om förnyelse av va-nätet

Motion 1987/88:Bo244 av Agne Hansson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Bo244

av Agne Hansson m. fl. (c)
om förnyelse av va-nätet

Motionens huvudsakliga innehåll

Vatten- och avloppssystemet är så gammalt och dåligt underhållet att risken
för katastrofala sammanbrott är uppenbar i många tätorter.

På vissa håll når bara 30 procent av den utpumpade vattenmängden användarna.
De får dock betala även för det som försvinner under vägen.

I avloppsnätet kan man i stället få upp till tre gånger större vattenmängder
än vad som tillförs från konsumenterna.

Centerpartiet föreslår ett långsiktigt program för att klara underhåll och
förnyelse av va-nätet. I första hand bör programmet inriktas på att fram till
år 2000 förnya de ledningar som lades ner före 1965.

Läckande vattenledningar innebär slöseri med vatten och extra kostnader
för konsumenterna. Läckande avlopp innebär miljörisker och kan leda till
översvämning i reningsverken.

Samhällsinvesteringar

De senaste årtiondenas samhällsbyggande har haft en stark inriktning på nyanläggning
och nybyggnation, medan äldre investeringar rivits, fått förfalla
eller stått outnyttjade. Det har gällt både bostadsbyggandet, komplementbebyggelsen
i form av skolor, affärer, samlingslokaler m. m. samt kommunikationerna.
Denna basinvesteringarnas motsvarighet till slit- och slängmetoden
i fråga om varor håller dock inte i längden.

Under 1970-talets senare del inriktades samhällsbyggandet starkare på
underhåll och förnyelse än tidigare. Det visade sig att det ofta ställde sig billigare
att bygga om äldre hus än att riva och bygga nytt. Vägnätet visade allt
fler tecken på förslitning. Det innebär ökade kostnader för näringslivet och
fler olyckor.

Denna förändrade inriktning när det gäller förnyelsen av samhällskapitalet
har delvis kopplats samman med speciella insatser för att bereda fler sysselsättningstillfällen.
Det har mindre uppmärksammats, att det i dag verkligen
behövs ökade ansträngningar för att underhålla och förnya olika delar
av infrastrukturen och därmed åstadkomma bostads- och arbetsmiljöer,
som ger trivsel och social samhörighet.

Exempel på insatser som redan påbörjats är den upprustning av järnvägarna
som drogs i gång de sista åren av 1970-talet liksom ökningen av väganslagen
från ungefär samma tidpunkt, televerkets satsningar på snabbare

utbyggnad av sina nät för telefon, data och radio-TV, den intensifierade
kommunala energiplaneringen, upprustningsbidragen till äldre samlingslokaler
och det s. k. ROT-programmet för reparationer och ombyggnad i
det äldre bostadsbeståndet.

Va-nätet

Ett mindre uppmärksammat område är det direkta förfall som i dag hotar
vatten- och avloppssystemet i många städer och tätorter. Denna utveckling
är heller inte unik för Sverige. Något av en kris på detta område tycks förestå
på många håll i Europa.

I Sverige finns vatten- och avloppssystem av mycket varierande ålder. I
vissa städer är delar av Va-nätet från seklets början, men den störssta utbyggnaden
skedde på sextiotalet. I dag - då avloppsnätet i våra tätorter i
princip är färdigbyggt - är drygt hälften av avloppsnätet från mitten av sextiotalet
eller senare.

Av alla kommunala försörjningssystem är Va-systemet det största och
mest kostnadskrävande.

Det totala va-nätet omfattar ca 130000 km, varav drygt hälften är avloppsledningar.
Den sårbaraste delen är avloppsledningarna som till ungefär
85 % består av betongrör, vilka till sin huvuddel är mer än 20 år gamla.
Ungefär hälften av avloppsnätet är från 40-talet eller äldre.

Betongrören har en begränsad livslängd. Redan efter 20 år börjar problem
uppträda, ledande till snabbt ökande kostnader för underhåll och reparationer.
Den maximala livslängden har antagits till 100 år. 20-100 år efter
det att nät har anlagts måste således ett växande antal reparationer företas,
för att till slut bli så omfattande och kostsamma att renovering eller
utbyte framstår som det enda möjliga. För att inte viktigt samhällskapital
fortgående skall förstöras, är det viktigt att nu ta tag i situationen och inte
skjuta allt större reparationsbehov framför sig.

Nästan alla äldre rör av betong har läckor i fogarna. Dessutom förekommer
i stor omfattning lägesförskjutningar som medför läckage. I dessa
rörsystem finns det dessutom ofta sprickor. En med åren ogynnsammare
sammansättning av avloppsvattnet (syrlighet och högre temperaturer) har
också medfört korrosionsskador på framför allt äldre betongrör. Till viss del
är det asbeströr som måste bytas ut vilket fordrar särskild uppmärksamhet
ur miljösynpunkt. Även rör som har installerats under de senaste decennierna
har läckor. Beträffande de plaströr (PVC- och PEH-rör) som utgör ca 1/3
av de senaste installationerna saknar vi ännu uppgift om livslängd.

Läckage från och till avloppssystem medför också erosion i omgivande
markskikt och till följd därav sättningar i mark, vägar och gator. Ett växande
problem är att framkomligheten i rörsystemet hindras med stopp och
översvämningar som följd.

