om kommunal miljöplanering.

Motion 1972:1282 av herr Norrby i Åkersberga m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:1282

Nr 1282

av herr Norrby i Åkersberga m. fl.
om kommunal miljöplanering.

Inledning

Den allmänna debatten under senare tid, särskilt i storstadsområdena,
visar klart att politikerna måste ta ännu större hänsyn till miljösynpunkter,
ge miljöplaneringen högsta förtur i den kommunala verksamheten
liksom i den rikspolitiska. En övergripande målsättning för miljöpolitiken
är att skapa och bibehålla handlingsfrihet inför framtiden. Det förutsätter
bl. a. stor återhållsamhet med exploatering av naturresurser. Och naturresurser,
det kan vara en tillämnad avloppsrecipient eller ett exploateringshotat
grönområde. Men resonemanget gäller också miljötillgångar av
annat slag, t. ex. en kulturmiljö i anslutning till ett nytt bostadsområde.
Ökad handlingsfrihet kan vi också skapa genom att återställa skadade
miljöer.

Den kommunala miljövården är endast i begränsad utsträckning
reglerad författningsmässigt. Vissa delar, framför allt den fysiska detaljplaneringen,
är sedan lång tid formellt väl etablerad i byggnadsnämndernas
regi. Den översiktliga planeringen, generalplanearbetet, som vanligtvis
leds av kommunstyrelsen, ibland inom ramen för ett särskilt generalplaneorgan,
syftar främst till en markanvändningsplan och ett utvecklingsprogram.
Någon form av vatten- och luftvårdsplanering förekommer
ibland inom hälsovårdsnämnden. Mer avancerade former av miljövårdsplanering,
såsom exempelvis antibullerplanering, markvårdsplanering och
utveckling av lokala miljönormer förekommer endast undantagsvis. Några
kommuner, t. ex. Lidingö och Järfälla, har gjort översiktliga miljövårdsplaner
dock med i huvudsak teknisk-hygienisk inriktning.

Miljöplanering

Enligt naturvårdslagen är naturvården en statlig och kommunal
uppgift. Någon närmare reglering av den kommunala naturvården
förekommer dock inte. Byggnads- och hälsovårdslagstiftningarna, miljöskyddslagen,
den kommunala renhållningslagen osv. räcker uppenbarligen
inte som styrmedel för en överordnad, allsidig och framför allt

Mot. 1972: 1282

9

samordnad kommunal miljöplanering. Det finns starka skäl att utveckla
ett mer fulländat instrument med detta syfte.

Miljöplaneringen berör många av de kommunala nämnderna och bör
därför sammanhållas av ett övergripande organ. Antingen kan man inrätta
en särskild kommitté för den här och andra uppgifter inom miljösektorn
eller också lägga miljöplaneringen på det organ som sysslar med
generalplanearbete och annan översiktlig planering. I det senare fallet får
miljöplaneringen den nödvändiga centrala rollen i kommunens verksamhet,
den förra lösningen kan ge ett starkare engagemang i sak från de
berörda förtroendemännen.

Som bakgrund till våra förslag om instrumenten för den kommunala
miljöplaneringen gör vi här en genomgång av några väsentliga problemområden.

Fysisk planering med miljövinkel

Den fysiska planeringen i landet, markanvändningsplaneringen, sker i
princip på fyra nivåer. Riksplan, regionplan, generalplan och detaljplan är
resultaten. Den översiktliga riksplaneringen är inte lika långt utvecklad
som den regionala och lokala planeringen. En markanvändningsplan
måste ju bygga på mycket mer än den egentliga markanvändningen,
miljöutformningen i vidare bemärkelse bl. a. Det är därför nödvändigt att
den fysiska planeringen på alla nivåer sker med bred opinionsmässig
förankring och ständig redovisning av alternativ.

De kommunala planinstrumenten framstår i dag som tämligen
osmidiga och kringskurna medel i den lokala miljöplaneringen. Generalplanen
har i praktiken inte blivit det instrument för kommunal
ramplanering som lagstiftarna tänkt sig. Glesbebyggelserätt, utomplansbestämmelser,
byggnadsplan och stadsplan ger en stelhet i sin praktiska
tillämpning. Den sittande bygglagutredningen har alltså en angelägen
uppgift att se över byggnadslagstiftningen. I dess direktiv finns antytt
hur en framtida kommunplan kan ge större kommunal frihet att planera
inom vida ramar, bättre möjligheter för anpassning till de lokala
förhållandena, mindre administrativt krångel och som slutprodukt en
bättre miljö i överensstämmelse med kommuninnevånarnas ambitioner.

Men redan nu måste eftersträvas en bredare förankring av planarbetet.
Den pågående utredningen får inte hindra kommunerna från att
vidareutveckla planeringsmetodiken. Förr präglades det kommunala
planeringsarbetet av hemlighetsmakeri för att man skulle hindra markspekulation.
Ibland framförs kravet att endast mark i kommunal ägo skall
planläggas. Planering i samråd med berörda markägare måste vara att
föredra, eftersom det ger förutsättningar för öppenhet och val av bästa

Mot. 1972: 1282

10

alternativ. Markspekulation får angripas med andra medel såsom kommunalt
förköp och expropriation.

Av stort värde för en öppen plandebatt är de informella instrumenten
översiktsplan och dispositionsplan. Ett vidgat remissförfarande, offentliga
föredragningar och samråd, begripligare språk och symboler i planförslagen
och allmänt sett bättre information ger möjlighet till opinionsförankring
av planförslagen och därmed minskad risk för överklaganden och
tidskrävande besvärshandläggning.

En metod att ge lokal inriktning av miljöplaneringen är att utveckla
lokala plannormer. De kan röra exempelvis högsta tillåtna buller i olika
områdestyper, grönområden, fritidslokaler, trafikseparation och trafikflöden.
De olika delarna av kommunens miljöplan måste givetvis samordnas
och det ger en rad utgångspunkter för den fysiska planeringen.

Energiförsörjningsplan — en kommunal uppgift

Framställning, distribution och förbrukning av energi leder ofta till
konflikter med miljövården. Därför måste energiförsörjningen planeras
som en del av miljöarbetet. I framtiden kommer kommunernas formella
ansvar för energiplanering troligen att öka kraftigt. Elektrisk kraft och
värme är de vanligaste energiformerna av kommunalt intresse men även
s. k. stadsgas och ibland vattenkraft kan räknas dit. Valet av metod för
lokaluppvärmning ger stor återverkan på luftföroreningar, buller, trafikintensitet
osv. Fjärrvärme ger fördelar i tätt bebyggda områden, elvärme i
glesare bebyggelse. I tätorter där hushållsgas distribueras kan den utgöra
ett intressant alternativ till olja för lokaluppvärmning. På längre sikt kan
ett fjärrvärmenät i tätbebyggelseområden bli lika naturligt som va-nätet
är i dag. Kärnkraftens förväntade genombrott kan leda till helt nya
värderingar och möjligheter. Uppvärmning vintertid i stället för snöröjning
på gator, vägar, flygplatser osv. kan bli ett sätt att nyttiggöra
restvärme i kylvattnet från värmekraftverk.

Luft- eller jordkabel för eldistribution är ofta en avvägning mellan
ekonomi och miljö, liksom dragning av högspända kraftledningar.

Energiförsörjningsplanen måste baseras på lokala värderingar av
miljöfaktorer och en avvägning mot den ekonomiska verkligheten.
Allmänt gäller naturligtvis att hög energiförbrukning ger svårare miljökonflikter.
Sparstimulerande energitaxor är därför ett bra miljövårdsinstrument.

Mot. 1972: 1282

11

Va-planering — vattenvårdens A och O

1 den kommunala miljöplaneringen har vatten och avloppsfrågorna
central betydelse. Rent vatten är inte ens i vårt vattenrika land längre en
självklar tillgång. Det gäller att hushålla med resurserna, dvs. att bl. a.
planera väl och att stimulera sparsamhet genom taxeutformningen.

Trycket är i dag orimligt även på skenbart oförstörbara recipienter
som Östersjön och Kattegatt. Den globala vattenförsörjningen ger verkligt
hotfulla perspektiv. Ambitionen måste vara maximal takt i utbyggnaden
av avloppsreningen. En radikalt effektiv metod vore att tvinga vattenförbrukarna
att släppa ut sitt avloppsvatten uppströms vattentäkten, dvs.
sätta återanvändningsprincipen i största möjliga direktfunktion. Men är vi
då så långt därifrån? Avloppsrecipienterna används ju i stor utsträckning
som vattentäkter, fiskevatten och rekreationsmiljöer.

