om inrättande av en fond för utgivningen av Allan Petterssons musik

Motion 1979/80:149 av Sten Svensson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

5

Motion
1979/80:149

av Sten Svensson

om inrättande av en fond för utgivningen av Allan Petterssons
musik

”Och till sist, den allra sista
minuten, kommer något av det mest
gripande i musiken.

Ljuset öppnar sig, ett himlaljus,
rent och bländande, i dur,
i milda klara klanger
som är som en sommaräng
eller som en havsstrand
i livets morgon.”

Alf Thoor

”Allan Pettersson - vad gör vi för honom?

Någonstans uppe på Söder i Stockholm sitter en man och skriver
symfonier. Allan Pettersson heter han. Hans ensamhet har blivit en legend

Han är unik i vår musikkultur. Men tar vi vara på honom som vi

borde?”

Så skrev Expressens musikkritiker, Alf Thoor, för 20 år sedan. Frågan om
vad vi gör för Allan Pettersson har Alf Thoor och många med honom
upprepat år efter år.

I en biografi, författad av Leif Aare, beskrivs Allan Pettersson som
”Medmänniska, mystiker, solitär”. Aare berättar:

”Allan Pettersson föddes 1911 i Västra Ryds församling, Uppland, som
fjärde barn till smeden Karl Viktor Pettersson och hans hustru, sömmerskan
Ida Paulina. Redan året därpå flyttade familjen till den ofta omtalade
1-rumslägenheten Skånegatan 87 på Södermalm, Stockholms dåvarande
arbetarslum. Här skulle den blivande tonsättaren bo hela sin barndom och
största delen av sin ungdom. Den fuktiga lägenheten låg under gatunivå och
hade galler för fönstren. Fängelsesymboler återkommer i Allan Petterssons
liv och hans tillvaro och verk skulle komma att gestalta sig som en serie
utbrytningsförsök.

Redan den första fiolen - som den 10-årige Allan Pettersson finansierade
med julkortsförsäljning - var en självständighetsförklaring i denna miljö av
kulturellt och materiellt armod, där mor Ida Paulinas frälsningssånger var
hemmets musik.

Mot. 1979/80:149

6

När sedan unge Pettersson från 14 års ålder och efter avslutad elementär
skolgång ägnade sig åt att öva fiol på heltid i stället för att hjälpa till med
försörjningen, gjorde omgivningen smärtsamt effektivt klart för honom att
han kunde betrakta sig som utstött ur den fasta proletära klassgemenskapen.

På Musikkonservatoriet - nuvarande Musikhögskolan i Stockholm - skulle
Allan Pettersson komma att studera från 1930 till 1938 (violin, viola,
kammarmusik, orkesterspel, harmonilära, kontrapunkt). Här fick han erfara
att de sociala förtecknen nu var omvända samt att sociala rötter som en gång
klippts av inte gärna växer ut i annan riktning. Musikkonservatoriet var ännu
en utbildningsanstalt för borgerskapets och överklassens musikbegåvningar.

Bara i sin egen värld hörde Allan Pettersson hemma. Sin utanförkänsla
skulle han aldrig bli kvitt. Men lojaliteten med barndomens arbetarklass och
’den lilla människan’ skulle han ändå aldrig överge.

Utomordentligt framgångsrika violastudier och avancerade kammarmusikengagemang
- som vid det första svenska framförandet av Arnold
Schönbergs 'Pierrot Lunaire’ 1937 - renderade honom det förnämliga Jenny
Lindstipendiet. Härmed möjliggjordes altfiolstudier på högsta nivå hos
Maurice Vieux i Paris 1939-40. Han hade då redan anställts i Konsertföreningens
(Stockholmsfilharmonikernas) altfiolstämma efter provspelning för
orkesterns dåvarande chefdirigent Fritz Busch men beviljades tjänstledighet
och tillträdde först efter hemkomsten från Paris.

Instrumentalisten Allan Pettersson var en utpräglad individualist med
markant solisttalang. Som orkestermusiker hade han en arbetsmoral som
inte kände innebörden av orden 'kompromiss’ och 'lagom'. Hans nyförvärvade
självkänsla var förvisso motiverad men dessvärre också bräcklig. Att
skaffa sig hård hud tar tid för den som arbetat sig upp ur djupaste sociala
underläge. Friktioner i vardagens arbetsrelationer blev oundvikliga. De
resulterade i en djup depression som emellertid hade det goda med sig att den
väckte tonsättaren Allan Pettersson till nytt liv. En blygsam 30-talsproduktion
hade han redan bakom sig.

