om hälso- och sjukvården

Motion 1980/81:1086 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion

1980/81:1086

av Lars Werner m. fl.
om hälso- och sjukvården

Hälso- och sjukvården står i dag som tidigare inför många problem och
tilldrar sig med ökade kostnader allt större politisk uppmärksamhet. Den
offentliga utredningsverksamheten har också i allt högre grad ägnat
sjukvården sin uppmärksamhet, där hälso- och sjukvårdsutredningen på
många sätt markerar nya idéer och synsätt på vården. Man talar i dag mycket
om förbättrad planering, om ”närvård”, om patientens rättigheter och lokal
demokrati, om nya sjukdomsbegrepp, om landstingens totalansvar för
vården, och så vidare. Höjdpunkten har väl hittills nåtts i hälso- och
sjukvårdsutredningens förslag till ny sjukvårdslag, där de stolta måldeklarationerna
i förslagets andra paragraf torde vara helt okontroversiella som ett
uttryck för allmänt omfattande demokratiska och humanistiska värderingar.

Vpk tycker att denna utveckling är bra och hälsar den klara omorienteringen
av tänkandet kring vårdfrågor med tillfredsställelse. Men man talar i
dag också om mycket annat än sjukvårdens mål och hälsoplanering.
Sjukvården är ineffektiv sägs det, och man blickar mot industrin för att finna
nya metoder för att höja arbetstakten och rationalisera vården. Den är dyr,
säger man, och patientavgifter höjs, reseersättningar försämras. Landstingen
måste spara, säger man, och utbyggnaden av ”närvården” senareläggs,
tjänster inrättas inte, personal dras in. Det är ändå individen som har ansvar
för sin hälsa säger man också, och startar informationskampanjer med
uppmaningar att sluta röka och supa och att i stället gå på Framtidsfolkets
diskotek. Hur rimmar egentligen de högsinta målen och stolta deklarationerna
med den verklighet vi i dag ser kring oss i vården? Och vad har vår
sjukvård för effekter på hälsotillståndet, hur har man lyckats lösa hälsoproblemen?

Trots det förändrade synsättet hos centrala myndigheter, trots den stora
expansionen av hälso- och sjukvården, är det ett faktum att hälsotillståndet
hos befolkningen har försämrats, mätt både i medellivslängd, som har
sjunkit, och sjuklighet som den visar sig i sjukskrivning och förtidspensionering.
Det finns många orsaker till denna utveckling.

Varför mår vi allt sämre?

1. Den förändrade åldersfördelningen och det ökade behovet av omvårdnad.
Det är dock viktigt att inte se detta samband som något mekaniskt. Att
bli gammal är inte detsamma som att bli sjuk eller ett fall för långvården.

13

Vårdbehov hos äldre har ett klart samband med hur vi betraktar gamla
människor i samhället. Ser vi pensionärerna som en resurs i samhället, med
kunskaper och erfarenheter som bör tillvaratas, sjunker vårdbehoven. Ser vi
på de äldre som förbrukad arbetskraft och som en tärande grupp i samhället,
kommer vårdbehoven att öka.

2. Inom sjukvården finns en rad faktorer som leder till expansion utan att
detta motsvaras av bättre behandling eller omvårdnad. Detta har samband
med sjukvårdens teknisk-medicinska inriktning och överspecialisering.
Ekonomiska krafter utanför politisk kontroll har haft en pådrivande effekt
när det gällt att bygga stora sjukhuskomplex med ett överflöd av avancerade
apparater- samtidigt som sjukvården stått handfallen inför den kombination
av sociala och medicinska problem som fört många patienter till akutmottagningar
och vårdcentraler. Sjukvårdens auktoritära maktstruktur leder till
ett ineffektivt resursutnyttjande. Värdefulla kunskaper går till spillo helt
enkelt därför att stora personalgrupper inte kommer till tals i den medicinska
beslutsprocessen.

3. Sjukligheten och därmed vårdbehoven ökar. En rad fakta tyder på att
det sker en verklig ökning av sjukligheten. Sjukskrivningsfrekvensen har
ökat kraftigt under det senaste decenniet. Den ökande besöksfrekvensen på
sjukhusens akutmottagningar liksom det stigande trycket mot många enheter
inom sjukvården måste också ses som ett allvarligt tecken. Vi återkommer
senare med en diskussion om orsakerna till ökad sjuklighet.

