om handläggningen av ifrågasatt brott mot arbetarskyddslagstiftningen, m. m.

Motion 1975/76:1247 av herr Hermansson m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

14

Motion
1975/76: 1247

av herr Hermansson m. fl.

om handläggningen av ifrågasatt brott mot arbetarskyddslagstiftningen,
m. m.

Den centrala strafflagstiftningen omfattar endast en del av det straffbelagda
området. Vid sidan om brottsbalken finns ett otal ansvarsbestämmelser
i andra lagar och författningar. Ett exempel är arbetarskyddslagens
tillsyns- och ansvarsbestämmelser. Fr. o. m. den 1 januari 1974 skärptes
maximistraffet för brott mot föreläggande, förbud eller föreskrift, som meddelats
arbetsgivare med stöd av 53-58 SS arbetarskyddslagen, från fängelse
i sex månader till ett år. Rekvisitet synnerligen försvårande omständigheter
som förutsättning för fängelsestraff togs samtidigt bort.

I realiteten har dock arbetslivet varit praktiskt taget helt undantaget från
rättsverkningar. Vårdslöshet eller försummelser som i alla andra sammanhang
skulle bedömas enligt 3 kap. 7 § brottsbalken (den som av oaktsamhet
orsakar annans död) och/eller exempelvis 1 § trafikbrottslagen (grov vårdslöshet
i trafik) föranleder, när de begås av företagsledningar i arbetslivet,
vanligen ingen åtgärd alls. Avsaknad av straffrättsligt efterspel är regel,
inte undantag, även när det är fråga om flagranta försummelser som lett
till dödsolycksfall i industrin och arbetslivet i övrigt.

Det är en trängande nödvändighet att lagstiftningen om arbetarskydd
äntligen tränger ut på arbetsplatserna. Grova brott mot arbetarskyddslagen
bör behandlas som annan kriminalitet. Vårt syfte med denna motion är
inte att bidra till att fängelserna fylls med ett helt nytt klientel, verkställande
direktörer och andra företagsledare. Men det måste äntligen göras klart att
den arbetsköpare som vållar annans död, kroppsskada eller sjukdom genom
att strunta i arbetarskyddslagens och andra författningars bestämmelser måste
räkna med straffrättslig påföljd.

En dödsolycka nästan varje dag i svensk industri

Till skillnad från dödsolyckorna i trafiken som offentliggörs månad för
månad endast någon dag efter varje månadsskifte förekommer inga snabba
systematiska rapporter om arbetsolycksfallen. Den officiella årsstatistiken
över antalet yrkesskador kommer i tryck med närmare tre års försening.
Volymen Yrkesskador 1972 kom i bokhandeln i slutet av år 1975.

Man skiljer i statistiken på arbetsolycksfall och färdolycksfall. Hela antalet
arbetsolycksfall, lindriga och svåra, har varit anmärkningsvärt konstant och
varje år fr. o. m. 1955 t. o. m. 1972 legat omkring 115 000 med högsta antalet
- 123 204 - år 1969 och lägsta antalet - 107 220 - år 1972. Av dessa ar

Mot. 1975/76:1247

15

betsolyckfall har nära 2 000 varje år medfört invaliditet. Antalet dödade
i arbetet har växlat mellan 425 års 1955 och 220 år 1971. (Färdolycksfallen
som resulterade i dödsfall och som inte inräknas i de angivna antalen var
145 år 1955 och 89 år 1971.) T. o. m. 1966 var antalet arbetsolycksfall med
dödlig utgång något mindre elier något mer än ett om dagen under en
tioårsperiod. För år 1973 har rapporterats 180 arbetsolycksfall med dödlig
utgång. Det sammanlagda antalet dödsolycksfall under år 1974 beräknas
dock bli högre.

1 den mån man kan utläsa en tendens ur de statistiska tabellerna är det
fråga om en minskning i absoluta tal. Men för en närmare analys krävs
bättre kännedom om bakgrunden, bl. a. antalet fall per miljon arbetstimmar
och fallens fördelning på olika näringsgrenar och på olika sysselsättningar
inom dessa grenar.

