om inrättande vid Uppsala universitet av en professor i barnkirurgi
Motion 1980/81:545 av Hans Alsén m. fl.
13
Motion
1980/81:545
av Hans Alsén m. fl.
om inrättande vid Uppsala universitet av en professor i barnkirurgi
Utvecklingen inom modern medicin karaktäriseras av en långt gående
specialisering. Inom barnsjukvården framkom tidigt en uppdelning i barnmedicin
och barnkirurgi. Först bröt sig barnmedicinen ut ur vuxenmedicinen,
sedan barnkirurgin ur vuxenkirurgin.
Riksdagsmannen John Lundberg insåg tidigt behovet av ledande befattningar
i form av professurer inom denna specialitet vid undervisningssjukhusen
och motionerade i sju år (1968—1973) om en sådan vid Akademiska
sjukhuset för docent Gunnar Grotte. Han vann en rad instanser för denna
tanke. Bl.a. uttalade statsutskottet 1970 ”att det delar motionärens uppfattning
om den stora betydelsen av den barnkirurgiska verksamheten vid
Akademiska sjukhuset i Uppsala och vill liksom tidigare framhålla vikten
av att möjligheter skapas för utvidgad praktisk tillämpning av de rön som
görs där”.
En arbetsgrupp inom UKÄ avgav 1972 en rapport: Barnkirurgi — förbättrade
utbildnings- och forskningsresurser. Den utmynnade i förslag dels
om förbättrad utbildning i barnkirurgi inom ramen för läkares grundutbildning,
dels som förstärkta forskningsresurser genom inrättande av en professur
i ämnet. UKÄ (UHÄ) föreslog för budgetåret 1975/76 att en befintlig
ledigblivande biträdande professur i barnurologi i Stockholm skulle utnyttjas
för finansiering av professur i barnkirurgi och att det skulle bli en
”riksprofessur” vid den fakultet som hade den mest kompetente sökanden.
1975 beslutade regeringen att denna professur i barnkirurgi skulle
placeras vid Karolinska sjukhuset, och professuren ledigförklarades.
Grotte sökte denna professur men placerades i andra förslagsrummet.
Det ursprungliga Lundbergska förslaget aktualiseras i det följande av en
rad orsaker. Särskilt viktigt är att Grottes vetenskapliga verksamhet fortfarande
visar en starkt uppåtgående trend och att en ny klinikbyggnad, även
innefattande en välutrustad forskningsavdelning, för första gången givit
barnkirurgiska kliniken egna forskningslokaler. Patientunderlaget och därmed
också forskningsunderlaget har ökats genom tillkomsten av UppsalaÖrebroregionen.
Undervisnings- och utbildningsproblematiken är så omfattande
att förstärkning på professorsnivå är nödvändig.
Den nya barnkliniksbyggnaden för barnmedicin och barnkirurgi togs i
bruk vid årsskiftet 1979-1980. Verksamheten vid barnkirurgiska kliniken,
som tidigare bedrevs under lokalmässigt svåra förhållanden, har nu väsentligt
förbättrade förutsättningar. Det kan erinras om att antalet årligen
intagna patienter under 1970-1980 ökat från ca 1000 till 2000. Antalet
Mot. 1980/81:545
14
kliniska operationer har ökat från 500 till inemot 2000. Besöken i öppen
vård inklusive akuta fall ligger på omkring 11 000. Denna kliniska verksamhet
beräknas öka under kommande år med anledning dels av ovannämnda
nya lokalresurser, dels genom tillkomsten av den nya Uppsala-Örebroregionen.
Örebro läns landsting ger en ökning av befolkningsunderlaget, och
sjukhuset i Örebro har ingen barnkirurgisk klinik. Härtill kommer att
Umeå inte har egen barnkirurgisk klinik utan att patienterna från denna
region skickas till Uppsalakliniken.
I UKÄ:s ovannämnda yttrande framhölls förutom behovet av forskningsstöd
även behovet av förbättrad undervisning. I det gällande utbildningsschemat
har detta icke tagit sig något uttryck vare sig när det gäller
grundutbildning eller vidareutbildning (specialutbildning). Behovet av utbildning
gäller emellertid inte bara läkare i allmänhet och specialisterna.
Det gäller också kirurgutbildning. Detta förhållande beror på den barnkirurgiska
verksamhetens organisation. Det är endast vid utbildningssjukhusen
och i storstäderna som man kan organisera barnkirurgiska kliniker.
Vid länslasaretten skulle klientelet inte räcka till för att organisera fungerande
kliniker, utan där vårdas barn med kirurgiska sjukdomar på särskilda
platser (salar) inom de allmänkirurgiska och ortopediska klinikerna. För
alla de kirurger som ansvarar för dylik verksamhet borde också barnkirurgisk
utbildning kunna erbjudas. Så är beklagligtvis inte fallet. Å andra
sidan är det inte förvånande att landets professor ej kan medhinna att lösa
alla de till ämnesområdet hörande utbildningsfrågorna. Även detta är ett
klart motiv för en förstärkning på undervisningsområdet. För att få någon
förändring i detta avseende har Grotte redan på 1960-talet tagit initiativ till
de första ”Postgraduate”-kurserna i Sverige. Ett annat område som under
senare år fått hög aktualitet inom många kirurgiska discipliner och särskilt
kanske inom barnkirurgin är s. k. ”mikrokirurgi”. Denna teknik möjliggör
att medelst mikroskop operera de finaste blodkärl och nerver och har stor
betydelse, bl. a. inom traumatologin. De första kurserna i ”mikrokirurgi”
har för det barnkirurgiska intresseområdet arrangerats i Uppsala 1971 och
1980.
