om hemsjukvård m. m.

Motion 1979/80:1207 av Karl Leuchovius och Sten Svensson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

9

Motion
1979/80:1207

av Karl Leuchovius och Sten Svensson
om hemsjukvård m. m.

Efterfrågan på sjukvård kommer att stiga mycket snabbt under de
närmaste decennierna. Bara under 1980-talet beräknas antalet människor
över 70 år öka med drygt 200 000 i vårt land. Dessa tillsammans med ett stort
antal handikappade och kroniskt sjuka människor kommer att ställa allt
större krav på sjukvården, både kvalitativt och kvantitativt.

Mot den här bakgrunden kan man göra det enkelt för sig och utan närmare
eftertanke sortera ut vården och därmed den offentliga sektorn som det
område i vårt samhälle, där de stora sysselsättningsökningarna kan skapas.
Vill man däremot bromsa den offentliga sektorns expansion, blir man från
visst håll beskylld för att också vilja försämra vården.

Det råder ingen som helst tvekan om att stora satsningar måste göras inom
sjukvården under de närmaste decennierna. Men vi tror inte att dessa
satsningar enbart måste koncentreras till nya sjukhus, ny utrustning och en
kraftigt utökad personalstyrka. Sjukvårdens organisation får inte betraktas
som någon helig ko utan den liksom allt annat i vårt samhälle måste ständigt
omprövas och förändras för att om möjligt komma närmare människorna.

Att den framtida vården skall utgå från patienternas behov och bedrivas i
så decentraliserade former som möjligt, anser vi moderater som mer eller
mindre självklart. Ett sätt att göra vården både effektivare och mänskligare
tror vi är att i större omfattning än hittills satsa på hemsjukvård. En sådan
satsning skulle för det första möjliggöra en personligare, trivsammare och
förmodligen därmed också effektivare vård för patienterna. Den skulle också
stämma väl överens med människornas vilja att ta ett socialt ansvar, både för
sig själva och för sina medmänniskor. Dagens vårdorganisation tolererar inte
hemsjukvård i tillräcklig omfattning och vårt annars så generösa försäkringsoch
bidragssystem underlättar heller inte möjligheterna att vårda en sjuk
anhörig i hemmet. Detta trots att det under den borgerliga regeringstiden har
beslutats om avsevärda förbättringar på det här området.

Förutom det självklara kravet på en utbyggd ersättning för vård av anhörig
i hemmet vill vi peka på nödvändigheten av att den vårdande får kontinuerlig
avlösning och möjlighet till sammanhängande semester. Här kan dagsjukvården
eller en s. k. korttidsvård fungera som ett utmärkt komplement till
hemsjukvården. Patienten kan t. ex. få plats på en vårdinstitution under en
kortare period, korttidsvård, vilket bör kunna möjliggöras med hjälp av
mindre decentraliserade enheter inom långtidsvården. Kan vård inte ges

Mot. 1979/80:1207

10

dygnet runt i hemmet, bör patienten däremot få möjlighet att tillbringa
natten hemma men dagen på någon närliggande vårdinstitution.

Skäl för utvidgad hemsjukvård

Det är vår fullständiga övertygelse att sådana här satsningar på vård i
hemmiljö kan bli ett nog så väsentligt inslag i den framtida sjukvården. Det
gäller inte bara att skapa nya tekniska och personella resurser, utan det är
minst lika viktigt att sträva efter en mänskligare vård. Att kunna erbjuda vård
i hemmet eller i en miljö, som ligger nära hemmet eller liknar det så mycket
som möjligt, är ett väsentligt led i denna strävan. Förutom bättre ersättning
till anhörigvårdarna, utökad hjälp med avbytare, vårdredskap osv. bör också
speciella vårdteam kunna utvecklas. I dessa team, som skall vara ambulerande
inom speciella geografiska områden, kan lämpligen läkare, distriktssköterskor,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, hemsjukvårdare
samt administrativ personal ingå. Ett sådant team svarar sedan för vården av
ett antal patienter i hemmiljö.

