om förstärkning av miljöskyddslagen

Motion 1987/88:Jo800 av Bengt Silfverstrand m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo800

av Bengt Silfverstrand m. fl. (s)
om förstärkning av miljöskyddslagen

Det svenska miljöskyddet regleras i miljöskyddslagen (1969:387), ML, med
tillhörande miljöskyddsförordning (1981:574).

Miljöskyddslagen bygger på omkastad bevisskyldighet med undantag för
skadestånds- och straffrågor. Den omkastade bevisbördan aktualiseras
främst i följande fall:

1. Då verksamhet medför störning som avses i 1 § ML.

2. Då miljöfarlig verksamhet medför störning som kan åtgärdas med bättre
lokalisering enligt 4 § ML eller försiktighetsmått enligt 5 § ML.

3. Då miljöeffekter som trots försiktighetsmått uppstår är av sådan art att
förbud skall meddelas enligt 6 § ML. Enligt sistnämnda paragraf får
normalt inte en verksamhet utövas om den orsakar olägenhet av väsentlig
betydelse.

Av förarbetena till ML framgår att prövningsmyndigheten aldrig får låta
en osäkerhet i beslutsunderlaget gå ut över människors hälsa och miljö. När
sådan osäkerhet föreligger är det följaktligen företagarens sak att bevisa att
hans verksamhet inte medför risker för hälsa och miljö.

Trots att omvänd bevisbörda enligt lagen gäller vid grundad misstanke om
utsläpps farlighet, visar erfarenheterna att denna regel inte tillämpas strikt.
Den som vill driva miljöfarlig verksamhet måste få verksamheten prövad
och godkänd av koncessionsnämnden för miljöskydd. Därvid bestämmer
koncessionsnämnden bl. a. storleken på tillåtna utsläpp till luft och vatten.
Nämnden fastställer också gränsvärden för buller och liknande effekter av
verksamheten. I flera uppmärksammade fall har det visat sig att företag
överskrider de villkor som förknippats med dess miljöfarliga verksamhet.
Detta borde rimligen innebära att verksamheten stoppades, eftersom den
enligt lagens mening är olaglig. Men statens naturvårdsverk, som är ansvarig
myndighet, har ingen klar uppfattning om hur lagen skall tolkas. I
praktiken har man kommit att acceptera att olaglig verksamhet fortsätter
och begränsar sig till att utfärda förelägganden. Förelägganden borde enligt
logikens lagar endast förekomma i de fall då ett företag inte har tillstånd
men ändå bedriver miljöfarlig verksamhet.

När det gäller arbetsmiljölagen finns ett JO-utslag som slår fast att avvikelse
från gällande villkor inte kan accepteras. ”Det kan bibringa företaget
uppfattningen att verksamheten är tillåten.” Samma synsätt borde
gälla vid tillämpningen av ML. Verksamhet som klart bryter mot gällande
miljölagar måste kunna stoppas med omedelbar verkan. Tillstånd till
igångsättning skall sedan medgivas först när företaget presenterat en god

tagbar prognos för utsläppen. En effektiv tillsynsmyndighet som kräver
stopp för miljöfarlig verksamhet torde vara det bästa sättet att förbättra
efterlevnaden av miljöskyddslagen avsevärt. Som en följd av den oklarhet
som råder beträffande den verkliga innebörden i begreppet omvänd bevisbörda
bör denna lagregel preciseras.

Omprövning av tillstånd enligt ML

Grundprincipen är att ett tillstånd gäller för obegränsad tid men att tillstånd
i vissa situationer kan begränsas samt att villkoren regelmässigt kan ändras,
antingen efter viss tid, när yttre omständigheter blivit avsevärt ändrade, när
ett tillstånds villkor inte följts eller när det finns vissa skäl att mildra
villkoren. Dessutom kan tillståndet förfalla när den som ansökt om tillståndet
avsevärt avviker från villkoren eller när tillståndet inte utnyttjas
inom viss tid. När tio år förflutit sedan tillstånd givits kan nya eller strängare
villkor ställas upp för verksamheten (24 § ML). Endast naturvårdsverket
kan få omprövning till stånd (26 § ML).

Villkoren kan skärpas också innan tio år förflutit under förutsättning att
användningen av ny reningsteknik skulle medföra väsentlig förbättring från
miljövårdssynpunkt eller förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt.

