om konsumentverksamheten

Motion 1980/81:1051 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion

1980/81:1051

av Lars Werner m. fl.
om konsumentverksamheten

År 1979 anordnade handelsdepartementet i samarbete med konsumentverket
en bred konsumentpolitisk konferens med ca 400 deltagare. Syftet
med konferensen sades vara att få del av intressegruppers erfarenheter av
och synpunkter på den förda konsumentpolitiken samt att få idéer inför
framtiden. Främst gällde det medverkan i utformningen av 1980-talets
konsumentpolitik.

Dåvarande borgerliga handelsminister ansåg det riktigt och nödvändigt att
stärka konsumenternas ställning med avseende på alla slags varor och
tjänster, oavsett om de tillhandahölls av enskilda företag eller av stat och
kommun. Målsättningen, som slogs fast i proposition 1972:33, var att
konsumenternas önskemål skall styra produktionen av varor och tjänster och
att konsumenterna på ett enkelt sätt skall kunna göra sin röst hörd och hävda
sin rätt då problem uppstår.

Trots att vi under 1970-talet fått en rad lagar som syftat till att skydda och
förbättra konsumenternas ställning på marknaden, återstår fortfarande
väsentliga luckor. Det finns därför stora förväntningar på en positiv
utveckling av konsumentpolitiken under 1980-talet.

Utvecklingen av vårt samhälle blir alltmer komplicerad för den enskilde
konsumenten. Företagen blir större, och multinationella koncerner, såväl
svenska som internationella, får ett allt större inflytande även över produkter
som hör till de dagliga inköpen. Specialbutiker, med på sina områden
kunniga expediter, blir färre och kunderna hänvisas i ökad utsträckning till
stora butiksenheter med långt driven självbetjäning. Detta gäller även vid
försäljning av en stor andel av hushållens kapitalvaror.

För konsumenterna betyder detta att det blir svårare att göra förnuftiga
inköp, både ekonomiskt och från användningssynpunkt.

Företagen, som redan nu har ett övertag över konsumenten, ökar sin
makt. Konsumentintresset väger lätt i jämförelse med företagens och
producenternas vinstintresse. Exempelvis använder företagen ca 4 000 milj.
kr. varje år för reklam och annan marknadsföring, resurser som i stället
borde användas för saklig information till konsumenterna.

Genom den borgerliga regeringens svångremspolitik har stora konsumentgruppers
ställning försämrats. Inflationen ökar, och som följd därav stiger
priserna snabbar än någonsin. För att ytterligare försämra den ekonomiska
omfördelningen, dvs. ta från de fattiga och ge till de rika, har regeringen dels
slopat prisstoppet på samtliga baslivsmedel utom på mjölken, dels minskat
subventionerna på samma varuslag. Detta har skett trots att regeringens

Mot. 1980/81:1051

4

representanter vid upprepade tillfällen i kammaren erkänt att prishöjningar
på dessa nödvändighetsvaror hårdast drabbar dem som har låga inkomster.

I rapporten om 1980-talets konsumentpolitik slås fast att det är nödvändigt
att fortsätta att stärka konsumenternas ställning. Men borgerliga regeringsrepresentanters
löften har inget värde. Knappt har 1980-talet börjat förrän
alla givna löften är överspelade. De nedskärningar som förespeglades i den
s. k. sparplanen har nu fullföljts i budgetpropositionen. Förslagen i
budgetpropositionen är början till en total avrustning av det konsumentskydd
som byggts upp under en lång följd av år och som man tvärtom lovat
förstärka.

De nedskärningar som nu föreslås ske i en första omgång betyder att
konsumentverket tvingas minska sina insatser på väsentliga områden. Detta
gäller såväl marknadsinriktade som systeminriktade åtgärder, som bl. a.
omfattar övervakning av produktsäkerhet, bevakning av företagsreklamen,
materialservice och utbildning. Om konsumentverkets service till de
kommunala och regionala konsumentvägledarna minskar, finns risken att
ytterligare kommuner, med hänvisning till dålig ekonomi, drar ned på den
redan i dag otillräckliga direkta rådgivningen till konsumenterna.

Vidare föreslås i propositionen att intäkterna från de publikationer som
konsumentverket ger ut skall öka. Tidskriften Råd och rön, som borde finnas
i alla hem, har redan ökat i pris.