De 24 Barfotasångerna till kompositörens egna texter såg dagens ljus
1943-45. Studier i kontrapunkt och fuga följde hos Otto Olsson och en mer
allmän orientering hos Karl-Birger Blomdahl. Fuga för träblåsare komponerades
1948. Konsert för violin och stråkkvartett 1949 och Konsert nr 1 för
stråkorkester 1949-50.

De egentliga kompositionsstudierna förläde Allan Pettersson till Paris
(Honegger, Leibowitz) under några tjänstledighetsår omkring 1950. 1953
lämnade han definitivt sin orkestertjänst för ett liv som fri kompositör.

1952 uruppför Radioorkestern under Tor Mann Konsert nr 1 för
stråkorkester. Det mogna, innehållsladdade och avancerade tonspråket i
detta tekniskt komplicerade verk - skrivet före de egentliga kompositionsstudierna
- får Radions musikchef att lägga ut beställning på ett nytt större

Mot. 1979/80:149

7

orkesterverk. Resultatet blir Symfoni nr 2 (nr 1 har tonsättaren föredragit att
behålla för sig själv). Kompositionsarbetet engagerar Allan Pettersson så
hårt att han trots generös inbjudan inte ger sig tid att resa till 1953 års
internationella festspel i Köln, där hans Stråkkonsert utgör programmets
enda skandinaviska inslag och dirigeras av ingen mindre än Hermann
Scherchén. De stora symfoniernas alltjämt fortgående epok har inletts.

Redan under Parisåren hade ett olyckligt arv från barndomens sanitärt
eländiga boendemiljö gjort sig märkbart och manifesterar sig nu allt oftare.
Allan Pettersson plågas av ledvärk. Men först 1963 kan hans läkare meddela
definitiv diagnos: Han lider av en svår form av kronisk ledgångsreumatism.
Sjukdomen har gått in i ett elakartat skede och fördröjer fullbordandet av
den påbörjade sjätte symfonin ända till 1966.

I januari 1968 uruppför Stockholmsfilharmonikerna under Antal Doråti
Symfoni nr 7 och nu inträffar tonsättarens stora publika genombrott. Verket
spelas in på skiva, pressas i upplagor som ingen tidigare svensk symfoni och
når bl. a. också England och USA.

En kris i sjukdomsförloppet åtföljs av livshotande njurskador. Den
inträffar 1970 när Allan Pettersson just avslutat sin ensatsiga, mer än 70
minuter långa nionde symfoni. Först efter nio månaders sjukhusvistelse kan
han återvända hem. Karakteristiskt nog har han med sig de fullständiga
konceptionerna till tionde och elfte symfonierna. De är nedtecknade på
mödosamt linjerade ark av vanligt skrivpapper som tonsättaren förvarat i en
klädkartong under sjukhussängen.”

Först på senare tid har intresset för Allan Petterssons musik ökat i Sverige,
men många menar att gensvaret utomlands har väckt större uppmärksamhet.

Redan 1973 skrev Åke Brandel i Aftonbladet följande: ”Han framstår
snart över hela världen som Nordens jämte Franz Berwald, Carl Nielsen och
Jean Sibelius största, mest angelägna symfoniker.”

Detta år recenserades nämligen Allan Petterssons sjunde symfoni i USA. I
den äldsta amerikanska skivtidskriften The New Records redovisade
Levering Bronston följande intryck av denna symfoni:

”Passager av extremt dramatiskt tryck följs av passager med fattig, bitter
dysterhet, vilken ömsom bereder väg till några av de mest lyriska,
längtansfulla moment jag kan påminna mig ha hört i någon musik från de
senaste 30 åren. Rörande nästan till tårar är de sista ögonblicken - en
obeskrivligt bitter coda som fortsätter att ljuda i ens öron länge efter det
musiken har tonat bort.”

Tre år senare, 1976, skrev Winthrop Sargent, en av USA:s främsta
musikkritiker, i The New Yorker:

”Jag utropar Pettersson till en av vår tids finaste symfoniker. Han är en
man med djup och allvar. Att beskriva hans musikaliska språk är svårt,
eftersom det är alltigenom originellt. Men man får Mahlers expressionism i
tankarna. Den här symfonin har visserligen inslag av tragik, men inte desto

Mot. 1979/80:149

8

mindre är den starkt lyrisk och verkningsfull i varje ton.”

