om internationell nedrustning m. m.

Motion 1977/78:1018 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1977/78

1018-1020

Motion

1977/78:1018

av Rolf Hagel och Alf Lövenborg
om internationell nedrustning m. m.

Det är ingen överdrift att säga att hela mänsklighetens allvarligaste och
mest komplicerade problem är kapprustningen och att detta problem blir allt
allvarligare.

Under en kort tid föreföll det som om en vändning i positiv riktning var
näraliggande. Särskilt efter undertecknandet av slutdokumentet 1975 vid
Helsingforskonferensen om säkerhet och samarbete i Europa var det en
allmän förhoppning att den politiska avspänning som detta historiska
dokument var ett uttryck för skulle följas av en militär avspänning, ett stopp
för kapprustningen och åtgärder för att minska rustningarna.

Endast under förutsättning att den politiska avspänningen följs av militär
avspänning kan den bli definitiv och oåterkallelig.

Ny spiral i kapprustningen

Men som bekant har det inte blivit någon militär avspänning. Tvärtom har
ansträngningar gjorts för att stoppa avspänningsprocessen och få till stånd en
återgång till det kalla kriget. Utan tvivel har denna propagandaoffensiv mot
Sovjetunionen och övriga länder inom den socialistiska gemenskapen haft
bestämda syften, inte minst för att motverka den allt starkare opinionen för
nedrustning och fred och för att vinna stöd i inflytelserika kretsar för en ny
spiral i kapprustningen: kryssningsrobotarna, mobila avskjutningsramper för
interkontinentala robotar, tillverkning och förbandsplacering i Västeuropa av
neutronbomben etc.

Dessa beslut eller aviserade kommande beslut av president Carter
omöjliggjorde framsteg för de ytterst viktiga SALT-förhandlingarna mellan
USA och Sovjetunionen om en begränsning av de strategiska rustningarna.

Det femåriga avtal som fått beteckningen SALT 1 löpte ut i början av oktober
1977 utan att något nytt avtal träffats.

Enbart utvecklingen under det senaste året borde alltså rasera myten om att
de båda ”supermakterna” delar ansvaret för kapprustningen. Elementära
historiska fakta sedan andra världskrigets slut visar vilken stat som hela tiden
haft ledningen i denna ödesdigra process. Det var USA-imperialismen som
fällde atombomberna över Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945,
inte som en av de sista stora militära operationerna i andra världskriget - från
militär synpunkt var den lika meningslös som den var barbarisk - utan som
inledning till det kalla kriget mot Sovjetunionen. Det var USA-imperialismen
som under ett decennium ödeläde Vietnam och Laos, sista åren också

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1018-1020

Mot. 1977/78:1018

2

Kambodja, och där begick folkmord och miljömord med B-52-bombningar,
napalm, växtgifter, giftgaser, stålkulebomber, lövminor och andra grymma
metoder och vapen.

Varje ny spiral i kapprustningen har inletts av USA.

Därför är det en logisk anmärkning av Alva Myrdal när hon i Spelet om
kapprustningen (s. 161) skriver:

”Men eftersom Sovjetunionen som utgångsläge har haft en önskan att
hinna ifatt Förenta staterna, borde ett unilateralt initiativ från detta hittills
längst hunna land hjälpa dem båda att avstå från den oförnuftiga jakten på fler
och fler kärnvapen.”

Det militär-industriella komplexet

I de socialistiska länderna finns inga bolag och inga aktieägare som kan
profitera på rustningsindustrin. Tvärtom betecknas rustningarna och den
militära beredskapen där som betungande improduktiva delar av budgeten.
Vid en allmän nedrustning skulle alla dessa materiella och personella resurser
omedelbart kunna användas i den fredliga utvecklingens tjänst.

I de kapitalistiska länderna däremot, särskilt USA och övriga imperialistiska
stormakter, finns det kretsar som gör fabulösa profiter på rustningsindustrin
och krigsmakten och ser varje tecken på avspänning som ett dödligt
hot mot sin lukrativa företagsamhet. Där finns också de som behöver
rustningarna för att säkra de multinationella bolagens utplundring av många
länder i Latinamerika, Asien och Afrika.

Det är i detta militär-industriella komplex, sammanflätningen av topparna
inom den militära byråkratin med storfinansen, som kapprustningens
drivkrafter är att söka.