Prisökningen drabbar även handböcker för den som vill skaffa sig
kapitalvaror. Konsumentverket, som också producerar läromedel att
användas i skolan, tvingas avgiftsbelägga sitt material. Detta innebär att
verket inte kan konkurrera med Svenska arbetsgivareföreningen, som
producerar mängder av kostnadsfritt material till skolorna. Även här finns en
risk att skolornas ekonomi blir avgörande för valet av läromedel. Konsumentverket,
som varit en motvikt till SAF, får nu inte ekonomiska
möjligheter att bedriva konsumentupplysning på samma villkor.

Genomgående försöker den borgerliga regeringen, samtidigt som den
ställer s. k. besparingsförslag, göra gällande att verksamheter kan behållas
och t. o. m. bli bättre om minskade ekonomiska resurser ställs till förfogande.
I det här fallet gäller det såväl konsumentskyddet som prisövervakningen.
Tesen är att prisstegringar kan dämpas med en väl fungerande
konkurrens. Men man glömmer att den fria konkurrensen inte finns ens på
livsmedelssidan längre. Flär slukar stora ”matmonster" varandra, maten blir
dyrare och kvaliteten sämre. Störst bland dessa matmonster är Unilever som
har 500 dotterföretag i 75 länder med ca 400 000 anställda. Nestlé har över
300 fabriker, General Food ett hundratal,-.Gavenham m. fl. Också i Sverige
harvi monopol, exempelvis Lantmännen, som är störst. De bildar monopol
som behärskar livsmedelsproduktionen och även stora delar av distributionen.
Så ser den fria konkurrens ut som regeringen tror skall medverka till att
dämpa prisstegringarna.

Mot. 1980/81:1051

5

Vänsterpartiet kommunisterna yrkade i en motion till proposition
1979/80:114 avslag på regeringens förslag att göra allmänna reklamationsnämnden
till en fristående statlig myndighet och att konsumentverket även i
fortsättningen skall svara för allmänna reklamationsnämndens kansli.
Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag. Inte minst borde de
nedrustningsplaner som nu föreligger inom området konsumentskydd
föranleda en omprövning av detta beslut. En ny statlig myndighet betyder
bara ökade kostnader för administration och ökad byråkrati.

I årets budgetproposition tar regeringen upp anslag för utbyggnaden av det
nya statliga verket. Denna utbyggnad föreslås ske samtidigt som regeringen
minskar möjligheten för konsumenter att få reklamationsärenden prövade.
Upp till 15 % av samtliga ärenden beräknas hamna under den kostnadsgräns
som regeringen vill sätta. En gräns på 100 till 250 kr. skall gälla för olika
varuslag för att få ett ärende prövat. Detta betyder fritt fram för tillverkare
och försäljare att bortse från kvalitetsbegreppet; billiga och dåliga varor
kommer att öka på marknaden. Konsumenterna blir ännu mer utlämnade till
spekulation och otillbörlig marknadsföring.

Att som regeringen föreslå slopandet av prisregleringen, anmälningsplikten
vid höjning av priser, prisövervakningen och reklamationsrätten för en
stor andel av varusortimentet, samtidigt som hushållens ekonomiska
utrymme ständigt krymper, är att handla tvärt emot sunt förnuft. I stället
borde de konsumentpolitiska åtgärderna förstärkas när svångremmen dras
åt, detta för att i någon mån underlätta för de ekonomiskt svaga i samhället
att klara sin situation.

Vänsterpartiet kommunisterna motsätter sig därför de prutningar som
föreslås i budgetpropositionen när det gäller konsumentverket, statens prisoch
kartellnämnd och reklamationsnämnden. Den merkostnad på 400 000
kr. som en omorganisation av reklamationsnämnden beräknats till bör
emellertid avräknas från anslaget.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att med ändring av proposition 1980/
81:100, bil. 14, D 3. Statens pris- och kartellnämnd anvisa ett
med 5 521 000 kr. förhöjt belopp till 33 756 000 kr.,

2. att med ändring i proposition 1980/81:100, bil. 14, D4.
Konsumentverket anvisa ett med 3 776 000 kr. förhöjt belopp
till 42 176 000 kr.

3. att riksdagen hos regeringen hemställer att beslutet om
inrättandet av allmänna reklamationsnämnden som en fristående
statlig myndighet omprövas och att konsumentverket
även i fortsättningen svarar för allmänna reklamationsnämndens
kansli,

Mot. 1980/81:1051

6

4. att riksdagen beslutar att med ändring av proposition 1980/
81:100, bil. 14, D 5. Allmänna reklamationsnämnden anvisa ett
med 542 000 kr. förhöjt belopp till 7 647 000 kr.

Stockholm den 23 januari 1981

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk)