om förbättringar av arbetsmiljön

Motion 1980/81:1475 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1980/81:1475

av Lars Werner m. fl.
om förbättringar av arbetsmiljön

”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om” blev ett bevingat
uttryck efter Hasse Alfredsons satir i revyn Dubbelgökarna. 1970-talet var
dubbelgökarnas decennium i miljöfrågorna. Gamla sanningar blev som nya,
och tidigare välkända arbetsmiljörisker återupptäcktes - under hårt motstånd
från kapitalägarna och ofta även från myndigheterna.

Ett skakande dokument över de mänskliga lidanden som nonchalerandet,
bagatelliseringen och lögnerna om asbestens risker resulterade i finns samlat
i Mary Anderssons bok Asbestarbetarna berättar. Den bör läsas av alla
expertdyrkande, tvehågsna byråkratsjälar som ett varningsskrik för långbänkspolitiken.

Vpk krävde förbud för asbesthantering 1972. Så småningom har också
hanteringen begränsats kraftigt. Många andra av vpk:s krav har genomförts
efter några år när opinionen blivit tillräckligt kraftig. Men aldrig därför att
argumenten varit sanna i sig. Socialutskottet och riksdagsmajoriteten oavsett
vilka partier som suttit i regeringen - har ständigt funnit att vi lever i
den bästa av världar när kraven förts fram första gångerna. Ingenting
behöver ändras, och alltid pågår någon utredning som förmodligen kommer
att beakta ”de av motionärerna väckta frågorna”.

Arbetsmiljön är en integrerad del av produktionsförhållandena och kan
inte frikopplas från arbetets betingelser i stort. Det är emellertid karakteristiskt
att ett kapitalistiskt system - som i Sverige - försöker särskilja vissa
hanterliga frågor från de övergripande frågor som bestämmer förhållandena
inom arbetslivet. I sista hand bestäms arbetets betingelser av ägandet och
makten över produktivkrafterna. Arbetsmiljön kan aldrig bli bra så länge
privatkapitalister och aktieägare har makten över de arbetandes villkor och
miljö. Försvararna av det kapitalistiska systemet har allt intresse av att
begränsa arbetsmiljöfrågorna, och det är därför karakteristiskt att arbetsmiljölagen
begränsas till den fysiska arbetsmiljön och vissa s. k. psykosociala
frågor. Varje utvidgning av dessa delar har f. ö. väckt hårt motstånd från
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF).

Kampen för socialismen och ändrade maktförhållanden mellan kapitalägare
och det arbetande folket kommer inte att avgöras i riksdagen, men
erfarenheten visar att begränsade och viktiga förbättringar av arbetsmiljön
kan uppnås genom ett samspel mellan program och krav som förs fram dels i
riksdagen, dels i det fackliga arbetet. På de större arbetsplatserna där facket
är välorganiserat kan arbetsmiljön ofta vara bättre än yrkesinspektionens
minimikrav p. g. a. den fackliga styrkan. Lagstiftade minimikrav blir därför

Mot. 1980/81:1475

9

särskilt viktiga för den huvuddel av de arbetande som är anställd i småföretag
och i viss utsträckning är oorganiserad. Lagstiftning och andra förordningar
kan endast stadsfästas genom riksdagsbeslut som blir giltiga över hela landet
och för alla typer av arbetsplatser. Riksdagsbeslut kan innebära att de mer
avancerade krav som tillgodosetts genom framgångsrik kamp i kraftfulla
fackföreningar utvidgas till att gälla hela det arbetande kollektivet.

Vpk ser därför som sin uppgift att föra fram de arbetandes mest
avancerade krav i sina riksdagsmotioner för att förbättra de arbetandes
förhållanden på alla arbetsplatser. I årets arbetsmiljömotion har vi försökt
sammanfatta kraven över hela arbetsmiljöområdet. Många av kraven har
framförts tidigare i riksdagen och avslagits, vilket emellertid inte gör dem
mindre korrekta eller angelägna. Utöver asbestbegränsningarna har vpk:s
krav på förbud mot epoxyfärger, införande av och så småningom dokumentation
till hygieniska gränsvärdeslistan, sänkta gränsvärden, skyddsombudens
förbättrade ställning, fler yrkesmedicinska kliniker och diverse
utredningar helt eller delvis tillgodosetts.

I motionen behandlas risker och riskbekämpning, myndigheter, lagar,
företagshälsovård, yrkesmedicinska kliniker, utbildning och forskning inom
arbetsmiljön.

