om kostnaderna för läkarvård vid återbesök.

Motion 1975:1199 av herr Glimnér och fru Karlsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:1199

6

Nr 1199

av herr Glimnér och fru Karlsson
om kostnaderna för läkarvård vid återbesök.

Bestämmelser om rätt till ersättning för läkarvård vid sjukdom finns i
2 kap. 2 5 lagen om allmän försäkring. Ersättning utgår enligt de grunder
Kungl. Maj:t fastställt i läkarvårdstaxan (SFS 1969:657 jämte ändringar).
Enligt läkarvårdstaxan gäller i fråga om den öppna läkarvård som lämnas
i samhällets regi att patienten erlägger en enhetlig avgift - f. n. 12 kr. till
sjukvårdshuvudmannen för varje besök hos läkaren. Samtidigt äger huvudmannen
rätt till ersättning direkt från sjukförsäkringen med f. n. 48
kr. per besök. Fr. o. m. 1975 införs ett liknande ersättningssystem för den
sjukvård som lämnas av privatpraktiserande läkare som är uppförd på en
av allmän försäkringskassa upprättad förteckning.

Avgiften, dens. k. 12-kronan, skall erläggas vid varje läkarbesök. Avgiften
omfattar dock även sådana röntgen-och laboratorieundersökningaroch röntgen-
och radiumbehandlingar samt andra behandlingar med joniserande
strålning, som den försäkrade får hänvisning till av den rådfrågade läkaren.
Hänvisar den rådfrågade läkaren i annat fall den försökrade till annan läkare
hos sjukvårdshuvudman för undersökning eller behandling, skall avgiften
även innefatta det första läkarbesöket som sker med anledning av hänvisningen.'

Enligt departementschefen i prop. 1969:125 (i samband med att 7-kronan
infördes) så är huvudregeln den att varje läkarbesök skall kosta 7 kr. för
patienten (numera 12 kr.), men om besöket leder till att den försäkrade
remitteras till röntgen- eller laboratorieundersökning, skall inte någon särskild
avgift beräknas för sådan undersökning. Det är därvid likgiltigt om
den försäkrade får en eller flera remisser och om den eller de föreskrivna
undersökningarna kan utföras genast eller ej. Om läkare på den mottagning
där patienten först har sökt vård remitterar honom för vård till annan läkarmottagning,
som drivs av sjukvårdshuvudmannen, bör den redan erlagda
avgiften även täcka kostnaden för det första besöket som remissen ger anledning
till. Motsvarande bör gälla om den nye läkaren vid detta besök
remitterar patienten vidare. Leder besök på öppen mottagning till omedelbar
intagning för sluten vård, bör vården i dess helhet betraktas som sluten.
Besöket på den öppna läkarmottagningen skall alltså inte debiteras särskilt
i detta senare fall. Tillämpningen av dessa principer borde enligt departementschefen
inte bindas alltför hårt i början, utan det fick ankomma på
i första hand riksförsäkringsverket att meddela de anvisningar som behövs
för tillämpningen. Utskottet (2LU 1969:80) anförde i anledning av pro

Mot. 1975:1199

7

positionen bl. a. att det enligt utskottets mening kunde tänkas finnas andra
behandlingsserier än sådana som gällde röntgen och radium, där enhetsavgift
kunde vara aktuell, och att detta förhållande borde ägnas uppmärksamhet
vid uppföljningen av tillämpningen av de nya reglerna.

Departementschefen anförde vidare, att ersättningen från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmannen skulle utgå under förutsättning att för vården
inte därutöver togs ut högre avgift än 7 kr. (numera 12 kr.), vilket innebar
att rätten till ersättning från försäkringen inte påverkades av att vårdavgiften
av sjukvårdshuvudmannen sattes ned under de angivna beloppen. Sjukvårdshuvudmannen
skulle alltså, utan att gå miste om ersättning från försäkringen,
kunna beakta de ekonomiska, sociala eller andra skäl till avgiftsnedsättning
som kunde föreligga i det enskilda fallet.

Enligt uppgift från riksförsäkringsverket har verket inte utfärdat några
särskilda anvisningar angående debitering av 12-kronan vid olika seriebehandlingar.
Då riksförsäkringsverket icke utfärdat några anvisningar angående
debitering av 12-kronan vid olika seriebehandlingar råder det förhållandet,
att debiteringen är olika i olika län och till och med vid sjukvårdsinrättningar
inom samma län. Då detta icke är tillfredsställande bör
regler för denna debitering fastställas.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar anhålla hos regeringen om att anvisningar
utfärdas för debitering av ersättning vid olika seriebehandlingar
som utföres hos läkare eller på sjukvårdsinrättning.

Stockholm den 25 januari 1975

ERIK GLIMNÉR (c)

MARIANNE KARLSSON (c)