om konsekvenserna för Östersjön och Sverige av ökad fosforitbrytning i Estland

Motion 1987/88:Jo842 av Gunnar Hökmark (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo842

av Gunnar Hökmark (m)

om konsekvenserna för Östersjön och Sverige av
ökad fosforitbrytning i Estland

I norra Estland finns en av världens största fosforitfyndigheter. Brytning,
för framställning av konstgödsel, har skett i måttlig skala under många år.
Trots den begränsade omfattningen av hittillsvarande brytning så har miljökonsekvenserna
lokalt varit betydande.

Enligt ett stort antal uppgifter i sovjetiska massmedia har de sovjetiska
myndigheterna planer på att mycket kraftigt utöka brytningsverksamheten i
ett försök att få det sovjetiska jordbruket på fötter genom starkt ökad
konstgödsling. Publicerade planer tyder på att brytningen skall nästan
100-faldigas på 12 år, eller från nuvarande 70 000 ton om året till omkring
6,5 miljoner ton om året år 2000.

Konsekvenserna av en sådan oerhörd ökning av fosforitutvinningen i
Estland blir märkbara långt utanför Estlands gränser - i Östersjöns känsliga
miljö och i Sverige. Det fågelväga avståndet från Stockholm till brytningsområdet
i norra Estland är bara omkring femtio mil.

Konkret märks följande risker för Sveriges del:

- Luftföroreningar, bland annat med väldiga utsläpp av svaveldioxid, som
frigörs vid förädlingsprocessen och vid självantändning i utgrävda delar av
det diktyonemaskikt som finns ovanpå mycket av fyndigheterna.

- Utsläpp i Östersjön via estniska vattendrag av olika tungmetaller som
frigörs vid förädlingsprocessen och vid självantändning av diktyonemaskiktet.

- Stora mängder fosfor i det vatten som måste pumpas ut ur gruvorna för
att gruvdrift skall kunna vara möjlig, och som kommer att ledas ut i
Östersjön.

- Svavelsyra, petroleum och andra ämnen från anrikningsprocessen, som
genom det industriella avloppsvattnet också leds ut i Östersjön.

Konsekvenserna för Estlands del är givetvis än mer omfattande, med
omfattande grundvattensänkning, uttorkning av floder, omflyttning av befolkning
med mera. Faktiskt har frågan sådana följder, att också organ och
institutioner inom sovjetsystemet lokalt i Estland har uttalat mycket kraftiga
farhågor trots de risker sådan motsträvighet för med sig för berörda personer.

Erfarenheterna av Tjernobylkatastrofen visar att de sovjetiska myndigheterna
inte alls ställer samma krav på säkerhet kring stora industriella
processer som vi tar för givna i Sverige. Tjernobyl visar också att de
sovjetiska myndigheternas intresse för att informera eller konsultera grannländer
är obefintligt.

Samtidigt är konsekvenserna av den tänkta fosforitutvinningen för Östersjön
och även för luftströmmarna över Sverige mycket mer omfattande
och långvariga än av Tjernobylkatastrofen. Många svenska miljöskyddsåtgärder
kan omintetgöras av dessa planer, liksom ansträngningarna att samla
(övriga) länder kring Östersjön till att ta itu med övergödning och andra
miljöproblem. Sverige måste därför ställa krav på att bli informerat om
planerna, få ta del av sovjetiskt material, få göra egna undersökningar på
platsen, samt på att bli konsulterat i frågan om brytningens omfattning,
reningsteknik, utsläppsmängder etc.

I praktiken innebär en sådan inställning från svensk sida att vi måste
begära att planerna på utvidgad fosforitbrytning stoppas, och att sovjetiska
myndigheter snarare begränsar konsekvenserna av redan pågående brytning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i
lämpliga fora bör verka för att Sovjet inte genomför planerna på
utvidgad fosforitbrytning i Estland.

Stockholm den 26 januari 1988
Gunnar Hökmark (m)

Mot. 1987/88
Jo842

6