Det militär-industriella komplexet är inte en term som myntats av
marxister. Den förekom såvitt vi vet första gången i ett officiellt tal i
Washington:

”Vi måste vara på vår vakt mot att detta militär-industriella komplex
tillägnar sig ett oberättigat inflytande, vare sig det är medvetet eftersträvat
eller inte. Denna förening av ett enormt militärt etablissemang med en väldig
rustningsindustri är en ny amerikansk erfarenhet. Dess allomfattande
inflytande - ekonomiskt, politiskt, t. o. m. andligt - gör sig gällande i varje
stad, varje delstats kanslihus, varje statligt verk.”

Den som sade detta saknade inte militär erfarenhet. Efter att ha varit
överbefälhavare för USA:s, Englands och Frankrikes styrkor i Europa under
andra världsrkiget var han under åtta år USA:s president. Det citerade
avsnittet är hämtat ur general Eisenhowers avskedstal som president den 17
januari 1961.

Mot. 1977/78:1018

3

Ständigt nya vapentyper

Kort efter Helsingforskonferensens avslutning, då det fanns förhoppningar
om SALT 2, ett nytt och längre gående avtal innan SALT 1 löpte ut, skrev dr
Georgi Arbatov, direktör för Sovjetunionens vetenskapsakademis institut för
forskningar beträffande USA och Canada, i USA-tidskriften Newsweek den 8
mars 1976:

”Om förhållandena fortsätter på samma sätt är det svårt att se hur vi ska
kunna stoppa kapprustningen. En annan aspekt är att även nu, när vanvettet i
denna kapplöpning officiellt medges av båda sidor och när förhandlingar
pågår för att begränsa den, fortsätter framstegen i vapenutvecklingen att
lämna den politiska förhandlingsprocessen bakom sig. Vi hinner knappt
åstadkomma ett avtal om ett problem förrän ett nytt, ännu mera komplicerat
har skapats av den hektiska utvecklingen av ständigt nya vapentyper.

I båda fallen ser vi en djävulscirkel som måste brytas. SALT 2 kommer inte
att fullständigt lösa detta problem, men förhoppningarna är att dess framgång
kommer att bereda väg för en heltäckande uppgörelse.”

Dr Arbatov analyserade också vad han kallar ”de konstruerade problemen”,
bl. a. myten att endast Sovjetunionen skulle tjäna på avspänningen:
”Inte sällan får vi höra ultimatumliknande krav från skilda kretsar i USA gör
så eller så, annars kommer avspänningen att gå på grund och sjunka. I går
var Sovjetunionens inrikesförhållanden föremål för sådana krav, därefter
Portugal, nu Angola, och i morgon blir det helt visst något annat.”

Han fortsatte:

”Det är givetvis möjligt att förstå att bakslagen i Sydostasien, förändringarna
i Portugal och utvecklingen i Angola har orsakat ett aktivt missnöje i
USA-kretsar. Det är dock därför så mycket mera angeläget att korrekt förstå
orsakerna till misslyckandena för USA:s politik. Dessa ligger inte i brist på
'nationell beslutsamhet’, inte i att ha lämnat den sovjetiska utmaningen
'obesvärad' och inte i avspänningen heller för den delen. Dessa bakslag är
förbundna med USA:s oföränderliga försvar för ingripanden och regimer,
som är uppenbart dömda till undergång, det må vara i Sydvietnam eller de
grupper i Angola som opererade i allians med sydafrikanska rasister och
kolonialistiska legoknektar. Det är inte Sovjetunionen som är ansvarig för
detta utan traditioner och lämningar från det kalla kriget och den blinda
antikommunism som låg till grund för det.”

Rustningarna kostar 1 900 miljarder årligen

Vi har i det föregående kortfattat redovisat vår uppfattning om bakgrunden
till den farliga situation världen befinner sig i nu och citerat uppfattningarsom
överensstämmer med våra. Men vi finnér det samtidigt angeläget att
understryka att läget nu är sådant att ett samförstånd om åtgärder är viktigare
än diskussioner om ansvars bördan. Man kan ha mycket skilda uppfattningar i

1* Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1018-1020

Mot. 1977/78:1018

4

politiska frågor, inklusive olika värderingar om kapprustningens orsaker, och
likväl komma till samma slutsats, nämligen att kapprustningen måste
stoppas utan ytterligare dröjsmål.