Va-planeringen innefattar en inventering av kommunens vattentäkter,
reservvattentäkter, recipienter, infiltrationsmöjligheter, avloppsförhållanden,
reningsverk osv. På den inventeringen och på utvecklingsprognoser
bygger sedan en plan för den framtida användningen och skyddet av
vattentillgångarna, utformningen av avloppsnät, placering och utförande
av reningsverk, verksamhetsområden för vatten- och avloppsförsörjning
m. m. Lokala målsättningsfrågor blir t. ex. skyddsbestämmelser för
vattentäkter, reningsgrad utöver föreskrivet minimum för avloppsvatten,
avvägningar mellan få stora eller flera små avloppsreningsverk (”i tunnlar
renar man inget avloppsvatten”), dagvattenrening och industrivattenrening.

Den allmänna målsättning, som torde nås inom några år, är att alla
tätorter skall omfattas av höggradig avloppsrening.

Nästa utvecklingsfas är trestegsrening, som nu börjar införas framför
allt vid större avloppsreningsverk. Planering, drift och underhåll av
anläggningarna måste ges erforderliga resurser så att t. ex. driftavbrott
och inläckning i avloppsnätet av grundvatten och dräneringsvatten
begränsas. Väsentligt är också att glesbebyggelsens avloppsproblem inte
försummas.

De angelägnaste vattenreningsåtgärderna utöver behandling av vanligt
avloppsvatten är dagvattenrening och industrivattenrening. Dagvatten,
dvs. ytavrinning från bl. a. gator och vägar, är ofta starkt förorenat men
släpps vanligtvis ut i recipienten utan någon egentlig behandling liksom
bräddavlopp från det vanliga avloppsnätet. Vid kraftigt regn, då
avloppsnätet kanske bräddar över och dagvattenmängderna är stora förs
sålunda mycket stora föroreningsmängder ut i recipienten. Här bör nästa
stora insats i den kommunala vattenvården bli aktuell.

De största punktbelastningarna på våra recipienter svarar fortfarande

Mot. 1972:1282

12

industrier för. Särskilt gäller detta skogsindustri och viss kemisk-teknisk
industri med äldre produktionsutrustning. Miljöskyddslagen är ett effektivt
instrument att på sikt komma till rätta med dessa problem.
Hälsovårdsnämnden kan ibland som remissinstans i miljöskyddsärenden
påverka utvecklingen i positiv riktning. Viktigare är dock kommunens
långsiktiga planering som stimulansmedel för att ge goda förutsättningar
för industrins vattenvård.

Luften

Luften är bärare inte bara av luftföroreningar utan även av buller.
Dessa båda miljöstörningar kan reduceras kraftigt genom kommunala
insatser. En förutseende planering är naturligtvis grunden för miljövänlig
lokaluppvärmning, styrning av trafikströmmar, luktfri avlopps- och
avfallshantering, tystare bostadsområden osv. Men även ingrepp i de
rådande förhållandena kan ge goda resultat. I Stockholm har sålunda
luftkvalitén förbättrats sedan lågsvavlig eldningsolja föreskrivits, rökgasrening
införts, fjärrvärmenätet byggts ut, tomgångskörningsförbud införts
för motorfordon och omlokalisering av industrier gjorts. Insatser för att
stänga ute buller med bättre ljudisolering ger bättre bostads- och
arbetsmiljöer. Naturligtvis bidrar också restriktiva bullernormer för
sopbilar, bussar och anläggningsmaskiner till en lägre bullernivå.

Avfallshantering

Slit-och-släng-mentaliteten sprider sig till allt fler områden med
oerhört slöseri med naturresurser som följd. Avfallsmängderna ökar och
koncentreras till färre och större behandlingsanläggningar. Ännu dominerar
deponering och förbränning som behandlingsmetoder, vilket
innebär att huvuddelen av avfallet undandras återanvändning och i stället
skapar allt större miljöproblem. Den klassiska soptippen, ofta dåligt
skött, ger lätt skador på grundvatten och ytvatten, medför lukt, råttor
och andra sanitära olägenheter. Förbränningen sker ofta öppet och ger då
svåra luftföroreningar till följd. Industriavfall, som kan vara giftigt och
svårnedbrytbart, behandlas ofta på samma sätt som hushållsavfall eller
har redan från början formen av luft- eller vattenföroreningar. Föroreningarna
av våra kustvatten orsakas i mycket stor utsträckning av
flytande industriavfall, särskilt från äldre skogsindustrier.