Forskningsverksamheten vid Uppsalakliniken har under Gunnar Grottes
ledning expanderat kraftigt sedan 1975. Då stod Grotte själv för större
delen av verksamheten. En läkare hade då disputerat och erhållit docentur,
och det fanns då en doktorand. Sedan dess har ytterligare två läkare
disputerat, och antalet doktorander är nu nio. Ett betydelsefullt samarbete
har etablerats med andra kliniker och institutioner.
Forskningen har under Grottes ledning under senare tid framgångsrikt
bedrivits i huvudsak längs tre linjer, för vilka vi kortfattat vill redogöra:
Uppsalakliniken är på det barnkirurgiska området den klinik som i första
hand samarbetar med professor Wretlind, Stockholm, beträffande nutritionsproblemen
i samband med operationer på barn. Kliniken har här blivit
internationellt ledande med mycket goda resultat vid kirurgiska ingrepp
Mot. 1980/81:545
15
under nyföddhetsperioden. Som exempel kan nämnas att vissa tarmmissbildningar
förr kunde behandlas endast med hög dödlighet under det att de
numera med korrekt intravenös nutritionsterapi praktiskt taget alltid kan
räddas till ett normalt liv. Metoden används nu också vid behandlingar av
andra sjukdomar, och utvecklingen av denna intravenösa nutrition torde
vara det viktigaste som hänt inom kirurgin under det senaste decenniet.
Denna teknik får nu också internationellt en allt vidare spridning.
Ett svårt och komplicerat område, nämligen tumörforskning, kräver
tvärvetenskaplig samverkan. Grotte har även gått in på detta område och
öppnat samarbete med universitetets biokemiska institution (professor
Hjertén) och den patologiska avdelningen (professor Pontén). Flera arbeten
har publicerats från detta tydligen mycket givande samarbete, och det
framgår redan nu att man med vissa äggviteämnen kan påverka cancerformer
som finns hos barn, så att tumörcellernas elakartade tillväxt kan
ändras till helt normala celler och tumörproblemet elimineras. Detta ger
också ett helt nytt teoretiskt underlag för uppkomsten av tumörsjukdomar
hos barn.
Ett stort delområde inom barnkirurgin är behandlingen av missbildningar
hos nyfödda, bl. a. sådana som saknar ändtarmsmynning eller som har
sådan missbildning av urinvägarna att de ej kan hålla urinen. Grotte har
som den förste inom barnkirurgin tillämpat en engelsk upptäckt på transplantationsområdet
och flyttar andra muskler till ändtarm och urinrör och
får dem att fungera på samma sätt som de naturliga slutmusklerna. Förr
blev dessa patienter invalider för livet, om de överlevde. 1 dag har man
med denna teknik en mycket god chans att ernå full kontroll av dessa
funktioner och således undvika s. k. kolostomi, dvs. samlandet av avföring
i påse på buken. Detta arbete har utförts i samarbete med professor
Hakelius vid plastikkirurgiska kliniken. Även detta framsteg har blivit
mycket uppmärksammat i internationella fackkretsar och har fört en ström
av utländska observatörer till Uppsalakliniken. Metoden håller nu också
på att spridas till barnkirurgiska kliniker runt om i världen.
Sammanfattande kan om Grottes vetenskapliga verksamhet framhållas
att han framgångsrikt fortsatt och utvecklat densamma och väl svarat mot
de förväntningar som tidigare uttalats.
Så några synpunkter på kostnaderna. En jämförelse av lönekostnader
professur/överläkare i barnkirurgi visar att det är 18500 kr. billigare med
en professur jämfört med en överläkare i ren lönekostnad. Till professur
hör vanligen ett s.k. ”driftkostnadsanslag” (DKA), vari vanligen ingår
löner för universitetssekreterare samt laboratorieassistent, totalt ca
200000 kr. Sålunda fattas här 74000 kr. Då dock lönekostnaden för själva
professuren utgör en besparing på 18500 kr. reduceras totalkostnaden för
professur till ca 50000 kr. Eftersom kliniken regelbundet under senare år
har projektanslag på ca 200000 kr. eller mer årligen, torde man i detta
sammanhang kunna avstå från detta krav på 50000 kr.
Mot. 1980/81:545
16
Sverige befinner sig i dag i ett besvärligt ekonomiskt läge. Det är då av
yttersta vikt att satsa på framtiden och satsa på den utveckling inom den
preventiva sjukvården som också kommer att göra sjukvården billigare.
Inom denna sjukvård är barnkirurgin en viktig del, och allt tänkbart bör
göras för att förbättra sjukvården och därmed minska kostnaderna för
samhället. Ett inrättande av professur vid barnkirurgiska kliniken i Uppsala
medför dessutom ingen kostnadsökning.
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
att riksdagen måtte besluta att vid Uppsala universitet från 1 juli
1982 inrätta professur i barnkirurgi och till förste innehavare av
tjänsten utse överläkaren i barnkirurgi vid Akademiska sjukhuset
docent Gunnar Grotte.
Stockholm den 21 januari 1981
HANS ALSÉN (s)
NILS HJORTH (s) ARNE GADD (s)
BIRGITTA DAHL (s)
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981
