om kostnadsfri tilldelning av fluortabletter inom barnavården, m. m.
Motion 1973:422 av herr Hermansson m. fl.
Mot. 1973:422
11
Nr 422
av herr Hermansson m. fl.
om kostnadsfri tilldelning av fluortabletter inom barnavården, m. m.
Redan år 1960 föreslog den kommunistiska riksdagsgruppen tandvårdens
inordnande i sjukförsäkringen (motionen 11:96). Utgångspunkten
var att tandvården skall jämställas med övrig sjukvård och i konsekvens
därmed vara en samhällelig angelägenhet, med andra ord vara under
samhällets huvudmannaskap. Kommunisterna har i flera sammanhang
vänt sig mot sjukvårdens privatisering. Principiellt skall hälso- och
sjukvården — till vilken också tandvården räknas — enligt kommunisternas
mening vara kostnadsfri. Kommunisterna anslöt sig exempelvis till
1946 års principbeslut om fri sjukhusvård, en ståndpunkt som partiet
alltsedan dess och alltjämt företräder.
I överensstämmelse med dessa synsätt har kommunisterna förordat
linjen om en kraftig satsning på folktandvården, som den i samhällets regi
bedrivna tandvården kommit att benämnas. I anslutning till en proposition
år 1964 (nr 161) om tandläkarutbildningen ställdes förslag om att i
denna utbildning i högre grad beakta frågan om att öka tandvårdens
kapacitet genom rationella organisatoriska åtgärder, varvid folktandvårdens
roll särskilt underströks.
I en motion (11:119 och 1:90 år 1967) ställdes likaledes förslag i denna
riktning, bl. a. till åtgärder i syfte att göra tjänst i folktandvården
attraktivare.
Nu har alltså 1970 års utredning om tandvårdsförsäkring framlagts,
och proposition i frågan är aviserad till senare delen av mars innevarande
år. Det är inte avsikten att med denna motion ingå på utredningens
förslag, vilket får anstå till dess att propositionen föreligger. Den
anmärkningen om utredningsförslaget kan dock göras, att det snarare
förtjänar benämningen en reform om tandvårdsbidrag än en reform om
tandvårdsförsäkring. I anmärkningen ligger en starkt kritisk bedömning.
Som nämnts avstår vi från att nu ingå härpå. Däremot avser vi att ta upp
frågor angående utbyggnad av folktandvårdens resurser, bland annat
därför att det kan vara ovisst om de förslag vi avser att ställa faller inom
ramen för den aviserade propositionen.
Förslaget om tandvårdsförsäkring aktualiserar i högsta grad problemet
om folktandvårdens vidare utbyggnad och därmed också målsättningen
för tandläkarverksamheten — detta inte minst på grund av de skyldigheter
beträffande barn- och ungdomstandvård som avses läggas på
landstingen. I vad gäller folktandvårdens vuxentandvård omfattar den för
närvarande ca 20 % av den totala tandvården för vuxna. Resterande del,
Mot. 1973:422
12
ca 80 % av de vuxna, erhåller sin tandvård hos privatpraktiserande
tandläkare. Enligt folktandvårdsutredningens förslag och de av tandvårdsförsäkringen
redovisade principskisserna för folktandvårdens utbyggnad
avses folktandvårdens andel av vuxentandvården utökas under 1970-talet
till omrking 30—35 % av den totala vuxentandvården. De privatpraktiserande
tandläkarna beräknas sålunda att under 1970-talet svara för mer
än 2/3 av den tandvård som meddelas vuxna vårdbehövande.
Folktandvården i dag
Helt frånsett om riksdagen helt eller delvis kommer att fatta beslut i
huvudsak enligt utredningens förslag kan som angelägnaste uppgifter för
folktandvården i dag anges:
1. Tillgodoseende av barn- och ungdomstandvård.
2. Tillgodoseende av vuxentandvård, framför allt utanför de större
tätorterna.
3. Förbättring av folkhälsan och minskning av tandvårdskostnaderna
genom förebyggande åtgärder (tandhälsovård).
4. Effektivering av tandsjukvården genom ökade insatser av medhjälpare
till tandläkarna.
5. Att behålla de tandläkare folktandvården redan har och dessutom
entusiasmera ambitiösa tandläkare att engagera sig i folktandvården.
Dessa uppgifter framstår som så mycket angelägnare i perspektivet av
en utveckling i den riktning utredningen förordar. Enligt vår mening bör
folktandvården icke komma att spela en exklusiv roll som enbart
barntandvård. Försäkringens utformning måste bli sådan, liksom åtgärderna
för utbyggandet av folktandvårdens kapacitet, att också dess
vuxentandvård skall kunna öka. Men det är uppenbart att likväl
barntandvårdens utbyggnad för med sig stora problem.
Beträffande barntandvården
Den reparativa tandvården åt barnen i åldrarna 7 —16 år medhinns för
närvarande på de flesta håll hjälpligt om än alltjämt tusentals barn måste
lämnas utanför. Tandvården åt förskolbamen däremot är i det närmaste
obefintlig och består i huvudsak av utdragning av obehandlade, värkande
tänder — med de konsekvenser dessa operationer medför i form av
tandläkarskräck, försämrad tuggfunktion och tandställningsfel.
Den reparativa verksamheten bland skolbarnen, alltså botandet av
redan uppkomna skador, har en våldsam omfattning och kräver en
mycket stor arbetsinsats, som helt bekostas av allmänna medel.
Det kan alltså konstateras att redan nu många skolbarn inte kommer i
åtnjutande av den tandvård de är berättigade till. I och med att
landstingen åläggs vårdansvar och vårdskyldighet för barn och ungdom i
åldern 0—19 år, som förutsätts i tandvårdsförsäkringsbetänkandet, blir
situationen än mer ansträngd. Trots utökad examination av tandläkare lär
Mot. 1973:422
13
det ändock aldrig bli möjligt att ”laga i kapp” förfallet, eftersom
tandlagning inte botar tandsjukdomarna.
Barntandvårdare bör utbildas
För att hjälpa upp den beträngda situationen och i fortsättningen
omhänderha de rutinmässiga uppgifterna i barntandvården föreslår vi
skapandet av en kår av barntandvårdare med uppgift att ge barnen
tandvård från 0-12 år, alltså intill den ålder då mjölktänderna ersatts
med permanenta. Denna kår skulle ha samma grundutbildning som de
fullständigt utbildade tandläkarna, men därefter skulle utbildningen helt
inriktas på och begränsas till den speciella uppgiften. Det bör undersökas
om studietiden, jämförd med den helt utbildade tandläkarens, kan
avkortas. Skapandet av en sådan kår av barntandvårdare skulle vara till
fromma för barnen, som skulle tas om hand av människor intresserade av
dem och utbildade för att möta just deras problem, till fromma för de
vuxna, eftersom mera tandläkartid blir över för deras ofta mer
komplicerade vårdproblem, och till fromma för statskassan genom lägre
utbildningskostnader. Att utbilda en tandläkare kostar i dag omkring
150 000 kr.
Det finns ytterligare skäl som talar för denna speciella kår. Att
kariessjukdomen i första hand är en dietfelssjukdom är allmänt erkänt.
Denna av oss föreslagna kår skulle också kunna göra en stor insats på
mödra- och barnavårdscentraler: undersöka barnens tänder, ge kostupplysning
och kostråd, påkalla läkarens uppmärksamhet i förekommande
fall, sörja för att uppkomna skador åtgärdas i tid. En dylik profylaktisk
verksamhet kommer att inbespara mångmiljonutgifter längre fram.
Vårt förslag är inte nytt. Det diskuterades i vårt land redan på 1930och
1940-talen. På Nya Zeeland har systemet med s. k. Dental Nurses
tillämpats sedan mer än femtio år och med utomordentligt gott resultat.
Erfarenheter från bl. a. England, Canada och USA under senare år går i
samma riktning. Vi anser systemet väl värt att pröva även här hos oss.
