om inskränkning i arbetsgivares skyldighet att utge permitteringslön.

Motion 1975:962 av herr Träff m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:962

6

Nr 962

av herr Träff m. fl.

om inskränkning i arbetsgivares skyldighet att utge permitteringslön.

I lagen om anställningsskydd, m. m. (prop. 1973:129) som trädde i kraft
den 1 juli 1974 stadgas att företag vid permitteringar överstigande två veckor
i en följd eller tillsammans 30 dagar under ett kalenderår skall utbetala
full lön under den överskjutande tiden. Företag äger inte avräkna vad den
anställde eventuellt intjänat på annat håll.

Det är uppenbart att en permitteringssituation är något som varje företagare
söker undvika. Hans målsättning är självfallet att upprätthålla verksamheten
i så stor omfattning som möjligt. Redan i dag medför dessutom
en permittering en kostnadsbelastning genom att arbetsgivaren betalar permitteringslön
under en tid normalt motsvarande arbetslöshetskassans karenstid.

Flertalet permitteringssituationer är förorsakade av omständigheter som
ligger utanför arbetsgivarens kontroll. Anställningsskyddslagen ger exempel
härpå genom att medge ett undantag från betalning av permitteringslön
vid säsongbetonat arbete eller annat arbete som till sin natur icke är sammanhängande.
Emellertid föreligger en lång rad andra omständigheter. Som
exempel kan nämnas den internationella konjunkturen och ekonomisktpolitiska
åtgärder vidtagna av länder med vilka Sverige bedriver handel.
Vidare inrikespolitiska åtgärder, t. ex. kreditrestriktioner, förändringar i beskattning,
priskontroll etc. Nämnas kan också force majeuresituationer av
typen klimatiska förändringar, brand i företagets anläggningar etc.

De reella verkningarna av denna typ av situationer belystes bäst under
oljekrisen för ett år sedan. Det enskilda företaget har sällan möjlighet att
påverka vare sig tillförseln av petroleumprodukter till landet eller fördelningen
av dessa i en ransoneringssituation. Direkt påverkan i form av minskad
bränsletillförsel, råvara eller indirekt påverkan genom en minskad efterfrågan
kan oförskyllt drabba företaget.

Med anställningsskyddslagens uppläggning skeren förändring i kostnadskonsekvenserna
av sådana situationer. Mot risken för permitteringar har
tidigare arbetstagare försäkrat sig i arbetslöshetskassa. Nu överförs betalningsansvaret
på den enskilde företagaren. Detta innebär även att den riskfördelning
upphört som åstadkommes genom arbetslöshetsförsäkringen.

Att konsekvenserna av denna belastning kan bli avsevärda från sysselsättningssynpunkt
är uppenbart. Företag hindras att motverka ett intäktsbortfall
genom att reducera kostnaderna. Det är uppenbart att en sådan

Mot. 1975:962

7

belastning kan betyda att företaget tvingas att vidta väsentligt mer drastiska
åtgärder än permitteringar. Det kan alltså bli fråga om att företaget behöver
nedläggas. Inte minst utsatta kan mindre företag, som ofta arbetar med
ett relativt ringa eget kapital, beräknas bli.

Slutsatsen av det anförda är att en ändring bör genomföras i § 21 i lagen
om anställningsskydd. Uppenbarligen kan inte skälen för permitteringar så
renodlas, att dessa kan läggas till grund för frågan om permitteringslön
skall utgå eller inte. Man måste här arbeta med schablon. Denna kan utformas
så, att den period under vilken en permittering kan ske, utan att
permitteringslön skall erläggas, förlänges. Dock bör ett ”tak” fastställas för
att undvika att permitteringar företages i en situation då den normala åtgärden
vore uppsägning på grund av arbetsbrist.

Självfallet skall inte bördan av en uppkommen arbetsbristsituation heller
drabba enbart de berörda anställda. Organiserade löntagare skyddas mot
detta av arbetslöshetsförsäkringen. Detta skydd bör emellertid utvidgas, så
att den framtida allmänna arbetslöshetsförsäkringen blir tillämplig för alla
anställda. Utredningen om allmän arbetslöshetsförsäkring bör därför ges
i uppdrag att föreslå en utformning av en arbetslöshetsförsäkring som skyddar
de anställda i en situation där arbetsbrist uppstår i ett företag. De anställda
bör åtnjuta detta skydd upp till en längsta tid av förslagsvis 60 dagar under
ett kalenderår, varefter permitteringslön bör utgå vilken bekostas av företagen.

Den nu föreslagna förändringen av lagen om anställningsskydd kan ej
förutses medföra en kostnadsökning för arbetslöshetskassan, som redan bär
de kostnader som är förknippade med permitteringssituationer. Beträffande
kostnaderna för en utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen bör finansieringen
av denna övervägas i samband med genomförandet av en allmän
arbetslöshetsförsäkring.

Föregående år framfördes motionsvägen i riksdagen problemen med de
nya permitteringsbestämmelserna innan dessa hade trätt i kraft. I sitt betänkande
påpekade inrikesutskottet (InU 1974:14, s. 9) att problemen är
väl värda att övervägas och hävdade att ”försäkringsliknande anordningar
eller ökade möjligheter för företagare att avsätta resurser som får tas i anspråk
vid driftsinskränkningar kan övervägas”. Inför en sannolik konjunkturförsämring
med åtföljande driftsinskränkningar finner vid det särskilt angeläget
att snarast finna en lösning av problemet i den form vi här har föreslagit.

Med stöd av det ovan anförda hemställes
att riksdagen beslutar

1. att §21 lagen om anställningsskydd ändras så, att skyldighet
för arbetsgivare att utge permitteringslön skall föreligga först
då arbetstagare varit permitterad mer än 60 dagar under ett
kalenderår, samt

Mot. 1975:962

8

2. att den utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen som därmed
blir erforderlig snarast måtte utarbetas och framläggas av utredningen
om allmän arbetslöshetsförsäkring.

Stockholm den 24 januari 1975
SVEN-OLOV TRÄFF (m)

TORSTEN GUSTAFSSON (c) VALDO CARLSTRÖM (fp)
i Stenkyrka