Vattenledningsnätet består till 2/3 av gjutjärns- och stålrör med begränsad
livslängd. Utbyte och nyinstallation sker huvudsakligen med plaströr. Även
på detta område ökar behovet av åtgärder på grund av rörbrott, rost och
förhöjt ph-värde i mark och vatten. Under senare tid har det också kommit

Mot. 1987/88

Bo244

6

rapporter om att kvaliteten på vattenledningsvattnet blir allt sämre genom
olika föroreningar.

Förnyelseprogram

Förnyelsen av de äldre systemen är arbets- och kostnadskrävande. Sedan ny
utrustning installerats sjunker emellertid underhållskostnaden permanent
på grund av de nya materialens större hållbarhet.

En målmedveten upprustning och förnyelse förutsätter en god överblick
över existerande system. En sådan finns inte i många tätorter. En viktig
uppgift är därför att kartlägga avloppssystemens utbredning och tillstånd
och identifiera de system som måste ges förtur. Det är viktigt att inte åtgärda
endast begränsade ledningssträckor utan hela system. Erfarenheten
visar att partiella åtgärder lätt leder till högre belastning och starkt ökande
skador i de icke åtgärdade delarna av ett föråldrat system.

Skall inte avlopps- och färskvattensnäten snabbt försämras, krävs att underhåll
och renovering håller jämna steg med slitage och förstörelse. Med
nuvarande förnyelsetakt ersätts avloppsrör med en fysisk livslängd av 10100
år i en takt som förutsätter 400-500 års hållbarhet. Det behövs alltså en
mycket kraftig förstärkning av underhållet av va-nätet på många håll i landet.
I Stockholms kommun är t. ex. förnyelsetakten 1:500 år. Tillämpat bakåt
i tiden, i stället för framåt, skulle detta medföra att avloppsrör från Vasatiden
fortfarande skulle vara i bruk!

Den misshushållning som följer med bristande underhåll av va-nätet visar
sig dels i slöseri med våra vattenresurser och negativa miljöeffekter till följd
av översvämning i reningsverk och läckage av grundvatten, dels i högre
kostnader sett över en längre tid.

Vattenledningssystemen läcker i dag i genomsnitt ut drygt 20% av vad
som lämnar vattenverket på väg till konsumenten. I vissa kommuner når så
litet som 30% användarna, men kunderna debiteras för den totalt utpumpade
mängden enligt självkostnadsprincipen.

Vattenmängden i avloppssystemen vid reningsverken kan i gengäld vara
två till tre gånger större än de som tillförs systemet från konsumenterna genom
inläckage och infiltration i läckande fogar och sprickor. Läckagen skadar
grundvattnet och medför i allvarliga fall risk för överströmning i drickvattensystemet.
De alltför stora vattenmängderna i reningsverken leder till
överbelastningar och försämrar reningseffekten. Man räknar i dag med
21000 driftstörningar per år bara i avloppsnäten till en kostnad av 25 000 per
gång, dvs. drygt 1/2 miljard årligen. Det går på sikt inte att bortse från risken
för direkta katastrofer med sammanbrott av ledningsnät i tätorter med
gamla ledningssystem.

Av avloppsledningsnätet är i dag 30-35 000 km under de närmaste decennierna
aktuella för utbyte. Beträffande den allra äldsta delen av nätet är förnyelsebehovet
särskilt stort. Bedömningar i branschen pekar på att minst
11/2 miljard per år i förnyelseinsatser (renovering, ombyggnad, nybyggnad)
skulle behövas för att komma upp till en acceptabel nivå. Vill man dessutom
ta igen gamla försummelser krävs belopp omkring det dubbla.

Mot. 1987/88

Bo244

7

Värdet på det svenska ledningsnätet i funktion är sannolikt 150-200 miljarder
kronor. Det är alltså ett stort samhällskapital att försvara mot nedbrytning.
Nuvarande renoveringstakt om 150 milj kr. per år är under alla
förhållanden orimligt låg.

Ett målmedvetet åtgärdsprogram för att undanröja det hot som ligger i ett
framtida sammanbrott av de svenska va-systemen och att systematiskt ta
igen eftersläpningen skulle t. ex. kunna rikta in sig på att fram till år 2000 i
första hand förnya den del av avloppsledningssystemet som är anlagd före
1965.

Ett program bör omfatta finansiella frågor och möjligheterna att i sammanhanget
utnyttja beredskapsarbete, miljöfrågor i vid mening och i arbetsmiljösammanhang.
Den skall utgöra en grund för industrins inriktning
och för att dimensionera utbildning. Det bör särskilt framhållas att kompetensen
ute i kommunerna i dessa frågor måste upprätthållas.

Det behövs i kommunerna inte enbart en inventering för att klarlägga behovet
av underhåll när det gäller va-näten. Det måste också klarläggas hur
kommunerna skall kunna få ekonomiskt utrymme för insatserna. Därvid
bör påpekas att kommunallagen ger kommunen rätt att ta ut avgifter som
gör det möjligt att långsiktigt försvara investeringar på detta område.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett långsiktigt program
i syfte att säkerställa underhåll och förnyelse av kommunernas
va-nät i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 26 januari 1988

Agne Hansson (c)

Birgitta Hambraeus (c) Rune Thorén (c)

Ivar Franzén (c) Eva Rydén (c)

Mot. 1987/88

Bo244

8