om handläggning av brott mot arbetsmiljölagen, m. m.

Motion 1978/79:1631 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

2

Motion

1978/79:1631

av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

om handläggning av brott mot arbetsmiljölagen, m. m.

Dödsolyckor och andra svåra olyckor på arbetsplatsen beror ofta på att
arbetsköparna slarvat med säkerheten. Men mycket få arbetsköpare falls för
dessa brott. En utredning vid Umeå universitet. Straffrättskipning vid
dödsolyckor i arbetet, finns ännu endast i manuskript men refererades och
kommenterades i några tidningar den 22 och 23 januari 1978. Utredarna gick
igenom det material som fanns om de 201 dödsolyckor som inträffade år 1973
på landets arbetsplatser. Enligt utredningen bar arbetsköparen skulden till 73
av dessa olyckor. Men bara nio av dödsfallen togs upp inför domstol. Polisen
lade ner utredningen i 49 fall och åklagarna i 13.

Det är ingen överdrift att säga att även svåra lagöverträdelser inom
arbetslivet varit och alltjämt är undantagna från rättsverkningar. Grov
vårdslöshet eller grova försummelser som i alla andra sammanhang skulle
bedömas enligt 3 kap. 7 § brottsbalken (den som av oaktsamhet orsakar
annans död) eller exempelvis 1 § trafikbrottslagen (grov vårdslöshet i trafik)
föranleder, när de begås av företagsledningar i arbetslivet, vanligen ingen
åtgärd alls. Avsaknad av straffrättsligt efterspel är regel, inte undantag, även
när det är uppenbart att det är flagranta försummelser som lett till
dödsolycksfall i industrin och arbetslivet i övrigt.

Det är mot denna bakgrund som arbetarpartiet kommunisterna har
följande krav under rubriken Rätten till mänskliga förhållanden i arbetet i sitt
partiprogram: ”För att garantera att arbetarskyddslagar och andra lagar och
förordningar verkligen tillämpas, måste vållande till annans ohälsa och död
på en arbetsplats bedömas rättsligt på samma sätt som motsvarande brott
utanför arbetslivets område.”

Vårt syfte är inte att bidra till att fängelserna fylls med ett helt nytt klientel,
verkställande direktörer och andra företagsledare. Men det måste äntligen
göras klart att den arbetsköpare som klart äventyrar sina anställdas liv och
hälsa måste räkna med straffrättslig påföljd. Brott mot arbetsmiljölagen
måste bedömas som annan kriminalitet.

Det är polisens uppgift att utreda olyckor på arbetsplatserna och undersöka
om brott förekommit. Yrkesinspektionens uppgift är att förebygga ytterligare
olycksfall i arbetet. Enligt arbetarskyddskungörelsen skall yrkesinspektionen
utan dröjsmål underrättas av arbetsgivaren bl. a. när olycksfall medfört
dödlig utgång eller svårare kroppsskada.

Vi måste i det aktuella sammanhanget använda uttrycket ”arbetsgivaren”,
eftersom det är det uttryk som används i svenska lagtexter. Men i likhet med
Friedrich Engels i förordet till tredje upplagan av Kapitalets första volym den

Mot. 1978/79:1631

3

7 november 1883 ogillar vi att använda ”denna rotvälska, i vilken den som för
kontant betalning låter giva sig arbete av andra kallas för arbetsgivare, den åter
från vilken arbete tages mot lön för arbetstagare”. Det är på tiden att svenska
språket används korrekt - att ”arbetsgivare” ersätts med uttrycket arbetsköpare
och ”arbetstagare” med uttrycket anställd.

Sannolikt finns det flera orsaker till att det svenska arbetslivet i stort sett
fortfarande är undantaget från straffrättskipning. En orsak kan vara att polis,
åklagare och domstolar inte uppfattar brott mot arbetsmiljölagen på samma
sätt som andra kriminella handlingar. I Frankrike väckte det sensation när en
ung domare. Patrice de Charette, i oktober 1975 lät anhålla en industriföretagare
för att ha vållat en arbetares död genom att nonchalera arbetarskyddet.
Företagaren frigavs efter fem dygn sedan högre instanser, bl. a. republikens
president, justitieministern och inrikesministern, i strid mot landets författning
ingripit och fördömt den unge domarens åtgärd.

En annan orsak är troligen att de rättsvårdande instanserna inte behärskar
arbetsmiljölagen och bl. a. är osäkra om vem som är den skyldige, den som är
företagets ledare eller den som har det omedelbara ansvaret för arbetsledningen
på arbetsplatsen.

Ett klart missförhållande är vidare att brott mot arbetsmiljölagen inte faller
under rättegångsbalkens stadgande om allmänt åtal.

Enligt vår mening skulle mycket vinnas med att det inom vart och ett av
yrkesinspektionens distrikt fanns polismän, åklagare och domare med
särskild utbildning och med uppgift att handlägga samtliga arbetsolycksfall
och fal! av yrkessjukdomar inom sitt distrikt. Särskilt när det gäller
dödsolycksfall och andra svårare olycksfall är det viktigt att förundersökningen
kan genomföras omedelbart i likhet med vad som är fallet vid svårare
trafikolyckor.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen anhåller1

1. att åtgärder vidtas för att en lagändring genomförs som hänför
brott mot arbetsmiljölagen till sådana brott som faller under
allmänt åtal,

2. att polismän, åklagare och domare utbildas och får som särskild
uppgift att inom vart och ett av yrkesinspektionens distrikt
handlägga samtliga svårare arbetsolycksfall och fall av yrkessjukdomar
samt att riktlinjer för denna utbildning och omorganisation
skyndsamt utarbetas.

Stockholm i januari 1979

ROLF HAGEL (apk) ALF LÖVENBORG (apk)

1 Se även motionen 1978/79:1632.