om förbud mot aga av barn.

Motion 1972:434 av fru Bergander m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:434

15

Nr 434

av fru Bergander m. fl.
om förbud mot aga av barn.

Med jämna mellanrum upprörs allmänheten av stora rubriker i massmedia
om upptäckta fall av barnmisshandel. Men sannolikt är det en
obetydlig del av alla fall som blir kända och en ännu mindre del som blir
anmälda.

Av en SIFO-undersökning, gjord i september 1971, framgår att tre
procent av de tillfrågade ”känner personligen till någon familj i omgivning
eller bekantskapskrets där det någon gång förekommit barnmisshandel
under de senaste tolv månaderna”. Bakom dessa tre procent döljer
sig tusentals barns lidanden.

Ett förstärkt anonymitetsskydd för den som anmäler misstanke om
barnmisshandel är inte tillräckligt för att lösa detta problem. Det kan
möjligen vara en av många tänkbara åtgärder. Inget övervakningssystem,
hur effektivt det än må vara, kan upptäcka vad som sker inom hemmets
fyra väggar i umgänget mellan föräldrar och barn. Ett sådant system är av
mänga skäl heller inte önskvärt. Upplysning och undervisning i konsten
att uppfostra barn utan att använda våld måste därför vara den bästa
vägen att komma till rätta med detta problem.

Rätten att aga barn, dvs. i tillrättavisande syfte använda våld mot barn,
upphävdes så sent som år 1966. Genom riksdagsbeslut detta år blev det
förbjudet för föräldrar eller andra vårdnadshavare att tillgripa våld mot
barn. Den som agar sitt barn riskerar därför numera att dömas för
misshandel enligt brottsbalkens bestämmelser.

Alla former av kroppsliga bestraffningar är emellertid inte förbjudna.

Föräldrabalkens 6 kap. 3 §, som lyder: ” föräldrarna skola utöva

den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder
och övriga omständigheter”, tolkas så att vissa handgripliga åtgärder mot
barnen är tillåtna. I socialstyrelsens råd och anvisningar står att ”obetydliga
kroppsliga tillrättavisningar inte kan anses som misshandel”.

Det måste emellertid vara ytterst svårt att bedöma var gränsen går
mellan aga, som kan föranleda straff och handgripliga tillrättavisningar,
som är tillåtna. Ett klart och otvetydigt förbud mot aga borde därför vara
inskrivet i föräldrabalken.

Det torde få ankomma på vederbörande utskott att utarbeta härför
erforderlig lagtext.

En klar och entydig bestämmelse om förbud mot aga av barn skulle
kunna utgöra grunden för en brett upplagd informationsverksamhet och
ökad föräldraupplysning. Av den tidigare åberopade SIFO-undersökningen
framgår nämligen att kunskaperna om vad lagen säger om aga är
bristfälliga. 61 procent vet att lagstiftningen förbjuder aga. 19 procent

Mot. 1972:434

16

tror att det inte finns någon sådan lag och 10 procent har inte kunnat
besvara frågan. 11 procent tror att lagen tillåter aga av barn.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att i föräldrabalken införs en bestämmelse
om förbud mot aga av barn.

Stockholm den 25 januari 1972

LILLY BKRGANDER (s)

ANNA-LISA LEWÉN-ELIASSON (s) MATS HELLSTRÖM (s)

ÅKE WICTORSSON (s)

Göteborgs Offsettryckeri AB. Sthlm 72.672 S