om försvarspolitiken

Motion 1987/88:Fö208 av Kerstin Ekman m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Fö208

av Kerstin Ekman m. fl. (fp)
om försvarspolitiken

1 Försvarsbeslutet 1987

I januari 1986 begärde folkpartiet i partimotion att en handlingsväg för försvarsmaktens
utveckling - som i stort var grundad på försvarskommitténs
säkerhetspolitiska rapport - borde belysas inför 1987 års försvarsbeslut. Inriktningen
borde i stora drag innebära

- att försvar mot väpnat angrep är totalförsvarets främsta uppgift

- att hela landet skall försvaras

- att försvarsmaktens insats- och mobiliseringsberedskap bör förbättras

- att kvaliteten hos våra krigsförband bör höjas bl. a. genom en förbättrad
utbildning och modernare materiel samt

- att en materiell förnyelse i ökad grad bör ske genom tillvaratagande av de
möjligheter som den tekniska utvecklingen ger

Enligt motionen borde - med denna inriktning som grund - försvarsmakten
utvecklas enligt följande

• arméns anfallsbrigader prioriteras och ges ökad stridsförmåga i flera avseenden

• den marina förnyelsen inriktas främst mot ubåts- och sjöminsystem samt
olika typer av kustartilleriförband

• flygstridskrafternas luftförsvarsförmåga förstärkas successivt och långsiktigt

• lednings-, underrättelse- och utbildningssystemen anpassas så att tillräcklig
beredskap innehålls

• ubåtsskyddsförmågan uppmärksammas så att en kontinuerligt och stadigt
ökande militär kapacitet säkerställs under försvarsbeslutsperioden

Dessa från folkpartiets sida sedan tidigt framlagda förslag kom att i allt väsentligt
bli tillgodosedda i 1987 års försvarsbeslut. Genom en överenskommelse
mellan folkpartiet och socialdemokraterna vid årsskiftet 1986-1987
och den därpå grundade propositionen framfördes bl. a. följande förslag till
riksdagen om förstärkningsåtgärder inom försvarsmakten utöver vad överbefälhavaren
förutsatt i sin grundläggande planeringsnivå

• förbättring av utbildnings- och övningsverksamheten inom samtliga försvarsgrenar

1

Mot.

1987/88

FÖ208-210

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr F6208-210

• förstärkning av luftförsvaret genom dels en tidig anskaffning av två bataljoner
luftvärn med längre räckvidd, dels en genomgripande modernisering
av våra nuvarande radarjaktrobotar och dels en avsevärt ökad motmedelssatsning

• förstärkning av sjö- och kustförsvaret genom dels en utökning och kvalitetsförstärkning
i ubåtssystemet, dels en avsevärd nyanskaffning av tunga
kustrobotförband och dels en snabbare modernisering av skärgårdsförsvaret

• betydande kvalitativ förstärkning av ubåtsskyddet under perioden 198792
samt studier och prov beträffande ett nytt stridsfartyg

• förstärkning av underrättelsetjänsten

Beträffande arméns utveckling beslöts att utbildningssystemet och fredsorganisationen
skall ses över så att riksdagsbeslut i den frågan kan fattas våren
1989. När arméns framtida organisation och struktur fastlagts är inriktningen
att prioritera och förstärka arméns materiella förnyelse.

Partiöverenskommelsen, på vars grund riksdagen våren 1987 fattade beslut
om försvarets utveckling, tillgodosåg de kvalitativa och kvantitativa förstärkningar
av försvarsmakten som folkpartiet kommit fram till under försvarsbeslutsarbetet.
Dessa ekonomiska beräkningar var grundade på överbefälhavarens
och regeringens underlag för olika förstärkningsåtgärder.
Hänsyn togs till även sent redovisade fördyringar och ett förbättrat priskompensationssystem
infördes.

Folkpartiet är övertygat om att försvarsbeslutets sakliga inriktning alltjämt
är riktig och ger försvarsmakten en mot de säkerhetspolitiska förutsättningarna
lämplig inriktning för perioden 1987-1997.

2 Utvecklingen efter riksdagsbeslutet

Utvecklingen under 1987 har visat att det ekonomiska underlaget inför försvarsbeslutet
var felaktigt. Delvis grova underskattningar har gjorts såväl
vad avser försvarsmaktens driftskostnader som vad avser investeringskostnaderna
för förnyelse av krigsorganisationen. Betydande osäkerheter synes
alltjämt föreligga i överbefälhavarens planering. Som konsekvens av detta
avviker nu försvarsmaktens planerade utveckling från försvarsöverenskommelsen
och försvarsbeslutet. Problemet är givetvis gemensamt för alla i försvarsbeslutsarbetet
deltagande politiska partier. Folkpartiet har för närvarande
följande bild av avvikelserna i stort:

• arméns repetitionsutbildning ligger långt under den förutsatta nivån

• anskaffningen av luftvärn med längre räckvidd har sjuktits fram i tiden

• förstärkningen av ubåtsförbanden liksom anskaffningen av tunga kustrobotförband
och moderniseringen av skärgårdsförsvaret har senarelagts

• förstärkningen av ubåtsskyddet har begränsats

• jaktrobotmoderniseringen har inte kunnat påbörjas och utbyggnaden av
luftförsvarets stridsledningssystem har senarelagts

• oklart hur utbildningen på JAS-systemet skall utformas

Mot. 1987/88

FÖ208

2

Överbefälhavarens rapportering av ubåtsincidenter 1987 gör det säkerhetspolitiskt
särskilt angeläget att genomföra den i försvarsbeslutet förutsatta
kvalitativa utbyggnaden av ubåtsskyddet.

Försvarsmaktsutredning 1988

Under försvarsbeslutsarbetet konstaterades att tillräckligt underlag inte förelåg
för en långsiktig inriktning av totalförsvarets ledningssystem på högre
nivåer liksom för en långsiktig inriktning av arméns krigsorganisation, utbildningssystem
och fredsorganisation. Då dessa frågor är av stor betydelse
för försvarsmaktens utveckling enades försvarskommittén om att begära en
skyndsam översyn av dem. Att avvakta med denna till 1992 års försvarsbeslut
bedömdes olämpligt. I samband med riksdagsbehandlingen av 1987 års
försvarsbeslut angav regeringen att överbefälhavarens underlag och förslag
skulle föreligga den 1 oktober 1988. Försvarsbeslutet innefattade också en
inriktning för detta utredningsarbete.

Folkpartiet vill för sin del framhålla vikten av en ledningsorganisation i
balans med de militära stridskrafterna. Sedan nuvarande ledningsorganisation
fastlades har förbandens antal förändrats i betydande grad. Samtidigt
har förbandens kvalitet i många avseenden ökat. Denna utveckling torde
fortgå och bör därvid påverka ledningsorganisationens omfattning och utformning.

Avseende arméstridskrafternas utveckling framhålls i försvarsbeslutet att
de operativt rörliga brigaderna måste ha anfallskapacitet för aktuella terrängtyper
och snabbt kunna utveckla god anfallskraft. För att kunna lösa
framtida stridsuppgifter bör därför brigadernas kvalitet och tillgänglighet
öka. Möjligheterna att utnyttja förbanden i olika terrängtyper bör tillmätas
ökad vikt.

Folkpartiet förutsätter att ÖB hösten 1988 i enlighet med försvarsbeslutet
framlägger ett mot nuvarande ekonomi balanserat förslag till utveckling av
arméns krigsorganisation, utbildningssystem och fredsorganisation.

4 Osäkerheter i planeringen

Riksdagen har i år att ta ställning till det andra året i det femåriga försvarsbeslutet
från 1987. Försvarsbeslutets underlag i form av kostnadsberäkningar
för materielobjekt och för utbildning och andra driftskostnader kom
från myndigheterna, främst genom femåriga programplaner. I syfte att öka
säkerheten i planeringen innehöll försvarsbeslutet en ytterligare utveckling
av det priskompensationssystem som beslutades 1982. Vidare anslogs 1500
miljoner som reserv, i första hand avsedd för materielobjekt.

När den första programplanen efter försvarsbeslutet redovisades framgick
att de militära myndigheterna på flera punkter gör andra bedömningar av
kostnaderna än ett år tidigare. En del av dessa ändrade bedömningar var
kända redan före försvarsbeslutet, vilket främst gav till resultat att riksdagen
beslöt om väsentligt högre belopp för utbildning än ÖB föreslagit i

Mot. 1987/88

FÖ208

3

programplanen sommaren 1986. ÖB har valt att i programplanen inför andra
året i försvarsbeslutet utgå inte från försvarsbeslutet utan från sin egen
programplan ett år tidigare. Detta har i debatten ibland missförståtts så att
de omplaneringar som ÖB föreslår helt skulle innebära avvikelser från försvarsbeslutet
1987. Tvärtom är en del av det som redovisas som ”omplanering”
bara en redovisning av vad riksdagen beslutat, främst då en ökad
satsning på medel för utbildning.

I några avseenden föreslår ÖB ytterligare förstärkningar utöver vad som
låg i försvarsbeslutet. Det gäller en ytterligare förstärkning av resurser för
grundutbildning och utbildning av yrkesofficerare. För att få ekonomiskt utrymme
- men också för att frigöra befäl och utbildningsresurser i övrigt för
detta - föreslår ÖB reduktion av repetitionsutbildning. Vidare föreslår ÖB
att det militära försvaret skall inriktas mot ett större antal civilt anställda än
som låg i försvarsbeslutet (och redan detta innebar fler civilanställda än enligt
den planering som bestämdes 1982 inom ramen för ett tioårigt rationaliseringsprogram).
De fördyringar som redovisas för materiel gäller till mindre
del sådan materiel som redan är beställd, alltså där man har kontrakt med
industrin. I stället ligger de stora förändringarna i bedömda kostnader hos
en del ännu inte beställda objekt - och därvidlag tycks det vara så att främst
objekt med stort inslag av datateknik uppvisar i vissa fall drastiska kostnadsökningar.

Ytterligare en fördyring ligger i 1987 års lönerörelse, som gav försvaret
högre löneökningar än för statens anställda i genomsnitt. Före 1982 utgick
priskompensationssystemet från nettoprisindex, även på lönesidan. Ett sådant
system innebar en kraftig urholkning av försvarsanslagens köpkraft vid
reallöneökningar (och omvänt vid reallönesänkningar). 1982 års beslut innebar
att försvarets löneandel skall kompenseras genom ett index som utgår
från de faktiska löneförändringarna inom hela den sektor som täcks av statens
arbetsgivarverk.

ÖB förklarade inför 1987 års lönerörelse att det för försvaret vore en fördel
om lönerna ökade mer än genomsnittet. Visserligen skulle ett sådant utfall
kräva en omplanering inom försvaret, t. ex. genom senareläggning av
vissa materielbeställningar. Men försvarseffekten skulle likväl bli större än
om försvarets löner följde genomsnittet, eftersom man i det senare fallet
måste räkna med ytterligare förvärrad personalavgång. Och personalavgångar
av denna omfattning skulle kunna få mycket allvarliga effekter på utbildning,
beredskap och kapacitet i krig.

Det oroande i avvikelserna i kostnadsbedömningar mellan de två senaste
programplanerna ligger alltså främst i två förhållanden: driftskostnaderna
är högre än myndigheterna tidigare utgått från samtidigt som vissa materielobjekt
i planerna fördyrats kraftigt.

I ett brev till statsministern i höstas påtalade folkpartiets ordförande
Bengt Westerberg det otillfredsställande i att kostnadsbedömningama skiftat
så snabbt. Han begärde att ÖB skulle ges i uppdrag att i nästa programplan
redovisa vilken omplanering som kan genomföras för att så långt
möjligt genomföra de förstärkningar som låg i 1987 års försvarsbeslut. Vidare
skulle ÖB redovisa vilken säkerhet som finns i den nya planeringen.

Mot. 1987/88

FÖ208

4

Som framgår av budgetpropositionen har regeringen för avsikt att tillgodose
detta önskemål genom att i programplanedirektiven våren 1988 begära
att ÖB ”ytterligare belyser säkerheten i planeringen och redovisar alternativ
för hur försvarsbeslutets intentioner skall kunna förverkligas”.

Från folkpartiets sida har vi efter granskning av budgetpropositionen inte
funnit anledning att göra invändningar mot förslagen rörande andra året i
försvarsbeslutet. Vår utgångspunkt är att de förstärkningar som ingick i
1987 års försvarsbeslut skall åstadkommas. Bara om riksdagen i framtiden
fattar andra beslut om inriktning bör de krigsorganisatoriska målen förändras.
Däremot kan det - om tidigare inte kända kostnadsökningar uppträder
- bli nödvändigt att något förskjuta tidpunkten för när olika förstärkningar
kan vara genomförda. Om försvaret årligen köper materiel för 8
miljarder kronor innebär i princip 1 miljards fördyring under försvarsbeslutsperioden
att den materiel som skulle finnas vid försvarsbeslutets utgång
30 juni 1992 kommer att finnas den 15 augusti samma år. Ett visst system
kan senareläggas för att i närtid möjliggöra ökade satsningar på något annat
område.

Folkpartiet fäster alltså mycket stor vikt vid att försvarsöverenskommelsens
förstärkningsområden kan tillgodoses. Vi är oroade över att kostnadsutvecklingen
för både drift och materiel i viktiga avseenden tycks vara
mer ogynnsam än myndigheternas underlag inför försvarsbeslutet redovisade.
I försvarskommitténs slutbetänkande angavs att inriktning utgick från
då befintligt underlag. ”Ändrade förhållanden av olika slag kan komma att
påverka genomförandetidpunkten för olika åtgärder.” Folkpartiet vidhåller
den uppfattningen. Strävan måste vara att genomföra de förstärkningar som
låg i försvarsuppgörelsen, däremot kan tidpunkten i vissa fall förskjutas.

Vad som framkommit om fördyringar av olika slag innebär enligt vår mening
att behov av rationalisering är större än som framgick i försvarsbeslutet.
I alla händelser vill vi starkt understryka vad försvarskommittén
framhöll för ett år sedan: ”Rationaliseringarna inom försvarsmakten bör
fortsätta. Den inriktning som lades fast i 1982 års försvarsbeslut avseende
perioden 1987-1992 bör fullföljas. Inför nästa försvarsbeslut bör en ny plan
redovisas avseende sådana fortsatta rationaliseringar och övriga förändringar
av fredsverksamheten som kan visa sig nödvändiga i syfte att säkerställa
krigsorganisationens fortsatta utveckling och kvalitet.”

I första hand för armén finns möjligheter att redan 1989 fatta beslut om
sådana rationaliseringar och förändringar som följd av förslag från ÖB:s pågående
försvarsmaktsutredning.

En femårig planering för en stor och kostnadskrävande sektor som försvaret
inrymmer självfallet alltid osäkerheter. Nya förhållanden - både i
omgivningen och i fråga om produktion och utveckling av förband ochjnateriel
- kommer undan för undan att kunna redovisas. Men säkerheten i planeringen
bör likväl normalt vara betydligt större än den som visat sig gälla
för det underlag som myndigheterna presenterade inför 1987 års försvarsbeslut.
Det viktigaste nu är att se till att nästa programplan - som kommer att
ha försvarsmaktsutredningen som en integrerad del - ges en hög grad av säkerhet
och konsistens. Den nye överbefälhavaren har enligt vår mening gri

Mot. 1987/88

FÖ208

5

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr FÖ208-210

pit sig an detta arbete på ett sätt sorn inger förtroende. Här finns en vilja till
omtänkande och knytning mellan hotbild och organisation. Folkpartiet har
under 1970- och 1980-talen riktat åtskillig kritik mot vad vi uppfattat som
stelheter och alltför mycket traditionalism i försvarsorganisationen och försvarsplaneringen.
Det som framkommit om metoden i ÖB:s försvarsmaktsutredning
synes oss innebära betydande framsteg, som inger förhoppningar
för fortsättningen.

De förslag som regeringen presenterar i budgetpropositionen är enligt vår
mening i linje med försvarsuppgörelsen förra året. De osäkerheter som
finns är återspeglingar av reella fördyringar som framkommit det senaste
året. Det är inte möjligt att nu ta slutlig ställning till frågor som kommer att
få ytterligare belysning i kommande programplaner. Vi finner det likväl motiverat
att ge synpunkter på en del avvägningsfrågor och sakområden,
främst som belysning av möjligheterna att praktiskt förverkliga intentionerna
i 1987 års försvarsbeslut.

Någon säkerhetspolitisk grund att ompröva inriktningen i försvarsbeslutet
finns inte. Vi kan hänvisa till årets partimotion från folkpartiet om säkerhetspolitik
och nedrustning. Svensk säkerhetspolitik utsätts för sin allra
svåraste påfrestning om en konflikt skulle leda till krigshandlingar invid eller
på vårt område. Säkerhetspolitiken bör bidra till att minska risken för en
sådan utveckling i vår del av världen, men avgörandena fattas främst hos supermakterna.
Avtalet om skrotning av markbaserade medeldistansmissiler
är positivt och ger förhoppningar om fortsatta steg med nedrustning. Men lika
litet som man kunde säga att 1980-talets ökade spänning gav en påtaglig
krigsrisk för Sverige kan man hävda att en nu möjligen inledd förbättring av
stormaktsrelationerna skulle innebära påtagligt mindre risker för Sverige.
Totalförsvaret bör främst struktureras mot de behov som finns om utvecklingen
skulle gå så katastrofalt att krig bryter ut i vår närhet. För att göra
en liknelse: Man utbildar och utrustar en brandkår mot de krav som ställs
om brand eller annan allvarlig händelse inträffar. Om risken för en viss händelse
är en på hundra eller en på femtio förändrar inte vad som kapacitetsmässigt
behövs om händelsen trots allt inträffar.

5 Flygstridskrafter

Med tillfredsställelse konstaterar vi att propositionen och ÖB:s programplan
förordar att ytterligare tolv J35 Draken modifieras till s. k. J-standard.
Detta är helt i linje med riksdagens beslut i fjol om att ”det är värdefullt att
säkra handlingsfrihet att på olika sätt kunna använda J 35-systemet under
längre tid eller i större omfattning än som hittills planerats”.

I en utförlig motion från folkpartiet inför försvarsbeslutet redovisades
skäl för en modifiering av fler Draken än som behövs för dagens tre divisioner.
Bl. a. redovisades en rad internationella exempel på att befintliga flygplan
modifieras för användning under 1990-talet och in i nästa sekel. Den
tid som gått därefter har givit ytterligare sådana exempel, bl. a. belgisk modifiering
av Mirage och marknadsföring av modifierade amerikanska A-7

Mot. 1987/88

FÖ208

6

Corsair för att nämna flygplan ur samma generation som Draken.

Genom modifieringen av ytterligare Draken finns möjlighet att snabbt
sätta upp en ytterligare division efter 1992 års försvarsbeslut. Förutsättningen
är att personalläget förbättrats för både förare och tekniker. De närmaste
åren är det inte meningsfullt att söka sätta upp en ny division, eftersom
en sådan skulle leda till ytterligare vakanser vid andra divisioner. Flygvapnets
personalsituation är sådan att ÖB i sin senaste programplan
tvingades konstatera brister för såväl flyg- som bas- och strilförband. Det
påverkar både incidentberedskap och uthållighet.

Flygvapnet har redovisat att problemen finns för divisioner inom alla
flygslag. Detta betyder att flygvapnet de närmaste åren inte kan få ut hela
den effekt som organisation och materiel egentligen skulle medge. Detta
konstaterande är inte nytt - tvärtom anfördes från flygvapnets sida att folkpartiets
förslag i september 1986 om uppsättande av ytterligare en division
J35 inte är möjligt att realisera förrän en bit in på 1990-talet. I programplanen
nu senast anger ÖB att behoven vad gäller flygförare och tekniker
kommer att tillgodoses i början av 1990-talet.

Frågan hur man bör nyttja de tillkommande Draken planen utöver tre divisioner
hör naturligt hemma i planeringsarbetet inför 1992 års försvarsbeslut.
Konkreta förslag bör i så fall presenteras ett till två år innan, då personalförutsättningarna
är klarlagda. Olika alternativ bör därvid prövas, inkl.
användande av reservpersonal.

Försvarsöverenskommelsen innebar en utökad planeringsram för JAS 39
Gripen för perioden 1992-1997. Skulle en motsvarande ökning göras också
1997-2000 svarar beloppet mot en division, alltså omkring 155 flygplan i
stället för 140 till år 2000. Det bör dock noteras att kopplingen mellan en ytterligare
division J 35 Draken och omsättning av ytterligare en division till
JAS före halvårsskiftet år 2000 inte är absolut. Tvärtom innehåller Drakensystemet
- till skillnad från Attackviggen och Spaningsviggen - en flexibilitet
i möjligt flygtidsuttag så att omsättningstidpunkterna kan anpassas. Denna
flexibilitet i Drakensystemet kan för övrigt bli ytterst värdefull om leveransprogrammet
för Gripen skulle förändras till följd av exportorder.

JAS 39 Gripen blir världens första flygplan som förenar den nya tekniken
inom flera områden. Det innebär goda prestanda, låg vikt och därmed lägre
produktions- och driftskostnader än hos dagens flygplansgeneration. Svensk
industri lämnade en offert med till stor del fasta priser. Uppgiften att ta fram
flygplanet och dess utrustning har visat sig kräva mer arbete än man kalkylerade
med. Utvecklingsarbetet är ungefär sex månader försenat, vilket internationellt
sett inte på något sätt är anmärkningsvärt. Problemet för industrin
är att kontraktet inte innehåller pengar för att betala de resterande sex
månadernas arbete. Man kan uttrycka det så att de deltagande industrierna
troligen gör en förlust på utvecklingsarbetet. Risker finns för att också produktionen
- t. ex. leveranser från underleverantörer - kommer att kosta
mer än industrin bedömde vid beslutet 1982.