Världens militärutgifter utgör nu årligen 388 miljarder dollar (1 900
miljarder kronor) enligt den senaste sammanställning vi haft tillgång till. I en
värld där hundratals miljoner är arbetslösa och bostadslösa, där hundratals
miljoner är undernärda eller håller på att dö av svält, där analfabetismen i
absoluta tal ständigt stiger och där tusentals barn varje år blir blinda av trakom
eller vitaminbrist därför att de få kronor det skulle kosta att bota varje enskilt
fall saknas, i en sådan värld är det gigantiska och ständigt ökade slöseriet på
rustningar och krigsmakt så utmanande och irrationellt att det inte kan
karakteriseras som annat än vanvettigt.

Ett kärnvapenkrig: 140 miljoner döda enbart i USA

Tragiken i denna kontrast bör också ses i samband med kapprustningens
risker, vilkas fruktansvärda dimensioner borde stå klara för alla.

1 slutet av juni 1977 avslutades och överlämnades till president Carter en
117-sidig utredning, ”Military strategy and force posture review”, vars
innehåll blev känt först ett halvår senare. International Herald Tribune, som i
numret för den 7-8 januari 1978 refererat denna rapport, uppger att en av de
regeringsexperter som utarbetat den betecknar den som ”en nybörjarkurs” i
militär strategi.

Efter det numera rutinmässiga omdömet att Sovjetunionen i ett krig med
s. k. konventionella styrkor skulle ha övertaget över NATO-styrkorna gör
rapporten, enligt referatet, den överraskande bedömningen att USA ligger
klart över Sovjetunionen i fråga om strategiska robotar. Det är ett överraskande
medgivande med tanke på den intensiva kampanj som både Nixons och
Carters försvarsministrar och NATO-ledningen i Europa bedrivit för att
övertyga allmänheten och några av de mera återhållsamma regeringarna
inom NATO om behovet av en ytterligare kvantitativ och kvalitativ
förstärkning av kämvapenarsenalen.

Samtidigt söker man i rapporten uppskatta konsekvenserna av ett kärnvapenkrig
i full skala (”a major nuclear war”). Rapporten beräknar att det skulle
resultera i minst 140 miljoner döda i USA och 113 miljoner döda i
Sovetunionen. Nästan tre fjärdedelar av respektive länders ”ekonomier”
skulle förstöras.

I en sådan konflikt skulle man ”svårligen kunna tänka sig att karakterisera
någondera sidan som segrare”. Detta citat anges i referatet höra till rapportens
slutsatser. Men tidningens huvudrubrik över det långa referatets inledning på
förstasidan är: ”USA-rapport hävdar att ryssarna inte skulle kunna vinna ett
kärnvapenkrig.”

Mot. 1977/78:1018

5

Ett ”heroiskt självmord”

Den enkla sanningen är att ett kärnvapenkrig i full skala inte skulle ha
någon segrare. De kärnvapen som nu finns har tillräckligt med sprängstyrka
och radioaktiv potential tor att göra slut på mänskligheten och allt vad vi
innefattar i begreppet mänsklig civilisation. Ett kärnvapenkrig i full skala
skulle kunna återföra denna planet till det stadium för hundratals miljoner år
sedan då endast lågt stående organismer kunde existera.

De japanska flygare som under andra världskriget sänkte amerikanska
fartyg genom att med sina plan och sina bomblaster krascha i full fart mot
dessa fartyg begick, som det hette i deras överordnades kommunikéer,
”heroiska självmord”. Lyckligtvis var inte krigstekniken då så utvecklad att
de kunde hota hela mänskligheten med sin fanatism. Skillnaden i våra dagar
är att de som startar ett kärnvapenkrig i full skala kan utplåna hela
mänskligheten och hela civilisationen samtidigt som de begår sitt ”heroiska
självmord”.

Kryssningsrobotarna

När president Carter vid en presskonferens den 30 juni 1977 förklarade att
USA skulle inleda fältplaceringen av kryssningsrobotar, som han beskrev
som ett tillräckligt effektivt strategiskt vapen (tillräckligt i förhållande till det
dyrbara bombplanet B-l, vars serietillverkning tills vidare ställts på framtiden),
inledde han en ny allvarlig spiral i kapprustningen.