Risker och riskbekämpning

Arbetsmiljöns risker kan indelas i
o olycksfall

o kemiska risker (damm, gaser, syror, lösningsmedel, metaller m. m.)
o fysikaliska risker (buller, klimat, strålning, vibrationer m. m.)
o ergonomiska risker (dålig arbetsställning, ensidig muskelbelastning
m. m.)

0 organisatoriska risker (dålig arbetsledning, skiftarbete, oklara krav,
bristande information och ”medbestämmande”, ensamarbete m. m.).

Olycksfall

Enligt arbetsskadestatistiken dödas omkring 200 personer/år vid olycksfall

1 arbetet (dessutom avlider ca 150 personer i färdolycksfall på väg till och från
arbetet), 1 700 invalidiseras i meningen att de tillerkänns invaliditetsersättning
av riksförsäkringsverket. Totala antalet registrerade skador är omkring
120 000/år. Siffrorna har varit tämligen konstanta under 1970-talet. Det
faktiska antalet inträffade olyckor är mycket högre, och underregistreringen
gäller inte bara de lindrigare skadorna.

Trots de höga olycksfallssiffrorna - antingen de officiella eller de verkliga
beaktas - förekommer ingen större aktivitet för att bekämpa orsakerna. Det
finns ett klart visat samband mellan ackordsarbete och allvarliga olyckor.
Antalet minskade således i både gruvorna och skogen efter de stora

Mot. 1980/81:1475

10

strejkerna då tidlön i stor utsträckning infördes. Det är således ett självklart
krav att fackföreningen skall ha rätt att förbjuda prestationsersättning i
arbete som är förenat med olycksfallsrisker.

Flera undersökningar har visat på åklagarmyndigheternas nonchalans vid
arbetsolycksfall. Polisutredningar läggs snabbt ned, och åtal mot arbetsgivaren
väcks utomordentligt sällan trots att arbetsgivaren har ansvaret för
säkerheten. Vid trafikolyckor med dödlig utgång vore något liknande
otänkbart. Problemet har rönt viss uppmärksamhet under senare tid, men
krafttag behövs för att öka trycket på arbetsgivarens skyldigheter och
rättsliga ansvar för att följa skyddsinstruktioner (se t. ex. Arbetsmiljö
15/80).

Olycksfall har ofta en sammansatt bakgrund, där flera faktorer samverkar.
Orsaksanalysen blir därför komplicerad och kan ske efter olika modeller.
Under flera decennier har förklaringen sökts i fel hos individen, s. k.
olycksfåglar. Enda åtgärden blir då att hitta system för att rensa ut tänkbara
”olycksfåglar” och lämna arbetsmiljön utan åtgärder. Det är uppenbart att
en sådan ”förklaringsmodell” tjänar ägarnas intresse, eftersom den inte
ställer några krav på tekniska förändringar och dessutom lägger skulden på
den anställde. Det finns andra förklaringsmodeller, bl. a. systemteorier, som
är bättre och har vunnit terräng. Forskningen är emellertid underdimensionerad
i förhållande till de stora skadesiffrorna för arbetsolycksfall och
behöver intensifieras. De arbetandes egna erfarenheter måste tas till
vara.

Kemiska risker

De kemiska riskerna är delvis kända sedan flera hundra år, men den starka
utbyggnaden av den kemiska industrin under senare decennier har mångdubblat
riskerna. Klassiska exempel på kemiska risker i arbetsmiljön är blyoch
kvicksilverförgiftning liksom silikos (stendammslunga), som beskrevs i
Sverige för mer än 200 år sedan av Linné. Likafullt är dessa ”klassiska” risker
utbredda på de svenska arbetsplatserna! Kunskap och forskning räcker inte.
Det krävs aktiv kamp för en god arbetsmiljö.

De kemiska ämnenas akuta effekter är relativt välkända men däremot inte
de kroniska. 1970-talets arbetsmiljölarm har huvudsakligen gällt kroniska
effekter, speciellt cancer. Exempel är asbest, vinylklorid, kromater, vissa
bekämpningsmedel, arsenik m. m. Även andra kroniska effekter som
hjärnskada och hjärtsjukdom har visats i överfrekvens bland lösningsmedelsresp.
dynamitarbetare. Under de senaste åren har allt fler studier ägnats
påverkan av fortplantningsorganen och ärftligheten. Samband har visats
mellan överfrekvens av missfall, fosterskador, sterilitet och kromosomförändringar
och olika arbetsplatser med kemisk exposition.