Utredningen om arbetsolyckorna

Det är polisens uppgift att utreda olyckor på arbetsplatserna och undersöka
om brott förekommit. Yrkesinspektionens uppgift är att förebygga ytterligare
olycksfall i arbetet. Enligt arbetarskyddskungörelsen skall yrkesinspektionen
utan dröjsmål underrättas av arbetsgivaren bl. a. när olycksfall medfört dödlig
utgång eller svårare kroppsskada (5 §).

I vad mån en dödsolycka utöver polisutredningen blir föremål för en
från arbetarskyddssynpunkt tillräckligt grundlig bedömning torde inte minst
vara en fråga om yrkesinspektionens resurser. Givetvis har även de lokala
skyddsombudens personliga kapacitet och rättigheter stor betydelse. Från
den 1 januari 1974 inrättades partssammansatta nämnder för ledningen av
yrkesinspektionens verksamhet inom de 19 distrikten. Med rätt eller orätt
anses detta ha ökat möjligheterna att bevaka att åtal kommer till stånd
när det gäller brott mot arbetarskyddslagen eller vållande till annans död.

För vållande till annans död stadgar brottsbalken fängelse i högst fyra
år om brottet är grovt och böter om brottet är ringa (3 kap. 7 §).

1 andra sammanhang, t. ex. i fråga om vårdslöshet i trafik och vållande
till annans död, tillmäts domens allmänpreventiva effekt stor betydelse.
Den allmänpreventiva effekten, dvs. att mer eller mindre hårda domar mot
enskilda lagöverträdare skulle avskräcka andra från att begå brott, är som
bekant mycket diskutabel i fråga om vissa brott och vissa kategorier av
lagöverträdare. När det gäller den majoritet av medborgare som räknas till
de socialt välanpassade och "laglydiga” är förhållandet vanligen ett annat.
Om det blir regel, inte sällsynta undantag, att brott mot arbetarskyddslagen
och andra författningar, som gäller arbetarskyddet, blir föremål för straffrättsligt
efterspel kommer detta säkerligen att ha en stor allmänpreventiv
effekt. Det kommer mycket snabbt att leda till att arbetarskydddslagen blir
en realitet på de allra flesta arbetsplatser och att de missförhållanden som
resulterar i yrkessjukdomar och svåra olycksfall i arbetet undanröjs så långt
detta är möjligt.

Mot. 1975/76:1247

16

Straffrättskipning vid arbetsolyckor

Det har inte gått att få fram någon statistik om antalet åtal och domar
i samband med arbetsplatsolyckor. Såvitt vi vet har ingen arbetsgivare fått
fängelsestraff för vållande till annans död genom flagrant åsidosättande av
bestämmelserna om arbetarskydd.

En undersökning av dödsolyckor i byggnadsindustrin har gjorts av Bengt
Borgström och Jan Thorson. Deras stencilerade rapport, Straffrättskipning
vid arbetsolyckor, är daterad 1974 och distribueras genom institutionen för
hygien vid Umeå universitet. Materialet för deras undersökning är de 74
dödsolycksfall vid 70 olyckshändelser som förekom i byggnadsarbete år 1967.
Av olyckshändelserna inträffade 59 under ordinarie byggnadsarbete, under
det att 11 var trafikolyckor i arbetet.

Sjutton av de 53 undersökta olyckshändelser som inträffade under ordinarie
byggnadsarbete (i övriga 6 fall av de 59 saknades polisens förundersökningsprotokoll)
skedde sedan man obestridligt nonchalerat råd och
anvisningar från arbetarskyddsstyreisen. Överträdelserna var klart dokumenterade
i polisens protokoll. Ett referat illustrerar denna grupp:

En arbetare föll ned från en balkong, 6,5 meter ovanför marknivån. Inget
skyddsräcke fanns runt balkongen trots att sådant är föreskrivet vid arbete
på denna höjd. Förhållandet innebar att man brutit emot arbetarskyddslagen
enligt bygganvisningarna. Utredningen lades ner av polisen utan vidare åtgärder.

Undersökningen visade att klara brott mot bestämmelserna om arbetarskydd
mycket sällan leder till åtal. Två av de 68 undersökta dödsfallen
i detta material ledde till att arbetsgivaren åtalades. Båda friades av rätten.

