om hemsjukvård

Motion 1976/77:731 av herrar Svensson i Skara och Leuchovius

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77

731-735

Motion
1976/77: 731

av herrar Svensson i Skara och Leuchovius
om hemsjukvård

Efterfrågan på sjukvård kommer att stiga mycket snabbt. Under den närmasta
tioårsperioden beräknas antalet personer i vårt land som är 70 år
och äldre öka med närmare 200 000. Därtill kommer ett betydande antal
handikappade och kroniskt sjuka.

Sjukvårdens organisation får inte betraktas som en gång för alla given
och inte heller den nuvarande fördelningen av resurser till sjukvårdens olika
huvudgrenar. Vi anser att man bör eftersträva effektivare och samtidigt
personligare vårdformer som kan tillgodose det nu rådande och framtida
vårdbehovet. Skall vi kunna lösa vårdproblemen måste alla resurser utnyttjas.

Vårdorganisationen måste utgå från patienternas behov och bedrivas i
decentraliserade vårdformer. Därför är hemsjukvård ett bra sätt att tillvarata
alla vårdresurser och samtidigt tillgodose patienternas önskan om en personlig
och trivsam vård.

Med hemsjukvård avser vi dels vård av anhörig i dennes eller patientens
bostad, dels ock vård utförd av vårdteam i landstingets regi. Men begreppet
omfattar även vård på två plan: först och främst vård i det egna hemmet
och närdetta inte längre är möjligt, vård i institutioner som liknar hemmiljön
i möjligaste mån.

Över huvud taget kommer en decentraliserad sjukvård att skapa bättre
förhållanden. Kontinuiteten i vården måste garanteras, så att patienten i
långt större utsträckning än som sker nu får träffa samma läkare och personal.

Jämsides med en utbyggd hemsjukvård är en samtidig satsning på distriktsoch
dagsjukvården angelägen. Den kommer att bli ett värdefullt stöd för
en utbyggd hemsjukvård.

För hemsjukvården i vidare mening är det angeläget att återuppliva det
tidigare ”husläkarsystemet”. De boende i ett visst område bör fritt få välja
läkare, verksam i offentlig eller privat vård. Den läkaren skall sedan i första
hand kunna anlitas av respektive patienter vid sjukdom eller olycksfall.

Gränsen mellan landstingens och primärkommunernas ansvar för omsorgen
om äldre och handikappade blir av naturliga skäl ofta flytande. Den
nuvarande osäkerheten i fråga om ansvarsfördelningen måste undanröjas
och en bättre samordning mellan de olika huvudmännens verksamhet komma
till stånd. Detta förutsätter på kort sikt ett mera intimt samarbete mellan
kommunerna och landstingen.

Hemsjukvården skall givetvis inte ersätta befintliga vårdresurser inom
andra vårdformer. Det är mycket viktigt att den beslutade utbyggnaden

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami Nr 731-735

Mot. 1976/77:731

2

av långtidsvården fullföljs. Det är således inte meningen att någon institution
skall stängas genom att hemsjukvården byggs ut. Tanken är att hemsjukvården
får en större andeI än hittills i planeringen av tillkommande vårdresurser,
vilka då totalt kan medge fler vårdplatser till en given kostnad.

Skäl för utvidgad hemsjukvård

Många sjukhusvistelser skulle förkortas - eller kanske helt kunna undvikas
- om patienterna kunde beredas möjlighet till omsorg och vård i
de egna hemmen och slippa den annorlunda och för många främmande
miljö som en aldrig så välordnad sjukhusinstitution utgör. För många
människor är det lika naturligt att ta hand om sina gamla/sjuka föräldrar,
ett handikappat barn, make/maka med tillsynsbehov etc. som att stanna
hemma och ta hand om barnen under de första levnadsåren.

I hemsjukvården bortfaller en del investeringskostnader. Bostaden och
dess inventarier kan ofta mycket väl användas vid bedrivande av sjukvård.
Troligen kan man även få tillgång till sådan arbetskraft som inte står till
förfogande för arbete inom institutionsvården. Möjligheterna till deltidsarbeten
bör vara goda.

Rådfrågning rörande behandlingen av de sjuka i hemmet kräver tillgång
på sjuksköterskor och läkare inom distriktsvården. Den anhöriga kan dock
själv ofta sköta de arbetsuppgifter som inom institutionsvården främst utförs
av vårdbiträden. En samtidig satsning på distrikts- och dagsjukvården kommer,
som vi tidigare påpekat, att utgöra ett bra stöd åt en utbyggd hemsjukvård,
liksom även en satsning på ett nytt ”husläkarsystem”.