Det kan finnas skäl att relativt snart förhandla med industrin om en andra
delserie, utöver de 30 som är beställda, för att få en test på hur industrin nu
bedömer kostnadsbilden. Vår grunduppfattning är att staten bör hävda den

Mot. 1987/88

FÖ208

7

kostnad som staten och industrin var eniga om 1982. Kostnaden per flygplan
bör inte bli högre. Möjligheten att pressa kostnaden per flygplan skulle
dock öka om man kunde öka antalet levererade flygplan före år 2000. Staten
bör inte betala mer än som sades 1982 för att få angiven kvalitet och 140
flygplan. Men utökas antalet flygplan bör ekonomin i hela projektet förbättras,
vilket bör vara till fördel för både industrin och staten. Blir JAS en
förlustaffär ända fram till sekelskiftet kan det nämligen påverka motivationen
negativt för industrins engagemang i arbetet.

Det är förmodligen mot den här bakgrunden man också bör se frågan om
tvåsitsig skolversion av JAS. ÖB föreslår i programplanen att den tvåsitsiga
versionen utgår ur planeringen. I nuvarande läge finner vi det vara en rimlig
slutsats. Det kan ses som en markering av att staten inte är beredd att betala
mer för skolversionen än som angavs i hittillsvarande planering. Industrin
har presenterat betydligt högre kostnader, möjligen som ett försök att i ett
kontrakt om skolversionen få igen något av det man förlorar på utvecklingsarbetet
i stort. Men från statens synpunkt finns ingen anledning att betala
detta för att få en skolversion, särskilt som det inte tycks helt nödvändigt att
skaffa den. JAS blir lättare att flyga än tidigare flygplan, och skolversionen
är önskvärd främst för taktisk utbildning. Men sådan kan troligen - dock inte
riktigt lika bra - ges i simulator och kanske i speciellt utrustade skolflygplan
av annan typ.

Industrin har möjligen ett större behov än försvaret av en tvåsitsig JAS,
eftersom en skolversion anses vara närmast nödvändig om man skall ha
möjlighet att exportera flygplanet. Mot denna bakgrund kan man säga att
”bollen” nu ligger hos industrin. Den måste komma med ett bud ungefär i
nivå med tidigare bedömda kostnader för att skolversionen skall återkomma
i planeringen.

Möjligen kan sägas att man bör kunna omfördela pengar mellan olika
skolobjekt. I planeringen har ingått att senare anskaffa ett nytt skolflygplan
för grundläggande utbildning. Det finns skäl att överväga att i stället livstidsförlänga
dagens SK60. I USA har en påbörjad anskaffning av ett nytt
skolflygplan avbrutits och man livstidsförlänger i stället hittillsvarande flygplan,
som i sig är äldre än SK 60. Tyvärr finns dock hållfasthetsproblem med
vingen till SK 60, vilket kan fördyra en livstidsförlängning. En uppenbar
fördel med en SK 60-lösning vore att man kunde behålla ett väsentligt större
antal flygplan än som blir aktuellt om man gör en nyanskaffning. Detta är
värdefullt då mer och mer tyder på att vi i krig får ökat behov av flygburna
sensorer och utrustningar, även sådana som kan bäras av andra än de mest
avancerade flygplanen.

Det närmaste året bör man därför göra ett försök till uppgörelse med industrin
om en lösning där frågan om tvåsitsig JAS och grundläggande skolflygplan
ses i ett gemensamt sammanhang. Båda parter bör bjuda till i en sådan
förhandling.

Försvarsbeslutet 1987 innehöll för perioden 1987-1992 ett belopp på 1 500
miljoner för samutveckling mellan svensk och utländsk (engelsk) industri av
en autonom radarmålsökare för en utveckling av den väderoberoende Robot
71 som finns på Jaktviggen. Lyckas målsökaren till den nya roboten,

Mot. 1987/88

FÖ208

8

kallad 71 A, bör möjlighet finnas att senare gå vidare med en mer långräckviddig
variant, kallad Robot 73. Den senare skulle ha svensk industri
som huvudleverantör. För att ta fram beslutsunderlag bör visst utvecklingsarbete
bedrivas redan de närmaste åren, bl. a. på en s. k. rammjetmotor.

Motiven för försvarsbeslutets satsning på jaktrobotområdet - som på sikt
också innefattar möjlighet till en luftvärnsrobot med utnyttjande av samma
grundkoncept - är flera. Sverige blir inte ensidigt USA-beroende i fråga om
avancerade jaktrobotar. Erfarenheterna av USA:s villighet att förse oss
med IR-jaktrobotar är delvis nedslående.

En svensk jaktrobotutveckling innebär vidare att vi behåller kompetens
för fortsatt egen utveckling av tyngre robotar. I nästa skede kan det då gälla
en framtida efterföljare till dagens sjömålsrobot, Robot 15. Rammjettekniken
kan vara nödvändig för att kunna få en sjömålsrobot med överljudsfart.
En vidmakthållen (eller i praktiken utökad) robotkompetens i landet bedöms
också ha industripolitiskt positiva effekter, eftersom det här i flera
stycken rör sig om spetsteknologi.

Det är alltså önskvärt att satsningen på Robot 71A kan genomföras. Men
förutsättningen är att man kan klara projektet inom angiven kostnadsram
och att svensk industri deltar med en betydande del av arbetet. Inför försvarsbeslutet
var en underförstådd förutsättning att man även från engelsk
sida skulle skjuta till en del av utvecklingspengarna. Det är ännu för tidigt
att säga om förutsättningar för ett beslut om Robot 71 A föreligger.

Under alla förhållanden framstår det som negativt att JAS Gripen under
de första åren i aktiv tjänst inte kommer att förfoga över en jaktrobot som
kan verka oberoende av väder och för anfall från alla håll mot ett mål.

1982 års försvarsbeslut angav, mer markerat från politiskt håll än från
ÖB, att det är angeläget att attackflyget ges ett vapen för bekämpning av
broar, vägbankar och liknande. En sådan förbindelsebekämpning främst för
övre Norrland kan få mycket stor betydelse i ett snabbt inledningsskede av
ett krig. Trots att vapnet prioriterades i 1982 års försvarsbeslut skedde
ingenting under perioden (och naturligtvis kan också många andra exempel
tas fram för att visa att planeringsosäkerheter förvisso inte är något nytt i
försvarsplanering).

Det objekt som nu ligger i planerna för ett vapen för kommunikationsbekämpning
kallas styrd glidbomb. Som jämförelse finns ett alternativ med
bromsad bomb, vilket vore ett långt mindre effektivt vapen.

Också i fallet med glidbomben finns tveksamhet om prestanda och kostnader
ryms inom angivna ramar för projektet, som hanteras av svensk industri.
Skulle problem uppstå bör man enligt vår mening överväga ett alternativ
att kombinera kommunikationsbekämpning med den bombkapsel som
utvecklas för JAS för yttäckande bekämpning av markmål. Bombkapseln
utvecklas i Västtyskland. Ett sådant alternativ borde innebära att svensk
och västtysk industri gemensamt tar fram en tillämpning mot kommunikationer
där man så långt som möjligt utnyttjar komponenter och delar som
finns för bombkapseln.

Genomgående för robotprojekt gäller att det är starkt önskvärt att svensk
industri behåller och utvecklar förmågan att ta fram målsökare. En framtida

Mot. 1987/88

FÖ208

9

lösning kan vara att man koper eller samutvecklar flertalet delar av robotar
men att vi i landet behåller hög kompetens för den känsligaste delen, alltså
målsökarna.

Den mest uppseendeväckande kostnadsfördyringen i förhållande till de
siffror som presenterades före försvarsbeslutet gäller flygvapnets nya stridsledningscentral
(Stril C 90). Här är det fråga om avancerad datautrustning
för att behandla information från främst radarstationer och att leda eget
flyg. Kostnaden hade bedömts till ett par miljarder men anges numera till
det dubbla för oförändrat koncept. Det är en illustration till hur bedömda
kostnader kan rusa i väg när man har att göra med avancerad elektronik.

Det förefaller uteslutet att man skall kunna hålla kvar det tidigare konceptet.
Det är nödvändigt att noga belysa vilken kvalitet och kapacitet som
kan åstadkommas inom ramen för det belopp som legat i planerna. Två industrier
i Sverige har uttalat intresse för att få vara projektsammanhållande.
Från statsmakternas sida gjordes bedömningen att det vore ytterst värdefullt
om ett av dessa företag blev ansvarigt, med det andra som underleverantör.
Någon utländsk offert skulle inte begäras in. Problemet om man
inte har utländska konkurrenter är att bedöma om svensk industri lämnar
rimliga offerter. Det är naturligtvis djupt otillfredsställande att bedömningar
av kostnader för ett objekt kan rusa i höjden på det sätt som skett i
detta fall.

6 Marint försvar

Försvarsuppgörelsen fick en tydlig marin markering genom att tillskottet till
marina system utöver ”grundnivån” blev ungefär dubbelt så stort som det
ÖB föreslagit på motsvarande ekonomiska nivå för försvarsmakten.

Marinen skulle få större resurser för utbildning. De tre största satsningarna
utöver grundnivån gällde ubåtar, ubåtsskydd och tunga kustrobotar.

Satsningen på ubåtar motiverades av att dessa har stor kapacitet i invasionsförsvaret,
som bärare av både torpeder och minor, samtidigt som de
är mycket värdefulla i ubåtsskyddsverksamheten. Egna ubåtar kan passivt
lyssna på ljud från kränkande enheter.

Försvarsbeslutet innebar att antalet ubåtar skall öka från 12 till 14, samtidigt
som flertalet ubåtar bör vara ständigt rustade. När nästa ubåtsserie,
Ubåt 90, börjar levereras bör de två första enheterna innebära nettoökningar.
Det förutsätter i sin tur att man inte samtidigt tar enheter av dagens
Sjöormen ur tjänst. Därför behövs en livstidsförlängning av vissa Sjöormen.

I försvarsbeslutet inplanerades medel för tidigareläggning av Ubåt 90, i
syfte att tidigt få upp antalet ubåtar till 14. Före försvarsbeslutet fanns uppgifter
om att kostnaderna för Ubåt 90 - främst elektroniken - troligen var
undervärderade. Inför försvarsuppgörelsen diskuterades därför belopp som
skulle täcka en sådan fördyring på ett antal hundra miljoner. Mot detta genmäldes
från försvarsstaben att ÖB aldrig uttalat att Ubåt 90 skulle fördyras
och att både försvarsstaben och chefen för marinen utgick från att det belopp
som angavs i programplanen skulle vara tillräckligt. Från militärt håll

Mot. 1987/88

FÖ208

10

framhölls att det skulle vara olyckligt med ett försvarsbeslut som innehöll
mer pengar till ubåtar, eftersom försvaret skulle komma i en dålig förhandlingssituation
mot industrin om politikerna anslog pengar för att täcka
en befarad fördyring. Det var naturligt att politiker tog hänsyn till dessa synpunkter
från militärt håll.

Men naturligtvis känns det otillfredsställande att bara några månader därefter
få helt andra besked, nämligen att fördyringen nu var ett faktum och
att den i själva verket blivit ännu större. Därmed var en tidigareläggning inte
längre möjlig.

Därefter har lämnats besked om att marinens planering varit ytterst bristfällig,
bl. a. därför att man helt underlåtit att redovisa det ökade fartygsunderhåll
som är en självklar följd av den ökade gångtiden i nytt utbildningssystem
och ubåtsskyddsverksamhet. ÖB är mycket kritisk mot marinen
i programplanen: ”Överbefälhavaren konstaterar att stora

förändringar skett inom marinens planering sedan förra årets programplan.
Orsakerna härtill liksom långsiktiga ekonomiska m. fl. konsekvenser härav
har ej till fullo klarlagts.”

I stället för tidigareläggning av Ubåt 90 riskerar man nu en senareläggning
med något år. Från folkpartiets sida fäster vi stor vikt vid en utökning
av antalet ubåtar.

Inom ramen för uppdraget till ÖB att pröva alternativa metoder att nå
försvarsbeslutets intentioner menar vi att man bör granska ubåtsfrågan i syfte
att utan stora kostnadsfördyringar nå en tidig utökning till 14 enheter.

Det är tveksamt om de operativa fördelarna av vidareutvecklingen från
typen Västergötland till Ubåt 90 motiverar så stora kostnader som numera
anges. Man bör därför pröva att i planeringen utgå från Västergötland (den
serie som just nu produceras i fyra exemplar att ersätta de äldre Drakenubåtarna).
En metod skulle kunna vara att förlänga Västergötland med två
enheter. Men mot detta anförs att detta knappast är tekniskt möjligt eftersom
en del komponenter redan slutlevererats och att produktionen av några
år gammal teknik, främst rörande elektronik, inte kan återupptas. (Det är i
princip samma invändning som folkpartiet hade mot ÖB:s tanke att återuppta
produktionen av Jaktviggen.) Det som bör prövas är vilken minsta
förändring i förhållande till Västergötland som är nödvändig.

Hur många ubåtar som behövs i en sådan serie är avhängigt av hur många
Sjöormen som kan livstidsförlängas. Försvarsbeslutet förutsatte livstidsförlängning
av två Sjöormen, men det är möjligt med tre. Däremot har det angivits
tveksamhet till möjligheterna att livstidsförlänga fyra eller fem, bl. a.
för att ett par båtar troligen behövs för att plocka reservdelar ur.

Den tredje frågan är vilka möjligheter som finns att tidigarelägga den därpå
följande ubåtsserien, kallad Ubåt 2000. Det verkligt intressanta vore om
den serien kunde komma ett par år tidigare samtidigt som man kunde nyttja
ny teknik för att göra ubåten klart mindre än Västergötland och därmed
bryta kostnadsstegringarna (alltså ett motsvarande trendbrott som vid övergången
från Viggen till JAS). Det är i dag omöjligt att säga om en omplanering
i här antydd riktning är möjlig. Man skulle alltså hoppa över Ubåt
90. Svensk ubåtsindustri har genom exportordern till Australien visat hög

Mot. 1987/88

FÖ208

11

kompetens. Frågan är vad tekniken medger i fråga om tidigareläggning av
Ubåt 2000.