Allt eftersom Allan Petterssons verk har nått ut till andra länder finner vi
att detta gensvar växer i styrka. 1978 skriver den välkända tyska musiktidskriften
Melos1 följande:

”Den svenska kompositören Allan Petterssons (1911) sjätte symfoni har
inspelats med stort musikaliskt engagemang av Norrköpings symfoniorkester
under ledning av den unge, finske dirigenten Okko Kamu.

Symfonin slösar med överdådiga uttrycksmöjligheter framförda av den
stora, i senromantisk stil sammansatta orkestern. Allan Pettersson, utbildad i
Paris hos Leibowitz och Honegger, framtonar som en av de mest
självständiga och särpräglade personligheterna inom den traditionella,
svenska musikproduktionen. Han är svår att placera. Han är ingen
senromantiker, ingen impressionist, ingen representant för tolvtonsmusiken
eller någon expressionist, men har ändå fått med något från alla dessa
stilarter i sin musik.

Petterssons symfoni (1966) pendlar mellan rörande enkelhet, man kan
nästan tala om en sorts naivitet i Sibelius anda, och våldsamt dramatiska
symfoniska utbrott i likhet med sin landsman Blomdahl.

Det pauslösa verket löper i en sats, som splittras i enstaka episoder.
Symfonin avslöjar kompositörens väg från svår sjukdom till ny livsvilja.
Alltså från mörker till ljus.

Symfonins upptakt är långsamt avvaktande. Den utvecklar sedan ur ett
kärnmotiv häftiga kontraster, målande associationer till ett absurt tonlandskap.
Den är instrumenterad på bästa Richard Strauss-manér.

Mässingsintrumentens hotande rop, omfattande intervallsprång och
kromatiska figurer jämte de larmande attackerna från slaginstrumenten låter
ibland ana en katastrof för stråkinstrumenten. Den enormt dramatiska
tillspetsningen utmynnar ingalunda i panik. Sammanbrottets dissonans
uteblir. Slutet är lugt som en trösterik slutstrof efter en strapatsartad
orkestral högspänning.

Pettersson är ett slags modern Sibelius inom den svenska musiken och
förtjänar att bli känd långt utöver sitt hemlands gränser.”

Något senare publiceras återigen en recension2 i New York Daily News i
raden av många:

”Någonstans på Södermalm, Stockholms arbetarklass distrikt, finns ett
enkelt hem med en säng. I den sängen bor (eller skall vi säga existerar) en
knotig 68-årig gammal man som utan tvekan är den störste nu levande
symfonikompositören.

Han heter Allan Pettersson, ett namn som är helt okänt utanför hans
hemland Sverige.

1 Melos/NZ 1978 nr 6. Av Erich Limmert. Översättning av Jane Orshammar.

2”Petterssons lidande” av Bill Zakariasen. Översättning av Leif Schulman.

Mot. 1979/80:149

9

Många musikkritiker anser att konsten att skriva i symfonisk form är död,
eller åtminstone helt omodern. När allt kommer omkring, sade inte Mahler,
Sibelius och slutligen Sjostakovitj det sista i ämnet, och kamouflerade inte
Sjostakovitj slutligen sång, cyklar och tonala poem under namnet 'symfoni’ i
alla fall?

Symfoni som form - varmed menas presentation av iögonfallande
musikaliska idéer, den metodiska utvecklingen och slutliga lösningen av dem
- är avgjort levande i denne svenske kompositör, som ofta har sagts: 'Jag är
en ropande röst, en ropandes röst som hotar att dränkas i tidsbullret.’

Pettersson föddes 1911 i en stor, fattig familj - hans första minne är en
enrums slumbostad vars enda fönster var gallerförsett. Han har velat fly
alltsedan dess. Vid tio års ålder köpte han sig en billig fiol med pengar han
förtjänat på att sälja julkort, men senare gav han upp instrumentet efter ett
bråk med en dirigent och började att ägna sitt liv åt att komponera.
Fortfarande utfattig lyckades han vinna ett Jenny Lind-stipendium och for till
Paris för att studera under René Leibowitz.

Hans begåvning utvecklades långsamt, men vid slutet av 40-talet och
början av 50-talet, med sin förrädiskt lyriska 'Barfotasånger’, sina ångestladdade
violinsonater och grovt tillyxade första fyra symfonier, visade han
för de få som ville lyssna att här fanns en arg ung man med värdefulla saker att
säga.

