om förbud mot tillverkning och försäljning av tvättmedel innehållande fosfat och optiska vitmedel.

Motion 1973:92 av fru Nordlander m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1973:92

6

Nr 92

av fru Nordlander m. fl.

om förbud mot tillverkning och försäljning av tvättmedel innehållande
fosfat och optiska vitmedel.

Naturvårdsverkets chef har i ett uttalande framhållit att ”de väl
fungerande reningsverken renar vattnet lika effektivt och för samma
kostnad oberoende av mängden fosfater i det ingående vattnet. Personer
som bor i tätorter med väl fungerande reningsverk har nu inte anledning
att välja tvättmedel med hänsyn till dess fosfathalt.”

Mot bakgrunden av att man i en stor del av vårt land icke har de ”väl
fungerande reningsverk” som naturvårdsverkets chef åsyftar, är uttalandet
både uppseendeväckande och principiellt felaktigt. Det motverkar
den upplysningsverksamhet om fosfaternas miljöskadlighet som naturvårdsverket
tidigare stött och kommer att öka användningen av fosfatrika
tvättmedel. Den utvecklingen kan inte vara önskvärd för någon annan än
fabrikanterna av dessa tvättmedelstyper.

Användningen av syntetiska tvättmedel med dess betydande halter av
framför allt fosfater har på kort tid orsakat svåra skadeverkningar i våra
sjöar och vattendrag. Utsläppen av fosfat är för närvarande i Sverige mer
än 10 000 ton per år. Av detta härrör sig hela 40 procent från
tvättmedlen.

Följderna av detta kan beskådas runt om i vårt land. I en rad av våra
vattendrag och sjöar har man sett en snabb igenväxning på grund av den
övergödning som fosfatutsläppen inneburit. Det har blivit syrebrist och
stopp för den naturliga nedbrytningsprocessen av växtmaterial. Därigenom
har faunan i vattnen undergått en kraftig påverkan som bl. a. visat
sig i fiskdöd på många håll. Det som händer i sådana fall har av
vetenskapsmän beskrivits som ett sjuktillstånd, en ekologisk obalans som
är svår att reparera. Sjöarna växer igen på grund av övergödning.

Är då fosfat någon oundgänglig ingrediens i tvättmedel? Nej, så är icke
fallet. I en rad tvättmedel som redan finns på marknaden är fosfathalten
låg eller ingen alls.

Fosfaterna används i tvättmedlen som avhärdare, men det finns andra
ämnen som fungerar på samma sätt, dock utan att ha samma skadliga
effekt som fosfat. Dessa typer av tvättmedel tvättar bevisligen lika bra
och är fullgoda alternativ till de fosfatrika som dock behärskar
huvuddelen av marknaden.

I uttalandet av naturvårdsverkets främste företrädare anföres sålunda
att fosfaternas skadliga inverkan på miljön icke är densamma som tidigare
genom utbyggnad och förbättring av reningsverken i vårt land. Men
antalet personer i områden anslutna till reningsverk med kemisk eller
biologisk-kemisk rening är nu uppe i enbart 1 760 000.

Mot. 1973:92

7

Den utbyggnaden är givetvis att hälsa med tillfredsställelse. Men det
betyder i alla fall att större delen av det avlopp som släpps ut icke
undergår den effektiva rening som åsyftas. Under lång tid framöver kan
man också förutsätta att större delen av svenska folket icke kommer att
vara ansluten till reningsverk som hindrar fosfatutsläpp och övergödning
av sjöar och vattendrag.

Mot den bakgrunden finns det enligt vår mening all anledning att åter
aktualisera frågan om förbud mot användningen av fosfat i tvättmedel — i
vart fall till dess att det klart kan dokumenteras att allt avloppsvatten
passerar reningsverk av tillräcklig kapacitet.

Detsamma gäller användningen av s. k. optiska vitmedel som i stort
sett har funktionen att reflektera vissa ljustyper så att tvätten ser vitare
ut än den egentligen är. De optiska vitmedlen förbättrar inte på något
sätt tvättmedlens rengörande förmåga. ”Vitare tvätt” blir inte renare
tvätt.

Däremot finns det skäl för misstanken att optiska vitmedel är
hudirriterande och cancerframkallande. Rapporter från danska forskare
är oroande. Där har man funnit att vissa typer av vitmedel kan upplagras i
fisk precis som kvicksilver och DDT. I Köpenhamn hade man 1969 en
formlig epidemi av hudallergier som ansågs bero på användningen av
optiska vitmedel. Rapporten om hudallergierna i Köpenhamn, orsakade av
optiska vitmedel, har publicerats av dr Osmundsen i British Journal of
Dermatology nr 81 år 1969. En annan rapport som också beskriver hur
optiska vitmedel kan orsaka svåra hudallergier har också publicerats så
tidigt som 1957 av dr Burckhart i den medicinska tidskriften Der
Hautarzt. Det finns också andra uppgifter som bör tas på allvar.

Allt tyder på att användningen av optiska vitmedel kommer att stegras
mycket snabbt — framför allt på grund av enorma och braskande
reklamkampanjer. Marknaden domineras av stora multinationella företag
med stora intressen i Sverige. Mot bakgrund av att det finns flera oroande
rapporter som på olika sätt stärker misstankarna om att vissa typer av
vitmedel som nu används vid tvättmedelsfabrikationen kan ge upphov till
skador av det slag som här nämnts, måste det bedömas som skäligt att
även förbjuda användningen av optiska vitmedel till dess att man helt har
kunnat bevisa dessa ämnens oskadlighet. Så är nu icke fallet utan stor
osäkerhet råder såväl bland konsumenter som bland forskare.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen hemställer om att förslag framlägges
i syfte att åstadkomma förbud mot tillverkning och försäljning
av tvättmedel innehållande fosfat och optiska vitmedel.

Stockholm i januari 1973

KARIN NORDLANDER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) EIVOR MARKLUND (vpk)

ALF LÖVENBORG (vpk) PER ISRAELSSON (vpk)