4. Det finns en tendens i samhället att omtolka grundläggande samhällsproblem
och sociala problem till medicinska problem. En stor del av
utslagningen i arbetslivet och den ökade arbetslösheten tar sig uttryck i ökad
förtidspensionering och sjukskrivning under medicinska eller psykiatriska
diagnoser. Sjukvården är mycket dålig på att möta denna typ av problem.
Människor vilkas främsta behov är ett arbete som är anpassat till deras
förutsättningar förs i stället in i en passiv sjukroll. En stor del av
vårdapparatens utrednings- och behandlingsresurser tas i anspråk av
problem som i första hand borde angripas genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och en bättre samhällsplanering.

I dag är det väl säkerställt att avgörande orsaker till sjukdom och ohälsa är
att finna i den sociala miljön. Detta gäller i särskilt hög grad orsakerna till
dödsfall och sjukdomsfall bland yngre och medelålders människor. Sambandet
mellan stora folksjukdomar och den sociala miljön har klarlagts i allt
större utsträckning under senare år:

□ I huvuddelen av de cancerfall som inträffar har omgivningsfaktorer
betydelse och nya samband framkommer med jämna mellanrum, exempelvis
verkan av radon i bostäder och den cancerframkallande effekten av
bekämpningsmedel inom jordbruk och skogsbruk och gifter i arbetsmiljön.

14

□ När det gäller hjärt-kärlsjukdomar framkommer allt klarare samband
mellan exempelvis hjärtinfarkt och ensidiga, pressande arbetsförhållanden.

□ Sambandet mellan ryggsjukdomar och tunga lyft och ensidiga arbetsställningar,
exempelvis inom sjukvården, är väl klarlagt.

□ Som faktor bakom självmord, självmordsförsök och psykisk sjukdom
finner man ofta alkohol-narkotikamissbruk, i sin tur ofta sammanhängande
med den sociala miljön.

□ Åtskilliga av de trafikolyckor som inträffar måste betraktas som en insedd
konsekvens av den trafikpolitik som förs. Accepterar man att blanda
lekande barn med dagens trafikmiljö, måste man räkna med att en viss
procent av dessa dödas eller skadas.

□ Luftföroreningar ges lungskador men eventuellt också cancer och
hjärnskador hos barn.

□ Alkoholfaktorn finns med i merparten av den sjuklighet och de olycksfall
som drabbar yngre och medelålders människor.

Dessa sammanhang som för vpk stått klara sedan länge börjar numera
också bli mer allmänt kända och accepterade - man vågar gissa att det just är
de allt tydligare sambanden mellan de sociala missförhållandena och
hälsotillståndet i ett ojämlikt samhälle som framkallat försöken till reformer
och förändringarna i synsätt på vården. Men kan den i och för sig vällovliga
välfärdsambitionen, som i ord delas av nästan alla, verkligen råda bot på
detta? Räcker det med ”mer och bättre” som lösning på problemen, eller
måste man försöka ta ett helt nytt grepp på dessa frågor?

Varför var den sjukvård vi har?

Den stora motsättningen i svensk politik har gått mellan vänster och höger,
mellan socialister och borgerlighet. Arbetarrörelsen har trots hårt motstånd
lyckats bygga upp ett ”välfärdssamhälle” som alla i dag är stolta över, där en
välutbyggd och högt kvalificerad sjukvård varit en viktig del. Men dessa
välbekanta förhållanden får inte dölja att det bakom dessa motsättningar
funnits en värdegemenskap, att det har funnits problem och frågor som aldrig
på allvar har förts fram på den politiska scenen. Värdegemenskapen, brukar
man säga, har varit den demokratiska överideologin, men den har också gällt
något annat - alla har varit överens om att välfärdsutbygget på intet vis skulle
få hota samhällets fundament, det kapitalistiska produktionssättet.

Välfärdsapparaten och den offentliga sektorn har vuxit, men det har skett
på villkor av tillväxt i ekonomin. Det politiska problemet har mindre gällt
uppdelningen av kakan än att den skulle bli större och större, så att alla kunde
få mer. Och kakan har bara kunnat växa på de vinstmaximerande företagens
villkor. Den internationella konkurrensen, svenska företags marknadsandelar,
deras behov av arbetskraft som är frisk, välutbildad och boende i

15

storstäder är det som styrt välfärdspolitiken. Människornas roll har varit att i
arbetet producera de varor som kan säljas med förtjänst, utan hänsyn till
samhällets behov av varorna, och att på fritiden konsumera dessa varor.