Hans verk kallades för proletära, men han föraktade adjektivet, eftersom
han först och främst var en oberoende person som hängivet ägnade sig åt den
ensamma mänskliga själens kamp mot den kollektiva opinionen. 'Mitt
engagemang i mitt arbete är inte politiskt’, insisterade han. 'Mänsklighetens
hela historia handlar om människans grymhet mot människan - som det var i
begynnelsen: en individ ställdes mot en annan, och den svagare slogs
ner.’

Pettersson slogs ner själv. 1963 diagnostiserades hans bensjukdom till
hopplös kronisk ledgångsreumatism. Han har tillbringat de flesta av sina
vakna och sovande timmar i säng, och väntat på nästa piller som kunde lätta
hans obeskrivliga plågor.

Ändå, långt från att förstöra Petterssons kreativa gnista, tycktes hans
sjukdom stimulera den. En tetralogi av symfonier-nummer sex fram till nio,
var och en besläktade i form och innehåll - följde, den ena mer kraftfull och
känslomässigt mer uttömmande än dess föregångare.

Att säga att dessa symfonier påminner om Mahler med en skandinavisk
accent är träffande, men denna accent tillför den Mahlerska-wienska
paranoian en känsla av otrolig, obestämdbar rymd och möjlig stillhet som
säkerligen härrör sig från den eviga sjukdomen.

En engelsk kritiker kallade en gång Petterssons Sjua för 'hedjlös
självömkan’. En mer aktad New York-kritiker talade om Mahler på samma
sätt en gång, men är det inte möjligt att vissa människor blandar ihop
självmedlidande med medlidande med andra? Hur som helst, denna tetralogi

Mot. 1979/80:149

10

är en ständigt växande och allomfattande serie av magnifikt organiserade
symfoniska bilder som, exemplifierad av den nära 90 minuter långa nionde
symfonin, blir ett nästan outhärdligt men ändå hjärtskärande sant musikaliskt
klargörande av de tider vi lever i.

De i USA bosatta Sergiu Comissiona och Antal Doråti (som tillbringat
många år med att arbeta i Sverige) är, underligt nog, de enda dirigenterna av
verklig klass som hittills har framfört Petterssons musik offentligt eller på
skiva. Tack vare dem kan vi få tag i (åtminstone i vissa New York-affärer)
Symfonierna 2, 6,7, 8, 9,10 och 12 på sådana bolag som EMI, London, CBS
och Philips.”

I juli 1979 skriver Paul Rapoport i American Record Guide:3

”För femton år sedan skrev den svenske skribenten Göran Fant en artikel
om Allan Pettersson. Mot slutet av artikeln ställde han en fråga som många
ställde sig då: Kan någon fortsätta att skriva symfonier när ’avant-garden’ har
gjort det symfoniska idealet omöjligt? Fant lämnar inget svar, eftersom han
inte svarar på frågan på vanligt sätt. Förvånande, men korrekt, antyder han
att Pettersson har något gemensamt med Cage och andra ’avant-garde’kompositörer
som har gjort flertalet lyssnares roll outförbar, för vilka musik
är en sorts slit- och slängunderhållning. Både Cage och Pettersson
provocerar lyssnarens involvering och reaktion till en ovanligt hög grad, även
om för väldigt olika skäl. Man kan bara inte lyssna till deras musik utan att bli
påverkad och förändrad.

Pettersson har sysslat med Fants frågeställning, inte i en serie noggrant
uttänkta artiklar, utan i en serie av orkestrala kompositioner som sträcker sig
bakåt till 1949 och vars uttrycksfulla intensitet inte har någon motsvarighet i
mina musikaliska upplevelser. En sen Mahler kan vara en uppenbar
jämförelse här, men Petterssons musik, trots viss likhet med Mahlers, är mer
kraftfull och uppgiven i dess våldsamhet och misströstan. Ger man sig bara
tid kan man lyssna igenom samtliga Mahlers symfonier i ett sträck, men jag
har ännu ej mött någon som kan göra detsamma med Petterssons symfonier.
Den känslomässiga påfrestningen skulle helt enkelt bli alltför hård.

