om klassning av den s. k. sjukhussjukan som yrkessjukdom.

Motion 1975:203 av fru Nordlander m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:203

15

Nr 203

av fru Nordlander m. fl.

om klassning av den s. k. sjukhussjukan som yrkessjukdom.

En ökning av den s. k. sjukhussjukan eller ”stafylokockinfektion” har
konstaterats under senare år. Det är inte bara patienter som drabbas, även
om det är deras fall som oftast refereras i pressen. I riskzonen befinner
sig, genom sitt dagliga arbete, de många anställda på sjukhusen. Men här,
liksom i andra fall när det gäller sjukdomar orsakade av arbetsförhållandena,
försöker sjukhusledningarna att dölja orsakssammanhanget. Inget sjukhus
vill erkänna att det förekommer stafylokockinfektioner på just deras sjukhus.
Genom att detta döljs och förklaras bort för att inte skrämma patienterna
kvarstår den dåliga arbetsmiljön med ökade risker, trots vetskapen om möjligheter
till förebyggande åtgärder genom ökad hygien.

Inom den slutna sjukhusmiljön rör sig många människor inom ett begränsat
område. Därför föreligger stora risker att själva miljön blir infekterad
med olika smittämnen. Då är det av ökad betydelse att skapa hygieniska
förhållanden som motverkar spridning av smitta. Städningen är en viktig
del i tillgodoseendet av hygienkraven på sjukhusen. I ”Råd och anvisningar
för förebyggande av smittspridning inom sjuk-och hälsovård” står att riktigt
utförd städning är grunden för god sjukhushygien. Med motivering om
besparingar, som oftast blir skenbara, utlämnas sjukhusstädningen i ökad
omfattning på entreprenad. Därmed mister sjukhusledningen kontrollen av
städpersonalen, omsättningen på personal ökar och nödvändig utbildning
för de olika hygienkraven saknas. Utbildning av såväl städare som städledare
haren avgörande betydelse. Inte minst gäller det hur städredskap och transportmedel
skall skötas, så att inte dessa utgör bakteriehärdar som sprider
smitta från infekterade till rena lokaler. Detta förutsätter enligt vår mening
städning i egen regi med fast anställd personal med erforderlig utbildning.
Utöver detta krävs speciellt utbildad hygienpersonal, som kan övervaka
hela arbetsområden.

Kommunalarbetareförbundet, där en stor del av vårdpersonalen är fackligt
organiserad, har under en följd av år krävt att ”sjukhussjukan” för de anställda
klassas som en yrkessjukdom.

År 1971 uppvaktade förbundet socialstyrelsen om detta. Men fortfarande
gäller föreskrifter som daterar sig från 1954, och där upptas inte stafylokockinfektion
som yrkessjukdom. Kommunal ställer nu i samarbete med
Svensk sjuksköterskeförening samma krav, i syfte att tillförsäkra de drabbade
en ekonomisk trygghet. Den som sjukskrives för yrkessjukdom eller yr

Mot. 1975:203

16

kesskada får i dag 100 % av sin lön genom tillägg från ”trygghetsförsäkringen
vid yrkesskada”; även läkarvård, medicin och andra kostnader som är förknippade
med sjukdomen ersätts. Därest ”sjukhussjukan” blir klassad som
yrkessjukdom kan inte enbart ersättning för sveda och värk erhållas utan
även skadestånd krävas.

Att den som smittats kanske aldrig blir av med infektionen helt, utan
då och då måste sjukskriva sig under många år, är inget ovanligt. Det kan
också bli orsak till en icke önskad förtidspensionering. Kravet att de som
har sitt arbete förlagt till sjukhusen skulle få räkna ”sjukhussjukan” sorn
yrkessjukdom är sålunda väl motiverat.

Ett annat skäl är att ansvariga för sjukvården skall få skyldighet att rapportera
förekomsten av sjukdomsfall. Detta är, hävdar fackförbunden, nödvändigt
om smittan skall kunna bekämpas på ett effektivt sätt.

Mot bakgrund av det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen hemställer om utarbetande av förslag
om sådan ändring i yrkesskadeförsäkringslagen att stafylokockinfektioner
för all sjukhuspersonal klassas som yrkessjukdom.

Stockholm den 17 januari 1975
KARIN NORDLANDER (vpk)

PER ISRAELSSON (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

TORE CLAESON (vpk) EIVOR MARKLUND (vpk)

LARS-OVE HAGBERG (vpk)
i Borlänge

GOTAB 75 8527 S Stockholm 1975