Profylaktiska åtgärder
Som nyss sagts är kariessjukdomen en dietfelssjukdom, där sockret är
den utlösande faktorn. Bland tandläkare finns en stark opinion för att
genom höjd skatt på socker bidra til! att nedbringa konsumtionen av
kariesframkallande produkter, vilket också skulle kunna bidra till lägre
försäkringskostnader. Förslaget ställs i remissyttrande över utredningsförslaget
om tandvårdsförsäkring bl. a. av tandvårdschefen i Göteborg. För
vår del anser vi det avgörande vara att kraftigt understryka behovet av en
hälsovårdsupplysning i detta avseende.
Däremot är vi för vår del beredda att helt ta fasta på ett annat förslag
från tandvårdschefen i Göteborg. Det gäller fria fluortabletter. Han
skriver i sitt yttrande över utredningen om tandvårdsförsäkring: ”Detta
framstår som en åtgärd av rättvisa åt de föräldrar som genom att ge sina
Mot. 1973:422
14
barn fluortabletter på ett effektivt sätt minskar det allmännas kostnader
för tandvården. Fluortabletter kommer säkert att användas i betydligt
ökad utsträckning om de blir kostnadsfria. Förslaget bör därför kunna bli
en mycket god affär.” Det bör enligt vår mening bifallas.
Folktandvårdens personalproblem
I det föregående noterades att vakansproblemen har lättats inom
folktandvården. Fortfarande utan att ingå närmare på förslagen om
”allmän tandvårdsförsäkring” och exempelvis Tandläkartidningens (ledande
artikel i nr 1 år 1973) försäkran ”Överströmning — neji”, finns
verkligen goda skäl att se allvarligt på farhågorna för att i folktandvårdens
tjänst anställda kan komma att finna det lockande i att övergå till
privatpraktik med de bättre inkomster detta kan föra med sig. Frågan om
att göra tjänst i folktandvården attraktivare togs upp i den kommunistiska
riksdagsmotionen 11:119 år 1967.
I denna anfördes bl. a.:
Förtjänta tandläkare borde kunna avancera t. ex. till förste distriktstandläkare
oberoende av klinikens storlek eller sin nuvarande tjänsteställning.
Många tandläkare har speciella intressen, speciell fallenhet för
någon viss gren av tandläkaryrket, protesarbeten, bettrehabilitering,
tandlossning, vård av psykiskt krävande fall, tandreglering osv. Det borde
vara möjligt att åstadkomma differentierade tjänster, ge personliga
förordnanden åt sådana tandläkare, som utan att ha formell specialistkompetens
ändock dokumenterat sig som speciellt ägnade för en viss
uppgift och som räjongvis kunde dels ta hand om det speciella klientelet,
dels tjänstgöra som konsulter.
Till detta kan ytterligare synpunkter fogas. Inrättandet av föreslagna
specialtandläkartjänster kommer förvisso att stimulera till egen fortsatt
utbildning och till att tillföra folktandvården särskilt värdefull arbetskraft.
Vi föreslår därför att formell möjlighet ges till inrättandet av dylika
specialtjänster som alltså inte fordrar formell specialistkompetens.
Främjandet av fortbildning inom folktandvårdens ram torde vidare
vara en starkt rekryteringsfrämjande faktor. För cheftandläkartjänster vid
större polikliniker liksom naturligtvis för tandvårdschefstjänster bör
uppställas speciella kompetenskrav framför allt fack-odontologiskt men
även med avseende på administrativ och organisatorisk förmåga.
Till diskussion och utredning bör tagas upp huruvida icke den
nuvarande tandvårdschefsbefattningen bör ändras så till vida att tandvårdschefen
avlastas de mer rutinbetonade administrativa uppgifterna.
Tandvårdschefen bör få erfaren förvaltningspersonal till sin medhjälp.
Med den nuvarande arbetsordningen läggs i de flesta huvudmannaområden
en orimlig arbetsbörda på tand vårdscheferna. Tandvårdschefen
tvingas lämna insynen i fack-o mrådet åt sitt öde, vilket resulterar i
otillräcklig sakkunskap inom kliniskt tillämpad odontologi. Med tanke på
dagens snabba utveckling såväl beträffande behandlingsmetoder och
-principer — särskilt inom den förebyggande vården — som beträffande
Mot. 1973:422
15
tandläkarutrustning och material är nuvarande förhållanden inte tillfredsställande.