De flesta av Petterssons verk är alltför långa enligt gängse standard. En
fullständig skivinspelning av hans tolv symfonier (och det vore något det)
skulle uppta nära tolv överfulla album. Och bara två av dessa symfonier har
satser. Har Pettersson en gång fått tag i en släpper han inte taget.

I en tidigare artikel (ARG, augusti 1977) recenserade jag fyra av
Petterssons helt orkestrala symfonier. Orkestral musik utan röster är i själva
verket vad han uteslutande skrev från 1949 till 1973. Våren 1973 gav
Carl-Rune Larsson, Director musices vid Uppsala Universitet, honom i
uppdrag att skriva ett verk för universitetets 500-årsjubileum - ett verk som
skulle ha 'aktualitet i en djup bemärkelse’. Pettersson hade läst delar av den

3Översättning: Leif Schulman.

Mot. 1979/80:149

11

chilenske poeten Pablo Nerudas Canto General och beslöt sig för att skriva
ett verk för kör och orkester som skulle innefatta hela gruppen av nio poem
kallade ’De döda på torget’, som tillsammans utgör Del III och V av Nerudas
enorma epos.

Poemen handlar om morden på ett antal arbetare som skedde i Santiago
1946 och om personer och händelser som representerar förtryck och kamp
överallt. Pettersson befattar sig inte med de hemska händelserna i Chile av
1946, eller ens av 1973, förutom att de innehåller ett universellt budskap.
Flyktiga läsare av dessa poem kan tro att hans användande av dem endast gör
honom till en vänster-sympatisör. Detta är fel. Han är intresserad av lidandet
och själsligheten hos individen, inte av politiska grupper. Hoppet i det
nionde poemet är inte för arbetarnas triumf som en klass utan triumfen för
offren överallt, 'dagen som så många människor över hela världen väntar på,
den sista dagen av lidande’.

Den 12:e symfonin är ett våldsamt stycke musik. I likhet med 10:an är dess
dynamik företrädesvis forte eller kraftigare och dess känslomässiga tryck är

överväldigande. ”

Dessa recensioner återspeglar den uppskattning som svenska recensenter
under många år uttalat, bland dem Leif Aare, Åke Brandel, Alf Thoor, Carl
Tillius och Carl-Gunnar Åhlén. Men trots detta har intresset i övrigt för
Allan Pettersson varit svagt utvecklat.

Många utmärkelser har genom åren gått Allan Pettersson förbi. Ansträngningarna
för uppspelningar i radio och konsertestrader har varit blygsamma.
Det råder inget tvivel om att inte minst musikavdelningen på Sveriges Radio
kunde ha visat ett mera adekvat intresse för tonsättarens produktion. Många
verk är fortfarande outgivna på grammofonskiva eller opublicerade i tryck.
Endast en symfoni (nr 7) föreligger i tryck.

”En stor svensk skivhändelse” skrev Carl-Gunnar Åhlén i Svenska
Dagbladet den 19 mars 1970 då Allan Petterssons sjunde symfoni utkom på
grammofonskiva, och anförde bl. a. följande:

”Det är sällan man i vårt stridiga musikliv får uppleva en sådan enig
uppslutning bakom en tonsättare och ett verk som bakom Allan Petterssons

sjunde symfoni vid uruppförandet den 13 oktober 1968 .

Alla som har hört symfonin tror jag är överens med mig om att

Petterssons tonspråk inte behöver någon tillvänjningstid eller lyssnarhandledning.
Allan Pettersson är en gudabenånad melodiker med något av en
Lillebror Söderlunds enkla, anslående stil. Den sjunde symfonin är tonad i
mörka färger men det melodiska innehållet tillägnar man sig omedelbart. Jag
är nästan övertygad om att den som går in i en grammofonaffär för att lyssna
på skivan, inte kan förmå sig att lyfta av pickuppen, så stor är den
sammanhållande kraften i detta 40-minuters epos.”

Tre år senare recenserade Carl-Gunnar Åhlén den åttonde symfonin
under rubriken ”Från mörker till ljus” efter ett framförande av Stockholmsfilharmonikerna
under ledning av Antal Doråti:

Mot. 1979/80:149

12

”Jag vet ingen levande svensk symfoniker som skriver mer berikande men
samtidigt mer luttrande musik. Musikerna såg trötta ut och jag förstår dem den
kräver ett totalt engagemang. Men Petterssons symfonier får inte tystna
- det är dags för ett Stockholmsframförande av den förra året uruppförda
nionde symfonin, som nog är den finaste men också mest bottensvarta av
dem alla.”