I dag är samhället i kris, därför att den automatiska tillväxten inte längre
fungerar. Trots subventioner, trots omfördelningar via skatterna från
löntagare till företag, trots ökade vinster och stigande likviditet så är det
konst, diamanter och liknande spekulationsobjekt som blir föremål för
kapitalets intresse, i den mån man inte flyttar sina investeringar utomlands.

Nu är det reformstopp, besparingar och nedskärningar också inom den
välfärd som man trodde ändå stod bortom hot från borgerligheten. Högern
blir alltmer självmedveten och aggressiv. Det leder till en allt större klyfta
mellan den politiska verkligheten och välfärdens målsättningar och idéer.
Reformerna blir alltmer illusioner och dimridåer, förändringar av retoriken
men inte av verkligheten.

Alla är därför överens om de målsättningar och idéer som numera präglar
hälso- och sjukvårdspolitiken, såsom de uttrycks i utredningar och myndighetsdeklarationer.
Men vi tror, precis som hälso- och sjukvårdsutredningen,
att dessa idéer inte kommer till tillämpning. Man säger i HSU (s. 451)
följande, vilket torde vara en korrekt bedömning: ”Våra förslag innebär inte
i sig att det nu skulle förestå stora och genomgripande förändringar i den
landstingskommunala hälso- och sjukvårdsorganisationen. Tvärtom torde
det vara rimligt att anta att den nuvarande organisationen åtminstone till att
börja med kommer att behållas i stort sett oförändrad.”

Tydligare kan det knappast sägas att de förändringar som skisseras i
utredningen - och som verkligen skulle vara stora och genomgripande om de
förverkligades - inte kommer att genomföras. I den allmänna ramlag som
föreslås finns heller inga instrument för genomförande. Med ideologiska
dimridåer försöker man ta udden av den berättigade kritiken mot sjukvården.

Vi tror att man kan finna vissa mönster i tänkandet kring dessa frågor,
idéelement som går igen på många av politikens områden och som man måste
vara medveten om för att kunna bryta igenom dimridåerna.

Teknokratisk ideologi

Vi tror att det i hela den traditionella välfärdspolitiken finns en
teknokratisk ideologi, en föreställning om att det finns en rent teknisk
nödvändighet som tvingar fram politiska åtgärder. Det är teknikens villkor
som bestämmer politiken och inte omvänt. Den teknik som utvecklas är den
lönsamma tekniken, inte den som bestäms av samhälleliga behov.

Teknokratismen leder till tron på den eviga tillväxten, på det ständiga
tekniska framsteget som lösningen på alla problem - ge bara läkarna mera
resurser så botar de alla sjukdomar! Fel i samhället är ”dysfunktioner”, som

16

kan avhjälpas bara hinder i form av okunnighet och fördomar mot teknikens
välsignelser avlägsnas. Framför allt löser man problemen med hjälp av
experter, det är alltid någon annan som löser problemen åt mig.

Inom sjukvården är t. ex. utvecklingen av hälso- och sjukvårdsplaneringen
ett gott exempel. Den medicinsk-tekniska utvecklingen ifrågasätts aldrig,
utan planeringsproblemet är i stället hur vi skall kunna anpassa vården till
denna utveckling. Man kallar det visserligen hälso- och sjukvårdsplanering,
men i verkligheten är det frågan om anpassning till den ”produktutveckling”
som sker i läkemedels- och medicinsk-teknisk industri.

Ett annat exempel är själva innehållet i tekniken. Det visar sig vid
systematiska utvärderingar att t. ex. effekten av hjärtintensivvård är högst
diskutabel, eller att elektronisk förlossningsövervakning snarare höjer
mödra- och barnadödligheten. Inte ens ett så banalt och vanligt ingrepp som
en blindtarmsoperation är okontroversiellt, huruvida det faktiskt leder till
bättre resultat än medicinsk behandling. I USA har man t. o. m. inrättat en
särskild myndighet för dylika utvärderingar, där det visar sig att grunden för
många vittomfattande medicinska åtgärder är högst tvivelaktig.

