana åtgärder. Det bör också vara möjligt
att förena åläggande eller förbud med vite. Vidare bör den som
inte efterkommer lagen kunna dömas att ersätta skada som en person
lidit genom könsdiskriminering.

Den som anser sig diskriminerad vid t. ex. sökande av anställning,
vid befordran eller i lönesättning skall kunna åberopa lagen. I första
hand torde här, liksom vid andra arbetsrättsliga tvister, arbetstagaren
företrädas av sin fackliga organisation. Det bör även vara möjligt att
erhålla rättshjälp i sådana angelägenheter efter den åren 1972 och
1973 beslutade rättshjälpsreformen. Enligt denna skall rättshjälp också
kunna utgå i form av offentligt biträde. Det bör innebära att oorganiserade
arbetstagare, eller den som av andra skäl inte företräds av en
facklig organisation, i mål enligt lagen om könsdiskriminering får en
principiell rätt till offentligt biträde i sådana mål.

I likhet med vad som skett i Norge, England och USA bör övervägas
formerna för en instans — en kommission eller en ombudsmannainstitution
av typ KO, NO, JO eller liknande — till vilken den enskilde
kan vända sig med sina klagomål. Denna instans skall kunna ta
initiativ till förlikningsförhandlingar och, om dessa inte ger resultat, föra
frågan vidare till den domstol som handlägger dessa frågor. Självfallet
skall vederbörande instans ges befogenhet att verka mot diskriminering
även i andra fall och på eget initiativ granska t. ex. företagens personalpolitik.

Mot. 1975/76:1830

10

Man bör överväga hur man skall komma till rätta med den vanliga
situationen då det samlade resultatet av en arbetsgivares personalrekrytering,
interna utbildning, befordran och lönesättning är könsdiskriminerande.
Möjligheten att på det sätt som skett i USA ställa krav på
företagen i samband med att de sluter kontrakt med staten bör därvid
prövas. Självklart är att offentliga arbetsgivare bör föregå med gott
exempel.

Utöver lagstiftning angående könsdiskriminering bör också nu gällande
lag mot rasdiskriminering, som framför allt gäller serviceinrättningar
av skilda slag, utvidgas till att gälla även förbud mot könsdiskriminering.
Detta torde kunna ske genom en relativt enkel lagändring.

Förhindrar ej positiva åtgärder

Ett av de argument som framförts från socialdemokratiskt håll mot en
lagstiftning mot könsdiskriminering är att en sådan skulle försvåra
nödvändiga positiva åtgärder för att stärka kvinnornas ställning bl. a. på
arbetsmarknaden.

I jämställdhetsdelegationens PM tvingas utredaren konstatera att sådana
positiva åtgärder som tvingar företagen att aktivt engagera sig för
att t. ex. öka andelen kvinnor på välbetalda jobb varit ett dominerande
inslag i tillämpningen av den amerikanska lagstiftningen. Hon påstår
dock att denna utveckling skulle ”stå helt i strid mot lagen, så som den
är formulerad”. Denna uppfattning delas knappast av majoriteten av
dem som sysslar med lagstiftningens tillämpning i USA.

När det gäller en svensk lagstiftning finns möjlighet att vid lagens
utformning bereda utrymme för aktiva positiva åtgärder för ökad jämlikhet.
Fri- och rättighetsutredningens förslag, som citeras ovan, ger
en sådan möjlighet genom att det tillåter särbehandling som syftar till
att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män.

I den norska regeringens lagförslag har man också beaktat denna invändning.
Det heter där i tredje paragrafen:

Forskjellsbehandling av kvinner og menn er ikke tillatt. Som

forskjellsbehandling reknes ikke ulik behandling som i overensstemmelse
med lovens formål fremmer likestilling mellom kjönnene.

Sådana positiva åtgärder som skulle kunna tillåtas enligt en svensk
lagstiftning är t. ex. det krav på rekrytering av både män och kvinnor
som i dag ställs upp för erhållande av lokaliseringsstöd. Vidare skulle
man kunna tillåta olika åtgärder inom utbildningssystemet för att främja
ökat inslag av flickor på traditionellt manliga studievägar och omvänt.

Utöver de försök som hittills gjorts skulle man kunna överväga ett
system vid intagning till spärrade studiegångar, där den som tillhör det

Mot. 1975/76:1830

11

underrepresenterade könet gavs en tilläggspoäng till sin poängsumma
vid ansökningen. En sådan metod skulle fungera smidigare än en ren
kvotering, och man skulle kunna undvika en situation där antagningsgränserna
för manliga och kvinnliga sökande på ett mer utmanande sätt
avviker från varandra.

Även möjligheten att i samband med statlig och kommunal upphandling
ställa krav på företagens personalpolitik skulle kunna medges av en
svensk lagstiftning.

Andra invändningar

De andra invändningar mot en lagstiftning som framförts i den svenska
debatten är att en lagstiftning inte ensam löser problemet med bristen
på jämställdhet och att svensk tradition är att undvika lagstiftning
på arbetsmarknaden.

Självfallet skulle inte en lagstiftning mot könsdiskriminering lösa alla
problem. Men det gör knappast någon annan enskild åtgärd heller.
Vad som behövs är en kombination av insatser. Det som hittills har gjorts
är inte tillräckligt.

Det ligger en fördel i att överlåta på arbetsmarknadens parter att
lösa problem genom frivilliga överenskommelser. När detta inte lyckas
måste dock lagstiftning kunna tillgripas. Så har skett på en rad områden,
t. ex. beträffande arbetstider, arbetsmiljö, arbetsdemokrati och
skydd mot obefogad uppsägning. Det kan knappast hävdas att arbetsmarknadens
parter har lyckats att på frivillig väg skapa jämställdhet
mellan män och kvinnor eller undanröja könsdiskrimineringen inom arbetslivet.

Från liberal synpunkt är det önskvärt att så långt som möjligt låta
det ekonomiska livet fungera utan detaljerade regler och ingripanden
från myndigheter. Men när det gäller att skydda den enskilde mot övergrepp
och diskriminering, t. ex. på grund av ras eller kön, tvekar inte
liberalismen att även använda lagstiftning, om en sådan är nödvändig
för att åstadkomma ett tillfredsställande resultat.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslår vi

att riksdagen hos regeringen begär utredning om och förslag till

Mot. 1975/76:1830

12

lagstiftning mot könsdiskriminering enligt de riktlinjer som anges
i motionen.

Stockholm den 26 januari 1976

PER AHLMARK (fp)

OLA ULLSTEN (fp)

ERIC ENLUND (fp)

KARL-ERIK ERIKSSON (fp)
i Arvika

INGEMAR MUNDEBO (fp)

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

ANDERS JONSSON (fp)
i Mora

ROLF WIRTÉN (fp)

INGEGÄRD FRANKEL (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

CECILIA NETTELBRANDT (fp)
KERSTIN ANÉR (fp)