om försvaret av Storstockholmsområdet

Motion 1987/88:Fö421 av Gunnar Hökmark m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fö421

av Gunnar Hökmark m. fl. (m)
om försvaret av Storstockholmsområdet

Försvaret av Storstockholm är en riksangelägenhet. Landets regering och
riksdag samt totalförsvarets centrala ledningsorgan finns under normala
fredsförhållanden i huvudstaden. Försvaret av befolkningssvaga regioner i
Norrland och på Gotland är direkt beroende av i tid fungerande avtransporter
av personal och förband från Storstockholm.

Tillgång till kommunikationsleder och knutpunkter såsom hamnar, flygplatser,
vägar, inloppsleder genom skärgården m. m. är avgörande för en
angripares möjligheter att genomföra ett invasionsföretag mot Storstockholmsområdet.
Förbindelserna över Mälaren ökar områdets betydelse, liksom
dess kapacitet i övrigt att ta emot luftburna och över havet transporterade
invasionsstyrkor.

Om ett angrepp i någon form riktas mot Storstockholm och får framgång,
kan det innebära att försvarsansträngningarna både i östra Mellansverige
och i andra delar av landet lider allvarliga avbräck. Dessutom har Stockholm
som landets huvudstad ett betydande symbolvärde. En förlust av
Stockholm innebär en allvarlig försvagning av vår psykologiska motståndskraft.

Det är därför viktigt att styrkan i och utformningen av Storstockholms
försvar ses ur ett rikstäckande perspektiv.

Olika slag av hot mot Storstockholmsområdet

Genom utvecklingen under de senaste årtiondena - politiskt, strategiskt,
tekniskt och militärt - har den tidigare skarpa gränsen mellan fred och krig
blivit oklar. Redan under normalt fredstillstånd förekommer aggressiva
aktiviteter, t. ex. undervattensverksamhet inom våra territorialvatten, underrättelseverksamhet
med ett ogenerat utnyttjande av vårt öppna samhälles
möjligheter till insyn, subersiv verksamhet i form av stölder av vapen
och ammunition ur militära förråd, kartläggning av civila och militära
nyckelpersoner m. m.

Större militära utländska övningar samt de livliga kommunikationerna till
lands med tunga lastfordon, med fartyg till sjöss samt med flygplan mellan
Sverige och omvärlden kan utnyttjas för att i ett spänt läge öka överraskningsmomentet
i ett militärt angrepp mot oss. Även om den direkta
krigsrisken i Europa inte har ökat påtagligt, är dock sannolikheten numera
större för att ett angrepp mot oss kommer överraskande. Bakgrunden
härtill är det skandinaviska områdets ökade strategiska betydelse och super

makternas större intresse för denna del av Europa. Den tekniska och
militära utvecklingen har ökat möjligheterna att genomföra överraskande
angrepp.

Militärt angrepp mot Storstockholm kan genomföras med alla typer av
stridsmedel. För att innesluta Stockholm krävs betydande tillgångar på
markstridskrafter som via havet och luften tillförs området. Detta kan ske
först efter relativt omfattande operationer som kan ta lång tid. Men det
krävs inga stora insatser av små, lätt rörliga specialförband för att tidigt
skapa störningar och förseningar vid t. ex. mobilisering eller andra beredskapshöjande
åtgärder.

Våra egna försvarsansträngningar måste således kunna variera över tiden
och innebära ett flexibelt handlande för olika lägen och hot.

Innan ett militärt angrepp sätts in mot vårt land måste vi räkna med att en
angripare avdelar sabotagegrupper och diversionsförband för att störa och
bekämpa oss i det mycket svåra och känsliga skede då beredskapshöjningar
och mobiliseringar skall beslutas och genomföras. Psykologisk krigföring
med olika medel är en del av detta skede. En kraftsamling av sådana
åtgärder mot den högsta, centrala civila och militära ledningen samt ledningen
av mobilisering och flygstridskrafter, kan ge god utdelning för en
angripare.

För att kunna åstadkomma det bästa skydd som är möjligt före beredskapshöjningar
i vårt öppna och fria samhälle, krävs tillgång till egna
militära specialförband samt en i fred ökad samverkan mellan dessa samt
polis, tull och hemvärn. Dessutom måste den generella beredskapsnivån
ligga högre än som hittills ansetts nödvändigt.

En förutsättning för att vi skall kunna avvärja en invasion är att försvarsmakten
disponerar de resurser som tillförs vid allmän mobilisering
samt att den understöds av ett samlat totalförsvar i övrigt.

En angripare strävar efter att genomföra anfallsoperationen så snabbt
och säkert som möjligt och med små förluster av personal och materiel. Med
god kännedom om strukturen på vår försvarsmakt har sannolikheten ökat
för att han försöker angripa oss innan vi hunnit genomföra omfattande
mobiliserings- eller andra beredskapshöjande åtgärder.

Oavsett hur ett sådant anfall genomförs krävs att vi kan åstadkomma en
snabb och säker mobilisering. För försvaret av Norrland och Gotland är det
av vital betydelse att mobilisering och avtransport av förband, resurser och
värnpliktiga till dessa delar av landet kan ske. Möjligheterna för värnpliktig
personal från Storstockholmsområdet att ta sig fram till sina mobiliseringsplatser
är av stor betydelse både för försvaret av östra Mellansverige och för
andra delar av landet.

Förmågan att snabbt och säkert kunna mobilisera förband och resurser i
Storstockholmsområdet samt att kunna avtransportera dessa jämte personal
till mobilisering i andra delar av landet måste säkerställas.

Ett svagt försvar av Storstockholm - såväl skärgårdsområdet och inloppen
till hamnar som kringliggande flygfält - innebär att ett direkt anfall
mot Storstockholm kan bli lockande för en angripare.

Försvaret av Storstockholm måste tidigt säkerställa att en angripare inte

Mot. 1987/88

FÖ421

11

snabbt får in överlägsna styrkor vid ett direkt anfall mot huvudstaden. Detta
måste gälla även i en situation där angreppet sätts in för det att vi mobiliserat
och utgångsgrupperat. Ett snabbt verkande inlopps- och flygfältsförsvar
måste finnas redan i fredstid.

Försvaret av våra skärgårdar med inseglingslederna till Stockholmsområdet
måste ha hög beredskap redan i fred och stor uthållighet mot olika
former av hot, t. ex. sabotage, flygbekämpning samt amfibieförband som
förs in med helikoptrar, landstignings- eller undervattensfarkoster.

Ett sådant försvar måste därför innehålla kvalificerade och väl skyddade
artilleri-, robot- och miniförband för försvar av viktiga positioner samt
amfibieförband lämpade för rörlig skärgårdsstrid. Dessa förband bör redan
i fredstid kunna hindra att främmande undervattensfarkoster illegalt tränger
in i våra skärgårds- och basområden.

Försvaret av flygfälten i Storstockholmsområdet måste på liknande sätt
säkras genom lokalförsvarsförband och luftvärn med hög beredskap och bra
skydd samt genom förband lämpade för rörlig markstrid.

Förbättringar av Storstockholms försvar

Storstockholms försvar måste således kunna möta olika slag av aktuella hot.
Det är dessutom självklart att viktiga totalförsvarsfunktioner i fred planeras
så att de kan fullgöras i krig.

Det faktum att det har blivit svårare än tidigare att i dag klart definiera ett
hot och på grundval härav fatta korrekta beslut i rätt tid om beredskapshöjningar
gör det viktigt att vi ständigt har en sådan grundnivå i fråga om
civila och militära resurser att vi kan handskas med och klara av ett mångfasetterat
och svårtydbart hot samt att beredskapen är tillräcklig att därutöver
snabbt kunna öka resurserna.

Pä kort sikt bör främst brister inom följande områden snarast rättas till.

Skyddet mot diversionsförband och sabotagegrupper måste byggas på en
förbättrad fast undervattensbevakning, ökad utbildning av polisen och hemvärnet,
förändrade rutiner för dessas samverkan med det övriga totalförsvaret
samt organiserandet av särskilda militära enheter ingående i ett ständigt
tillgängligt förband för rörlig markstrid om minst förstärkt bataljons styrka.

Försvar av mobilisering och avtransport bör grundas på snabbmobiliserande
förband som har sina förråd m. m. i centrala Stockholm i anslutning
till samlingsplatser i Norrland och på Gotland. Dessa förband bör dessutom
vara dimensionerade för att kunna skydda förbindelserna över Mälaren.

Försvaret av skärgården med inseglingslederna till Stockholm måste innehålla
kvalificerade och väl skyddade artilleri-, robot- och minförband för
försvar av viktiga positioner och områden samt amfibieförband för rörlig
skärgårdsstrid. Dessa förband bör redan i fredstid kunna hindra att främmande
undervattensfarkoster tränger in i våra skärgårdar och basområden.

Luftförsvaret av Storstockholm - särskilt i samband med mobilisering måste
främst bygga på jaktflyg. Möjligheterna att basera jaktflyg i Storstockholmsområdet
har under senare år minskat på ett oroväckande sätt.
Det är nödvändigt att snarast kompensera denna allvarliga lucka i försvaret
genom att under skymnings- och krislägen liksom andra mobiliserings

Mot. 1987/88

FÖ421

12

skeden kunna avdela och gruppera en större del av våra samlade resurser av
jaktflyg och basförband till försvaret av Storstockholmsområdet.

Övningar, speciellt inriktade på försvaret av Storstockholmsområdet, bör
genomföras regelbundet med alla härav berörda förband, myndigheter
m. m.

Ett fungerande och flexibelt försvar av Storstockholmsområdet förutsätter
att dagens antal anfallsbrigader bibehålls i nuvarande antal med moderniserad
utrustning. Det är av stor vikt att det finns brigadförband som är
utrustade och utbildade för strid i Storstockholmsområdet. Det är mot den
bakgrunden ytterligt oroande med den planering som i dag pågår inom
försvarsmakten, inom ramen för försvarsmaktsutredningen, och som tar sin
utgångspunkt i bibehållen anslagsnivå. Ett genomförande av det som hitintills
genomförda studier visar, skulle innebära den mest omfattande nedrustning
som genomförts i Sverige sedan 1925 års försvarsbeslut.

Armén skulle reduceras från 26 anfallsbrigader till 15. Kvalificerade
lokalförsvarsförband växlas ner till så kallade skyddsförband med en utbildning
avsevärt sämre än dagens hemvärn. En sådan nedrustning skulle
skapa betydande svårigheter för försvaret av alla delar av vårt land. Mot
den bakgrunden bör riksdagen redan nu ge regeringen till känna att försvarsmaktsutredningens
utredningsarbete måste inriktas på att nuvarande
operativa uppgifter även i framtiden måste kunna fullgöras samt att alla
delar av landet skall kunna försvaras. Ett planeringsarbete som innebär
reduktioner av arméns kvalificerade förband måste avvisas. Riksdagen bör
ge regeringen detta som sin mening till känna.

För att tillgodose behoven på längre sikt bör överbefälhavaren ges i
uppdrag att särskilt studera och inkomma med förslag rörande försvaret av
Storstockholmsområdet, bl. a. mot bakgrund av att angrepp mot oss kan
inledas innan mobilisering eller andra beredskapshöjande åtgärder beordrats.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försvarsmaktsutredningens fortsatta arbete,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna de i
motionen angivna riktlinjerna för att förstärka försvaret av Storstockholmsområdet
samt för att betydligt höja beredskapen i fred för
härav berörda militära och civila enheter.

Mot. 1987/88

FÖ421

13

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att särskilda studier av behovet på längre sikt av
resurser och beredskap för försvaret av Storstockholmsområdet i vid
bemärkelse bör göras.

Stockholm den 26 januari 1988

Gunnar Hökmark (m)

Knut Billing (m)

Görel Bohlin (m)

Allan Ekström (m)

Ingela Gardner (m)

Jan Sandberg (m)

Inger Koch (m)
Gunnel Liljegren (m)
Jerry Martinger (m)
Birgitta Rydle (m)
Alf Wennerfors (m)

Mot. 1987/88

FÖ421

14