Vård i hemmiljö

F. n. utförs huvuddelen av hemsjukvården av anhöriga. Vi tror emellertid
inte att man på längre sikt kan räkna med en fortsatt ökning av anhörigvården.
I stället bör man satsa mer på att utveckla vårdteam. Dessa vårdteam
skall då bestå av icke-stationära grupper, innehållande läkare, distriktssköterskor,
sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator, hemsjukvårdare
samt administrativ personal, vilka svarar för vården av ett antal patienter.
Försöksverksamhet med denna modell har på flera håll i landet uppfattats
mycket positivt - inte bara av patienter utan även av den berörda personalen.

En viktig förutsättning för verksamheten är samhällets stöd till anhörigvårdarna.
Vi anser att vårdersättningen till anhörigvårdare skall höjas
och kunna vara pensionsgrundande och medge sociala förmåner. Former
av anställning bör också övervägas. Dessutom bör huvudmännen i större
utsträckning erbjuda service i form av avbytare, vårdredskap, distribution
av färdiglagad mat etc. I sammanhanget bör aktiv hjälp ges till bostadsbyte
till för sjukvård mera lämpliga bostäder.

Mot. 1976/77:731

3

Institutionell hemsjukvård - ”bostadssjukhem”

I en situation där hemsjukvård inte längre kan bedrivas i patientens eget
hem bör överflyttning ske till en institution som är så lik hemmiljön som
möjligt. Man kan benämna sådana institutioner ”bostadssjukhem”.

Gränsfallen inom landstingens och kommunernas omsorgsområden bör
här mötas. Från huvudmannaskapssynpunkt innebär detta administrativa
problem, som enligt vår uppfattning dock måste överbryggas för patienternas
bästa.

En dylik institution skulle kunna avlasta akutsjukvården samtidigt som
långvårdspatienterna ges plats i en miljö som bättre anknyter till den invanda
hemmiljön. Därigenom kan nuvarande lasarettsinstitution eller motsvarande
bli renodlade sjukhus för enbart vårdintensiva sjuka.

Genom denna överföring av patienter med mindre vårdbehov, exempelvis
vissa grupper av långtidssjuka, patienter för rehabilitering, vissa äldre med
behov av vårdservice och allmän tillsyn, till ett ”bostadssjukhem” kan akutsjukvårdens
inrättningar bättre disponeras för sina egentliga sjukvårdsuppgifter.
Mellan akutsjukvården och de föreslagna ”bostadssjukhemmen”
måste en kontinuerlig kontaktverksamhet upprätthållas för bedömning av
ändringar i patienternas vårdbehov; akuta behov av vård skall - när skäl
föreligger - ske på lasarett för dem som vistas på ”bostadssjukhemmen”.

”Bostadssjukhemmen” bör utformas för ett flexibelt utnyttjande av ett
större antal människor. Detta bör bl. a. innebära ett integrerat ”miniatyrsamhälle”
för såväl ”friska” som ”sjuka”. Flexibiliteten bör ligga både i
lägenhetsstorleken för dem som inte är sängliggande och i andelen ”sjukrum”
för boende med visst vårdbehov. Lägenheterna grupperas omkring
gemensamma servicefunktioner för såväl hälso- och sjukvård som social-,
kulturell- och fritidsservice från kommunens sida. Integreringen av olika
kategorier med växlande grad av service- och vårdbehov bör även sträcka
sig utanför ”bostadssjukhemmets” egentliga område och främst ingå i den
organisation som har att svara för hemsjukvård i patienternas hem på det
sätt som tidigare beskrivits i denna motion.

En stor fördel med en lösning av det slag som här skisserats är att den
enskilde vårdsökandes hem kan hållas intakt. Vissa möbler och andra privata
tillhörigheter kan med fördel finnas i ”bostadssjukhemmens” lägenheter.
Det egna hemmet skingras inte, och den enskilde riskerar inte att hamna
i en situation där den ena instansen hänvisar till den andra utan att besked
kan lämnas om var vård i första hand kan erhållas. Lösningen innebär,
om den kan förverkligas, en organisation och ett odelat ansvar för verksamheten.