David Linebaugh, tidigare biträdande vicedirektör för USA:s Arms
Control and Disarmament Agency, skrev i en artikel i International Herald
Tribune den 30 september 1977:

”USA:s hållning är verkligen alltför ensidig. Den skulle möjliggöra en
väldig expansion av USA:s rustningar genom fältplacering av kryssningsrobotar.

Enligt uttalanden av försvarsminister Harald Brown skulle 250 bombplan
av typ B-52 kunna bestyckas med upp till 5 000 kryssningsrobotar, dvs. fler
USA-kärnvapen av denna enda typ än det sammanlagda antalet sovjetiska

kärnvapen i hela deras strategiska arsenal.

Både kryssningsrobotamas räckvidd och antalet fältplacerade skulle vara
svårt att kontrollera. Ryssarna skulle kunna lura oss när de också haren robot
av kryssningstyp.”

Från officiellt sovjetiskt håll har gång på gång deklarerats att problemet är
inte om eller hur snabbt Sovjetunionen kan åstadkomma kryssningsrobotar.
Problemet är det amerikanska beslutet att ta detta nya allvarliga steg på
kapprustningens väg. I den sovjetiska veckotidskriften New Times nr 25 1977
skrev V. Kuznetsov:

”Sovjetunionen har allt som behövs för att förfoga över kryssningrobotar i
vilken kvantitet som helst. Men är det nödvändigt att öppna en ny, fjärde

Mot. 1977/78:1018

6

kanal i den strategiska kapprustningen (efter de interkontinentala robotarna,
de ubåtsbaserade ballistiska robotarna och de tunga bombplanen)? Detta står i
strid mot elementärt sunt förnuft. Pentagon och NATO borde därför, innan
de sätter full fart framåt, väga alla de möjliga konsekvenserna av detta
våghalsiga företag.”

Neutronbomben

Som om det inte var nog med detta nya långa, farliga steg bort från de
tidigare överenskommelserna om en begränsning av de strategiska rustningarna
krävde president Carter samtidigt budgetmedel för en fortsatt utveckling
av neutronbomben.

Vid en presskonferens den 12 juli 1977 förklarade Carter att han ännu inte
fattat det slutgiltiga beslutet om fältplacering av neutronvapnet men att han
ansåg att det var ”ett av våra alternativ ” (”one of our options”) på
kämvapenområdet. Han påstod också att denna bomb, som varit under
utveckling sedan tjugo år, inte var ”något principiellt nytt alls, inte ett nytt
vapen”. Och han hävdade att den ”inte påverkar våra SALT - eller andra
strategiska vapenförhandlingar alls. Den är strikt konstruerad som ett taktiskt
vapen.”

Denna cyniska och grundfalska deklaration följdes av serier av artiklar och
uttalanden från Pentagon, NATO-högkvarteret och skribenter om neutronbomben
som en ”ren” bomb med ”kliniskt avgränsad verkan”. Det
förhållandet att den var ett ”taktiskt” vapen skulle dessutom, påstås det, göra
att den kunde användas på en eventuell västeuropeisk krigsskådeplats utan
risk för materiell förstörelse och utan risk för att den skulle utlösa ett allmänt
kärnvapenkrig.

Ett typiskt exempel på denna makabra marknadsföring av neutronbomben
och dess påstådda attraktiva egenskaper i jämförelse med andra kärnvapen är
följande avsnitt uren artikel av George F. Will i International Herald Tribune
den 11 juli 1977:

”Strålning från neutronvapen är intensivare men mera avgränsad. Den kan
bli begränsad till en radie på 275 meter. Och den är kortlivad. Ett område som
träffas av ett neutronvapen kan ockuperas följande dag.

Neutronvapen på slagfälten är ett steg tillbaka från det urskillningslösa i
modem krigsteknologi. De möjliggör en minskning av skadorna för civilpersoner
i omgivningen.”

Att ”förkasta rena, exakt verkande neutronvapen skulle verka rubbande på
balansen”, fortsatte Will. Bland annat ”skulle ryssarna få anledning betvivla
att USA skulle använda taktiska kärnvapen med deras förödande verkan på
omgivningen då de kämpar på allierad mark”.

