om fördelningen av rättegångskostnader i vårdnadstvister.

Motion 1975:1121 av herr Nyquist och fru Frankel

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:1121

10

Nr 1121

av herr Nyquist och fru Frankel

om fördelningen av rättegångskostnader i vårdnadstvister.

Bestämmelserna om rättegångskostnad återfinns i rättegångsbalkens kap.
18. Enligt huvudregeln skall part, som tappar målet, ersätta motparten hans
rättegångskostnad (1 $)• Stadgandets syfte är att förebygga obefogade processer.

Ett väsentligt undanlag från huvudregeln görs i 2 S, vari stadgas att i
det fall som ett mål angår rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas
annorledes än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin
rättegångskostnad. Lagstiftaren har här tänkt på de fall där det egentligen
inte föreligger ett tvistigt förhållande men krav ändå uppställts på att dom
meddelas, t. ex. i ostridiga fall av äktenskapsskillnad och då fråga är om
äktenskaplig börd. Här är det mera ett spörsmål om rättens sanktion eller
stadfästelse än ett slitande av en tvist. 1 de fall kontroversiella frågor föreligger
kan det tyckas naturligt att huvudregeln tillämpas. Det kan emellertid förekomma
fall där ett tvistigt förhållande föreligger men där rättspolitiska
hänsyn kan motivera ett avsteg och tillämpning av kvittningsregeln. Vi
tänker närmast på vårdnadstvisterna.

Högsta domstolen har i ett par uppmärksammade mål tagit ställning till
kostnadsfördelningen i nämnda tvister (Nytt Juridiskt Arkiv 1973:654). I
fyra samtidigt behandlade fall fann HD att gällande rätt uteslöt möjligheten
till kvittning. HD hänvisade härvid till lagens förarbeten, närmare bestämt
vad processlagberedningen anfört, nämligen:

För de fall, då på grund av föreskrift i lag förhållandet mellan parterna
icke kan regleras annorledes än genom rättegång, såsom då fråga är om
upplösning av äktenskap eller om äktenskaplig börd, skulle det ej sällan
vara obilligt, om den tappade parten alltid skulle ersätta motpartens rättegångskostnad.
I vissa mål, t. ex. då talan efter förut vunnen hemskillnad
föres om äktenskapsskillnad, är det ej sällan en tillfällighet, vilken av parterna
som väcker talan. Om i mål, varom nu är fråga, talan omedelbart medgives
eller parternas förhållande före eller under rättegången eljest ger anledning
därtill, synes möjlighet böra finnas att kvitta kostnaderna. Huvudregeln
bör dock vara, att den vinnande parten erhåller gottgörelse för sin kostnad.

I samtliga fall fann HD sålunda att den tappade parten skulle svara även
för den vinnande partens rättegångskostnader. Och detta trots att båda parterna
i och för sig kunde anses som lämpliga vårdnadshavare och den tappade
parten kunde ha ansetts ha haft fog för sin talan.

Vi är medvetna om att undantaget i RB 18:2 måste tillämpas med stor
restriktivitet, men vi finnér det å andra sidan socialt och rättspolitiskt stö

Mot. 1975:1121

11

tande att en fader eller moder skall känna sig förhindrad att processa om
vårdnaden av deras gemensamma barn inför risken att få stå för hela rättegångskostnaden.
I detta fall gäller det inte bara de två parternas situation
utan också frågan om barnets rättssäkerhet och framtid, och båda makarna
kan förvisso ha välgrundad anledning att föra talan i vårdnadsfrågan.

Under handläggningen av de nämnda målen i HD har vi särskilt fäst
oss vid följande återgivna plädering för kvittning av kostnaderna: ”Föräldrar
bör utan hänsyn till kostnader kunna processa om vårdnaden, såvida omsorgen
om barnet kräver det. Det är då rättvist, att kvittning sker, särskilt
då ena, men ej andra parten har fri rättegång. Detta är särskilt angeläget

i mål av mer komplicerat slag. har i förevarande mål ej saknat fog

för sitt vårdnadsyrkande. Han kan tvärtom anses ha haft skyldighet att
med sonens bästa för ögonen vidhålla sitt yrkande."

Vi vill understryka att vi inte ifrågasätter riktigheten av den tolkning
som gjorts av gällande rätt. Vi ifrågasätter lämpligheten - inte minst utifrån
kravet på en rättsordning i vårdnadsfrågor som i första hand ser till barnets
bästa - av en lagstiftning som hämmar intresset för att en så allsidig bedömning
som det nu är möjligt kommer till stånd.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts får vi hemställa

att riksdagen beslutar om en översyn av gällande rätt med avseende
på kostnadsfördelningen i vårdnadstvister.

Stockholm den 27 januari 1975

OLA NYQUIST (fp)

INGEGÄRD FR/ENKEL (fp)