om införande av generellt existensminimum.

Motion 1971:10 av herr Sjöholm

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971:10

5

Nr 10

av herr Sjöholm

om införande av generellt existensminimum.

Det sociala ansvar som utmärker vårt lands lagstiftning och rättstillämpning
har bl. a. tagit sig det konkreta uttrycket att bestämmelser
utformats om s. k. existensminimum. Stadgandena härom avser att garantera
att ingen genom åtgärder vari offentliga myndigheter tar del
skall kunna berövas möjligheten att fortsätta att existera.

De belopp vartill existensminima bestäms är i stort sett sådana att de
icke går att existera på. Denna allvarliga inkonsekvens skall emellertid
icke angripas här. I stället skall påvisas att reglerna om existensminimum
i vissa — frekventa — lägen icke fullgör sin funktion.

Ett mycket stort antal personer drabbas årligen av kvarstående skatt.
Många av dessa — sannolikt huvuddelen — gör det utan egen förskyllan
och utan att berättigade krav från samhällets sida kan uppställas
på att de borde ha kunnat vidtaga åtgärder för att tillse att preliminärskatten
skulle ha blivit minst i paritet med den slutliga skatten.
Den kvarstående skatten skall av arbetsgivaren innehållas under årets
fyra första månader. Arbetsgivaren är skyldig verkställa detta skatteavdrag
även om den anställdes inkomst därmed reduceras till noll. För
att gardera sig mot denna ekonomiska utblottning måste den anställde
ha införskaffat ett beslut om existensminimum från den lokala skattemyndigheten.

Det visar sig nu att mängder av kvarskattebetalare under speciellt
januari månad av sina inkomster tvingas avstå så stor del att de bringas
ned under icke endast den realistiska utan även den formellt fixerade
gränsen för existensminimum. Detta händer de kraftigt kvarskattedebiterade
personer som av antingen ovetskap eller på grund av stor arbetsanhopning
vid de lokala skattemyndigheterna icke kommit i besittning
av ett beslut om existensminimum. Arbetsgivaren skall då, som
ovan nämnts, verkställa avdrag utan minsta hänsyn till den anställdes
kommande möjligheter att överleva intill nästa avlöningsdag. Det är erfarenhetsmässigt
belagt att en person som på grund av skatteavdrag blivit
helt utan lön icke kan påräkna hjälp från socialvården. Hon eller
han är formellt sett dömd att svälta ihjäl. Det byråkratiska samhället
har icke funnit det vare sig angeläget eller möjligt att inskrida vare sig
för att förebygga denna nödsituations uppkomst eller för att motverka
dess ödesdigra följder. Detta är så mycket mera graverande som det
finns en enkel metod att lösa det problem som här kan uppstå.

Mot. 1971:10

6

I ett relativt komplicerat rättssamhälle som vårt, där det icke i livets
alla skiften är helt lätt för den enskilde att finna sig till rätta bland
mångfalden av förordningar och i en snårskog av blanketter, finns ett
oundgängligt behov av ett generellt existensminimum, ett minsta belopp
som en anställd alltid ovillkorligen skulle ha rätt att uppbära för egen
del. Det skulle eliminera de rena katastroffall som vid nu tillämpat system
är så talrika. I kvarskattefallen skulle ett generellt existensminimum
utan särskild prövning skänka rådrum åt de lokala skattemyndigheterna
och andrum åt arbetstagare med stora kvarskatter. Det skulle
innebära att den anställdes materiella fortbestånd vore tryggat under
tiden tills ett mer specifikt existensminimum fastställdes av vederbörande
myndighet. Det borde icke vara ogörligt att skapa ett system där den
lokala skattemyndigheten i efterhand kopplades in för individuell prövning
av de fall där arbetsgivaren tillämpat bestämmelsen om generellt
existensminimum. Den enda eventualiteten av förment negativt slag
skulle bli att något visst ytterligare belopp kvarstående skatt skulle förbli
oerlagt under ordinarie uppbordstid och sålunda därefter restfört.
Den ränteförlust för statsverket som här skulle inträda kompenseras ju
emellertid av den särskilda restavgift som utgår vid betalning i efterhand.

I ett land där trygghet är ett politiskt honnörsord kan vi icke längre
vara utan den mest elementära form av trygghet som ett generellt verkande
existensminimum skulle innebära. Det är samhällets skyldighet
att förebygga uppkomsten av ekonomisk misär — icke att framkalla
den.

Med åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit begära förslag till
införande av ett generellt verkande existensminimum enligt vad i
motionen förespråkats.

Stockholm den 12 januari 1971

STEN SJÖHOLM (fp)