Erfarenheterna från Frankrike

Den franska fackföreningsrörelsen och den kommunistiska pressen i
Frankrike har sedan många decennier fäst uppmärksamheten på de fruktansvärda
följderna av att företagsledningarna nonchalerar bestämmelserna
om arbetarskydd. Den franska landsorganisationen CGT rapporterade nyligen
(enligt 1'Humanité 18/12 1975) att det i industrin i Frankrike förekommer

- en olyckshändelse var sjätte sekund,

- femton dödsolycksfall och 500 skadade varje dag,

- en Liévinkatastrof var tredje dag,

- befolkningen i en stad med 10000 invånare, t. ex. Decazeville, utplånad
vart tredje år.

Med Liévinkatastrofen syftar man på den kolgruveexplosion som krävde
42 dödsoffer efter julledigheten 1974. Lika många offer krävs i den franska
industrin på tre dagar.

År 1974 hade den franska yrkesinspektionen vid besök i företag med

Mot. 1975/76:1247

17

sammanlagt 5 255 000 anställda rapporterat nära 570 000 brott mot bestämmelserna
om arbetarskydd. I mindre än 7 000 fall ledde rapporterna till
åtal och dom, enligt lHumanité (22/12 1975). Så långt vi kunnat finna
av tidningsreferatet blev det i inget fall någon annan påföljd än i regel
mycket lindriga böter.

Därför väckte det en sensation i Frankrike att en 26-årig domare Patrice
de Charette i oktober 1975 lät anhålla en industriföretagare för vållande
till en arbetares död genom att nonchalera arbetarskyddet. Företagaren släpptes
fri efter fem dygn, sedan högre instanser, inklusive justitieministern,
inrikesministern och republikens president, ingripit och fördömt den unge
undersökningsdomarens åtgärd. Men i fortsättningen har andra domare och
åklagare följt de Charettes exempel och med fullt stöd av gällande lag (som
aldrig tidigare tillämpats på detta sätt) gjort en serie av anhållanden av
företagsägare och verkställande direktörer, som vållat sina anställdas död
genom att åsidosätta arbetarskyddets betämmelser. I några fall har anhållandena
följts av åtal och fängelsedomar.

Resultatet har blivit att de oefterrättliga förhållandena på många arbetsplatser
äntligen fått den offentliga uppmärksamhet de förtjänar. Det bör
dock tillfogas att hittills endast de mindre och medelstora företagens ägare
eller verkställande direktörer blivit föremål för straffrättsliga åtgärder. ”Ledarna
för de stora trusterna har sparats”, hette det i en kommentar i 1’Humanité
(22/12 1975). ”Och utredningen om katastrofen i Liévin fortsätter
i riktning mot att bli helt nertystad.”

Polis och åklagare behärskar inte arbetarskyddslagen

För att arbetarskyddslagen verkligen skall bli en realitet på svenska arbetsplatser
måste yrkesinspektionens resurser och ingripanden bli slagkraftiga.
Men mycket tyder på att man på polis- och åklagarsidan varken behärskar
arbetarskyddslagen eller ser brott mot denna lag på samma sätt
som andra kriminella handlingar. Uppenbart är också att den straffrättsliga
behandlingen av vållande till annas död, skada eller sjukdom inom industrin
hålls tillbaka av att de rättsvårdande myndigheterna av någon anledning
är osäkra om vem som är den skyldige, den som är företagets ledare eller
den som har det omedelbara ansvaret för arbetsledningen på arbetsplatsen.
Arbetarskyddslagen är dock klar på denna punkt. Ansvaret för att verksamheten
bedrivs under tillfredsställande förhållanden vilar på "arbetsgivaren”,
och det måste i första hand vara personer i företagets ledning som
ställs till svars vid flagranta brott mot arbetarskyddslagen.

(Vi måste i det aktuella sammanhanget använda uttrycket ”arbetsgivaren”,
eftersom det är det uttryck som används i lagtexterna. Men i likhet
med Friedrich Engels i förordet till tredje upplagan av Kapitalets första
volym den 7 november 1883 ogillar vi att använda ”denna rotvälska, i
vilken den, som för kontant betalning låter giva sig arbete av andra, kallas

Mot. 1975/76:1247

18

för arbetsg/väw, den åter från vilken arbete tages mot lön, för arbetstagare”.)