Det är uppenbart att kartläggningen av de kemiska ämnenas kroniska
effekter bara har börjat. Ju fortare denna kunskap vinns, desto färre blir

Mot. 1980/81:1475

11

skadade - om företagen tvingas eliminera expositionen. Krav måste således
ställas på skadetestning - innan produkter tillverkas för försäljning låga
hygieniska gränsvärden med säkerhetsmarginaler till lägsta kända skadliga
effekt och hög beredskap för utvärdering av akuta och kroniska effekter.

F örhandsprövning

I USA har antagits en lag om förhandsprövning innan en produkt får
tillverkas för försäljning, och i denna förhandsprövning kontrolleras vilka
tester som utförts för att belysa produktens giftighet och medicinska effekter
på ett sätt som liknar kraven för registrering av ett nytt läkemedel. På grund
av privatkapitalets stora möjligheter att sabotera federala lagar kommer
lagen sannolikt att få begränsad betydelse i USA, men principen är riktig.
Möjligheterna att kontrollera lagens efterlevnad borde vara större i
Sverige.

Jordbruksutskottet har tidigare behandlat vpk:s krav om en liknande
lagstiftning men finner att resurserna inte är tillräckliga för att snabbt anta en
sådan. Detta är riktigt men beror på att myndigheterna återigen handlat
alltför långsamt. Stora förhoppningar knöts till lagen om hälso- och
miljöfarliga varor som infördes 1973. Det stod emellertid snart klart att
naturvårdsverket inte hade resurser eller förmåga att infria förhoppningar,
främst därför att företagen och Arbetsgivareföreningen saboterade lagens
anda genom att lägga veton och förseningar i de handläggande organen,
t. ex. produktkontrollnämnden. Efter fleråriga krav från vpk:s sida på
förändringar tillsattes en utredning som i allt väsentligt instämde i den kritik
som vi framfört.

Utvecklingen av testsystem för bedömning av ämnens mutagena (påverkan
av kromosomerna, som kan resultera i såväl fosterskador som cancer)
effekter och storskaliga djurförsök bör prioriteras. Sverige är eftersatt när
det gäller dessa forskningsgrenar, trots att de skulle ha stor praktisk
betydelse för bedömning av ämnens giftighet och kroniska effekter. I stor
utsträckning har arbetarskyddsstyrelsen fått lita på utländska studier. För
några år sedan avslöjades att ett av de största amerikanska testinstituten,
Biotest, har vanskötts och att resultaten är otillförlitliga. Detta understryker
behovet av omfattande testmöjligheter inom Sverige, eventuellt i samarbete
med övriga nordiska länder, och utvecklingsarbete inom detta område. Det
förefaller rimligt att det föreslagna produktkontrollverket skall ange vilka
resurser som behövs och samordna medelstilldelningen. Det är tänkbart att
det behövs ett speciellt testinstitut, men det är också möjligt att resurserna
bäst tillgodoses genom utbyggda högskole- och universitetsinstitutioner.
Myndigheternas medvetna eller omedvetna långsamhet även i detta avseende
har öppnat marknaden för privata organisationer och företag att påbörja
testverksamhet och även erbjuda detta kommersiellt. Vpk ser mycket
negativt på privatisering och kommersialisering av denna livsviktiga testverk

Mot. 1980/81:1475

12

samhet. De åtgärder vi tidigare påpekat skulle ha förhindrat detta, och det är
nu bråttom med åtgärder från riksdagens sida.

Säkerhetsmarginal vid gränsvärdessättning

Efter många års krav på dokumentation till den hygieniska gränsvärdeslistan
har detta delvis börjat tillgodoses. Det vetenskapliga underlaget för
samband mellan exposition och effekt utarbetas av såväl en nordisk som en
svensk dokumentationsgrupp. Därav följer emellertid inte vilka koncentrationer
som skall godkännas, och de slutliga argument som används för
gränsvärdessättning är inte offentligt tillgängliga. Den största bristen är
emellertid att flera av gränsvärdena är satta så att skadliga effekter kan
förutses inträffa, och i inget gränsvärde tillämpas någon avgörande
säkerhetsfaktor! Orsaken till detta har avslöjats vara de förhandlingar som
förs med Svenska arbetsgivareföreningen om lämpligt gränsvärde. Listan
fastställs sedan av arbetarskyddsstyrelsens styrelse, och bl. a. detta förhållande
reser krav på kvalificerad majoritet av arbetstagarrepresentanter i
styrelsen. Målsättningen för arbetarskyddsstyrelsen och dess föreskrifter
måste vara en riskfri arbetsmiljö utan hänsyn till företagens profiter.