Mot. 1976/77:731

4

Teknikens bidrag till en bättre omsorg i hemmet om äldre, sjuka och handikappade

De som inte har ständigt sällskap av någon annan, har ett från alla synpunkter
stort, berättigat behov av kommunikation med omvärlden. I betydande
utsträckning tillgodoses det behovet med konventionella faciliteter
som TV, radio och telefon. Men kommunikationsbehovet ligger också på
ett annat plan. Ensamboende människor med sparsamt umgänge löper risk
att ställas utan hjälp om de insjuknar eller skadar sig i hemmet och inte
förmår påkalla omgivningens uppmärksamhet. Dessa risker ökar självfallet
med ökande ålder, vid väsentligt nedsatt rörelseförmåga och vid sjukdom.
Att äldre och handikappade, i första hand de som är ensamboende, borde
få sina hem utrustade med s. k. passiva larmsystem, anser vi självklart.
Sådana system larmar förutbestämd larmmottagare, t. ex. larmcentral, om
normal aktivitet uteblir i den bostad, där larmanordningen är monterad.
Den ensamboende kan också i fullt betryggande utsträckning utlösa larmet
på koventionellt sätt (aktivt). Televerket förfogar redan nu över denna ”passiv-larm-teknik",
men hittills har inte särskilt många anordningar monterats.
Vi vill påstå att detta beror på att man från verkets sida inte särskilt aktivt
marknadsför tekniken i fråga. Vi anser att en sådan marknadsföring måste
finnas med inom ramen för en utbyggd hemsjukvård. En större produktion
skulle medge lägre kostnader och dessutom främja sysselsättningen. Men
framför allt skulle säkert alla huvudmän för vården av äldre, sjuka och
handikappade få upp ögonen för och utnyttja en sådan möjlighet till ökad
säkerhet för alla dem som har behov därav.

Självfallet måste det utredas vilka förutsättningar det finns för att
åstadkomma det exempel på lösning som i denna motion endast har kunnat
skisseras i sina enkla huvuddrag. Men vi anser trots detta det värdefullt
att tillföra den fortsatta diskussionen dessa synpunkter som ett bidrag till
arbetet med att utveckla hemsjukvården. Oavsett vilken lösning som man
slutligen väljer, måste man dock mera aktivt verka för en bättre lösning
av huvudmannaskapsfrågorna och ansvarsfördelningen mellan landsting och
primärkommuner.

Riktlinjer för den fortsatta utvecklingen

Vi vill föreslå följande riktlinjer för den fortsatta utvecklingen av hemsjukvården:

1. Kåren av hemsjukvårdare skall utökas. Dessa bör vara utbildade och
huvuddelen vara anställda av landstinget eller den primärkommunala hemtjänstorganisationen.

2. Anhörig skall också kunna anställas som vårdare och få lämplig, anpassad
utbildning.

3. Den som vårdar någon anhörig måste ges möjlighet till semester. Hu

Mot. 1976/77:731

5

vildmannen skall kunna tillhandahålla avbytare eller ordna vårdplats för
kortare tid.

4. Hemsjukvårdsbidragen bör höjas och bidragen bör göras ATP-grundande.

5. Patienten skall ges förtur vid behov av institutionsvårdens större resurser.
Ett antal vårdplatser bör därför prioriteras helt och hållet för dem
som vårdas i hemmiljö.

6. Huvudmännen bör vidta åtgärder i syfte att ge den som vårdar en
patient i hemmet ökade möjligheter att söka råd under vårdtiden hos distriktssköterska
eller läkare.

7. Utförliga rekommendationer skall utfärdas för tillämpning vid rådgivning
till patienter för val av vårdform. Önskemål om att få tillbringa
sina sista dagar i det egna hemmet bör särskilt beaktas.

8. De privatpraktiserande läkarna bör ingå i systemet med vård i hemmiljö,
så att den enskilde patientens fria val av läkare tryggas.

9. Ett system med ”orts”-sjukvårdare bör prövas i anslutning till verksamheten
vid vårdcentralerna.

10. En samtidig utbyggnad av distrikts- och dagsjukvården skall göras
för att stödja en utbyggd hemsjukvård. ”Husläkaresystemef' skall återupplivas
i modern form.

11. Fortsatt utredningsverksamhet skall bedrivas. Förutsättningarna för
att åstadkomma en organisation med ”bostadssjukhem” bör klarläggas, liksom
möjligheterna att bedriva sådan verksamhet i samarbete mellan landstingen
och primärkommunerna och möjligheterna till en samordning av
resp. huvudmäns verksamhet. Problemen med ansvarsfördelningen måste
undanröjas.

12. Passiva larmsystem med möjligheter även till aktiv larmutlösning
bör utnyttjas i ensamboende äldres, sjukas och handikappades hem i syfte
att öka säkerheten, och dessa system bör även med fördel kunna utnyttjas
vid sådan institutionell vård som bör bedrivas i vad ovan benämnts ”bostadssjukhem”.

Hemställan

Åberopande vad som i motionen anförts hemställs

att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
utvidgade möjligheter till vård i hemmiljö.

Stockholm den 25 januari 1977

STEN SVENSSON (m) KARL LEUCHOV1US (m)

i Skara