om laboratoriediagnostik vid alkoholism

Motion 1979/80:1655 av Rune Gustavsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion

1979/80:1655

av Rune Gustavsson
om laboratoriediagnostik vid alkoholism

Alkoholmissbruket är vårt största sociala problem. En realistisk uppskattning
är att uppemot 300 000 personer lider av allvarligare alkoholproblem.
Antalet människor som drabbas av alkoholskador torde vara i
ökande. Särskilt oroande är alkoholkonsumtionen bland ungdom, där
alkoholdebuten sker vid allt lägre ålder. Ett alkoholmissbruk som grundläggs
i tidig ålder innebär att den drabbade riskerar att aldrig förmå
anpassa sig till en normal tillvaro.

En rad uppgifter under senare år tyder på att alkoholmissbrukama
utgör en ökande andel av patienterna inom sjukvården. En väsentlig förklaring
härtill är att alkoholkonsumtionen i det närmaste fördubblats
under efterkrigstiden. Genom forskningen har konstaterats att det finns
ett klart samband mellan den totala alkoholkonsumtionen och alkoholskadornas
omfattning. Därför är en grundläggande utgångspunkt för
alkoholpolitiken den av riksdagen år 1977 antagna målsättningen att begränsa
den totala alkoholkonsumtionen så att alkoholmissbruket trängs
tillbaka och alkoholskadorna därmed motverkas.

De förebyggande insatserna måste tillmätas avgörande betydelse för
våra möjligheter att motverka alkoholskador. För detta har riksdagen
antagit viktiga förslag där tonvikten är lagd på åtgärder bland ungdomar.
Möjligheterna att genom olika attitydpåverkande insatser förebygga
missbruk är emellertid begränsade. Många människor nås inte av informationen
eller fäster ingen vikt vid den utan tror sig kunna kontrollera
sina alkoholvanor.

Alkoholmissbruk framkallar många sjukliga förändringar i kroppen,
men inom sjukvården har ofta alkoholdiagnostiken skett utifrån psykiatriska
och sociala kriterier. Inom socialvården sker diagnostiken nästan
uteslutande utifrån sociala kriterier. Under senare år har det dock
utvecklats objektiva kriterier inom sjukvården, och vissa resultat tyder
på att man genom laboratoriediagnostik kan bedöma en alkoholmisbrukares
status på ett helt annat sätt än tidigare. Laboratoriediagnostik har
använts i såväl utredningar av patientens aktuella status som vid uppföljning
och kontroll av patienterna. Genom att informera patienterna om
resultaten har motivationen ökat för att avstå eller minska den egna
konsumtionen av alkohol.

De prover som mest använts för att medelst kemiska metoder spåra
alkoholism har varit serum-etanol, s. k. serumenzymer (ASAT, ALAT,
gamma-GT), alfalipoproteiner (HDL) och pancreasisoamylas. Av dessa

Mot. 1979/80:1654

13

prover är serum-etanol specifikt för alkoholkonsumtion, medan leverenzymerna
är ett uttryck för leverpåverkan och ej specifika för alkoholkonsumtion.
Pancreasisoamylasförändringar speglar sjukdomar eller påverkan
på bukspottskörteln. Hos män har 85 % av alla bukspottskörtelinflammationer
visat sig orsakade av alkohol. Alfalipoproteinet speglar
förändringar i blodet av fetterna.

Det är givetvis nödvändigt att de laboratoriediagnostiska proverna får
en kvalificerad medicinsk bedömning. Falska resultat, dvs. reultat som
beror på andra orsaker än överkonsumtion av alkohol, måste noggrant
utredas i varje enskilt fall. Som exempel kan nämnas att i ett stickprov,
taget från en normalpopulation med förhöjda värden, hade 25 % av
de förhöjda värdena andra orsaker än alkoholkonsumtion.

Vid Malmö allmänna sjukhus har man sedan början av 1970-talet använt
laboratoriediagnostik i samband med alkoholism. (För närmare
dokumentation finns bl. a. skrifter av professor Nordén i Dalby och bitr.
överläkare Wadstein vid alkoholkliniken, Malmö allmänna sjukhus.)

Laboratoriediagnostik för att spåra alkoholism bör, om forskningsresultaten
visar sig hålla vid allsidiga utvärderingar, kunna bli ett verksamt
medel i arbetet på att motverka alkoholskador. Det är dock viktigt
att provtagningen vid en mer rutinmässig användning inriktas på adekvata
situationer och kategorier. Typiska exempel på sådana situationer är
sjukhusens akutmottagningar, där sjukdoms- och skadefallen ofta kan
härledas ur alkoholmissbruk, men där behandlingen enbart inriktas på
den akuta situationen eller det skadade organet. Inom den sjukdomsförebyggande
verksamheten skulle laboratoriediagnostik kunna inriktas
på särskilda risk- och yrkesgrupper.

För att mer regelbundet använda laboratoriediagnostik vid alkoholism
måste etiska, humanitära och integritetsmässiga aspekter noga övervägas.
Provtagningen måste bygga på frivillighet och ske i för patienten acceptabla
former.

En självklar förutsättning för att laboratoriediagnostiska prov skall
kunna användas i större omfattning är att det finns tillräckligt med välutbildad
personal som kan följa upp provtagningsresultaten med lämplig
behandling.

Enligt min uppfattning visar de hittillsvarande resultaten från bl. a.
Malmö allmänna sjukhus, där man använt sig av laboratoriediagnostik
för att spåra alkoholism, att metodiken kan visa sig värdefull som ett
medel att komma till rätta med alkoholskadornas ökande omfattning.
En utredning bör därför tillsättas för att utvärdera de laboratoriediagnostiska
metoderna samt för att redovisa konkreta modeller för hur man
inom sjukvården medelst provtagningar kan spåra och sedan med vårdinsatser
effektivare motverka alkoholskador. Utredningen bör också belysa
de etiska, humanitära och integritetsmässiga aspekterna och redovisa
vilket ytterligare forskningsstöd som kan vara nödvändigt. Dessutom bör

Mot. 1979/80:1655

14

personal- och utbildningsbehovet för att följa upp laboratoriediagnostiska
provtagningar med lämpliga vårdinsatser belysas.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär utredning rörande laboratoriediagnostik
vid alkoholism i enlighet med motionens riktlinjer.

Stockholm den 25 januari 1980
RUNE GUSTAVSSON (c)