I praktiken har det visat sig att ML i dessa avseenden är en mycket passiv
lag. Många gånger har en given koncession tenderat att bli ett fribrev för
företagen. Ett flertal exempel visar att miljöfarliga ämnen som inte tagits
med i den ursprungliga koncessionsansökan sedan svårligen kan bli föremål
för restriktioner. Det är en klar begränsning att endast SNV kan begära
omprövning, vilket för övrigt skett i ett mycket begränsat antal fall. I
verkligheten är t. ex. grannar/berörda till företag som bedriver miljöfarlig
verksamhet i ett svårt underläge. Detta gäller inte minst i samband med
koncessionsförhandlingar. Sakägarna saknar i allmänhet ekonomiska möjligheter
att anlita experter för att tillvarataga sina intressen.

För att stärka det allmänna miljöskyddet och den enskildes rätt måste
koncessioner kunna omprövas tidigare, t. ex. efter tre eller fem år.

Sakägare som t. ex. grannar till miljöstörande industrier skall kunna
begära omprövning av koncession. De skall också i samband med tillståndsärenden
kunna erhålla hjälp att effektivt föra sin talan med hjälp av
behövlig teknisk och juridisk expertis. Exploatören borde vara skyldig att
betala de drabbades tekniska och juridiska kostnader i samband med prövningsförfarandet
i enlighet med vad som gäller vid vattenmål.

Särskilt föroreningskänsliga områden

Enligt 8 a § i ML får regeringen förklara vattenområden och angränsande
marker som ett särskilt föroreningskänsligt område. Denna lag har hittills
kommit till användning i Ringsjöområdet i Skåne och i Laholmsbukten.
Erfarenheterna från i synnerhet Laholmsbukten visar att lagen måste kompletteras.
Enligt ML krävs att bästa teknik ur miljösynpunkt skall komma
till användning. Om olägenhet av väsentlig betydelse uppstår (6 §) kan man

Mot. 1987/88

J08OO

4

gå utöver detta krav. Avgörande för vad som får släppas ut av miljöfarliga
ämnen till omgivningen måste i stället vara vad miljön tål. Därför måste
8 a § kompletteras med kvalitetsnormer. Detta innebär t. ex. att i område
X får bara släppas ut en viss halt kväve per liter, dock högst så och så många
ton kväve totalt/år. Man inför alltså dels en maximihalt och dels en högsta
tillåtna totalmängd. Det behövs helt enkelt tak för utsläppen för att miljön
skall kunna skyddas.

Påverkan av landskapsbilden

Mycket omfattande landskapsbildspåverkan behandlas som en omgivningsstörning
enligt ML. Däremot anses sådan inverkan som är typisk för ”normal”
bebyggelse (främst bostadsbebyggelse, även omfattande sådan) falla
utanför ML:s tillämpningsområde. Gränsdragningen är mycket osäker. Eftersom
den saknar stöd i lagstiftningen bör ML ses över och preciseras i
detta avseende.

Översyn av miljöstraffrätten

Hittills har mycket få fällande domar avkunnats för brott mot miljöskyddslagen.
Nästan uteslutande har böter utdömts för förseelserna ifråga, i genomsnitt
35 dagsböter. I endast två fall har fängelsestraff utdömts av tingsrätt.
Hovrätten har ändrat detta till villkorlig dom och böter. Det måste
betraktas som mycket anmärkningsvärt att såväl polis som åklagare tycks
uppfatta överträdelser mot miljöskyddslagarna som relativt bagatellartade.

Riksåklagaren måste kunna ge åklagarna direktiv att i större utsträckning
yrka på hårda straff inklusive fängelse för brott mot miljölagarna. Det är
väsentligt att en ny och nödvändig praxis etableras i domstolarna.

Särskilda utbildningsinsatser bör göras för åklagare och polispersonal
som skall syssla med miljöbrott.

En allmän skärpning av straffen för miljöbrott måste kompletteras med
kännbara ekonomiska straff för berörda företag. Fem års erfarenheter visar
att miljöskyddsavgiften inte blivit den effektiva sanktion som avsågs då den
infördes. För att få en avskräckande effekt bör miljöskyddsavgiften uppgå
till ett belopp som är fyra gånger så stort som den ekonomiska vinsten av
brottet.

Då det visat sig svårt att i vissa fall räkna ut hur stora vinster ett företag
gjort på överutsläpp måste miljöskyddslagen kompletteras så att den medger
naturvårdsverket rätt att ta del av ett företags bokföring för utredning av
miljöskyddsavgift.

Mot. 1987/88

J08OO

5

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förstärkning av miljöskyddslagen.

Stockholm den 26 januari 1988
Bengt Silfverstrand (s)

Bengt Kronblad (s) Birthe Sörestedt (s)

Hans Pettersson (s)
i Helsingborg

Mot. 1987/88

J08OO

6