om kulturlandskapets utveckling

Motion 1987/88:Jo247 av Magnus Persson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo247

av Magnus Persson m. fl. (s)
om kulturlandskapets utveckling

Strävandena att åstadkomma en bättre balans mellan den inhemska produktionen
och konsumtionen av jordbruksprodukter leder till att stora
arealer jordbruksmark kommer att tas i anspråk för andra ändamål än nu
gängse jordbruksproduktion. Det är en svår och genomgripande omställningsprocess
som berör många viktiga samhällsintressen.

Riksdagen har uttalat att jordbruksproduktionen i norra Sverige, dit
förutom Norrlandslänen även Kopparberg, Värmlands och norra Älvsborgs
län hör, skall hållas intakt. Trots olika former av stöd pekar emellertid
utvecklingen mot en fortsatt, i vissa bygder accelererad nedgång även inom
denna region. Orsaken till detta är inte bara direkta lönsamhetsproblem
utan även tvåprissystemets konstruktion och en hög medelålder bland brukarna.
Bortfallet av mjölkproducenter i skogsbygderna är särskilt påtagligt.

Utvecklingen i dag påminner om den som rådde under 1950- och 1960-talen.
Även då skedde en betydande avveckling av jordbruk och omförandet
till skog stimulerades. Under 1970-talet fick jordbruket ett uppsving för att
nu hamna i en mycket besvärande överproduktionssituation.

Från den tidigare nedläggningsperioden kan man nu hämta erfarenheter
av hur olika former av aktiv och passiv omföring av den överblivna jordbruksmarken
påverkar andra intressen. Det finns flera exempel på hur även
små okänsligt genomförda planteringar givit menliga effekter på stora områden.
Samtidigt finns exempel på hur man genom väl avvägda hänsynstaganden
kan bibehålla ett varierat och tilltalande landskap. Det är mera
sällan som större systematiska igenplanteringar genomförts. Det har i stället
oftast skett en successiv beskogning genom spontan igenväxning. Efter en
slyfas som av många människor uppfattas som tråkig har många igenväxningsmarker
övergått i lövdominerad skogsmark. I viss omfattning har
denna genom åtgärder fått en tilltalande hagmarkskaraktär. Ännu återstående
odlingsTnarker, bebyggelse, vägar m. m. har därmed fått en mjuk
omväxlande inramning. Efter en ofta långvarig träda och begynnande igenväxning
har en del småbruk och torpställen åter börjat hävdas som hästgårdar
eller genom någon form av extensiv brukning av fritidskaraktär med
t. ex. fårskötsel.

Den hittillsvarande krympningen av åkermarken har i flertalet fall inte
drabbat de mer centrala delarna av bygderna. Nu ser prognosen emellertid
mycket allvarlig ut även för dessa områden.

Det har gjorts undersökningar som pekar på att många, sannolikt flertalet,
människor sätter stort värde på ett bevarat jordbrukslandskap eller
”öppna landskap”.

Det av odlingen formade landskapet har därför en stor men svårmätbar
betydelse för människors benägenhet att bo kvar i, etablera sig i eller
tillbringa sin fritid i en bygd. Jordbruket inom skogs- och mellanbygderna
har sannolikt en väsentligt större betydelse för en regions utveckling än vad
som motsvarar dess omedelbara effekt på sysselsättning och serviceunderlag.
Hotet mot kulturlandskapet utgör också ett hot mot en viktig del av
besöksnäringens ”råvara” - den levande bygden.

Värnet om landskapets natur- och kulturvärden och dess levande innehåll
framstår som en allt betydelsefullare regionalekonomisk fråga. Detta bör
klart komma till uttryck vid utformningen av de förordningar och stödåtgärder
som gäller jordbruket och de från jordbruket friställda arealerna i
skogs- och mellanbygderna.

Huvudregel i gällande lagstiftning är att all produktiv mark antingen är
skogsmark eller jordbruksmark. När jordbruksmarken inte längre brukas
övergår den automatiskt till skogsmark.

I skogsvårdsförordningen krävs med stöd av 5 § skogsvårdslagen att ny
skog skall anläggas på outnyttjad jordbruksmark och att åtgärden skall vara
utförd senast under tredje kalenderåret räknat från nedläggningsåret.

Skogsvårdslagen har en paragraf (§ 21) som bemyndigar regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om den
hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid bl. a. beståndsanläggning.
I skogsstyrelsens anvisningar föreskrivs hänsyn till flora och fauna,
friluftsliv, rekreation och kulturminnen. Som exempel kan nämnas att det
föreskrivs att smärre inägor i välbesökta närströvområden och små öppna
partier omedelbart intill bebyggelse eller rast-, bad- och campingplatser
m. m. skall om så är påkallat undantas från plantering. Vidare sägs det att
vid torp, fäbodar, lämningar av annan bebyggelse eller gamla arbetsplatser
bör plantering inte ske, detsamma gäller smärre öppna inägor i omedelbar
anslutning till dessa platser. Hänsynsreglerna gäller som synes endast
punktvisa insatser omfattande små väl avgränsade arealer. De har inte
någon större betydelse för hur bygden i sin helhet gestaltar sig. Reglerna är
att betrakta som minimikrav som kan ställas på skogsbrukaren.

Skogsvårdslagens tvingande bestämmelser om skogsplantering och den
snäva begränsningen av samhällets krav på hänsynstagande till andra verksamheter
ger en signal om att en snabb beskogning av kulturmarken är
önskvärd ur samhällets synpunkt. Samtidigt ger diskussionen om ”öppna
landskap” och behovet av en rik omväxlande miljö andra signaler. Detta
leder hos den enskilde markägaren till stor osäkerhet om vad som i första
hand förväntas av honom/henne. Det är också oklart hur stora befogenheter
markägaren själv har att styra sin markanvändning med andra utgångspunkter
än de gängse produktionsintressena. Vi motionärer känner stark
oro för problemställningarna vi framfört i denna motion.

Bland statliga och kommunala myndigheter med ansvar för landsbygdens
utveckling råder också osäkerhet om hur långt man kan uppmuntra och
tekniskt eller ekonomiskt stödja brukarens landskapsvårdande insatser utan
att komma i konflikt med den statliga skogspolitiken.

Sammanfattningsvis bör man sträva mot

Mot.

Jo247

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo246-248

att hanteringen av både den kvarvarande och under senare år obrukade
åkermarken skall ske med upprätthållandet av en levande och attraktiv
bygd,

att det utan hinder av skogsvårdslagen skall vara möjligt att lägga marken i
långtidsträda i avvaktan på framtida markanvändningsmöjligheter,
att det skall vara möjligt för kommunala och statliga myndigheter att, utan
snäva begränsningar betingade av skogsvårdslagen, genom rådgivning
och tekniskt och/eller ekonomiskt stöd medverka till en gynnsam utveckling
av landskapets natur- och kulturvärden och dess levande innehåll,

att statsbidrag för jord- och skogsbruk utformas med hänsyn till här redovisade
intressen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att främja kulturlandskapets
utveckling.

Stockholm den 26 januari 1988

Magnus Persson (s)
Inger Hestvik (s)

Britta Sundin (s)
Roland Brännström (s)
Rune Johansson (s)

Ing-Marie Hansson (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Claes Rensfeldt (s)

Mot. 1987/88

Jo247

4