Socialutskottet och riksdagen har hoppats att vpk:s krav på säkerhetsmarginaler
till gränsvärdessättningen skulle ”uppmärksammas av arbetarskyddsstyrelsen”.
Så har inte skett, och det borde inte vara riksdagens uppgift att
värna om arbetsgivarens profiter utan om flera miljoner arbetares hälsa.

Fosterskadliga effekter

Under senare år har olika kemiska ämnens fosterskadliga ämnen
uppmärksammats. Fosterskador kan uppkomma antingen genom att mannen
eller kvinnans spermier resp. ägg påverkats eller genom direkt påverkan
på fostret. Det måste vara ett framträdande krav att inga sådana risker
accepteras. När sådana effekter misstänks måste gränsvärdena ha särskilt
stora säkerhetsmarginaler. Ingen diskriminering får ske, t. ex. genom att
förbjuda kvinnor att arbeta inom sådana riskmiljöer, vilket föreslagits,
eftersom det medför att fertila kvinnor - dvs. kvinnor mellan 15 och 50 år
utestängs från vissa arbeten. Det är i stället processerna som måste kapslas in
eller förbjudas. Innan dessa krav tillgodosetts är det av oavvisligt krav att
kvinnor som planerar graviditet eller blivit gravida omplaceras utan
löneförlust.

Fysikaliska risker

De fysikaliska riskerna har stått mindre i rampljuset under 1970-talet men
är likafullt allvarliga. Hit hör bl. a. radioaktiv strålning, som är en påtaglig
risk för kärnkraftsarbetetare, röntgenpersonal m. fl. Kunskaperna om

Mot. 1980/81:1475

13

icke-joniserande (icke-radioaktiv) strålning är bristfälliga. Buller är en
välkänd riskfaktor, och bullernivån i svensk industri anses ha ökat på grund
av allt större och snabbare maskiner. Bullerbekämpning är i allmänhet
relativt lätt att åstadkomma men kostsam, och här finns en belysande
motsättning mellan kapitalägarnas profitintressen och riskerna för de
arbetande. Dålig belysning är en viktig komfortfaktor och kan vara en
olycksfallsrisk. Otjänligt drag är på samma sätt en komfortfaktor.

De fysikaliska riskerna är utredda och kända i betydligt större utsträckning
än de kemiska men knappast bättre kontrollerade eller eliminerade. Det
finns en tendens från både skyddsorganisationer och yrkesinspektion att
bagatellisera dessa riskfaktorer, vilket är oacceptabelt från de arbetandes
synpunkt.

Ergonomiska risker

De ergonomiska riskerna, i sin mer begränsade betydelse av arbetsställningar
och arbetsmoment som leder till sjukdomar i främst muskel- och
ledapparaten, har genomgått en förändring under senare decennier. Tidigare
var tunga lyft det avgörande problemet, medan ensidiga rörelser och statisk
belastning numera är ett större problem. Det allvarliga med de ergonomiska
riskerna visar sig i den höga andelen sjukfrånvaro och förtidspension på
grund av rygg- och ledbesvär. Dessa besvär har inte alla sin grund i dåliga
arbetsställningar, men med bättre ergonomisk utformning av arbetsplatserna
hade de drabbade ofta sluppit besvär och utslagning.

Lyft- och bärarbete är också en jämlikhetsfråga. Den fysiska lyft- och
bärförmågan är genomsnittligt betydligt mindre hos kvinnor än män. Detta
betyder att kvinnor i allmänhet får anstränga sig betydligt mer för att utföra
samma arbete jämfört med männen. Att underlätta lyft- och bärarbete är
således en viktig jämlikhetsfråga för att kunna erbjuda samma möjlighet till
arbete.

Forskningen kring seneffekter av olämpliga belastningar har varit särskilt
eftersatt och är besvärlig eftersom många faktorer samverkar. Ryggvärk,
nedsatt muskelkraft och förslitna leder är mindre dramatiska effekter än död
och cancer men utgör likafullt plågsamma, invalidiserande och utdragna
lidanden. Dessutom är de synnerligen utbredda i befolkningen och drabbar
särskilt dem som har tunga arbeten i dåliga arbetsställningar. De ergonomiska
(”reumatiska”) sjukdomarna är en folksjukdom och arbetarklassens
gissel. Det finns därför anledning för riksdagen att uttala ett särskilt stöd för
denna forskning samt att påskynda regel- och föreskriftsarbetet från
arbetarskyddsstyrelsen.