Carl Tillius skrev 1976 i Göteborgs-Posten: ”Allan Petterssons storhet som
symfoniker blir alltmer påtaglig ju mer man får möta denne eminente
svenske tonsättare, som till dags dato redan hunnit med att skriva tretton
symfonier, av vilka de flesta är gigantiska både kvantitativt och kvalitativt.”

I den långa raden av hyllningar till Allan Pettersson skall slutligen erinras
om en händelse för 20 år sedan. Vid den tiden uruppfördes Allan Petterssons
4:e symfoni - ett verk som Alf Thoor beskrev vara ”av sällsynt resning och
stark egenart”. När poeten Bo Setterlind hade hört symfonin i radio
transformerade han sin upplevelse till följande dikt:

Aldrig låter sig Anden kuvas
om ock i mörker innestängd,
väntar tåligt på sällhets gryning,
bidar att skåda sitt hem igen,
sitt hem igen.

Fågel, som kvittrar så lätt,
skelett,

väntar i ångests blixtbelysning
bidar att våga i skräck
språnget.

Aldrig låter sig Anden kuvas
om ock mot döden
trängd.

Den kan, som Alf Thoor påpekar, ”läsas som en lyrisk kommentar till en
tilldragelse i kulturens dagskrönika med det bestämda syftet att rädda ett
verk av halt från att sugas ned i aktualitetsströmmens virvlar”.

Torsdagen den 13 december 1979 blev emellertid en stor händelse i Allan
Petterssons liv. Då beslutade regeringen att tillerkänna Allan Pettersson
professors namn, heder och värdighet - i likhet med vad som tidigare
förunnats stora personligheter i svenskt kulturliv.

Detta regeringsinitiativ, på förslag av utbildningsminister Wikström, är
synnerligen hedervärt och förtjänar att noteras med stor uppskattning.

Enligt min mening bör statsmakterna gå ett steg längre.

Med avsikt att främja utgivningen av korrekta och goda verk av svenska
tonsättare, har särskilda stiftelser och fonder bildats. Exempel härpå utgör
Hugo Alfvén-stiftelsen, Evert Taubes och Gröna Lunds Bellmansstipendi

Mot. 1979/80:149

13

um, Peterson-Berger-fonden och Franz Berwalds pianofond.

Fonderna/stiftelserna har främst tillkommit genom enskilda initiativ och
dess styrelser har arbetat ideellt. Taube och Peterson-Berger deltog i arbetet
under livstiden.

I sammanhanget kan nämnas att Franz Berwalds samlade verk kommer att
ges ut av ett tyskt förlag. Denna insats har kommit till stånd dels med hjälp av
ideella musikentusiaster, dels med hjälp av statliga bidrag. Med anledning av
100-årsminnet av Franz Berwalds död lät Sveriges Radio fonden disponera
25 000 kr. per år under fem år med villkor att också utbildningsdepartementet
garanterade ett statligt anslag. Genom dåvarande utbildningsministerns
försorg anslogs medel till utgivningen av Berwalds musik. Numera utgår
medel från utbildningsdepartementets anslag B 18: Musikaliska akademien:
Bidrag till utgivning av äldre tonsättares verk.

Jag föreslår därför att en särskild fond instiftas med syfte att främja
utgivningen av Allan Petterssons musik, varvid stor uppmärksamhet bör
ägnas åt de verk som ännu ej blivit inspelade.

Fondens verksamhet i övrigt bör motsvara de fonders som redan finns för
andra svenska tonsättare, t. ex. för Franz Berwald.

Staten bör anslå medel till en grundsumma som verksamheten kan starta
med. Omfattningen härav bör närmare utredas. Enligt min mening kan ett
sådant anslag anses få karaktären av ett statsstipendium och utgöra ett
betydelsefullt komplement till den inkomstgaranti som enligt förordningen
om inkomstgarantier för konstnärer redan har tillerkänts Allan Pettersson.

Det som enligt min mening är mest angeläget är att säkerställa den
framtida förvaltningen av de kulturella värden som Allan Pettersson har
skapat och att svara för att kommande generationer lättare kan ta del av
dessa tillgångar.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer jag

att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och förslag
beträffande instiftandet av en fond för den framtida utgivningen
av Allan Petterssons musik.

Stockholm den 10 januari 1980

STEN SVENSSON (m)