Vad gäller varven kan konstateras att hittillsvarande uppdelning på Karlskronavarvet
och Kockums knappast är möjlig inför framtiden. Den uppdelningen
var rimlig så länge militär produktion drevs jämsides med civil
tillverkning. Efter nedläggning av den civila produktionen hos Kockums
gäller detta inte längre.

Svenska ubåtar produceras nu i serier som byggs under få år, då båda varven
arbetar hårt med dem. Därefter är det flera års uppehåll tills nästa serie
byggs. Förmodligen finns två möjligheter. Antingen förs produktionen samman
till ett varv, då rimligen Karlskronavarvet. (Konstruktionen av ubåtar
kan dock ligga kvar i Malmö.) Eller också bantas Karlskronavarvet till att
enbart bygga fartyg i plast - plus fartygsunderhåll - medan ubåtstillverkningen
helt koncentreras till Malmö. Eftersom båda varven finns i samma
koncern, Celsius, är det rimligt att initiativet till strukturförändring kommer
därifrån.

Vad gäller ubåtsskydd hade ÖB i både perspektivplanen 1985 och programplanen
1986 föreslagit fler helikoptrar. Numera är det förslaget helt
övergivet. Inför försvarskommittén lämnades från experthåll redovisningar
om att de medel ÖB föreslagit för helikoptrar skulle göra större nytta i närtid
om man i stället satsade på hydrofoner och annan utrustning till befintliga
eller beställda enheter. Upp till 600 miljoner skulle pengarna komma
till bästa användning genom att nyttjas för inköp av sådan utrustning.
Försvarsuppgörelsen innehöll en sådan satsning (185 miljoner i grundnivån
och ett tillskott på 400 miljoner).

I förhållande till dagsläget kommer antalet plattformar för ubåtskydd att
öka genom att helikoptrar överförs från flygvapnet samtidigt som kustkorvetterna
ökar från två till sex. Samtidigt utgår fyra torpedbåtar (som inte
alls kunnat nyttjas i ubåtsskyddsverksamheten). Det mest näraliggande problemet
är att kunna bemanna denna utökade styrka. Det finns klara skäl att
ge varje fartyg en och en halv besättning, dvs. möjlighet att operera med enheter
även när delar av personalen har semester eller annan ledighet. I syfte
att kunna hålla fler fartyg, ubåtar och helikoptrar i gång bör övervägas att
ytterligare minska stabsorganisationen.

ÖB har fått i uppdrag av regeringen att inom kort redovisa möjligheter att
effektivisera ubåtsskyddet. Vill man kunna få snabb effekt kan lösningarna
rimligen ligga inom områden som taktik, personal och utrustning till befintliga
enheter, inkl. fasta bevakningssystem. En av de frågor som bör belysas
ytterligare är om avskräckningseffekten skulle öka om vi lät svenska
ubåtar vara inte bara spaningsenheter utan att de i speciella fall även nyttjas
för vapeninsats mot inkräktare. Genom sina passiva hydrofoner kan svenska
ubåtar har mer detaljerad kunskap om inkräktaren än ytfartyg och helikoptrar
har.

I dagens flotta ingår 16 fartyg - robotbåtar och torpedbåtar - som inte kan
användas i ubåtsskyddet. Dessa fartyg är enbart inriktade mot uppgifter inom
invasionsförsvaret. Starka skäl talar för att deras framtida ersättare bör
bli allsidigt användbara enheter. Genom försvarsbeslutet tidigareläggs kon

Mot. 1987/88

FÖ208

12

struktionen av nästa fartygsgeneration. Det är önskvärt att detta nya fartyg,
troligen en s. k. sidokölssvävare, får sådan serielängd och utformning att
kostnaderna per fartyg hålls nere. Därmed skulle möjligheterna att hålla ett
betydande antal fartyg i organisationen öka.

Folkpartiet fäster stor vikt vid att Robot 15 utvecklas också i en kustrobotversion.
Genom att öka antalet kustrobotbatterier från ett till fyra ges en
påtagligt förstärkt förmåga att ha närvaro i olika kustavsnitt (plus Gotland).
Studier har visat att kustrobotar och ubåtar har mycket god kostnadseffektivitet
i invasionsförsvaret. Försvarsbeslutets inriktning på utökning av dessa
komponenter har därför starka skäl för sig.

Vad avser skärgårdsförsvaret har en modernisering förutsatts i försvarsbeslutet.
Det är därför tillfredsställande att ett nytt lätt kustrobotsystem har
beställts. De fasta kustartilleribatterierna har lång livslängd och är mestadels
utbyggda vid viktiga inlopp. Modernisering av sådana förband kan ofta
ske till begränsade kostnader. Så länge inloppen bör försvaras är en modernisering
ekonomiskt motiverad. De förslag till åtgärder som ÖB redovisade
inför försvarsbeslutet bör därför genomföras.

7 Markstridskrafter

I fråga om armén fanns inte underlag för beslut 1987. I programplanen föreslog
ÖB att frågan om arméns fredsorganisation skulle brytas ur försvarsbeslutet
och bli föremål för ett separat beslut 1989. Anledningen var att ÖB inte
fått utlovat underlag från arméchefen och därmed hade han ingen möjlighet
att lägga ett eget förslag.

De månader som gick mellan programplanens framläggande och försvarskommitténs
slutbetänkande gav dramatiska belysningar åt att osäkerheterna
om armén gällde ännu mer än det ÖB pekat på. Kostnaderna för utbildning
och drift visade sig vara långt större än som förutsattes i programplanen.

Det kunde finnas två förklaringar. Antingen blir verksamheten år för år
allt mindre effektiv. Med en negativ produktivitetsutveckling behövs då
ökade resurser för att ge oförändrad utbildningsnivå. Eller också har ambitionerna
i fråga om utbildningen ökat på ett oplanerat sätt. Det märkliga var
att ÖB inte ens på programplanens högsta ekonomiska nivåer föreslagit
egentliga ökningar av satsningen på utbildning. Såväl försvarsgrenschefer
som ÖB ansåg att nytillkommande pengar nästan helt skulle användas för
materielförstärkningar.

I efterhand har det framkommit att försvarsstaben hade klara misstankar
om att driftskostnaderna var betydligt högre än som angavs i underlaget.
Men den dåvarande ÖB fick försäkringar från försvarsgrenscheferna om att
det var balans mellan driftskostnader och materielanskaffning. Och mot
dessa försäkringar ansåg sig ÖB inte kunna föreslå en omfördelning så att
mer gick till utbildning.

Den nye ÖB har öppet erkänt att organisationen inte har ett fungerande
produktionsledningssystem. Man har så bristfälliga mätinstrument på vad
som utförs att det är omöjligt att klarlägga vad som är produktivitetsned

Mot. 1987/88

FÖ208

13

gång och vad sorn är ambitionshöjningar på lokal nivå. Att hitta ett rimligt
produktionsledningssystem blir därför en central uppgift i den pågående
försvarsmaktsutredningen. Från folkpartiets sida vill vi starkt understryka
detta. Under ett antal år har försvarets planerings- och ekonomisystem då
och då anförts som föregångare inom offentlig sektor i fråga om rationellt
resursutnyttjande. Nu framstår det klart att det inte funnits täckning för sådana
omdömen. Försvaret har inte den ledning och den kostnadskontroll
som krävs för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett medvetet sätt.