Mot. 1980/81:1475

14

Organisatoriska och sociala risker

Organisatoriska och sociala risker, eiler psykosociala risker, är omöjliga
att helt avskaffa inom ramen för ett kapitalistiskt system, eftersom
grundfrågan är makten över arbetsplatsen.

Skiftesarbetet bör minimeras, liksom ensamarbete. Ett reellt inflytande
över personalpolitik, tillsättning av arbetsledning och löneformer har
självfallet stor betydelse. Rätten till arbete måste förstärkas. Utslagningen
och sjukligheten till följd av arbetsmiljön kan minskas genom facklig
kamp.

Bland invandrare, ensamföräldrar och betingat arbetsföra finns sociala
riskgrupper. Deras tillgång på arbete är beskuren, och särskild hänsyn kan
krävas i arbetets utformning. Dessa frågor berör bostadspolitiken, tillgången
på bra daghem, utbildningspolitiken, jämställdhetsfrågor m. m. som ligger
utanför arbetsmiljöområdet i den mer begränsade betydelse som här
använts.

Den starkt begränsade betydelsen av arbetsmiljölagens vackra ord om den
psykosociala miljön framgår också av det kastrerade dokument som efter
segslitna förhandlingar mellan SAF och arbetarskyddsstyrelsen blev en
författning (Psykiska och sociala aspekter på arbetsmiljön) - med råd och
rekommendationer men inte bindande regler.

SAF:s logiska, hårdnackade och framgångsrika försvar av den oinskränkta
arbetsgivarmakten har beskrivits i Arbetsmiljö (nr 15/1980). Det är nyttig
läsning för den som fortfarande tror på ett förtroendefullt och kamplöst
samarbete mellan arbetsköpare och anställda. Inte ens de helt uttunnade
råden ”sorn främst skall tjäna till att legitimera en öppen diskussion” enligt
arbetarskyddsstyrelsens tjänsteman kunde accepteras av SAF, som reserverade
sig mot utgivning i författningsserien.

Myndigheter med uppgifter för arbetsmiljön

Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) dominerar myndigheternas insatser på
arbetsmiljöområdet. Utöver administrativa avdelningen består ASS av
tillsynsavdelningen, som främst verkar genom sina 19 yrkesinspektionsdistrikt
och genom föreskrifts/anvisningsarbetet, samt arbetsmedicinska avdelningen
som är Sveriges största arbetsmedicinska forskningsenhet med ett par
hundra anställda. Arbetsmedicinska avdelningen var tidigare ett fristående
institut, arbetsmedicinska institutet. Arbetarskyddsstyrelsen sorterar under
arbetsmarknadsdepartementet och leds av en styrelse, som består av
representanter för arbetsmarknadens ”parter”, riksdagsmän samt Kommunoch
Landstingsförbunden. Arbetarskyddsstyrelsens utbildningsavdelning
anordnar kurser för företagshälsovårdens personal.

Det lokala arbetet i yrkesinspektionen övervakas och leds av yrkesinspektionsnämnder,
vilka i sin tur är sammansatta av representanter för

Mot. 1980/81:1475

15

”parterna”, samt en representant för kommun och landsting. Yrkesinspektionen
och yrkesinspektörerna har utsatts för åtskillig kritik. Kritiken bör
emellertid i första hand riktas mot de ramar som fastlagts av riksdagen. I de
fall lagen, kungörelsen och anvisningarna inte utnyttjas eller alltför långa
dispenser ges är detta naturligt. Men yrkesinspektionens personal kan
knappast anklagas för att den inte överskrider de lagbestämmelser och
föreskrifter som fastlagts ovanifrån.

Små arbetsställen med endast ett fåtal anställda övervakas främst av
kommunala tillsynsmän från hälsovårdsnämnden. En starkare samordning
med yrkesinspektionen bör utvecklas. Dessutom finns vissa specialinspektioner
kvar, t. ex. sprängämnesinspektionen och statens strålinstitut, även
om flera har upphört under senare år.