Mot. 1977/78:1018

7

Världsopinionen mot neutronbomben

Planerna på serietillverkning av neutronbomben och dess fältplacering i
Västtyskland och andra NATO-länder utlöste en opinionsstorm utan många
tidigare motstycken - i Sovjetunionen och övriga länder inom den socialistiska
gemenskapen men också i USA, Västeuropa och de flesta länder i Asien,
Afrika och Latinamerika. De skulle, om de förverkligades, grusa förhoppningarna
om ett slut på kapprustningen. De skulle, något som framgår av
bland annat den just citerade artikeln, syfta till att sudda ut skillnaden mellan
konventionella vapen och kärnvapen, mellan taktiska vapen och strategiska.

Det faktum att de skulle göra ett kärnvapenkrig mera sannolikt gjorde
nedrustningsproblemet till ett konkret och akut problem för miljoner
människor som tidigare inte uppfattat situationens allvar. Mycket snabbt blev
det också en allmän kunskap att neutronbomben är ett terror- och tortyrvapen
utan tidigare motsvarighet.

Världsopinionens snabba reaktion gjorde verkan.

Det slutgiltiga beslut, som - enligt de första meddelandena - skulle fattas i
mitten av augusti 1977, uppsköts till mitten av oktober och uppsköts då till
”tidigast i början av 1978”. I amerikansk press har det förekommit uppgifter
om att Danmark, Norge, Nederländerna och Island och möjligen ytterligare
något NATO-land genom sitt motstånd bidragit till att fördröja produktion av
neutronbomben och dess fältplacering i Västeuropa.

Neutronbomben har ännu inte börjat produceras av Pantex Corporation,
vars kämvapenanläggning(”nuc!ear ordnance assembly plant”) i Amarillo i
Texas uppges vara den enda industri som kan komma i fråga för uppdraget.
Men neutronbomben kastar redan sina långa skuggor över nedrustningsförhandlingarna
i Genéve och Wien, över Belgradmötet om säkerhet och
samarbete i Europa och över utsikterna till politisk och militär avspänning
framför allt i Europa men också i världen i övrigt.

Kärnvapenolyckor

Här har inte berörts kämvapenrustningarna i England, Frankrike och Kina,
vilket inte innebär att dessa skulle vara betydelselösa. När utländska
journalister för första gången fick tillfälle göra en rundtur i en fransk robotbas
sommaren 1977 fick man återigen en påminnelse om vilken kusligt liten
tidsmarginal det är mellan fred och kärnvapenkrig. Från en by i Alperna
rapporterade James Goldborough i International Herald Tribune den 7 juni
1977:

”Arton robotar, var och en med en räckvidd av 3 000 km och med ett
förprogrammerat mål, kommenderas från poster nersprängda 2 000 meter i
två bergscentra. I det underjordiska högkvarteret lever grupper av officerare
med uppgifter som inbegriper att sitta på glidstolar med tjocka dynor framför

Mot. 1977/78:1018

8

datorer i väntan på att de röda lamporna kopplas på - en signal för dem att
trycka på avfyrningsknapparna för robotarna.

De säger att det skulle ta omkring en minut fördem att besvara ett angrepp.
Sedan robotarna väl avfyrats skulle de nå som längst sina 3 000 km på
omkring 15 minuter.

De är inriktade på städer, inte militära mål, därför att den franska
strategiska doktrinen är fortfarande grundad på massiv vedergällning . .

Vissa svenska massmedia innehöll från sommaren 1973 spaltkilometer om
vad ”den mänskliga faktorn” skulle kunna ställa till med inom anläggningar
för kärnkraftens fredliga användning - trots att denna varit praktiskt taget
helt förskonad från olyckor eller allvarliga tillbud under de över tjugo år den
förekommit industriellt (i skarp kontrast till alla andra stora energikällor).

SIPREs två sammanställningar av olyckor i kämvapensystem.en ytterligt
skrämmande realitet, har däremot, såvitt vi vet, inte varit föremål för någon
svensk massmediauppmärksamhet alls.

I den andra av dessa sammanställningar, införd i SIPRI Yearbook 1977,
finns listor som upptar 132 hittills kända olyckor med kärnvapen, avskjutningsramper,
bombplan etc. Ingen av dessa har medfört explosion av
kärnvapen, ”men det har förekommit mycket omfattande radioaktiv
nedsmutsning i åtskilliga fall”, (s. 63).