I dag kännetecknas alltså avfallsbehandlingen av naturresursförbrukning
och miljöförstöring. Forskning och tekniskt utvecklingsarbete kring
avfallsbehandling är eftersatta. Kommunerna är hänvisade till egna

Mot. 1972: 1282

13

initiativ. Det av bl. a. staten och Svenska kommunförbundet ägda Svensk
avfallskonvertering AB (SAKAB) har numera underkastats kortsiktiga
lönsamhetskrav och kan därför inte längre bidra med utvecklingsinsatser
som ger ekonomisk lönsamhet först på lång sikt eller som är miljöbetingade.

I detta läge trädde § 4 i den kommunala renhållningslagen i kraft med
stora utvidgningar av kommunernas skyldigheter inom avfallsområdet.
Allt hushållsavfall, både skrymmande och svårbehandlat, innefattas i det
utvidgade renhållningsmonopolet. Även industriavfallet får tas in i renhållningsmonopolet,
något som dock torde vara möjligt endast i de största
kommunerna innan regionala behandlingsanläggningar upprättas. Kommunerna
har också ålagts sistahandsansvaret för renhållning i naturen.
Avloppsslam och latrin är avfall, vars mängd ökar med utbyggnad av
reningsverk och centraliserad latrinhantering.

Insikten att avfall är naturresurser tvingar sig på. Med återanvändningsprincipen
som ledstjärna konstaterar vi att avfallet måste nyttiggöras, dels
för att miljöförstöringen skall begränsas, dels därför att vi inte har råd att
förslösa naturresurser.

Hushållsavfall, avloppsslam och latrin är i huvudsak restprodukter av
sådant som utvunnits vid jord- och skogsbruk. Det här avfallet bör
återföras i ett kretslopp, dvs. efter behandling, t. ex. samkompostering,
användas som jordförbättringsmedel och gödslingsmedel. Eljest hotar en
utarmning av våra jordar, framför allt är det de mullbildande ämnena som
dras undan med moderna, kortsiktigt rationella brukningsmetoder. Av
avloppsslammet innehåller slam efter fällning med kalk torde också viss
neutralisering kunna ske av den svavelsyra som regnar över oss efter
spridning genom eldning med svavelhaltig olja.

Naturligtvis är samkompostering och återanvändning inte någon
problemfri metod för avfallsbehandling. Tunga metaller och andra
spårämnen, sjukdomsalstrande bakterier, parasiter och svampar kan ge
begränsningar i användningen vid vissa odlingar. Rent tekniskt kan
behandlingsmetoden användas i både stor och liten skala. Vid Kovik i
Gustavsberg utanför Stockholm pågår en lovande försöksverksamhet i
stor skala, och minianläggningar som Multrum och Mullbänken finns
redan i serieproduktion. Det går alltså att säga nej till den traditionella
soptippen och till förbränning av sopor och avloppsslam. I stället kan
man välja miljömässig, tekniskt och sannolikt också ekonomiskt riktigare
metoder för avfallsbehandlingen. Kostnadstäckande taxor och avgifter är
en självklarhet i det här sammanhanget eftersom en del sopabonnenter
inte betalar inkomstskatt i den kommun där deras fastighet, t. ex.
fritidshus eller industrifastighet, är belägen.

Även själva transporten av avfallet erbjuder väsentliga miljöproblem.
Sopbilar som sprider skräp omkring sig är en styggelse, ”snitslade” vägar

Mot. 1972: 1282

14

till soptipparna är alltför vanliga. Bullrande sopbilar är en allvarlig
miljöstörning i bostadsområden, särskilt nattetid. Mycket avfall hamnar i
naturen om inte samhället erbjuder en fullödig service. Nedskräpningsförebyggande
åtgärder, såsom informationskampanjer (”Håll Sverige
rent”), papperskorgar i tätorter, sop- och toalettanordningar för vägtrafikanter
och utövare av det rörliga friluftslivet, rejäla soprum för
skrymmande avfall i flerfamiljshus och skrotbilsmottagning är kommunalekonomiskt
lönsamma när nu kommunerna har fått ansvar för
naturstädningen och tillsammans med vägverket för renhållning längs
vägarna.