Vi tror att man i dag använder väldiga resurser på ytterligare förfining av
dubiösa tekniska metoder, där sjukvården som marknad för den kanske
snabbast växande industrisektorn är den egentliga drivkraften och inte
omsorgen om patienterna.

Statsideologi

Pådrivande i välfärdsutvecklingen har varit staten eller, som det numera
heter, den offentliga sektorn. Det har funnits en föreställning att staten skall
lösa alla våra problem. I själva verket har det varit staten som i teknikpolitik
och forskningspolitik varit pådrivande i den tekniska utvecklingen. Men det
har varit ett villkorligt statligt engagemang. Det som har socialiserats har
varit konsumtionen men inte produktionen. Arbetet och dess innehåll, vad
man producerar, målet för den tekniska utvecklingen har - ända fram till
kärnkraftsomröstningen - stått utanför politiken. Det reformarbete som
drivits har varit en frukt mera av statliga utredningar och förslag från experter
än av konkreta krav från människorna själva, som blott fått ta ställning i
tillrättalagda rådslagskampanjer eller i SIFO-undersökningar.

Inom hälso- och sjukvården har denna utveckling lett till uppbygget av en
stark central administrativ apparat, och sjukvården har blivit offentlig i
stället för privat. Men det är bara vården som socialiserats, inte vårdmedlen,
teknik, utrustning, förnödenheter. Man har undanröjt stora delar av de
skriande orättvisorna i ett privat sjukvårdssystem, men det har skett till priset
av uppbygget av stora och okontrollerbara organisationer som det moderna
storsjukhuset. Man har i dag ”valet” mellan att köpa sig privatvård, som
fördelas efter plånboken och inte efter vårdbehovet, och att gå till den
allmänna vården och förlora sin integritet och självkänsla.

17

Statsideologin har vidare lett till att hälso- och sjukvården utvecklats som
en kamp mellan staten och olika professionella etablissemang, i första hand
läkarna, där de senare mycket länge haft övertaget. Patienterna, liksom
medborgarna i övrigt, har varit helt passiva åskådare som sällan eller aldrig
tillfrågas om sina önskemål. ”Det mediko - industriella komplexet” har varit
och är en realitet som fortfarande torde vara den enskilt starkaste
maktfaktorn inom vården och vars existensberättigande aldrig ifrågasatts av
staten i dess teknokratiska ideologi. Dess makt måste brytas, men den frågan
står utanför politiken, vilket leder till maktlösheten hos reformförsök och att
utredningar som hälso- och sjukvårdsutredningen kan befaras bli blott
retoriska monument utan effekter på verkligheten - de verkliga orsakerna till
problemen inom vården får man ju inte ta upp.

Korporatismen

I den teknokratiska ideologin ser man arbetet och arbetsprocessen som
något som dikteras av naturens krav. Den är opolitisk, har inget med
maktförhållanden att göra. Motsättningarna mellan klasserna reduceras
därför till lönekampen, som allt mer tar karaktären av prisförhandlingar för
varan arbetskraft. Inom sjukvården leder detta till att man i grunden
betraktar arbetet inom vården helt opolitiskt. Det är medicinska bedömningar
som man tror styr arbetet utan att maktförhållanden berörs, något
som ju motbevisas redan av Läkarförbundets starka motstånd mot tanken att
skilja medicinskt och administrativt ledningsansvar. Den rena naturvetenskapen
dominerar totalt, socialmedicinska frågor och samhällsanknuten
forskning avvisas, det är experten-läkaren som ensam äger insikt i naturens
mysterier och som från sin upphöjda position därför bör styra.

Inom företagshälsovården leder det korporativa tänkandet till att den blir
ytterligare ett fundament i föreställningen att ”vi alla sitter i samma båt”, att
det är samförstånd och samarbete för (ett av företaget definierat) gemensamt
bästa. I själva verket blir företagshälsovården ytterligare ett instrument för
företagsledningen att passivisera arbetarna, samtidigt som hälsovården får
en teknisk inriktning med ”olycksfågelteorin” som enda sociala förklaring till
ohälsa och olycksfall.

Vad bör göras?

Det står helt klart att viktiga orsaker till sjukdom och ohälsa inte kan
påverkas av en utbyggd sjukvård. Inte heller friskvård i den mening
begreppet normalt används kan påverka hälsotillståndet i särskilt stor
utsträckning. Orsaken är att de åtgärder som föreslås i allmänhet är
individuellt riktade och inte angriper bakomliggande sociala förhållanden.
Åtgärderna har också en benägenhet att nå de socialt väletablerade och de
grupper i samhället som redan har det bästa hälsotillståndet.

18

Enligt vpks mening skulle de tio mest hälsofrämjande reformerna vara
följande:

1. En varierad arbetsmarknad, vilket innebär stopp för avindustrialiseringen
och bortrationaliseringen av jobb med måttliga krav på utbildning och
arbetstempo.

2. En allmän arbetstidsförkortning, som minskar förslitningen och ger
människor mer tid för varandra.

3. Ett socialförsäkringssystem som ger full kompensation vid arbetslöshet
och inkomstbortfall utan att människor behöver föras in i en sjukroll.

4. En skärpt lagstiftning mot dåliga arbetsmiljöer och arbetshets, innefattande
förbud mot ackordsarbete och skiftarbete som inte är samhälleligt
nödvändigt.

5. En effektiv arbetsrehabilitering, som är samordnad med såväl socialvård
som sjukvård.

6. En mycket kraftig reduktion av de större tätorternas privatbilism och
motsvarande uppbyggnad av kollektivtrafiken.

7. Bra barntillsyn för alla barn.

8. Kommersiellt utnyttjande av ungdomarna ersätts med meningsfulla
fritidsaktiviteter i samhällelig regi.

9. En ny bostadsplanering, där byggandet inriktas på flerbostadshus och
kollektivhus i vilka olika åldersgrupper kan bo tillsammans.

10. En restriktiv politik mot alkohol, narkotika och andra droger,
syftande till en mycket kraftig konsumtionsminskning.

Få om ens någon av dessa åtgärder kan genomföras av sjukvården. Det rör
sig om samhälleliga problem som inte kan vårdas bort. Det behövs politiska
och ekonomiska beslut som berör hela vårt samhälle. Men sjukvården bör ha
en sådan inriktning att hälsorisker i samhället uppspåras och att opinion
skapas mot dem. Tyvärr har sjukvården hittills spelat en alltför passiv roll i
detta sammanhang.

Men vi menar också att man kan göra mycket också inom själva
sjukvården. Allmänt krävs såväl av dem som arbetar inom vården som av
vårdplanerare och administratörer en helt annan medvetenhet om den
politiska karaktären av deras arbete. Vi menar att följande reformer skulle
ha en avgörande betydelse för en genomgripande förändring av hälso- och
sjukvården som inte bara skulle stanna på papperet. Det är ett epidemiologiskt
helhetsperspektiv som vi efterlyser, inte bara en helhetssyn på
patienten.

1. Det krävs en systematisk, epidemiologiskt inriktad statistik. I dag har vi
ytterst bristfälliga kunskaper om hur det epidemiologiska sjukdomspanoramat
ser ut. Studier har påvisat dramatiska skillnader i sjuklighet mellan
regioner och kommuner där i dag ingen vet orsakerna. För att en effektiv
planering skall kunna ske är det nödvändigt att anpassa sjukvården till de
lokala sjuklighetsförhållandena. Detta görs ej i dag, ej heller någon

19

systematisk diagnosregistrering e. d.

2. Demokratisk helhetsplanering är nödvändig, en planering som är
demokratiskt styrd och där ansträngningar görs för breda diskussioner om
planförslagen. Framför allt krävs en planering som utgår från väl definierade
målsättningar inom varje vårdområde, där brister t. ex. i teknikvärdering,
behandlingsmetoder osv. inventeras. Målsättningarna måste bli föremål för
en politisk behandling också på basplanet.

3. En aktiv strävan till politisering och aktivering är nödvändig, där
sjukvårdshuvudmännen och staten gemensamt strävar efter att stimulera och
stödja aktiviteter och organisationer såväl inom som utom vården.

4. Stöd till patientföreningar av olika slag är nödvändigt, speciellt sådana
föreningar som själva mer aktivt börjar ställa krav, som R-förbunden,
handikapprörelsen osv. Via studieförbund o. d. bör möjligheter ges till
patienter och allmänhet att från annorlunda vårdpolitiska perspektiv
självständigt agera i vårdfrågor.