”Ett obestridligt faktum är att kärnvapenolyckor inträffar, förekommer
ganska ofta världen runt och inträffar i sannolikt alla kämvapensystem när
dessa innehåller kämstridsspetsar och i sannolikt varje slag av verksamhet i
vilken dessa avskjutnings- eller transportsystem deltar.” (s. 62).

Vad kan bli följden om en dator blir felprogrammerad eller de röda
lamporna i en robotbas kopplas på genom ett tekniskt fel? Vad händer om
”den mänskliga faktorn” oavsiktligt sätter i gång en del av det gigantiska
maskineri som kärnvapenrustningarna nu utgör?

FN:s extrasession om nedrustning

Risken för kärnvapenspridning till nya stater, det inacceptabla förhållandet
att två av de stora kärnvapenmakterna, Frankrike och Kina, inte undertecknat
icke-spridningsavtalet, den snabba utvecklingen av konventionella
vapen och vapensystem - det finns mycket att tillägga. Men vi skall här inte
förlänga vår redan utförliga dokumentation till frågan om kapprustningen.

Världsopinionen har nu sin uppmärksamhet riktad på FN:s generalförsamlings
extra session om nedrustning i New York i maj-juni i år. Även om
förhoppningarna är dämpade mot bakgrunden av den nya spiral i kapprustningen
som USA-imperialismen inlett, måste de regeringar som känner oro
inför den allvarliga utvecklingen med all skärpa framföra de krav som
världsopinionen ställer.

Mot. 1977/78:1018

9

Svensk folkriksdag för nedrustning

Vi har i särskilda motioner tagit upp svenska försvarsproblem och bl. a.
krävt en kraftig minskning av rustningskostnaderna.

En mycket positiv händelse var den svenska folkriksdag för nedrustning
som hölls i Stockholm den 13-15 januari 1978 med syfte att i kraft av en bred
svensk opinion formulera konstruktiva krav inför de icke-statliga organisationernas
konferens om nedrustning i Genéve den 27 februari-2 mars 1978
och FN:s generalförsamlings extra session om nedrustning.

Folkriksdagen, som samlade 250 ombud från nära 200 organisationer
representerande hela det politiska fältet, ställde sig enhälligt bakom kravet
om allmän och total nedrustning. Enhälligt beslutades också att bl. a. följande
delmål skulle innefattas i handlingsprogrammet: totalförbud mot kärnvapenprov,
reducering av kämvapenförråd och kärnvapensystem, långsiktig plan
för undanröjande och folkrättslig bannlysning av kärnvapen, åtgärder i syfte
att skapa ytterligare garantier för icke-spridning av kärnvapen, konvention
om förbud mot utveckling, produktion och lagring av kemiska vapen och om
förintande av befintliga lager, förbud mot nya typer av massförintelsevapen,
plan för kontinuerlig reducering av de konventionella vapnen, utredning om
hur en övergång från militär till civil produktion kan genomföras samt
utveckling av FN:s maskineri för fredlig lösning av internationella konflikter.
Enhälligt antogs också förslaget om inkallandet av en världsnedrustningskonferens.

Vi anser att den svenska regeringen inför FN:s generalförsamlings
extrasession om nedrustning med all kraft bör verka för dessa och övriga krav
som folkriksdagen för nedrustning ställde sig bakom och som utan tvivel
representerar en praktiskt taget enhällig svensk opinion.

I hög grad brådskande är det att regeringen - i överensstämmelse med
beslutet av folkriksdagen - ”skärper sitt ställningstagande mot tillverkningen
av neutronbomben och mot utplacering av detta vapen på militära
förband”.

Opinionen för nedrustning och fred

Regeringarna ensamma kan inte, hur god vilja som än finns, åstadkomma
den situation där kapprustningen stoppas och nedrustningen kan inledas. En
avgörande förutsättning är att det finns en välinformerad och aktiv folkopinion.