I miljöplaneringen måste ingå en utbyggnad av kommunens avfallshantering
så att dispenser från de obligatoriska åtgärderna inte längre
skall vara erforderliga och så att alltmer av frivilliga åtgärder skall
kunna tas med. En plan upprättas för sanering av äldre soptippar med
dränering och pressvattenrening, landskapsvårdande åtgärder och förhindrande
av smygtippning. Nya behandlingsanläggningar planeras så att
största möjliga återvinning av jordförbättringsmedel kan ske ur hushållsavfall,
avloppsslam och latrin. Regional samverkan för omhändertagande
av industriavfall etableras. Kommunens sopservice byggs ut med bl. a.
nedskräpningsförebyggande åtgärder. Informationen utvecklas så att
allmänheten blir mer miljömedveten i sitt ”avfallsbeteende”.

Allmän naturvård

Den allmänna naturvården kan delas in i social naturvård, vetenskaplig-kulturell
naturvård och landskapsvård. Den måste beaktas i varje
markanvändningsplan och har därför en central funktion i region- och
generalplanearbetet. Även i detaljplanen kommer dessa naturvårdsaspekter
in. I kommunens miljöplanering bör därför den allmänna naturvården
utgöra ett viktigt avsnitt.

Den sociala naturvården syftar främst till att skapa goda rekreationsmöjligheter
och får därmed i viss mån övergripande karaktär. Rena sjöar,
ren luft, orörd natur, parker och grönområden fria från skräp är några
inslag i en god rekreationsmiljö.

Den sociala naturvården regleras i första hand i naturvårdslagen men
även i byggnadslagen, hälsovårdsstadgan, kommunala renhållningslagen
och olika statsbidragskungörelsen. Instrumenten för genomförandet av
den sociala naturvården är naturreservat, strandskydd, parker, grönområden,
friluftsområden och friluftsanläggningar, lekplatser, småbåtshamnar,
fiskevatten, camping- och rastplatser för att nämna några exempel.
Lämplig kommunal nämn- och förvaltningsorganisation samt ekonomiska
resurser hör också till instrumenten liksom information om både
skyldigheter och rättigheter (allemansrätten t. ex.). Ideella organisationer
medverkar i stor utsträckning för att stimulera människorna att ta i

Mot. 1972:1282

15

anspråk de möjligheter till rekreation, som den sociala naturvården ger.
Åtgärder mot igenväxning och nedskräpning och för bibehållandet av
odlingslandskapet hör hemma inom den allmänna naturvårdens alla tre
delområden. Till sådana övergripande åtgärder hör också viltvård och
underhåll av dränering.

Vetenskaplig-kulturell naturvård, som förankras i naturvårds- och
fornminneslagen, syftar till vård och bevarande av flora, fauna, kulturmiljöer,
representativa naturmiljöer etc. Nationalparker, vissa naturreservat,
naturminnen, fågelskyddsområden, fridlysning av växter samt fomlämningsföreskrifter
är exempel på instrument inom denna del av
naturvården. Kulturnämnden har ett självklart kommunalt ansvar för en
stor del av dessa. Bevarandet av exempel på forna tiders miljöförstöring,
t. ex. tidig industriell verksamhet, kan i dag något motsägelsefullt vara ett
viktigt inslag i den kulturella naturvården.

Landskapsvården utgör ett något oegentligt komplement till de två
andra delarna av den allmänna naturvården. Den avser skyddet av
landskapsbilden och landskapets karaktär i samband med exploateringar
av olika slag såsom grus-, sten-, torv- och matjordstäkter, skogsavverkning,
vägbyggen, bostadsbyggande och anläggningsverksamhet. Det betyder
att landskapsvårdande hänsyn måste tas när en del åtgärder för den
sociala naturvården genomförts. Dessa åtgärder kan alltså ses som en
form av exploatering. Detta motsatsförhållande belyser att miljövården
inte får bli ett självändamål, den måste alltid baseras på värderingar.
Hittills har dock dessa värderingar tenderat att få en snävt ekonomisk
inriktning. Nu är det hög tid att sätta ett mer rättvisande pris på god
miljö.