5. Budgetarbetet inom sjukvården måste förändras i enlighet med de
riktlinjer som angetts i de ovanstående punkterna. I stället för nuvarande
enkla mått på effektivitet, som omsättning av vårdplatser och antal besök,
måste man eftersträva olika former av programstyrt budgetarbete, där också
de ekonomiska styrmedlen direkt relateras till målsättningarna för vården.

6. Inom budget- och planeringsarbetet måste en starkt ökad satsning på
systematisk teknikvärdering ske, som är nära anknuten till de konkreta
vårdproblem. Teknologi är i själva verket en samhällsvetenskap, som
handlar om att anpassa naturen till samhälleliga behov, och en helt annan
organisation av medicinsk-teknisk forskning och utveckling är därför
nödvändig, som är styrd av sådana behov och inte av marknadens
vinstmöjligheter.

7. Detta leder självfallet till att läkemedels- och medicinsk-teknisk
industri måste ingår som led i helhetsplaneringen, vilket knappast är möjligt
utan att staten övertar dessa industrier, inte bara för att ”konkurrera på lika
villkor” och för att ”få insyn” utan för att aktivt styra produktutveckling,
marknadsföring och forskning efter politiskt bestämda behov.

8. Den medicinska forskningen måste reformeras. I dag går endast en
bråkdel av forskningen till de prioriterade områdena primärvård, psykiatri,
långvård och socialmedicin. Ett utrymme för biologisk grundforskning är
visserligen nödvändigt, men den kliniska, tillämpade forskningen måste
styras från medvetna värderingar och inte bara fortsätta i vanliga spår med
teknisk förfining och lönsamhet som primära drivkrafter. Detta torde kräva
genomgripande åtgärder för att bryta.

9. Inom forskningen måste utöver de nämnda områdena också omvårdnadsforskning
byggas upp nära förankrad i det praktiska vårdarbetet.
Patienten och dennes behov måste stå i centrum, där målet måste vara att
finna sätt att aktivera och mobilisera patienten. Ett preventivt synsätt måste

20

prägla såväl omvårdsforskningen som den medicinska forskningen över
huvud taget.

10. Staten måste skaffa sig styrmedel, liksom sjukvårdshuvudmännen, för
att kunna förändra sjukvården på ett annat sätt än allmänna ramlagar
medger. Nedrustningen av socialstyrelsen måste stoppas. Inom ramen för en
ökad makt för centrala organ måste den utnyttjas också för experiment och
utveckling av nya vårdformer. I debatten finns många förslag - kooperativa
vårdformer, samhällstjänst, hemsjukvård - som alla kan leda till goda
resultat i den mån de förmår bryta den maktstruktur som i dag finns i
vårdapparaten.

Hemställan

Visserligen har nyligen en större utredning om hälso- och sjukvården
kommit, som dock enligt egen bedömning ej kommer att på något mer
avgörande sätt förändra vården.

Vi hemställer därför*

1. att riksdagen med instämmande i motionens allmänna syfte
anhåller hos regeringen om tillsättandet av en utredning med
syfte att från ett epidemiologiskt grundat helhetsperspektiv
utreda sjukvårdens innehåll och samhälleliga funktioner och
föreslå åtgärder i anledning därav,

2. att riksdagen uttalar sig för utbyggnad av den epidemiologiska
statistiken, som bas för en demokratisk helhetsplanering av
vården,

3. att riksdagen uttalar sig för medborgaraktivering och patientmobilisering
som styrande faktorer för vården, där målen i ett
programstyrt budget- och planeringsarbete kan förankras på
basplanet,

4. att riksdagen uttalar sig för att den medicinska forskningen
reformeras till prioriteringar och organisation som ställer den i
nära kontakt med vården,

5. att riksdagen uttalar sig för att nedrustningen av socialstyrelsen
stoppas och att myndigheten ges medel att aktivt styra vården
efter motionens riktlinjer.

Stockholm den 26 januari 1981
LARS WERNER (vpk)

EVIOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) INGA LANTZ (vpk)

*Se även motion 1980/81:1087.

GOTAB 66371 Stockholm 1981