Den opinion som hittills utvecklats i Sverige har i stort sett varit ett resultat
av frivilligt, oavlönat och uppoffrande arbete, framför allt inom och av de
organisationer som har freds- och solidaritetsarbete som huvudsaklig uppgift.
Som exempel kan nämnas att initiativtagarna till den svenska folkriksdagen
för nedrustning lär ha haft endast ett par tusen kronor för förberedelsearbetet.
Till kostnaderna för lokaler etc. bidrog ombuden personligen och de många

Mot. 1977/78:1018

10

framstående artister som utan ersättning ställde upp vid det avslutande
kulturprogrammet. Allt praktiskt arbete med folkriksdagen utfördes av
frivilliga, oavlönade krafter som i många fall arbetade praktiskt taget dag och
natt under en veckas tid och dessutom under förberedelserna.

Vi är medvetna om att det finns ett alldeles särskilt värde i att en folkrörelse
bärs upp av de många som oegennyttigt offrar tid och pengar för dess arbete
och utveckling. Men det råder inget tvivel om att fredsorganisationerna och
organisationer som vid sidan av sin ordinarie verksamhet vill göra särskilda
insatser i nedrustnings- och fredsfrågor är kraftigt handikappade på grund av
att de saknar pengar för utställningar och andra utåtriktade kampanjer och att
de sällan eller aldrig har möjlighet att sända medarbetare att personligen
närvara vid viktiga internationella konferenser, t. ex. Belgradkonferensen om
säkerhet och samarbete i Europa, FN:s extrasession om nedrustning. Vissa
stora svenska massmedia förtiger helt dessa viktiga konferenser, utom när de
kan finna ett skandalintresse i att uppmärksamma dem.

Svenska folkriksdagen för nedrustning beslutade enhälligt att som sin
mening uttala att:

a) Svenska delegationen vid SSD (extrasessionen för nedrustning) framför
sitt beklagande av att icke-statliga organisationer ej givits möjlighet till
tillfredsställande deltagande i extrasessionens arbete samt yrkar på att dessa
organisationer ges reella möjligheter att delta i uppföljningen av extrasessionen.

b) Sverige vid extrasessionen verkar för att klara formuleringar om den
allmänna opinionens roll för nedrustningsarbetet inskrivs i extrasessionens
principdeklaration och handlingsprogram och att där också påyrkas att
väsentligt förstärkta resurser avsätts, såväl inom FN-systemet som av FN:s
enskilda medlemsländer, till frivilligorganisationernas information och
opinionsbildning i nedrustningsfrågor, samt att FN:s generalsekreterare
uppmanas redovisa hur detta arbete genomförts.

c) Svenska regeringen anslår medel, dels nu omedelbart till frivilligorganisationernas
information inför FN:s extrasession, dels på längre sikt för
information om nedrustnings- och FN-frågor. Dessa sistnämnda medel bör
utgå med belopp likvärdiga med dem som nu anslås till information om
utvecklingssamarbete.

Samtidigt som vi stöder dessa krav kommer vi här att yrka en uppräkning
av anslaget till de fredsorganisationer som nu får nöja sig med mycket
anspråkslösa belopp och anslag till tre fredsorganisationer som hittills inte fått
några anslag alls.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen utan dröjsmål
skärper sitt ställningstagande mot tillverkning av neutronvapnet
och - bilateralt, vid internationella konferenser samt på
andra sätt - verkar för ett förbud mot detta nya massförintel

Mot. 1977/78:1018

11

sevapen,

2. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen verkar för en
snabb internationell utredning om möjligheterna att ställa om
rustningsindustrin för civil och samhällsnyttig produktion och
använda vad som kan inbesparas genom nedrustning för
utvecklingsländernas behov,

3. att riksdagen beslutar att under punkten E 3. Utrikesdepartementet
(Information om mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor) anslå till a) Svenska FN-förbundet 1 200 000
kr., b) Svenska sektionen av Internationella kvinnoförbundet
för fred och frihet 80 000 kr., c) Svenska freds- och skiljedomsföreningen
80 000 kr., d) Utrikespolitiska föreningarnas FNförbund
80 000 kr., e) Svenska fredskommittén 80 000 kr., 0
Sveriges fredsråd 80 000 kr., g) Kristna fredsrörelsen 80 000
kr.,

4. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen framlägger
förslag om att belopp likvärdiga med dem som nu anslås till
information om utvecklingssamarbete utgår till frivilligorganisationemas
information om nedrustnings- och FN-frågor.

Stockholm den 24 januari 1978

ROLF HAGEL (apk)

ALF LÖVENBORG (apk)