Att patienter i betydligt större utsträckning än i dag skall få möjligheter att
välja läkare och dessutom få träffa samma läkare från det ena tillfället till det
andra, anser vi också vara en självklarhet. Att ständigt tvingas byta läkare
och annan vårdpersonal innebär inte bara psykiska påfrestningar för
patienterna och en sämre vård utan också ett enormt slöseri med samhällets
resurser. Det omfattande undersöknings- och vårdarbete, som lagts ner
under ledning av en tidigare läkare, kan vara mer eller mindre utan värde,
när patienten plötsligt ställs inför en helt ny läkare, som skall skapa sig en
egen bild av patientens sjukdom eller skada.

Ökade möjligheter för människorna att sköta sin egen hälsa anser vi
moderater skulle vara en riktig framtidssatsning, naturligtvis främst med
tanke på människornas välbefinnande men också på samhällsekonomin. Här
måste landstingens information förbättras avsevärt. Lär sig människorna
känna igen symptomen på de vanligaste sjukdomarna, kan de också själva i
viss utsträckning avgöra om läkarbesök är påkallat eller inte. Rådgivningen
per telefon bör också kunna utvecklas till det bättre.

I det här sammanhanget kan det inte nog understrykas hur viktig den
förebyggande hälsovården är. Alla tänkbara försök måste från samhällets
sida prövas för att få människorna att förstå hur nödvändigt det är med sunda
kost- och motionsvanor. Narkotikans, alkoholens och tobakens skadeverkningar
måste det ständigt varnas för. En ökad satsning på förebyggande
tandvård ser vi också som mycket viktig och angelägen.

En väsentlig men i dag alltför försummad del av informationen är den, som
ges till patienten om hans eller hennes sjukdom och behandling. Det torde
vara av mycket stor betydelse för tillfrisknandet att patienten informeras om
den förväntade effekten av medicinering och annan vård liksom om de
konsekvenser, som uppstår om givna ordinationer inte följs.

Mot. 1979/80:1207

11

Här finns det anledning att peka på en bestämd patientkategori. Det är de
tusentals människor, som i vårt moderna stressamhälle drabbas av hjärtinfarkt
eller andra livshotande kärlsjukdomar. För många av dessa människor,
som klarar den första akuta krisen, väntar ett liv i ständig skräck och
dödsångest. De vet i allmänhet ingenting eller mycket litet om sin sjukdom
och tror att deras sista stund är kommen så snart de märker att en förändring
av något slag sker i deras kropp.

Inte minst med tanke på att hjärtinfarkten dessvärre tenderar att bli en av
våra vanligaste folksjukdomar måste här åtgärder vidtas med kraft. Särskilt
angeläget är att öka antalet blodtrycksundersökningar.

För det första är det naturligtvis önskvärt med bättre kontakt och större
öppenhet mellan läkare och patient. För det andra torde det för hjärtpatienter
vara viktigare än för många andra patientkategorier att få konsultera en
och samma läkare. För det tredje bör det vara möjligt att centralt
sammanställa och låta trycka broschyrer, som ger de elementäraste
kunskaperna om hjärtinfarkt, hjärtmediciner och dess eventuella biverkningar,
hur ”förstahjälpen” lämpligast kan ges vid en förnyad infarkt osv.

För det fjärde kan vi inte tro annat än att psykologisk hjälp skulle vara till
glädje och nytta för hjärtpatienterna. Här gäller det ju verkligen att bygga
upp en tro både på sig själv och på framtiden. Det kan man inte göra om man
lever i ständig skräck för döden och därför gäller det att få över tankarna till
andra och positivare saker.

Förutom här nämnda åtgärder för att möjliggöra och stimulera en ökad
hemsjukvård och egenvård - och därmed en mänskligare vårdsituation över
huvud taget - vill vi också trycka på de insatser, som kan göras av olika
organisationer och kristna samfund. Patientföreningar, handikapporganisationer
etc. bör få ett ökat stöd och de kristna samfunden gör ovärderliga
insatser såväl för patienterna som för deras anhöriga.

Särskilda insatser för reumatiker

Medan man i stort har kunnat behärska de ”stora” folksjukdomarna, ökar
den största av dem alla: reumatismen. Särskilt allvarligt är det att den
uppträder allt längre ner i åldrarna.