Regional miljövård

Miljövården syftar ju till att skapa sundare livsvillkor för människorna
och därigenom minska riskerna för psykiska och somatiska sjukdomar.
Därför kan miljövården ses som allmänt förebyggande hälsovård, vilket
ger anledning till ett landstingsengagemang i miljövården, framför allt på
det regionala planet. Här kan man peka på de mycket omfattande
insatser som Stockholms läns landsting gör inom miljövårdssektorn:
regionalplaneringen, miljövårdsberedningen, bidrag till Stiftelsen Stockholms
skärgård, till renhållning i skärgården, va-planering, friluftsberedningen
m. m. Miljöhotet är naturligtvis stort i en expanderande storstadsregion,
och det regionala samarbetet i Storstockholm har därför en stark
inriktning på miljöplanering.

Exemplet från Stockholms län, där nöden är som störst i miljöhänseende
men där också mycket har gjorts, kanske kan tjäna som

Mot. 1972:1282

16

inspiration för initiativ till liknande rationella pådrivande och ambitionshöjande
åtgärder i andra landsting.

Regional miljövård kan också ske i mindre geografisk omfattning inom
ramen för kommunalförbund och interkommunala avtal. Den vägen löses
viktiga miljöproblem på många håll, t. ex. avseende vattenförsörjning,
avloppsrening, avfallsbehandling och energiförsörjning. Eftersom kommungränserna
ibland är ganska godtyckligt dragna, sedda i miljöperspektivet,
är ett sådant praktiskt inriktat samarbete nödvändigt.

Planeringsinstrument

Den långsiktiga fysiska planeringen i kommunerna bör ges en starkare
inriktning mot miljöplanering, dvs. inte omfatta bara markdisposition
utan även disposition av andra naturresurser såsom luft, vatten och natur.
Kommunerna bör dörför åläggas att upprätta miljöplaner som lämpligen
kan avse en planeringsperiod på 15 år. Miljöplanen revideras lämpligen
vart tredje år, varigenom anknytning kan erhållas till kommunfullmäktiges
mandatperiod. Planen kan ge ramar för och utgöra en överbyggnad
till verksamhetsplaneringen inom de berörda nämnderna. Den bör vidare
ange bl. a. normer och målformuleringar för miljön i kommunen samt
relateras till den allmänna utvecklingen i kommunen.

Som ett konkret handlingsprogram för kommunens miljövårdsarbete
bör vidare en miljövårdsplan upprättas. Den utgör en del av kommunens
verksamhetsplanering och underordnas den ovan beskrivna miljöplanen.
Miljövårdsplanen bör avse en planeringsperiod på fem år och förnyas
årligen. Den blir därigenom ett naturligt underlag för budgetarbetet.

Miljövårdsplanen kan för varje sakområde lämpligen innehålla inventering
av miljöförhållanden och miljövårdsobjekt, förslag till åtgärder,
kostnadsberäkningar, tidplan, prioriteringar samt en informationsplan.
Vid upprättandet av såväl miljöplan som miljövårdsplan kan konsulthjälp
med fördel utnyttjas eftersom en bredare krets av experter därigenom
kan stå till förfogande.

Den beskrivna planeringsmodellen ansluter nära till den som många
kommuner i dag tillämpar för delar av sin verksamhet. För ekonovniplaneringen
är t. ex. en rullande 5-årsplan föreskriven inom ramen för
KELP. Den fysiska detaljplaneringen torde inte kunna bedrivas utan en
generalplan med 10-15 års perspektiv. När den fysiska riksplaneringen
börjar fungera kommer kraven att öka. Med hänsyn till miljöfrågornas
allt större betydelse måste de även på det kommunala planet bli föremål
för en systematisk planering och sättas in i ett långsiktigt perspektiv.

Mot. 1972: 1282

17

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslår vi

att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning och
förslag om instrument för kommunal långsiktig miljöplanering
och miljövårdsplanering.

Stockholm den 26 januari 1972

SÖREN NORRBY (fp)
i Åkersberga

MAGNUS TAUBE (fp) KERSTIN ANÉR (fp)

KARL-ER1K STRÖMBERG (fp) SIGVARD LARSSON (fp)

i Umeå