Försvarsbeslutet kunde inte bygga på det underlag som givits i ÖB:s programplan
i fråga om utbildning och drift. Försvarsbeslutet kom att innebära
en förstärkning av utbildningen för armén på 1 miljard för femårsperioden.
Det mesta låg i försvarskommitténs förslag, men propositionen gjorde viss
ytterligare omfördelning till förmån för utbildningen.

Numera erkänns också öppet att det föreligger en kraftig obalans mellan
numerär och kvalitet inom armén. Inte nog med att utrustningen i många
stycken är omodern, dessutom visar mobiliseringsförråden ofta stora brister
också i det som skulle finnas. De ackumulerade bristerna är så stora att det
skulle krävas mycket stora belopp för att föra upp förbandens kvalitet till
vad som är behövligt om ett förband skall kunna möta en modernt utrustad
angripare.

Från folkpartiets sida har avvägningen numerär-kvalitet i armén kritiserats
ända sedan 1972. Partiet var då motståndare till att behålla de brigader
som inte gavs modern utrustning. Den uppfattningen delades av en mycket
bred riksdagsmajoritet.

Men i ÖB:s underlag till försvarskommittén inför 1987 års försvarsbeslut
argumenterade ÖB mot att reducera antalet omoderna brigader. Arméchefen
gick ännu längre och gick i ett TT-uttalande till hårt angrepp mot folkpartiets
förslag om reduktion av dessa förband. Han talade om ”katastrof’.

Efter skiftet på ÖB-posten har en dramatisk förändring i synsätt inträtt.
ÖB har i flera sammanhang deklarerat att samtliga omoderna brigader bör
utgå. Arméchefen har i underlag till ÖB förklarat att inom den planeringsram
som gäller för försvaret får man ut största försvarseffekt för armén om
man minskar antalet brigader från dagens 29 till 16 (inklusive Gotlandsbrigaden).
Det är naturligtvis inte så att hotbilden förändrats på ett drastiskt
sätt sedan förra året. Den helt förändrade värderingen av numerär kontra
kvalitet beror i stället på att kvalitetsfrågan erkänts som en reell faktor. Tidigare
godtogs inte tanken att man måste väga numerär mot kvalitet också
när det gäller markstridskrafter.

Det är ett stort framsteg att myndigheterna nu erkänner att det rör sig om
en avvägningsfråga. Försvarseffekt och trovärdighet blir liten om förband
har så bristfällig utrustning och så svag utbildning att det inte har förmåga
att möta ett modernt utrustat förband från angriparen.

Uppfattningen att bästa försvarseffekt för armén inom nu angiven planeringsnivå
ernås om man kortar utbildningen för vissa värnpliktiga och reducerar
antalet brigader till 16 samtidigt som det årliga materielanslaget ökats
påtagligt är ett klart ställningstagande. Nämligen att dagens arméstruktur
inte fungerar och att det gäller att så snabbt som möjligt gå över till en struk

Mot. 1987/88

FÖ208

14

tur som ger större effekt. De krafter som hävdar att dagens organisation är
bättre awägd kan naturligtvis söka dra fram argument för att en svensk armé
inte behöver ha modern utrustning. Man skall självfallet inte ändra
strukturen om dagens organisation är bättre än den som skulle finnas efter
en omstrukturering.

Olika tänkbara arméstrukturer bör jämföras med varandra utifrån bedömningar
av vilka situationer försvaret har att verka i. Det viktigaste kriteriet
blir hur olika strukturer förmår att agera så att vi kan ge maximala svårigheter
för angripare i skeden och områden som är allvarliga flaskhalsar i
ett angrepp mot Sverige.

Anta att 16 brigader, varav 2 pansarbrigader, vore den bästa avvägningen
inom dagens ekonomi för armén. I en sådan struktur skulle luftvärnet förstärkas
- med minst de kvalificerade enheter som angavs i försvarsbeslutet.
Förmågan att möta sabotageförband och att tidigt försvara hamnar och andra
infallsportar skulle vara större än i dag.

Självklart bör man ägna betydande intresse åt att få denna struktur så väl
avvägd som möjligt. Naturligtvis bör man också ange på vilket sätt effekten
skulle kunna förstärkas om ytterligare ekonomiska resurser tillförs, t. ex.
med 1,2, 3, 4 miljarder för en viss period. Tillkommer en brigad nummer 17
och nummer 18 innan det är aktuellt att öka antalet pansarbrigader från 2
till 3? Vilken ytterligare ökning av luftvärn blir aktuell? Vilken ytterligare
utrustning till brigader eller territoriellt försvar kommer också med i avvägningen?

En debatt i dessa termer skulle kunna bli mycket konstruktiv. Försvaret
måste vara väl balanserat mot operativa krav. Stora ansträngningar har
gjorts för att få JAS-systemet väl avvägt mellan flygplan, vapen, stril och baser.
På motsvarande sätt måste också markstridssystemen få en balans mellan
organisation, utbildning och utrustning. Dagens armé har därvidlag stora
obalanser.

Folkpartiet finner det starkt motiverat att de förstärkningar som ingick i
försvarsbeslutet i fråga om sjuktransportkapacitet i övre Norrland (främst
genom fler helikoptrar) och en rejäl förstärkning av luftvärn med längre
räckvidd verkligen genomförs. Vi skulle också gärna se en ”systemplan
hamnförsvar” där man utifrån natur och andra lokala förhållanden kombinerar
kustartilleri, olika minsystem, förstöring, artilleri och infanteriförband
i syfte att med hög beredskap kunna slå vakt om hamnar. Ett sådant
försvar i kombination med förbättrad förmåga att ingripa mot landstigningsföretag
skulle minska risken att överraskande anfall kan göras mot vårt
land.

Riksdagens försvarsutskott har förklarat att det vill följa arbetet med försvarsmaktsutredningen.
Vi är medvetna om att andra kanske varit mindre
oroade än folkpartiet över obalanser i armén och att andra har större tilltro
än vi till vad som kan åstadkommas med dagens organisation. Att myndigheterna
nu visar en beredvillighet att belysa nya alternativ för markstridskrafterna
är ett mycket gott tecken. I grunden är det ett gemensamt nationellt
intresse att kunna få fram en så effektiv försvarsstruktur som möjligt.
Det är därför ett område där behovet av konstruktiva debattinlägg är stort.
Det rör sig om svåra avvägningsfrågor.

Mot. 1987/88

FÖ208

15

8 Civila delar av totalförsvaret

Det grundläggande kravet också för de civila delarna av totalförsvaret måste
vara att resurserna används där de gör största nytta. 1987 års försvarsbeslut
slog fast att samma planeringsförutsättningar måste gälla för alla sektorer.
Det var orimligt att man tidigare lade ned stora belopp på vissa områden
samtidigt som främst sjukvården uppvisade mycket stora brister. Försvarsbeslutet
innebar att det nu finns en gemensam ekonomisk ram för insatser
inom de civila delarna av totalförsvaret. Genom tillkomsten av överstyrelsen
för civil beredskap (ÖCB) finns nu också ett ansvarigt organ med uppgift
att granska brister och behov. ÖCB har att följa samhällsutvecklingen
och redovisa var nya insatser är särskilt angelägna.