En framkomlig väg förefaller oss vara att se till att det inom vart och
ett av yrkesinspektionens 19 distrikt finns polismän, åklagare och domare
med särskild utbildning och med uppgift att handlägga samtliga arbetsolycksfall
och fall av yrkessjukdomar inom sitt distrikt. Särskilt när det
gällerdödsolycksfallen är det viktigt att förundersökningen kan inledas utan
ringaste dröjsmål, något som nu hör till regeln när det gäller svårare trafikolyckor.

Vi tror inte att en särskild utredning är nödvändig. Det skulle i så fall
vara vetenskapliga undersökningar av de olyckor som inträffat och de brister
i arbetarskyddet som alltjämt resulterar i många fall av död, invaliditet
och yrkessjukdomar varje år.

I arbetsmiljöutredningensslutbetänkandef Arbetsmiljölag SOU 1976:1) förordas
att straffpåföljd skall kunna utmätas vid fall av uppenbar underlåtenhet
att iaktta arbetarskyddslagens bestämmelser. I förslaget till arbetsmiljölag
föreslås sålunda i 9 kap. Ansvar 1 och 2 §§ böter eller fängelse i högst
ett år för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande,
förbud eller föreskrift som meddelats honom med stöd av angivna föreskrifter.
Tillfälle kommer sålunda att ges att noga överväga utredningsförslagen
i dessa avseenden, vilka i sak kan hälsas med tillfredsställelse
men som i sin utformning ger intryck av stor återhållsamhet.

Remissförfarandet och utarbetande av en proposition beräknas ta så lång
tid i anspråk att ett å två år kan beräknas gå innan den straffrättskipning
kan bli verklighet som det här är fråga om. Enligt vår mening bör ingen
tid låtas gå förspilld utan att sådan informationsverksamhet på bred basis
kommer till stånd som kan göra polis- och åklagarväsendet skickat att
handlägga en striktare lagstiftning i ansvarsfrågorna på arbetsmiljö- och arbetarskyddsområdet.
För att avdela särskilda polismän, åklagare och domare
att handlägga arbetsolycksfallen och yrkessjukdomsfallen krävs endast att
regeringen utan dröjsmål vidtar de åtgärder som är erforderliga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen anhåller att polismän, åklagare och
domare utbildas och får som särskild uppgift att handlägga
samtliga arbetsolycksfall och fall av yrkessjukdomar inom vart

Mot. 1975/76:1247

19

och ett av yrkesinspektionens 19 distrikt och att riktlinjer och
planläggning för en härför erforderlig informationsverksamhet
skyndsamt planeras.

Stockholm den 26 januari 1976

C.-H. HERMANSSON (vpk)

EIVOR MAKRLUND (vpk)

GUSTAV LORENTZON (vpk)

LARS WERNER (vpk)
i Tyresö

LARS-OVE HAGBERG (vpk)
i Borlänge

PER ISRAELSSON (vpk)

JOHN MAGNUSSON (vpk)
i Kristinehamn

NILS BERNDTSON (vpk)

JOHN TAKMAN (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)
i Malmö

SUNE OLSSON (vpk)
i Stockholm

KARL HALLGREN (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk)

GOTAB 51131 Stockholm 1976

Övrigt om motionen

Intressenter

C.-H. HERMANSSON saknar porträttfoto
C.-H. HERMANSSON
EIVOR MAKRLUND saknar porträttfoto
EIVOR MAKRLUND
GUSTAV LORENTZON saknar porträttfoto
GUSTAV LORENTZON
LARS WERNER saknar porträttfoto
LARS WERNER
LARS-OVE HAGBERG saknar porträttfoto
LARS-OVE HAGBERG
PER ISRAELSSON saknar porträttfoto
PER ISRAELSSON
JOHN MAGNUSSON saknar porträttfoto
JOHN MAGNUSSON
NILS BERNDTSON saknar porträttfoto
NILS BERNDTSON
JOHN TAKMAN saknar porträttfoto
JOHN TAKMAN
JÖRN SVENSSON saknar porträttfoto
JÖRN SVENSSON
SUNE OLSSON saknar porträttfoto
SUNE OLSSON
KARL HALLGREN saknar porträttfoto
KARL HALLGREN
KARIN NORDLANDER saknar porträttfoto
KARIN NORDLANDER

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket