om försvarspolitiken 1987/88

Motion 1987/88:Fö207 av Carl Bildt m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fö207

av Carl Bildt m. fl. (m)
om försvarspolitiken 1987/88

FÖ207

1 Sammanfattning

Den ambitionsnivå som kom till uttryck i 1987 års försvarsbeslut var otillräcklig.
Utvecklingen efter försvarsbeslutet har visat att inte ens dessa för
lågt ställda ambitioner kommer att kunna fullföljas. 1987 års försvarsbeslut
har med andra ord redan passerats av verkligheten.

Regeringen föreslår att repetitionsövningarna skall reduceras ytterligare,
vilket innebär ett ökat försvarspolitiskt risktagande. Detta kan moderata
samlingspartiet inte acceptera.

I motionen föreslås för det kommande budgetåret förstärkningar till det
militära försvaret på 600 milj. kr. Anslagen till repetitionsutbildningen av
våra kvalificerade förband höjs. Medel anvisas för förstärkningar utöver
försvarsbeslutets nivå.

Ubåtskränkningarna fortsätter i samma omfattning som tidigare. Ett
skyndsamt upprättande av en andra ubåtsskyddsstyrka är en nödvändig förutsättning
för att Sveriges säkerhetspolitiska trovärdighet skall kunna upprätthållas.

När de pågående utredningarna inom ramen för den s. k. försvarsmakten
1988 har slutförts måste riksdagen i ett extra försvarsbeslut ta ställning till
vilka ytterligare resurstillskott som krävs för att bibehålla handlingsfriheten
inför 1992 års försvarsbeslut, då avgörande beslut måste fattas om omsättning
av viktiga delar av vår krigsorganisation.

2 Försvar av frihet och oberoende

Basen för den svenska säkerhetspolitiken är att bevara vår frihet och vårt
nationella oberoende. Denna målsättning har under lång tid slagits fast av
riksdagen, senast av 1987 års riksmöte:

”Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former
som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra
gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt,
kulturellt och varje annat hänseende efter våra värderingar samt i samband
därmed verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.”
Detta är en deklaration som till sitt innehåll har bekräftats av 1968,1972,
1977 och 1982 års riksmöten.

Vi för en alliansfri politik syftande till neutralitet i krig.

Sverige är i så gott som varje hänseende utom de säkerhetspolitiska en del

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr FÖ207

av den västliga gemenskapen. Sverige hotar ingen. Båda parter i en eventuell
konflikt måste vara förvissade om att Sverige har vilja och förmåga att
skydda sig mot varje tänkbar angripare. Neutralitetspolitiken är en krävande
linje, som ger oss själva ansvaret för att värna vårt territorium under
fred, kris och krig.

Totalförsvaret skall genom sin styrka, sammansättning och beredskap tillförsäkra
vårt land fred och frihet genom att en angripares förluster, och andra
uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land, inte ter sig rimliga
i förhållande till fördelarna. Det följer av detta att det svenska försvaret
måste anpassas efter de styrkor som kan förväntas avsättas mot Sverige.

Neutralitetspolitiken innebär att vi aldrig kan överlämna ansvaret för försvaret
av vår fred och frihet till någon annan. Våra nationella intressen tillvaratas
bäst av oss själva - så länge vi har viljan och förmågan att göra de
uppoffringar som krävs.

Under 1950- och 1960-talen hade Sverige ett totalförsvar som utgjorde
denna fasta komponent i säkerhetspolitiken. De konkreta förslag som i det
följande presenteras, en förstärkning främst av det militära försvaret, syftar
till att garantera att denna relativa styrka gentemot omvärlden även framgent
föreligger.

”Med totalförsvaret avses alla de åtgärder som är nödvändiga för att förbereda
landet inför yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden.
I krig omfattar totalförsvaret hela samhällets verksamhet.”

Den numerär ett mobiliserat värnpliktsförsvar ger är nödvändig för att
kunna erbjuda försvar av hela vårt land. En i stor utsträckning egenutvecklad
och inhemskt producerad krigsmateriel av hög klass garanterar kvalitet
samtidigt som en så stor handelspolitisk självständighet som möjligt även
vad gäller försörjning av försvarsmateriel uppnås.

3 Säkerhetspolitiska utgångspunkter

I den säkerhetspolitiska rapport som 1984 års försvarskommitté avlämnade
1985 analyserades utvecklingen i det nordeuropeiska och nordatlantiska
området under kommande år. Kommittén var enig.

Den konstaterar därvid:

”Det nordeuropeiska och nordatlantiska området har till följd av utvecklingen
under de senaste 15-20 åren fått ökad militärstrategisk betydelse
för maktblocken. Detta läge torde bestå under överblickbar tid. Därigenom
föreligger en ökad risk för att det nordiska området kan beröras redan i inledningsskedet
av en väpnad konflikt mellan maktblocken.”

Läget i Europa efter andra världskriget medförde att NATO och Warszawapakten
kom att stå mot varandra utefter den järnridå som delade kontinenten.

Försvarsutgifterna i Sverige låg, relativt sett, under 1950- och 1960-talen
väl i nivå med omvärldens satsningar. Försvarsbesluten fram till år 1968
slöts också i enighet mellan riksdagens demokratiska partier.

I samband med 1958 års försvarsbeslut gjordes vissa nedskärningar i den

Mot. 1987/88

FÖ207

2

omfattande krigsorganisationen. Men huvudinriktningen var modernisering
och förnyelse. Den årliga reala ökningen av försvarsanslagen blev ett viktigt
medel för att uppnå förnyelsen.

Fram till 1970-talet utgjorde de tänkta centraleuropeiska frontavsnitten
den strategiskt mest betydelsefulla delen av Europa. Skandinavien var ett
randområde av begränsat strategiskt intresse.

Ubåtsbaserade kärnvapen är betydligt svårare att hitta och bekämpa än
de landbaserade kärnvapnen. Genom att placera interkontinentala kärnvapen
på ubåtar skaffade sig först USA och sedan Sovjet en så kallad andraslagsförmåga.
Detta har lett till betydande förändringar i supermakternas
militära planering.

De sovjetiska strategiska robotubåtarna är baserade till ca två tredjedelar
vid marinbaser på Kolahalvön. Här placerades också stora delar av den nya
sovjetiska flotta som byggdes upp under främst 1960- och 1970-talen.

I händelse av konflikt eller hot om konflikt är det av mycket stor vikt för
Sovjet att flottan inkl. de ubåtsbaserade kärnvapnen kan löpa ut i Nordatlanten.
NATO har ett motsvarande intresse av att förhindra detta. NATO
har vidare ett stort intresse av att transporter över Atlanten kan ske i skyddade
former. Detta är bakgrunden till det ökade strategiska intresset för det
nordatlantiska och nordeuropeiska området.

Från år 1977 placerade Sovjet ut ca 400 medeldistansmissiler av typ SS 20
riktade mot främst Västeuropa. Detta ledde NATO till att i det så kallade
dubbelbeslutet år 1979 avisera en motsvarande utplacering av medeldistanskärnvapen
i Västeuropa med början 1983 om inte Sovjet gick med på
nedskärningar av antalet SS 20. Till följd av avtalet mellan USA och Sovjet
i november 1987 skall dessa medeldistansrobotar nu avlägsnas.

Klimatet mellan stormakterna präglades under 1950-talet av det ”kalla
kriget”. Efter den akuta situationen i samband med Kubakrisen år 1962 följde
en period av ökande kontakter. Direkta rustningskontrollavtal, främst
avseende interkontinentala kärnvapenbärare, träffades mellan Sovjet och
USA under de första åren av 1970-talet.

Efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 inledde NATO en
målmedveten upprustning av de konventionella styrkorna i Europa. Warszawapakten
hade aldrig avbrutit sin kontinuerliga upprustning av de konventionella
styrkorna. Under hela 1980-talet har både NATO och Warszawapakten
varje år ökat sina försvarskostnader. Detta har inneburit att
kvantiteten i de styrkor som finns i vårt närområde i stort har kunnat bibehållas,
samtidigt som kvaliteten har förbättrats.

Sedan den svenska relativa nedrustningen inleddes genom försvarsbeslutet
år 1968 har den strategiska betydelsen av Nordeuropa markant ökat.

1984 års försvarskommittés enhälliga slutsats var:

”Det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets ökade strategiska betydelse,
motsättningarna mellan stormaktsblocken och den militärtekniska
utvecklingen har sammantagna lett till att Sveriges läge blivit mer utsatt i
samband med kriser och väpnade konflikter i vår omvärld. Denna utveckling
har också lett till ökade påfrestningar i fred, främst i form av kränkningar
av vårt territorium. Dessa tendenser berördes i 1982 års försvarsbe

Mot. 1987/88

FÖ207

3

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr FÖ207

slut men har genom senare tids utveckling kommit till tydligare uttryck. Militära
angrepp mot vårt land bedöms även i fortsättningen vara det största
hotet mot vår nationella säkerhet.”

De antaganden om utvecklingen som låg till grund för de svenska försvarsbesluten
under slutet av 1960-talet och under 1970-talet har sålunda visat
sig felaktiga.

Det försvarsbeslut som socialdemokraterna genomförde med stöd av
folkpartiet för knappt ett år sedan för perioden 1987-1992 avsåg täcka vissa
av de uppenbara brister som föreligger.

I reservation till försvarskommittén och till 1987 års försvarsbeslut har
moderata samlingspartiet redovisat de konsekvenser vi dragit av det ovan
sagda och därför föreslagit större resurser till försvaret.

Utvecklingen efter försvarsbeslutet har med stor tydlighet visat på att behovet
av förstärkningar nu är ännu större.

4 Hotet mot Sverige

Grunden för den svenska försvarsplaneringen är att Sverige vid ett anfall
mot vårt land kommer att få en sådan förvarning att totalförsvaret hinner
mobiliseras. Den tekniska utvecklingen och de pågående ubåtskränkningarna
har dock visat på behovet av att även under kris och fred upprätthålla en
acceptabel försvarsförmåga.

Militära hot kan ha många former. Ytterst kan de syfta till att besätta hela
vårt land och påtvinga oss ett främmande politiskt, ekonomiskt och socialt
system. Men de kan också vara mer begränsade, och syfta till att tvinga oss
till eftergifter som är av betydelse för att underlätta den ena partens krigförklaring
mot den andra. Det kan röra sig om rätten att använda delar av vårt
luftrum för överflygningar. Ett speciellt hot utgör de kryssningsrobotar som
kan komma att kränka vårt luftrum.

De olika sabotageförberedelser mot Sverige som identifierats utgör ytterligare
exempel på militärt hot mot Sverige. Rapporterna om främmande
kartläggning av svenska piloter, liksom rekognosering med lastbilar i närheten
av militära anläggningar, måste tas på stort allvar.

4.1 Ubåtskränkningarna

De systematiska ubåtskränkningarna utgör det allvarligaste hot vår säkerhetspolitik
haft att möta under efterkrigstiden.

Den parlamentariska ubåtsskyddskommissionen konstaterade 1983:

”De fortsatta och upptrappade ubåtskränkningarna utgör ett hot och en
utmaning mot trovärdigheten i Sveriges säkerhets- och neutralitetspolitik.
Detta är allvarligt nog. Kränkningarnas omfattning, karaktär och inriktning
visar emellertid att dessa och vad de representerar i form av militär planläggning
och övning för olika alternativa kris- och krigsfall även måste betraktas
som ett hot mot svensk säkerhet och svensk krigsavhållande förmåga.”

Mot. 1987/88

FÖ207

4

Kränkningarna har sedan 1982 fortsatt i ungefär oförändrad omfattning
och med i stort sett samma mönster och teknik som kunde konstateras
1980-1982.

De kränkningar som kunnat nationalitetsbestämmas har hänförts till Sovjetunionen.
En diplomatisk protest har också överlämnats efter ubåtsskyddskommissionens
rapport.

Regeringen skriver i budgetpropositionen:

”Kränkningar av vårt lands territoriella integritet har konstaterats även
under 1987. Främmande undervattenskränkningar har förekommit på vårt
sjöterritorium, inklusive på inre vatten.”

Reaktionen på kränkningarna har sedan 1983 utgjorts av en teknisk upprustning
och utveckling av utbåtsjaktsförmågan samt vissa utrikespolitiska
åtgärder.

Detta har uppenbarligen inte varit tillräckligt. Regeringen verkar ännu inte
ha kommit till insikt om att det främst är genom våra egna bestämda åtgärder
som kränkningarna måste bringas att upphöra.

Som tidigare visats är ett skyndsamt upprättande av en andra ubåtsjaktsstyrka
av avgörande betydelse för trovärdigheten i våra strävanden att värna
våra gränser.

5 Försvarsbeslutet som bröt samman

I sin säkerhetspolitiska rapport konstaterade 1984 års försvarskommitté, att
Sveriges säkerhetspolitiska läge blivit ”mer utsatt” samtidigt som det svenska
försvarets relativa styrka kontinuerligt försvagats sedan början av
1970-talet.

1980-talet har inneburit en kontinuerlig säkerhetspolitisk kris för Sverige.
Med otillräckliga militära resurser har Sverige haft att hantera konsekvenserna
av sitt mer utsatta säkerhetspolitiska läge.

1987 års försvarsbeslut innebar en möjlighet att vända försvarsutvecklingen
och inför 1990-talet skapa en bättre balans mellan försvarspolitiska
resurser och säkerhetspolitiska utmaningar. Pakten mellan socialdemokraterna
och folkpartiet innebar att den möjligheten försattes.

Erfarenheten under 1960-, 1970- och 1980-talet lär oss, att det inte går att
bibehålla försvarets styrka samtidigt som försvarets andel av BNP fortsätter
att minska. Endast en utveckling som ger försvaret en andel av den ekonomiska
utvecklingen i form av en årlig real anslagsökning skapar förutsättningar
för att bevara försvarseffekten.

Enligt vår mening visar erfarenheten såväl som de studier som gjorts, att
det krävs en anslagsutveckling som motsvarar en 2% årlig real anslagsökning
för att kunna modernisera det svenska försvaret i ungefär samma takt
som styrkorna i vår omvärld moderniseras.

Erfarenheten visar också, att försvarsplaneringen måste ges en långsiktig
inriktning. Försvarsplaneringen måste kunna utgå från vissa reala ökningar
under en längre tidsperiod för att moderniseringar i takt med omvärlden
skall vara möjliga.

Mot. 1987/88

FÖ207

5

1987 års försvarsbeslut innebar att försvarsplaneringen inriktades mot en
mindre real ökning under en första femårsperiod och ingen real ökning under
den därpå följande femårsperioden. En kortsiktig uppbromsning av den
relativa försvagningen av det svenska försvaret kombineras med otillräckliga
medel för att klara den nödvändiga moderniseringen på sikt.

Försvarsbeslutet bäddar därmed för nya försvarskriser. Det stod klart redan
när det fattades av riksdagen. De inträffade händelserna har gjort att
dessa kriser nu inträffar t. o. m. tidigare än vad det då fanns anledning att
befara.

Detta är allvarligt för tilltron till svensk säkerhetspolitik i omvärlden. I ett
mer utsatt säkerhetspolitiskt läge fattar riksdagen ett otillräckligt försvarsbeslut
som det efter bara några månader står klart att man inte förmår leva
upp till.

Den analys som gjordes av 1984 års försvarskommitté ledde genom 1987
års försvarsbeslut inte till att den nedåtgående utvecklingen av antalet kvalificerade
förband i krigsorganisationen bröts. Utfallet visar också att viktiga
delar av försvarsbeslutet inte kommer att kunna genomföras som planerat.

Under 1970-talet har moderniseringsgraden i det svenska försvaret påtagligt
avtagit. Från att 1972 ha satsat ca 3,4% av BNP på vårt försvar är
motsvarande andel nu ca 2,7%. Under den borgerliga regeringstiden låg
försvarsutgifternas andel av BNP stilla på 3,1%.

Effekterna av de relativt sett minskade anslagen framgår av nedanstående
tabell.

Tabell

Moderna infanteribrigader (1)

Norrlandsbrigader
Pansarbrigader (2)

Mekaniserad brigad

Jagare/fregatter
Kustkorvetter
Torped/robo t/patrullbåtar
Ubåtar

Minröjningsflottiljer
Kustartilleribataljoner

Jaktdivisioner
Attackdivisioner (3)

Spaningsdivisioner

(1) Till detta kommer 8 äldre brigader som inte kunnat moderniseras tillräckligt

(2) Inkl. pansarbrigad Gotland

(3) Avser medeltung attack

Av 30 brigader i armén har endast 20 kunnat moderniseras. Våra flygdivisioner
har mer än halverats till antalet. De marina förbanden har reducerats
i motsvarande mån.

Efter det socialdemokratiska regeringsövertagandet år 1982 gjordes omedelbara
nedskärningar i försvarets ekonomiska ramar. Detta innebar ett
brott mot det löfte som gavs i 1982 års regeringsdeklaration om att 1982 års
försvarsbeslut skulle ligga fast. Innehållet i beslutet återställdes emellertid

1972	1988	Förändr
20	10	-10
4	5	+ 1
6	5	- 1
0	1	+ 1
20	0	-20
	2	+ 2
34	32	- 2
21	12	- 9
14	8	- 6
34	30	- 4
23	11	-12
10	5,5	- 4,5
10	6	- 4

Mot. 1987/88

FÖ207

6

nödtorftigt genom 1984 års fyrpartiöverenskommelse.

Den anda av samförstånd som detta medförde och 1984 års försvarskommittés
enhälliga bedömning av att vårt område ökat i strategisk betydelse,
syntes bädda för en ny bred överenskommelse år 1987.

Alla tycktes inse att vi stod inför nödvändiga beslut om en långsiktig utveckling
av vårt försvar - beslut med konsekvenser långt in i nästa sekel. I
ett läge där vårt land mer kommit i fokus för stormakternas strategiska intressen,
och där vi dessutom utsätts för systematiska fredstida kränkningar
av vårt territorium, syntes det nödvändigt att bryta med den ovan beskrivna
nedåtgående utvecklingen av försvarsförmågan.

Genom att i en redan otillräcklig ekonomisk ram bl. a. pressa in en förhållandevis
tung satsning på en svensk jaktrobotutveckling i två steg trängde
man ut angelägna projekt, som av den militära ledningen bedömts som nödvändiga
också i den snäva ekonomiska ram som uppgörelsen mellan folkpartiet
och socialdemokraterna hamnade på.

Robotutvecklingsprojekten är givetvis intressanta för viss svensk industri.
De är också säkerhetspolitiskt värdefulla för en oberoende svensk linje. De
motsvarar däremot inte den prioritering av hur knappa ekonomiska resurser
bör användas, som gjorts från militärledningens sida.

Med 1987 års försvarsbeslut bröts inte trenden från 1968 och 1972 innebärande
att gapet mellan de svenska satsningarna på försvar och omvärldens
motsvarande satsningar ökar. Nu visar det sig dessutom att försvarsbeslutet
i viktiga hänseenden inte kan förverkligas.

ÖB skriver angående försvarsbeslutet i programplanen från juni 1987:

”Fullständig följsamhet gentemot försvarsbeslutet är inte möjlig av ekonomiska
skäl. Sammantaget skulle en planering helt i överensstämmelse
med statsmakternas intentioner medföra kostnader som betydligt överstiger
tilldelade ramar ” Han konstaterar dessutom ”att den materiella förnyelsen
av marinen sker i långsammare takt än vad försvarskommittén förutsatt.”

Intrycket av ett sönderfallande försvarsbeslut blir än tydligare genom
ÖB:s anslagsframställning inför årets budget.

ÖB skriver där, att ”det ekonomiska utfallet har nåtts till priset av kraftiga
ingrepp i den planerade verksamheten ”.

ÖB beskriver på detta sätt de operativa konsekvenserna av dessa nedskärningar:
”Vid ett angrepp på vårt land riskerar vi i ökad utsträckning att
komma i efterhand och få svårigheter att genomföra en kontrollerad och uthållig
försvarsoperation. Den omedelbara krigsdugligheten nedgår ytterligare
hos en stor del av organisationen.”

Inom det militära försvaret är fortfarande den bristande förmågan till
ubåtsbekämpning så uppenbar att allmänhetens tilltro till totalförsvarets
förmåga att lösa sina uppgifter hotar att minska. Men även andra områden,
som t. ex. planeringen för hälso- och sjukvården i krig, luftförsvaret, splitterskydd
åt armens frontsoldater och skyddsrumsförsörjning inom utsatta
orter, visar fortfarande allvarliga brister.

Redan försvarskommittén och senare riksdagen var vid beslutet medvetna
om att kostnaderna för den verksamhet som föreslagits i ÖB:s perspektiv

Mot. 1987/88

FÖ207

7

plan inför kommitténs arbete ökat betydligt.

Kostnaderna för förbandsverksamheten hade visat sig vara högre och
dessutom hade ÖB redovisat allvarliga svagheter i krigsorganisationens
samlade effekt. Kommittén beslöt därför enhälligt att redan från periodens
början prioritera förbättringar av arméns utbildningssystem, höjning av utbildningsnivån
och en eliminering av brister i förbandens samträning.

Kommittén ansåg att utvecklingen givit anledning att prioritera luftförsvaret.
Den underströk vikten av att förse befintliga och kommande flygsystem
med moderna vapen och elektroniska hjälpmedel, förbättrad stridsledning
och utökad baskapacitet.

Vad gäller de marina stridskrafterna pekade försvarskommittén utöver ytterligare
tekniska förbättringar inom ubåtsskyddsverksamheten särskilt på
att anskaffningen av ubåt 90 borde tidigareläggas. Tunga kustrobotförband
och mineringar borde ges hög prioritet.

De i den reviderade programplanen från ÖB i juni angivna kostnadsökningarna
har inte fullt ut kompenserats i försvarsbeslutet.

Löneutvecklingen har exempelvis inte hållit sig inom vad som kompenseras
av det nya priskompensationssystemet. Lönekostnaderna kan beräknas
bli ca 150 milj. kr. högre per år under perioden än vad som förutsatts i beslutet.

Kostnader för arbetsvårdsfall har lagts in utan rampåslag. Frivilligförmåner
och värnpliktsförmåner har överstigit allmänt prisindex.

För respektive område ges nedan exempel på hur utvecklingen efter försvarsbeslutet
inneburit att planerade åtgärder inte kunnat genomföras.
Nedskärningen av repetitionsutbildningen fortsätter och viktig materielanskaffning
försenas eller skjuts upp.

6 Vissa gemensamma utgångspunkter för
totalförsvaret

I försvarsbeslutet redovisas de förslag till gemensamma utgångspunkter för
totalförsvarets planering som, enligt vår mening, är uttryck för en alltför
förenklad syn på möjliga framtida krisers och krigs karaktär. Avsikten har
varit att med utgångspunkt främst i en revidering av de planeringsantaganden
som gällt för försörjningsberedskapen nå fram till antaganden om
kriser och krigs varaktighet som kunde styra planeringen för försvaret i dess
helhet.

I försvarskommitténs majoritetsbetänkande talades om ett ”förkrigsskede”
gå upp till ett år, följt av ett ”akut krigsskede” mellan maktblocken på
”några månader” och därefter ett återhämtningsskede som kan påverka
främst utrikeshandeln under ”något år”. Moderata samlingspartiet godtog
inte denna schematisering. Vi ansåg inte att den kunde läggas till grund för
totalförsvarets långsiktiga planering.

En storkonflikt mellan de bägge maktblocken kan komma att bli en
världsbrand av en intensitet och varaktighet som går långt utöver vad denna
modell antyder. Om den nu rådande tendensen bort från användning av

Mot. 1987/88

FÖ207

8

kärnvapen står sig, finns det anledning att räkna med ett utdraget kris- och
krigsskede som består av serier av mer eller mindre omfattande konventionella
krigsoperationer i stora delar av världen.

Även om var och en av dessa operationer kanske får en begränsad varaktighet
på ”några månader” och även om kanske en eller två av dessa innefattar
vårt strategiska område, kommer den totala konflikten och världsbranden
med stor sannolikhet att sträcka sig över en betydligt längre tidsrymd.
Detta påverkar kraven på vår försörjningsberedskap liksom på
förmågan till uthålliga beredskapshöjningar och fungerande krishantering i
det militära försvaret.

Det nordeuropeiska och nordatlantiska området kommer omedelbart att
bli berört i en världsbrand som denna. Trots detta finns det möjligheter att
förhindra att vårt land dras in i direkt krig. Vi har då sannolikt att inrikta oss
på en längre period av krav såväl på mycket hög militär insatsberedskap
som på begränsningar i utrikeshandeln med vissa varor.

Mot denna bakgrund fann vi, att kommitténs förslag till gemensamma
grunder för totalförsvarets planering i denna del icke kunde godtas.

Enligt vår mening bör denna fråga prövas på nytt. En sådan prövning
skulle kunna anstå till 1992 års försvarsbeslut, men bör lämpligen göras
dessförinnan. Frågan borde kunna prövas på nytt i anslutning till det extra
försvarsbeslut 1989 som kommer att bli nödvändigt.

Vi förordar därför, att en expertgrupp med företrädare för berörda myndigheter
snarast får till uppgift att pröva dessa frågor. På grundval av denna
prövning bör förslag läggas fram till justeringar av de insatser på försörjningsberedskapen
som lades fast i försvarsbeslutet. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

7 Totalförsvarets militära del

Den operativa planeringen innebär att försvaret skall möta en fiende i mobiliserat,
eller i huvudsak mobiliserat, skick. En förvarning skall ha erhållits.
Angreppet som riktas mot Sverige bedöms vara av konventionell art.

Attack- och jaktflyg samt marinens ubåtar och ytattackfartyg skall kunna
möta en angripare på hans väg över haven resp. bakom hans linjer.

I skärgårdsområdena finns både fast och rörligt, tungt och lätt kustartilleri.
Viktiga inpasseringar är minerade, och möjlighet finns att lägga ut minor.
Om en angripare får fotfäste i slättområdena i Syd- eller Mellansverige
skall han mötas av arméns kvalificerade pansarbrigader. För att kunna möta
ett angrepp varifrån det än kommer finns vidare lättrörliga moderna infanteribrigader.
För den speciella norrländska terrängen finns specialutrustade
Norrlandsbrigader, med en utvecklad förmåga till skyddad förflyttning
i väglöst område. För att garantera det territoriella försvaret finns äldre infanteribrigader
och lokalförsvar.

Mot. 1987/88

FÖ207

9

7.1 Repetitionsutbildningarna

Enighet råder om att den allmänna värnplikten har en avgörande betydelse
för försvarets trovärdighet både utåt och inåt. Den gör det möjligt att organisera
och utbilda ett stort antal krigsförband så att hela vårt land kan försvaras.

Det svenska systemet med en i fredstid i huvudsak hempermitterad värnplikts-
och reservpersonal kombinerat med förrådsställd förbandsutrustning
och avsedd decentraliserad och snabbt genomförd mobilisering har under
flera år undergrävts. Flera allvarliga svagheter i systemet påtalas nu med
stor skärpa, inte minst från de militärt ansvariga.

Att ett förband är krigsdugligt omedelbart under och efter mobilisering är
ett uttalat krav från statsmakterna. Detta bestäms av att all utrustning för
förbandet verkligen finns tillgänglig och är i sådant skick att den omedelbart
kan användas, och att all personal snabbt infinner sig. Personalen måste ha
sådan aktuell utbildning med förutsedd organisation och utrustning att
krigsuppgifter omedelbart kan lösas.

Detta är inte fallet med ett oroväckande stort antal förband i dag. Brister
finns vad gäller utrustning i förråd - ibland till och med så allvarliga brister
att tung vapenutrustning, ammunition och fordon inte finns tillgängliga.
Brister finns också vad gäller personal, såväl antalsmässigt som i fråga om
viss nyckelpersonal.

En avgörande orsak till dessa svagheter är att utbildning och övning vid
krigsförbanden under flera år ställts in.

En förutsättning för att den svenska krigsorganisationen skall kunna genomföra
sina uppgifter vid mobilisering är att krigsförbanden regelmässigt
inkallas och repetitionsövas. Hela vårt system förutsätter och bygger på att
så har skett.

Vid särskilda övningar för befäl vid mobiliseringsövningar och repetitionsövningar
upptäcks brister och svagheter både vad gäller utrustning och
personal. Dessa brister och svagheter kan då åtgärdas. Om således denna
övningsverksamhet åsidosätts sjunker förbandens kvalitet, och detta så
småningom i accelererande grad.

Detta är en verklig och mätbar effekt som har drabbat stora delar av
främst arméns krigsorganisation de senaste åren. Sådana kraftiga kvalitetsminskningar
kan inte undgå att få också säkerhetspolitiska återverkningar.

Trots att det inför försvarsbeslutet rådde enighet om att en fortsatt eftersläpning
i repetitionsutbildning inte kunde accepteras föreslår försvarsministern
i budgetpropositionen inte de ytterligare ekonomiska medel som visat
sig nödvändiga för att uppnå detta mål:

”Det visar sig dock samtidigt att förutsättningarna för att genomföra 1987
års försvarsbeslut har förändrats. För att behålla en rimlig balans mellan
verksamhet och resurstilldelning är det nödvändigt att bl. a. genomföra
kraftiga reduktioner i repetitionsutbildningen vid armén och i mindre omfattning
vid marinen.”

Samtidigt anför försvarsministern i propositionen att ”Inställda krigsförbandsövningar
får emellertid långtgående konsekvenser. Ett krigsförband

Mot. 1987/88

FÖ207

10

som inte övas och samtränas med andra förband får en lägre kvalitet. Häri
kan sägas ligga ett ökat försvarspolitiskt risktagande.”

Moderata samlingspartiet kan instämma i denna bedömning. I motsats till
regeringen är vi dock inte beredda att acceptera detta.

Övningsverksamheten måste därför - oavsett utfallet av överbefälhavarens
kommande förslag om arméns framtida organisation - nu återgå till en
volym som säkerställer krigsorganisationens kvalitet vid mobilisering.

Vi förordar därför, att utöver av regeringen föreslagna ramar ca 195 milj.
kr. tillförs kostnaderna för repetitionsutbildning. Detta är det belopp ÖB
angett för väsentliga förbättringar av den omedelbara krigsdugligheten.

7.2 Armén

Inför diskussionen om den försvarsmaktsutredning som skall presenteras år
1988 är det av vikt att slå fast att det antal kvalificerade förband som i dag
ingår i arméns krigsorganisation utgör ett minimum av vad som krävs för att
uppnå de säkerhetspolitiska ambitionerna.

De konsekvenser av en framskrivning av nuvarande ekonomiska ramar,
som chefen för armén presenterat, innebär att principen om ett försvar av
hela landet måste ifrågasättas. Ytterligare reduktion av kvalificerade brigader
kan inte accepteras.

7.2.1 Arméns utrustning

På 1990-talet krävs en modernisering av pansar- och infanteribrigaderna.
Planeringen bör redan nu inriktas på anskaffning av en ny stridsvagn till de
fyra pansarbrigaderna och en fortsatt mekanisering av infanteribrigaderna.

I försvarsbeslutet förordades att behovet av förbättring av luftvärnets kapacitet
bl. a. genom tillförande av luftvärn med medellång räckvidd, skyndsam
översyn av planeringen beträffande robot 70 med mörkerkapacitet och
av det så kallade bataljonsluftvärnet skulle tillgodoses tidigt i perioden.

Andra högt prioriterade förbättringar är splitterskydd inom ramen för
ökad mekanisering.

Inte ens de högst prioriterade satsningarna på återtagande av försummad
repetitionsutbildning kan åstadkommas med de i försvarsbeslutet angivna
ramarna. Pengarna räcker inte till de förbättringar i arméns utbildningssystem
som enligt beslutet skall ske. Även högt prioriterade materielbeställningar,
som t. ex. medelräckviddigt luftvärn och Hawkbataljoner, förskjuts
minst tre år framåt i tiden med ytterligare fördyringar och osäkerhet
som följd.

Det moderata alternativet till riksdagsmajoritetens försvarsbeslut innebar
att antalet helikoptrar under perioden skulle kunna fördubblas. Därigenom
skulle ytterligare två kompanier med medeltunga transporthelikoptrar kunna
sättas upp.

Inför beslutet om arméns framtida utveckling, som skall fattas 1989, måste
underlag tas fram och ställning tas till de problem som nu föreligger beträffande
arméns behov av olika typer av ammunition för de vapensystem

Mot. 1987/88

FÖ207

11

som införts eller skall införas i arméns krigsorganisation. Freds- och krigsbehov
av ammunition måste enligt vår mening säkerställas på en avsevärt
högre nivå än vad som gäller i år.

Det är av stor betydelse att tillräckliga medel avsätts för att klara nödvändig
utbildning av arméns förband liksom att lösa de personalproblem som
armén brottas med. För detta ändamål avsätter vi 40 milj. kr. utöver propositionens
förslag. Samtidigt är våra s. k. reduceringar 20 milj. kr. lägre än
propositionens förslag. Dess medel ökar möjligheterna att genomföra arméns
målsättning beträffande utbildning och övningsverksamhet.

Tillsammans med under annat avsnitt gjort yrkande om 200 milj. kr. ytterligare
för repetitionsutbildning har utbildningsverksamheten getts icke
tillräckligt men ändå väsentligt tillskott.

Förstärkningar till luftvärnet bör ges med 30 milj. kr.

7.3 Flygstridskrafter

Den ökade hotbilden mot Sverige ställer nya och större krav på luftförsvaret.
Det gäller exempelvis försvar mot kryssningsrobotar. Det svenska
luftförsvarets relativa styrka har minskat mer än den samlade relativa försvagningen
av det svenska försvaret gentemot omvärlden.

Det är av största betydelse att våra piloter även i framtiden kan ges en bra
och säker utbildning. Härtill fordras en tvåsitsig (lärare/elev) version av JAS
39 Gripen.

För flygvapnet i försvarsbeslutet anslagna medel räcker inte till en beställning
av en skolversion av JAS 39 Gripen. Ett köp av utländskt flygplan
för grundläggande taktisk utbildning som komplettering till en livstidsförlängning
av SK 60, och satsningar på simulatorer ställer ändå Sverige utan
planering för ersättning av SK 60 när denna måste utgå ur organisationen.
Dessutom innebär ett avstående från skolversionen av JAS starkt minskade
exportmöjligheter och därmed fördyring av framtida svenska beställningar.
För att möjliggöra adekvat träning och utbildning, liksom export, måste en
skolversion av JA 37 skyndsamt fram tas.

Riksdagsmajoriteten avvisade våren 1987 det förslag om uppsättande av
ytterligare en division JA 37 Viggen som framfördes i den moderata motionen.
Det finns ingenting som förändrat vår bedömning av behovet av ytterligare
en sådan division. Vi föreslår därför att 175 milj. kr. anvisas för
detta ändamål.

Med tanke på den synnerliga vikt som en förstärkning av luftförsvaret har
bör i andra hand en division J 35 Draken omedelbart livstidsförlängas och
organiseras. Detta ersätter inte den föreslagna JA 37-divisionen vad avser
kvalitet eller prestanda, utan skulle utgöra ett extra stöd av luftförsvaret under
1990-talet. Även om det ankommer på ÖB att fatta beslut om den operativa
användningen av en sådan division torde en säkerhetspolitisk bedömning
peka mot en placering som stärker den södra luftförsvarssektorn.
Denna svarar för skyddet av södra och västra Sverige. Detta skulle markera
en svensk fredstida närvaro i Östersjöområdet och förstärka krigsorganisationen.

Mot. 1987/88

FÖ207

12

Televapensystem blir av allt större betydelse för effekten hos moderna vapensystem.
Mot denna bakgrund är det allvarligt att anskaffning och utveckling
av televapen och spaningssystem kommer att inriktas på det sätt
som föreslås i propositionen. Dess förslag inrymmer t. ex. ej de i flera sammanhang
högt prioriterade telestörsystemen. Anskaffningen av televapen
till JAS-systemet kommer dessutom att ligga väsentligt under vad som förutsattes
i JAS-beslutet år 1982.

Vi anser det mycket angeläget, att resurser satsas på att utveckla den
svenska försvarsindustriella basen främst vad gäller televapen samt spanings-
och stridsledningssystem.

Televapenplaneringen i det svenska försvaret är icke tillfredsställande.
Det har klart framgått av den kartläggning som gjorts inom ramen för försvarskommitténs
arbete.

Propositionens inriktning innebär dess värre att betydelsefulla nysatsningar
på televapenområdet antingen utgår helt eller begränsas i förhållande
till tidigare planer. Det gäller främst operativt mycket betydelsefulla
markbaserade televapensystem av en art som icke kan importeras samt olika
televapensystem till JAS 39 Gripen.

Detta medför, att det kan komma att bli svårt att upprätthålla den nödvändiga
inhemska kompetensen på dessa, för framtida försvarssystems möjligheter,
alldeles avgörande områden. Till skillnad från nästan varje annat
område finns här starka begränsningar av möjligheterna till import i förening
med ett starkt intresse av att upprätthålla en ”svensk profil”.

Under de närmaste åren måste det beslutas huruvida arbetet med den
s. k. flygande radarn (PS 890) skall inriktas mot en flygande radarantenn,
där data måste länkas till markstationer, eller en flygande radarstation med
viss egen kapacitet för övervakning, alarmering och stridsledning. Det senare
alternativet kräver ett större och dyrare flygplan, t. ex. Saab-Scanias
SF 340. Vi förordar att utvecklingen inriktas mot det senare alternativet.

Vi avsätter till vissa motmedel m. m. 20 milj. kr. utöver propositionens
förslag.

7.4 Marina stridskrafter och ubåtsskydd

Icke förutsedda prisökningar har efter försvarsbeslutet redovisats i vissa system.
Så har t. ex. Ubåt 90 fördyrats i sådan grad att den högt prioriterade
tidigareläggningen inte kan genomföras. Detta ökar de redan allvarliga följderna
för Karlskronavarvet av försvarsbeslutet i fråga om kapacitetsuppehållande
och sysselsättning. De av moderata samlingspartiet föreslagna två
kustkorvetterna och ytterligare en ubåt under tioårsperioden kan lösa dessa
problem.

Ubåtskränkningarna har behandlats ovan som ett mycket allvarligt hot
mot Sverige. Att materiellt och personellt förstärka förmågan att bekämpa
kränkande ubåtar är för marinen den viktigaste omedelbara uppgiften.

Uppsättandet av en andra ubåtsskyddsstyrka, bl. a. genom att beställa ytterligare
två kustkorvetter av s. k. Göteborgsklass, har, efter det att vi först
föreslagit detta, snarare ökat i angelägenhet.

Mot. 1987/88

FÖ207

13

Om riksdagen avslår kravet på ytterligare beställningar av kustkorvetter
bör regeringen bemyndigas att beställa ytterligare en minsvepare av Landsorts-klass
för att möjliggöra ett snabbt tillskott till flottan. Därigenom kan
också Karlskronavarvets viktiga kapacitet gällande plastkonstruktionen bibehållas.

Angelägenheten av att beställa ytterligare en ubåt typ Ubåt 90 eller att
snarast ta fram ett provfartyg för ett nytt ytattackfartyg kvarstår.

Ett provfartyg bör beställas så snart tekniskt underlag föreligger.

Det är av stor vikt att uppsättandet av de planerade amfibiebataljonerna
inom kustartilleriet kan ske enligt gjord planering. Utrymme måste också
finnas för dels modernisering av lätta kustbatterier, dels förnyelse av de viktiga
tunga batterier som eftersattes i samband med den dramatiska nedskärningen
av antalet kanonbatterier, typ 12/70.

7.5 Fredsorganisationen

Värnplikten

Den allmänna värnplikten utgör ett av fundamenten i neutralitetspolitiken.
Meningsfull och effektiv utbildning, acceptabla ekonomiska och sociala förhållanden
under tjänstgöring och en förlängning av värnplikten i tiden så att
den så litet som möjligt stör den civila gärningen, skapar fortsatt folklig förankring
kring värnpliktssystemet.

Sambandet mellan freds- och krigsorganisation

Kopplingen mellan freds- och krigsorganisationen bör generellt stärkas,
främst inom armén. Detta ökar beredskapen och överensstämmer med de
delvis nya operativa planeringsförutsättningar, om att kunna möta en fiende
innan full egen mobilisering skett, som antagits. Fredsorganisationen skall
vara ett resultat av krigsorganisationens krav, och inte utformas med sysselsättningspolitiska
eller regionalpolitiska hänsyn. I väntan på den pågående
utredningen inför det extra försvarsbeslut som måste fattas 1989 avstår
vi från yrkanden på denna punkt.

Anställd personal

Ett stort problem utgör förhållandena för den fast anställda personalen.
Den framträdande plats i försvarskommitténs betänkande som personalfrågorna
fått vittnar om en allmän insikt om problemen. Tidvis har personalavgångarna
inom nyckelkategorier som piloter, teknisk personal och
truppbefäl varit av sådan omfattning att akuta krissituationer uppstått.

Försvarets arbetsformer skiljer sig även i fredstid från det civila samhällets.
Detta ställer krav på decentralisering av personalansvar och befogenheter
till försvarsgrenschefer och lägre chefer.

Möjligheten att behålla och kunna rekrytera dugliga medarbetare till försvaret
avgörs inte endast av de lönemässiga förhållandena. Trivsel och motivation
hänger till stor del samman med möjligheterna att bedriva menings

Mot. 1987/88

FÖ207

14

full utbildning av de värnpliktiga, övningsmaterielens beskaffenhet liksom
gångtider till sjöss och flygtider. De minskade anslag till det militära försvaret
som behandlats ovan har även lett till att dessa dagliga förhållanden
blivit sämre.

Knappa resurser har i första hand kanaliserats till krigsorganisationen.
Våra förslag om ramförstärkningar, liksom konkreta förslag om att höja anslagen
till arméns utbildning kommer därigenom inte bara att ha säkerhetspolitiska
och beredskapsmässiga effekter, utan även personalpolitiska.

Ett moment i yrkesofficerskarriären som skapar bostadsproblem och problem
att finna sysselsättning för makan är de återkommande flyttningarna.
Problemen är inte specifika för försvarsmakten. I andra motioner har vi anvisat
åtgärder för att genom bl. a. lägre skattetryck och avreglering komma
till rätta med dessa problem.

I avvaktan på att dessa åtgärder genomförs borde ett kommunalt intresse
för att lösa försvarspersonalens bostadsproblem och sysselsättningen för
medföljande makan ge en ökad trovärdighet åt kommunernas vilja att värna
lokaliseringen av försvarsanläggningarna.

För att den nu gällande befälsordningen skall kunna vidareutvecklas, vilket
bland annat försvarskommittén understrukit vikten av, bör en utvärdering
nu ske av denna.

7.6 Försvarsindustri

Den svenska försvarsindustrin lämnar ett viktigt bidrag till totalförsvaret
och till den säkerhetspolitiska trovärdigheten.

Som framhålls i propositionen och som riksdagen slagit fast i samband
med försvarsbeslutet är det en betydande säkerhetspolitisk tillgång att ha en
inhemsk kapacitet att utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel.
Denna förmåga bör också så långt möjligt bevaras. En förutsättning för försvarsindustrins
förmåga och möjligheten att bevara väsentliga delar av sin
kompetens, kapacitet och konkurrensförmåga är möjligheten till export.

Det ökande beroendet av kvalificerad teknik nödvändiggör försvarsindustrielit
samarbete med omvärlden. Såvitt möjligt bör dock en högteknologisk
svensk försvarsmaterielproduktion bibehållas. Detta kräver en noggrann
analys av vilka vapensystem som det är av störst vikt att Sverige så
långt möjligt utvecklar och producerar inom landet. En egenutvecklad produktion
får dock inte leda till sådana kostnader att planerade kvantitativa
tillskott, exempelvis av robotar till flyget eller marinen, omöjliggörs.

Uteblivna beställningar från det svenska försvaret i kombination med exportrestriktioner
kan ge allvarliga svackor i kompetensutnyttjande i försvarindustrin.

Speciellt allvarligt är läget för Karlskronavarvet. Här måste speciella åtgärder
vidtas för att bevara varvets kapacitet när det gäller nyproduktion
och reparation.

Mot. 1987/88

FÖ207

15

8 Totalförsvarets civila del
Grunder och inriktning

1987 års försvarsbeslut innebar att anslagen till det civila totalförsvaret
minskade, dels genom en hårdare prioritering och delvis annan inriktning av
skyddsrumsbyggandet, dels genom förändrade ambitioner inom det ekonomiska
försvaret.

Försvarsbeslutets inriktning vad gäller skyddsrumsbyggandet är enligt vår
mening i huvudsak välavvägd. Skyddsrumsbyggandet inom de prioriterade
orterna och områdena får emellertid inte eftersättas och vi anförde i samband
med försvarsbeslutet att, sedan översyn av de regionala mål- och riskanalyserna
genomförts, en ny prövning av medelstilldelning skulle kunna
ske. Redan nu kan konstateras att de ekonomiska resurserna är otillräckliga
om försvarsbeslutets intentioner i fråga om skyddsrumsbyggande skall kunna
genomföras. Ytterligare medel bör därför på sikt tillföras.

Räddningsverkets uppgifter

I propositionen påpekas att räddningsverket givit lägre prioritet åt civilförsvarets
övningsverksamhet än vad som förutsattes i försvarsbeslutet.

Liksom försvarsministern anser vi att hela organisationen för räddningstjänsten
i krig skall kunna verka direkt efter en mobilisering. Räddningstjänstens
ledningsorgan och insatsstyrkor måste kunna träda i funktion redan
i ett förbekämpningsskede, som kan komma att påbörjas redan efter
mycket kort förvarning.

Därför bör övningar av organisation och enheter återkomma oftare än
vad nu är fallet. Detta bör kunna ske utan att den sammanlagda övningstiden
förändras.

Räddningsverkets uppgifter för att öka beredskapen vid kemikalieolyckor
påtalas i propositionen. Den förebyggande verksamheten är enligt vår
mening av stor betydelse. Trots ett flerårigt arbete är beredskapen vid transporter
med farligt gods ännu ej tillfredsställande. Frågor om utbildning av
förare, kontroll av godset och anvisning av vägar för särskilt farligt gods
måste snarast få en lösning.

Länsstyrelsernas uppgifter

I samband med att ledningen för civilförsvaret övergått till kommunerna
krävs en omfattande informations- och övningsverksamhet för de olika lokala
ledningsorganen. Länsstyrelserna har här en synnerligen viktig uppgift.
Den reducering av länsstyrelsernas personal på försvarsenheterna som har
ägt rum under senare år har medfört att farhågor uttryckts vad gäller möjligheterna
att lösa viktiga uppgifter i såväl freds- som krigsräddningstjänsten.
Länsstyrelsernas försvarsenheter bör enligt vår mening inte bli föremål för
ytterligare besparingsåtgärder.

Mot. 1987/88

FÖ207

16

8.1 Utnyttja det civila samhällets möjligheter

Sorn tidigare anförts har det starka sambandet mellan det civila samhället
och totalförsvaret betonats. Det militära försvaret byggt på allmän värnplikt
och en stor andel inhemsk materiel utgör den viktigaste komponenten i säkerhetspolitiken.

Värnpliktssystemet är nödvändigt för ett försvar av hela nationen. Värnplikten
är, liksom civilförsvarsplikt och andra pliktlagar, också ett sätt att
utnyttja det civila samhällets kompetens i försvarsansträngningarna.
Reservofficerssystemet och frivilligorganisationerna är andra exempel på
försvarets starka folkliga förankring. Den allmänna försvarsviljan blir därmed
av största betydelse för totalförsvarets förmåga att utföra sina uppgifter.

Av betydelse för försvarsviljan i krig är det förtroende befolkningen har
för försvarets förmåga att lösa sina uppgifter under fred och kris, liksom utrikespolitikens
fasthet. En tillräcklig försörjningsberedskap och vetskapen
om att skyddsåtgärder för civilbefolkningen vidtagits påverkar också den
samlade försvarsviljan, och därmed försvarsförmågan.

Det har ställt sig naturligt att i ökad utsträckning utnyttja det civila samhällets
kompetens när det gällt informationshantering, organisationsutveckling
och rationalisering inom försvarsmakten. Att exempelvis upprätthålla
ett försvarsspecifikt rationaliseringsinstitut torde därmed inte ha något berättigande.

Sårbarheten i samhället har, bl. a. på grund av datateknologins utbredning,
ökat. Detta ställer krav på försvarsmässiga hänsyn i planering, myndighetsutövning
och verksamhet. Den oaktsamhet och oskicklighet som
framkommit inom viktiga samhällsorgan i samband med de gångna årens
extraordinära händelser borde leda till eftertanke och snabba åtgärder för
att snabbt avhjälpa de brister som ådagalagts.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hotet mot Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall föranstalta om prövning av
grunderna avseende försörjningsberedskapen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reducering av arméns brigader,

4. att riksdagen till Arméförband: Ledning och förbandsverksamhet
för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 7 270 000 000
kr. med anledning av vad som i motionen anförts om repetitionsutbildning
m. m.,

5. att riksdagen till Marinförband: Ledning och förbandsverksamhet
för budgetåret 1988/89 anslår ett förslagsanslag av 2240000000
kr. med anledning av vad som i motionen anförts om repetitionsutbildningen,

Mot. 1987/88

FÖ207

17

6. att riksdagen till Arméförband: Anskaffning av materiel för
budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag om 2175000000 kr.
med anledning av vad i motionen anförts om luftvärnet,

7. att riksdagen bemyndigar regeringen, i enlighet med vad som i
motionen anförts, att beställa en division JA 37 Viggen,

8. att riksdagen till Flygvapenförband: Anskaffning av materiel för
budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 5 436 000 000 kr.,

9. att riksdagen bemyndigar regeringen, i enlighet med vad som i
motionen anförts, att beställa tvåsitsig JAS 39 Gripen som skolflygplan,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om upprättande av en andra ubåtsskyddsstyrka,

11. att riksdagen bemyndigar regeringen, i enlighet med vad i motionen
anförts, att beställa två korvetter av Göteborgsklassen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering av befälsordningen,

13. att riksdagen till Marinförband: Anskaffning av materiel för
budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 1863 000 000 kr. med
anledning av vad i motionen sagts om anskaffning av korvetter och
ubåtsskydd,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försvarsindustrins situation,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande transport av farligt gods,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av försvarets rationaliseringsinstitut,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samhällets sårbarhet.

Stockholm den 26 januari 1988

Mot. 1987/88

FÖ207

Carl Bildt (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)

Nils Carls hamre (m)

Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

18

Innehållsförteckning

Mot. 1987/88

FÖ207

1 Sammanfattning 1

2 Försvar av frihet och oberoende 1

3 Säkerhetspolitiska utgångspunkter 2

4 Hotet mot Sverige 4

4.1 Ubåtskränkningarna 4

5 Försvarsbeslutet som bröt samman 5

6 Vissa gemensamma utgångspunkter för totalförsvaret 8

7 Totalförsvarets militära del 9

7.1 Repetitionsutbildningarna 10

7.2 Armén 11

7.2.1 Arméns utrustning 11

7.3 Flygstridskrafter 12

7.4 Marina stridskrafter och ubåtsskydd 13

7.5 Fredsorganisationen 14

7.6 Försvarsindustri 15

8 Totalförsvarets civila del 16

8.1 Utnyttja det civila samhällets möjligheter 17

9 Hemställan 17

19