Den öppna vården på det här området bör förbättras. Målet bör vara minst
en reumatologdispensär i varje län. Snabbutbildning i reumatologi bör
ordnas för allmänläkare, för såväl privatpraktiserande läkare som företagsläkare,
läkare vid läkarstationer och vårdcentraler. Det är i allmänhet dessa
läkare som får den första kontakten med de reumatiskt sjuka, och det är
mycket angeläget att den drabbade fortast möjligt kommer under sakkunnig
behandling. Därigenom kan behovet av sluten vård minskas. Den bör främst
reserveras för de svåraste reumatikerfallen.

Mot. 1979/80:1207

12

Institutionell hemsjukvård - ”bostadssjukhem”

I en situation, där hemsjukvård inte längre kan bedrivas i patientens eget
hem, bör överflyttning ske till en institution som är så lik hemmiljön som
möjligt. Man kan benämna sådana institutioner ”bostadssjukhem”.

Gränsfallen inom landstingens och kommunernas omsorgsområden bör
här mötas. Från huvudmannaskapssynpunkt innebär detta administrativa
problem, som enligt vår uppfattning dock måste överbryggas för patienternas
bästa.

En dylik institution skulle kunna avlasta akutsjukvården samtidigt som
långvårdspatienterna får plats i en miljö som bättre anknyter till den invanda
hemmiljön. Därigenom kan nuvarande lasarettsinstitution eller motsvarande
bli renodlade sjukhus för enbart vårdintensiva sjuka.

Genom denna överföring av patienter med mindre vårdbehov exempelvis
vissa grupper av långtidssjuka, patienter för rehabilitering, vissa äldre med
behov av vårdservice och allmän tillsyn till ett bostadssjukhem, kan
akutsjukvårdens inrättningar bättre disponeras för sina egentliga sjukvårdsuppgifter.
Mellan akutsjukvården och de föreslagna bostadssjukhemmen
måste en kontinuerlig kontaktverksamhet upprätthållas för bedömning av
ändringar i patienternas vårdbehov: akuta behov av vård skall - när skäl
föreligger - ske på lasarett för dem som vistas på bostadssjukhem.

Bostadssjukhemmen bör utformas för ett flexibelt utnyttjande av ett större
antal människor. Detta bör bl. a. innebära ett integrerat miniatyrsamhälle
för såväl friska som sjuka. Flexibiliteten bör ligga både i lägenhetsstorleken
för dem som inte är sängliggande, och andelen sjukrum för boende med visst
vårdbehov. Lägenheterna grupperas omkring gemensamma servicefunktioner
för såväl hälso- och sjukvård som social-, kultur- och fritidsservice från
kommunens sida. Integreringen av olika kategorier med växlande grad av
service- och vårdbehov bör även sträcka sig utanför bostadssjukhemmets
egentliga område, och främst ingå i den organisation som har att svara för
hemsjukvård i patienternas hem på det sätt som tidigare beskrivits i denna
motion.

En stor fördel med en lösning av det slag som här skisserats är att den
enskilde vårdsökandes hem kan hållas intakt. Vissa möbler och andra privata
tillhörigheter kan med fördel finnas i bostadssjukhemmens lägenheter. Det
egna hemmet skingras inte, och den enskilde riskerar inte att hamna i en
situation där den ena instansen hänvisar till den andra utan att besked kan
lämnas om var vård i första hand kan erhållas. Lösningen innebär, om den
kan förverkligas, en organisation och ett odelat ansvar för verksamheten.

Teknikens bidrag till en bättre omsorg i hemmet om äldre, sjuka och
handikappade

De som inte har ständigt sällskap av någon annan, har ett ur alla

Mot. 1979/80:1207

13

synpunkter stort, berättigat behov av kommunikation med omvärlden. I
betydande utsträckning tillgodoses det behovet med konventionella faciliteter
som TV, radio och telefon. Men kommunikationsbehovet ligger också på
ett annat plan. Ensamboende människor med sparsamt umgänge löper risk
att ställas utan hjälp om de insjuknar eller skadar sig i hemmet och inte
förmår påkalla omgivningens uppmärksamhet. Dessa risker ökar självfallet
med ökande ålder, vid väsentligt nedsatt rörelseförmåga och vid sjukdom.
Att äldre och handikappade, i första hand de som är ensamboende, borde få
sina hem utrustade med s. k. passiva larmsystem, anser vi självklart. Sådana
system larmar förutbestämd larmmottagare, t. ex. larmcentral om normal
aktivitet uteblir i den bostad, där larmanordningen är monterad. Den
ensamboende kan också i fullt betryggande utsträckning utlösa larmet på
konventionellt sätt (aktivt). Televerket förfogar redan nu över denna passiva
larmteknik, men hittills har inte särskilt många anordningar monterats. Vi
vill påstå att detta beror på att man ifrån verkets sida inte särskilt aktivt
marknadsför tekniken i fråga. Vi anser att en sådan marknadsföring måste
finnas med inom ramen för en utbyggd hemsjukvård. En större produktion
skulle medge lägre kostnader och dessutom främja sysselsättningen. Men
framför allt skulle säkert alla huvudmän för vården av äldre, sjuka och
handikappade få upp ögonen för och utnyttja en sådan möjlighet till ökad
säkerhet för alla dem, som har behov därav.

Självfallet måste det utredas vilka förutsättningar det finns för att
åstadkomma det exempel på lösning, som i denna motion endast har kunnat
skisseras i sina enkla huvuddrag. Men vi anser trots detta det värdefullt att
tillföra den fortsatta diskussionen dessa synpunkter som ett bidrag till arbetet
med att utveckla hemsjukvården. Oavsett vilken lösning som man slutligen
väljer, måste man dock mera aktivt verka för en bättre lösning av
huvudmannaskapsfrågorna och ansvarsfördelningen mellan landsting och
primärkommuner.

Riktlinjer för den fortsatta utvecklingen

Vi vill föreslå följande riktlinjer för den fortsatta utvecklingen av
hemsjukvården:

1. Kåren av hemsjukvårdare skall utökas. Dessa bör vara utbildade och
huvuddelen vara anställda av landstinget eller den primärkommunala
hemtjänstorganisationen.

2. Anhörig skall också kunna anställas som vårdare och få lämplig,
anpassad utbildning.

3. Den som vårdar någon anhörig måste ges möjlighet till semester.
Huvudmännen skall kunna tillhandahålla avbytare eller ordna vårdplats
för kortare tid.

4. Hemsjukvårdsbidragen bör höjas och bidragen bör göras ATPgrundande.

Mot. 1979/80:1207

14

5. Patienten skall ges förtur vid behov av institutionsvårdens större
resurser. Ett antal vårdplatser bör därför prioriteras helt och hållet för
dem som vårdas i hemmiljö.

6. Huvudmännen bör vidta åtgärder i syfte att ge den som vårdar en patient
i hemmet ökade möjligheter att söka råd under vårdtiden hos
distriktssköterska eller läkare.

7. Utförliga rekommendationer skall utfärdas för tillämpning vid rådgivning
till patienter för val av vårdform. Önskemål om att få tillbringa sina
sista dagar i det egna hemmet bör särskilt beaktas.

8. De privatpraktiserande läkarna bör ingå i systemet med vård i hemmiljö,
så att den enskilde patientens fria val av läkare tryggas.

9. Snabbutbildning i reumatologi bör ordnas för allmänläkare. Antalet
reumatologdispensärer bör ökas.

10. En samtidig utbyggnad av distrikts- och dagsjukvården skall göras för att
stödja en utbyggd hemsjukvård. ”Husläkaresystemet” skall återupplivas
i modern form.

11. Fortsatt utredningsverksamhet skall bedrivas. Förutsättningarna att
åstadkomma en organisation med bostadssjukhem bör klarläggas,
liksom möjligheterna att bedriva sådan verksamhet i samarbete mellan
landstingen och primärkommunerna och möjligheterna till en samordning
av respektive huvudmäns verksamhet. Problemen med ansvarsfördelningen
måste undanröjas.

12. Passiva larmsystem med möjligheter även till aktiv larmutlösning bör
utnyttjas i ensamboendes äldres, sjukas och handikappades hem i syfte
att öka säkerheten och bör även med fördel kunna utnyttjas vid sådan
institutionell vård som bör bedrivas i vad ovan benämnts ”bostadssjukhem".

Hemställan

Med åberopande av vad som i motionen anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av hemsjukvård och förebyggande
sjukvård.

Stockholm den 25 januari 1980

KARL LEUCHOVIUS (m)

STEN SVENSSON (m)