Beträffande målsättningen för tandvården må anföras följande:
Folktandvårdens primära målsättning såsom den formulerats i det
grundläggande förslaget (SOU 1935 :46, s. 40), bör hållas levande: ”en av
det allmänna organiserad och understödd tandvård i princip att till
rimligt pris bereda befolkningen, såväl barn som vuxna, möjlighet att dels
främja och vidmakthålla tändernas fysiologiska uppgift som tuggorgan,
dels ock bibehålla tänderna i friskt tillstånd, så att de ej blir till en
infektionskälla för organismen i övrigt”.
Det stora aktuella tandsjukvårdsbehovet bör naturligtvis mötas genom
en behandlingsvård som görs tillgänglig för så många människor som
möjligt. Men samtidigt bör man göra allt för att minska detta vårdbehov
genom förebyggande åtgärder, låta människorna få behålla sina tänder
hela och friska. Konventionell tandvård minskar inte tandsjukdomarna i
stort och inte heller tandförlusterna hos den vuxna befolkningen.
Flera tandhygienister
I motionen 11:1024 är 1964 framhölls den ovärderliga insats tandhygienisterna
kan göra för att dels avlasta tandläkaren, dels utöva aktiv
profylaktisk verksamhet - detta inte enbart i kariesförebyggande syfte
utan ännu mer i paradontiprofylaxen, förebyggandet av tandlossning. Vi
föreslår därför en väsentligt utökad utbildning av tandhygienister. Denna
möjlighet till vidareutbildning av härför lämpade tandsköterskor utgör
inget alternativ till föreslagna barntandvårdare. Båda verksamheterna
behövs, barntandvårdarna för att ta hand om barntandvården, tandhygienisterna
för att biträda i vuxentandvården. Båda förslagen syftar till att
reservera tandläkarna för den del av vården, som verkligen fordrar den helt
utbildade tandläkarens kompetens, men att överlämna övrig vård till
mindre allmänkvalificerad men specialiserad personal.
Äldres och handikappades problem
Statens handikappråd konstaterar i sitt remissyttrande över förslaget
till allmän tandvårdsförsäkring ”med förvåning och beklagande att
utredningen inte redovisar några lösningar på de speciella problem som
handikappades tandvårdsfrågor utgör”. Rådet fäster också uppmärksamheten
vid att kommunerna vid införandet av tandvårdsförsäkringen i sin
uppsökande verksamhet beaktar de tandvårdsbehov som vissa handikappade
har. Rådet säger sig hysa oro för att folktandvården inte får den
kvantitativa och kvalitativa utbyggnad som är nödvändig för att de
handikappades behov verkligen skall kunna tillgodoses.
Rådets synpunkter understryker nödvändigheten av att tillmäta de i
denna motion förordade förslagen, syftande till utbyggnad av folktandvården,
den allra största uppmärksamhet. Detta gäller också problemen
Mot. 1973:422
16
rörande åldringstandvårdens situation. Men detta gäller icke enbart frågor
som har samband med åtgärder i syfte att utbygga folktandvården — det
gäller också tandvårdsförsäkringens utformning, vilket otillräckligt beaktats
i utredningen och som propositionen icke bör förbigå.
Med hänvisning till i motionen anförda synpunkter föreslås1
1. att riksdagen uttalar sig för kostnadsfri tilldelning av fluortabletter
inom barntandvården via skol- och folktandvården
samt mödravårdscentralerna, vilken kostnad bestrids från de
lokala försäkringskassorna inom tandvårdsförsäkringens ram,
2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder syftande
till vidgad fortbildning inom folktandvårdens ram liksom att
frågan om införandet i ökad utsträckning av differentierade
tjänster och personliga förordnanden tas upp till behandling.
Stockholm den 24 januari 1973
C.-H. HERMANSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
i Linköping
LARS WERNER (vpk)
i Tyresö
GUSTAV LORENTZON (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
1 (Se även motion 1973:458.)
GOTAB 73 3151 S Stockholm 1973
