om lagstiftning mot könsdiskriminering.

Motion 1972:282 av herr Helén m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:282

9

Nr 282

av herr Helén m. fl.

om lagstiftning mot könsdiskriminering.

Den traditionella uppdelningen av den svenska arbetsmarknaden i
manliga och kvinnliga yrken är ett av de allvarligaste hindren för
jämlikhet mellan män och kvinnor och för individuell valfrihet.

De kvinnliga yrkena ger i regel lägre status, lägre lön, mindre inflytande
och sämre framtidsmöjligheter och har inte sällan karaktären
av underordnade och uppassande befattningar i förhållande till de manliga
yrkesutövarna inom samma område. Vi vet också att denna uppdelning
inte motsvaras av skillnader mellan män och kvinnor beträffande
personlig lämplighet.

Denna diskriminering riskerar vi att få behålla mycket länge om inte
krafttag tas för att påskynda utvecklingen mot större jämlikhet mellan
könen. Det visar bl. a. statistiken över ungdomens val av yrkesutbildning,
som fortfarande är skrämmande traditionellt. Detta har givetvis många
förklaringar. En av dessa torde vara, att de ungdomar som överväger
ett okonventionellt yrkesval, har anledning att befara att de utsätts för
en diskriminerande behandling när de kommer ut på arbetsmarknaden.

De åtgärder, som vidtas inom yrkesvägledning, arbetsförmedling och
omskolning i syfte att underlätta yrkesval med hänsyn till individuella
faktorer, bör fortsättas och förstärkas. Likaså bör skolundervisningen
i ökad utsträckning uppmärksamma könsrollsfrågorna och ge aktuell
information och tillfälle till diskussion. Enligt vår mening går emellertid
utvecklingen i riktning mot rättvisa åt kvinnorna alltför långsamt. Därför
bör nya metoder övervägas. Dit hör lagstiftning mot könsdiskriminering.

Inom huvuddelen av den statliga sektorn råder redan förbud mot
könsdiskriminering vid anställning och befordran. Den kommunala och
enskilda sektorn berörs inte av lagstiftningen i detta avseende. Vi anser
inte att det i ett modernt samhälle finns anledning att ställa lägre anspråk
på kommunala och enskilda arbetsgivare när det gäller likabehandling
av män och kvinnor än på statliga.

När folkpartiets förslag om lagstiftning mot könsdiskriminering behandlades
av 1971 års riksdag, ansåg majoriteten i inrikesutskottet inte
att tillräckliga skäl förelåg för en allmän lagstiftning mot könsdiskriminering.
När det gällde könsdiskriminering på arbetsmarknaden menade
utskottet att det borde anförtros åt arbetsmarknadens parter att frivilligt
i samverkan se till att könsdiskriminering på arbetsmarknaden hindras.

Mot. 1972:282

10

Ingen bestrider att könsdiskrimineringen i dag är ett allvarligt problem
i vårt samhälle. Det har heller inte gjorts troligt att arbetsmarknadens
parter ensamma skulle kunna komma till rätta med könsdiskrimineringen.
Bl.a. är samtliga problem i detta sammanhang ej avtalsbara.
Hittillsvarande åtgärder från samhällets sida leder uppenbarligen inte till
en godtagbar utveckling. Därför måste enligt vår uppfattning lagstiftning
prövas på den enskilda och kommunala sektorn likaväl som på den
statliga.

Stundom framförs invändningen att lagstiftning mot könsdiskriminering
på arbetsmarknaden skulle vara svår att utforma och upprätthålla.
Vi vill i den frågan hänvisa till vad som anförts om sådana svårigheter
i utredningen angående förbud mot rasdiskriminering:

Om det framdeles skulle befinnas nödvändigt att överväga kriminalisering
för att komma till rätta med rasdiskriminering på arbetsmarknaden,
får kommittén uttala, att avgörande hinder ej kan anses möta
med hänsyn till bevissvårigheter. (SOU 1968:68, s. 64)

Detta torde också ha giltighet för könsdiskriminering. Huvudmetoden
vid en rättslig prövning av misstanke om brott mot en lag om könsdiskriminering
måste emellertid vara förlikningsförhandlingar.

Då anmälan om könsdiskriminering skulle leda till en för företaget i
fråga mindre angenäm uppmärksamhet i massmedia, kommer existensen
av en lagstiftning mot könsdiskriminering med all säkerhet att få en
avsevärt förebyggande effekt. Ett inte oväsentligt resultat skulle också
vara att könsbunden platsannonsering på den icke statliga sektorn
skulle kunna beivras.

Vi har i denna motion huvudsakligen uppehållit oss vid könsdiskriminering
på arbetsmarknaden, eftersom denna får sägas utgöra det
största problemet för den enskilde och samhället. Vi föreslår emellertid
att riksdagen uttalar sig för en allmän lagstiftning mot könsdiskriminering.
Som exempel på övriga områden som kan beröras av en sådan
lagstiftning kan nämnas försäkringsområdet — sjukförsäkring, pensionsförsäkring
och grupplivförsäkring — och de områden som nu omfattas
av lagen mot rasdiskriminering.

Även om en utveckling i riktning mot större jämlikhet mellan män
och kvinnor pågår, och även om Sverige kan sägas ha nått längre än
många andra länder, måste enligt vår uppfattning ytterligare ansträngningar
göras. Om det inte finns en lag att knyta an till, är det svårt att
få underlag för att komma till rätta med diskriminering i praktiska situationer.
Ett förslag om lagstiftning mot könsdiskriminering bör därför
snarast framläggas för riksdagen. En lag skulle också påverka den allmänna
uppfattningen i samhället till förmån för jämlikhet mellan män
och kvinnor. De erfarenheter som gjorts av lagstiftning mot ras- och

Mot. 1972:282

11

könsdiskriminering i andra länder bör givetvis studeras vid utarbetandet
av en sådan lag.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning och
förslag till lagstiftning mot könsdiskriminering.

Stockholm den 20 januari 1972

THORVALD KÄLLSTAD (fp) INGEMAR MUNDEBO (fp)

GUNNAR HELÉN (fp)

OLLE DAHLÉN (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

SVEN ANTBY (fp)

CECILIA NETTELBRANDT (fp)

SIGVARD LARSSON (fp)
i Umeå

MAC P. HAMRIN (fp)

KARL-ER1K ERIKSSON (fp)

i Arvika

DANIEL WIKLUND (fp)
I Stockholm

PER AHLMARK (fp)
GABRIEL ROMANUS (fp)

ROLF WIRTÉN (fp)