I höstas kom från ÖCB den första samlade programplanen för det civila
försvaret. Genom pressade tidsförhållanden var det enligt myndigheten inte
möjligt att leda och samordna programplanering fullt ut. Kvaliteten i nästa
programplan bör därför kunna bli ännu högre. Men redan denna första programplan
visar vilket stort värde som ligger i att man får en samlad bedömning
av behoven. ÖCB konstaterar att allt fler blivit medvetna om behovet
av beredskapshänsyn i planering och samhällsutveckling. Ledningssystemet
inom det civila försvaret bedöms kunna verka på ett i huvudsak
tillfredsställande sätt.

Kommunerna spelar därvidlag en nyckelroll, eftersom de har det samordnade
ansvaret på lokal nivå. De senaste åren har ett stort arbete lagts
ned för att planera, utbilda och öva kommunernas organisation för kris och
krig. Så långt möjligt bör ledningsansvaret sammanfalla med vad som gäller
i fred.

Räddningstjänst, äldreomsorg och barnomsorg, kommunalteknisk försörjning
och information till allmänheten är mycket viktiga uppgifter bland
det kommunen har ansvar för även i kris och krig.

Vi har tidigare framfört att kommunerna bör få ett ännu klarare ansvar än
det som gäller i dag. Kommunerna har ansvaret för ledningen i krig av rädningstjänsten,
men kommunerna har inte givits mobiliseringsansvar och heller
inte ansvar för personaluttagning och personalplacering. Dessa funktioner
ligger fortfarande på länsstyrelserna. Mobilisering och ledning hänger
nära samman, varför den nuvarande uppdelningen är ologisk.

Vi menar också att kommunerna borde få ansvaret att ta ut och utbilda all
lokal personal inom civilförsvaret. Det innebär inte att all utbildning också
fysiskt måste ligga i den egna kommunen. Där så anses praktiskt kan man
självfallet samordna utbildning inom större regioner.

En mycket stor fördel om kommunerna ges ansvar för personaluttagningen
är att man kan få god lokalrekrytering och ta tillvara personer med
särskild kunskap. Personkännedomen är självfallet större på lokal nivå. Utbildad
och lokalt rekryterad personal i civilförsvaret skulle vara en resurs
också vid fredstida större olyckor. Med en sådan uppläggning skulle den
fredstida räddningstjänsten vara stommen, som sedan vid beredskap - men
också vid katastrofer i fredstid - skulle kunna öka kapaciteten genom att
kalla in mer personal.

Mot. 1987/88

FÖ208

16

En förutsättning för att kunna rekrytera rätt personal är att krigsorganisationens
befattningar är så beskrivna att kraven på egenskaper, förkunskaper
och utbildning kan anges. Detta har understrukits i de två senaste försvarsbesluten.
Den senaste försvarskommittén konstaterade att i 1982 års försvarsbeslut
angavs att befattningsanalyser bör göras och kvalifikationskrav
utarbetas för befattningar inom civilförsvarets krigsorganisation. ”Kommittén
finner det anmärkningsvärt att så inte har skett. Sådana befattningsbeskrivningar
är enligt kommitténs mening nödvändiga för att effektivt kunna
sköta bemanningen av krigsorganisationen. Befattningsanalys m.m. bör
snarast genomföras.”

Försvarsbeslutet tillgodosåg ett krav som folkpartiet drivit i många år för
att förändra skyddsrumsplaneringen. Det är oacceptabelt att människor
som arbetar eller bor i direkt anslutning till starkt sannolika anfallsmål inte
har ett rimligt fysiskt skydd. Samtidigt har skyddsrum byggts slentrianmässigt
i samband med nyproduktion av bostäder, även i områden som inte
kan bedömas ha särskilda risker. Det är angeläget att riskbedömningar får
slå igenom i planeringen. Ingenstans kan dock risken anses vara noll, varför
alla människor bör erbjudas ett grundskydd - innefattande information,
skyddsmask och kännedom om var i närområdet man har bästa fysiska
skydd. Det kan vara bättre att söka skydd i det egna husets källare än att vid
larm söka ta sig över gatan för att uppsöka skyddsrum i ett närliggande hus.
Förvarningssystem och alarmering är viktiga funktioner. Det är vidare
utomordentligt angeläget att kommunernas planering förhindrar att t. ex.
viktiga teleanläggningar placeras nära bebyggelse med många människor.

De redovisningar som lämnats om det pågående arbetet hos ÖCB och
räddningsverket för att efter försvarsbeslutet ta fram underlag för prioriteringar
och förbättringar inom skyddsområdet visar att här finns kreativitet
och förmåga att utveckla metoder i syfte att få fram ett förbättrat skydd.
Riksdagens försvarsutskott har angett att det särskilt kommer att följa detta
utredningsarbete, och utskottet har redan begärt och fått vissa föredragningar.

En ökad medvetenhet och kraftsamling på de angelägnaste uppgifterna
bör alltså leda till väsentliga förbättringar inom civilt försvar. Ökade satsningar
på att förbättra säkerhet och uthållighet inom telekommunikationer
är på väg till följd av fjolårets försvarsbeslut.

Det område som inger mest oro är sjukvårdssidan. Den nya femårsperioden
innebär en kraftig förstärkning av de ekonomiska resurserna. Det bör
kunna förbättra det mycket dåliga läget i fråga om förbrukningsmateriel inom
sjukvården. Även annan utrustning och läkemedel måste anskaffas i
större utsträckning. Personalförsörjning och utbildning måste tillgodoses
bättre.

Också 1982 års försvarsbeslut underströk hur viktigt det var att förbättra
sjukvården i krig. Men i praktiken fördröjdes åtgärderna, främst till följd av
slitningar på myndighetsnivå. Socialstyrelsen, statens förhandlingsnämnd
och Landstingsförbundet kunde inte samarbeta. Flera riksdagsutskott, bl. a.
konstitutionsutskottet, har granskat dessa missförhållanden och framfört
allvarlig kritik.

Mot. 1987/88

FÖ208

17

Det är utomordentligt angeläget att de förstärkningar rörande sjukvården
som krävdes i fjolårets försvarsbeslut verkligen blir genomförda. Det vore
orimligt om de kraftigt utökade medlen till stor del skulle komma att samlas
på hög därför att olika intressenter inte kan enas om konkreta anskaffningar.
Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att i kommande budgetpropositioner
lämna särskild redovisning kring hur förstärkningsåtgärder inom
sjukvårdsområdet genomförts och om problem av den typ som kännetecknade
föregående femårsperiod fortfarande försvårar genomförande av
riksdagsbeslutet från 1987.

9 Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen hos regeringen begär att mobiliseringsansvaret för
civilförsvarets lokala organisation överförs från länsstyrelserna till
kommunerna,

2. att riksdagen hos regeringen begär att personaluttagningen för
civilförsvarets lokala organisation överförs från länsstyrelserna till
kommunerna,

3. att riksdagen hos regeringen begär att kommande budgetpropositioner
innehåller en särskild redovisning av hur förstärkningsåtgärder
för sjukvården i krig genomförts.

Stockholm den 26 januari 1988

Kerstin Ekman (fp)

Hans Lindblad (fp) Lars Sundin (fp)

Carl-Johan Wilson (fp)

Mot. 1987/88

FÖ208

18