om kostnaderna för anskaffande av glasögon

Motion 1977/78:1058 av Åke Gillström m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

14

Motion

1977/78:1058

av Åke Gillström m. fl.

om kostnaderna för anskaffande av glasögon

Landstingsbidrag utgår f. n. till glasögoninköp och synundersökning hos
legitimerad optiker för åldersgruppen 0-19 år. Bidraget utgår inom samtliga
landsting och finansieras av socialstyrelsens 43-kronorsbidrag, som lämnas
till landstingen (43 kronor per invånare inom landstingen skall täcka deras
totala arbete med handikapphjälpmedel).

På detta sätt anses glasögonbehovet hos barn och ungdom tillhöra
handikappsidan.

Bestämmelserna om glasögonbidragets omfattning i olika län överensstämmer
i stort sett i hela landet även om centraliserade bestämmelser inte
existerar.

Dessutom lämnar 4 landsting bidrag av egna skattemedel till pensionärsglasögon.

Yrkesverksamma över 19 år får dock ej några bidrag till nödvändig
korrektion av synen, trots att många av dessa (19-65 år) är direkt arbetsoförmögna
utan sina glasögon. De får inte ens ersättning för behövlig synundersökning
av försäkringskassan om inte undersökningen är gjord av läkare.
Detta trots att de legitimerade optikerna är lika officiella i sin egenskap av
medicinalpersonal och att socialstyrelsen rekommenderar alla ögonkliniker
m. fl. att i avlastningssyfte ej ta emot patienter som önskar synundersökning,
om inte misstanke om ögonsjukdom föreligger.

Det är därför angeläget att kostnader för synundersökning hos legitimerad
optiker i bidragshänseende skall jämställas med synundersökning hos läkare.
I dag är det så, att sjukkassan betalar en sådan undersökning om den
legitimerade optikern gör undersökningen på en teknisk synhjälpscentral
men inte om han gör det privat. Däremot utgår det ersättning för synundersökning
utförd av legitimerad optiker privat om patienten är mellan 8 och 19
års men inte för äldre patienter.

Mot bakgrunden av den policy som vi följer här i landet när det gäller hjälp
till människor som är handikappade i något avseende (speciellt när det gäller
arbetslivet) föreligger en uppenbar orättvisa när det gäller bidrag till
hjälpmedel för t. ex. hörselskadade i jämförelse med dem som utan
hjälpmedel kan jämställas med synskadade. Man nonchalerar synhandikappade
som själva måste bära hela kostnaden för sitt nödvändiga hjälpmedel.

En närsynt person ser utan sina glasögon ofta lika dåligt som en synskadad
person. Den synskadade får bidrag till sådana hjälpmedel som underlättar
hennes situation, men den närsynte måste själv betala det hjälpmedel som

Mot. 1977/78:1058

15

krävs för att han skall kunna fungera.

Den nödvändiga användningen av läs- och arbetsglasögon efter 45 års ålder
är betingad av naturliga åldersförändringar i människans ögon. Utan
nödvändig korrektion omöjliggörs närarbete eller läsning av normal stil.
Glasögon måste i ett sådant fall klassificeras som ett nödvändigt habiliteringshjälpmedel.
För andra typer av handikapp, som är betingade av
åldersförändringar, finns det bidragsmöjligheter från det allmänna. Men det
finns inte för nödvändiga arbetsglasögon, trots att åtminstone den äldre
arbetskraften är oförmögen att arbeta utan dessa. Principfrågan gäller om det
skall vara skillnad i bidragshänseende mellan

a. Ett synhandikapp som gör människan arbetsoförmögen och som ej går
att habilitera med hjälpmedel. (I ett sådant fall utgår statsbidrag för alla
behövliga hjälpmedel.)

b. Ett synhandikapp som gör människan arbetsoförmögen (ålderssynthet)
men som går att habilitera med hjälpmedel (glasögon). I ett sådant fall utgår ej
bidrag till hjälpmedel.

I tidigare motioner har krävts att alla typer av glasögon skulle ersättas via
någon typ av glasögonförsäkring. En sådan skulle säkerligen bli kostsam men
bör kunna gälla som en målsättning. Tills vidare är det dock nödvändigt att
skapa rättvisa i samhällets ersättningsregler gällande olika slag av handikapp.
Den synhandikappade är som sagt därvid i ett klart underläge. Under alla
förhållanden torde det vara nödvändigt att utvidga samhällets insatser också
till ytterligare ett par grupper utöver gruppen upp till 19 år. Det gäller i första
hand arbetsverksamma personer som ej kan klara av sitt arbete utan behövlig
korrektion av glasögon. Antingen bör kostnaden läggas på arbetsgivaren eller
också bör rätt medgivas till avdrag i deklarationen.

1 andra hand gäller det pensionärer som utan korrektionsglas har samma
synstatus som andra synhandikappade. I båda fallen gäller det bidrag och inte
kostnadsfria glasögon, dvs. en anpassning till de regler som gäller personer
upp till 19 år.

Med hänvisning till anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen begär en utredning av hur samhället
kan underlätta anskaffande av glasögon för i första hand
personer i behov av arbetsglasögon och i andra hand pensionärer,
i enlighet med vad i motionen sägs.

Stockholm den 24 januari 1978
ÅKE GILLSTRÖM (s)

WIVI-ANNE CEDERQVIST (s)

HAGAR NORMARK (s)