Vpk anser att de arbetande kan ha gott stöd i en korrekt fungerande
yrkesinspektion. Det avgörande inflytandet över många frågor bör dock
ligga på den lokala fackföreningen, men många arbetsplatser saknar egen
fackklubb på grund av för få anställda, och på andra ställen kan det lokala
facket vara svagt. Då behövs statliga ingripanden. Eftersom arbetsmiljölagen
är grundad på klassamverkan tenderar yrkesinspektionens arbete till att
sträva efter samförståndslösningar. Yrkesinspektionen bör i stället vara ett
partsorgan för de anställda med majoritet för de fackliga representanterna i
såväl ASS styrelse som yrkesinspektionsnämnderna, vilket även LO och
TCO krävt. Yrkesinspektionen kan emellertid aldrig överta fackets kamp för
en riskfri arbetsmiljö eller bestämmanderätten över arbetsmiljön.

Lagar

Arbetsmiljölagen är hörnstenen för bestämmelser och sanktioner kring
arbetsmiljöns risker. Vid riksdagsbehandlingen (se partimotion 1976/77:149)
levererade vpk en omfattande kritik mot varje kapitel i lagen. Lagen
bedömdes som ett visst framsteg i kampen för en bättre arbetsmiljö men helt
otillräcklig. Kritiken preciserades i 31 satser och sammanfattades i fyra
punkter. Lagen slog fast att det dagliga och lokala arbetsmiljöarbetet skall
bygga på klassamarbete.

Fackföreningarna fick inga avgörande konkreta maktbefogenheter. De
övergripande arbetsmiljöproblemen om arbetstakt, jäkt och stress, utslagning
och utsortering överlämnas helt till förhandlingar enligt medbestämmandelagen.

Lagen var en ramlag, som överlämnade alltför viktiga beslut till
arbetarskyddsstyrelsen.

Riksdagen röstade ner vpk:s ändringsförslag. Ingenting har skett som
skulle motivera några ändrade krav från vpk:s sida. Kampen för dessa saker
förs på arbetsplatserna, och i likhet med många tidigare vpk-krav kommer de
att genomföras när opinionen vuxit sig tillräckligt stark.

Riktigheten i kritiken understryks av såväl fackliga organisationer som

Mot. 1980/81:1475

16

jurister två och ett halvt år efter lagens ikraftträdande (se Arbetsmiljö nr
15/80) - den enda som är nöjd är Verkstadsföreningens representant!
Återigen måste en del av ansvaret för lagens impotens läggas på arbetarskyddsstyrelsens
ledning som inte förmått fylla ramlagen med innehåll. Vpk
var synnerligen kritiskt mot själva principen att skriva en ramlag som
överflyttar de konkreta åtgärderna från de demokratiska organen till de
administrativa. Riksdagen måste ta sitt politiska ansvar för arbetsmiljön och
omedelbart analysera lagens uteblivna effekter om avsikten någonsin varit
att på ett avgörande sätt förbättra arbetsmiljön.

Arbetsskadeförsäkringslagen

Arbetsskadeförsäkringslagen (LAF) trädde i kraft den 1 juli 1977 och
innebar väsentliga förbättringar och utvidgningar i förhållande till den
tidigare yrkesskadeförsäkringslagen från 1954. Det verkliga utfallet av lagen
är ännu svåröverblickbart trots att 3 1/2 år gått, vilket beror på den stora
ärendebelastningen både inom försäkringskassor och på riksförsäkringsverket.
Dessutom måste många beslut avvakta prejudicerande utslag i de
regionala försäkringsrätterna och försäkringsöverdomstolen, som är högsta
instans i ärenden om socialförsäkringar, vilket ytterligare försenar ärendena.
Dessa svårigheter kunde ha förutsetts vid lagens antagande. Det är tyvärr
karakteristiskt för den borgerliga regeringens nonchalans och kallsinnighet
mot de arbetande att även låta skadade och sjuka människor vänta på sin
rättmätiga ersättning. Dessa förseningar innebär för cancersjukdomar och
andra dödliga sjukdomar att ersättningen aldrig utbetalas under livstiden.
Oklarhet i ersättningsfrågor försenar även rehabiliterande åtgärder bland
skadade.

Om regeringen och myndigheterna såg de arbetandes hälsa och rättigheter
som en förstahandsfråga hade de uppkomna förseningarna aldrig fått uppstå.
Åtgärder har först sent omsider vidtagits. De ersättningsberättigade har rätt
att kräva besked inom tre månader i normalfallet.

Företagshälsovård för alla

Företagshälsovård i större företag och företagshälsovårdscentraler för
flera företags anställda utgör den första specialiserade arbetsmiljöinstansen
för de anställda med normalt en medicinsk och en teknisk del (läkare,
företagssjuksköterska och skyddsingenjör). Endast en tredjedel av alla
arbetande har emellertid tillgång till företagshälsovård. Företagshälsovården
regleras genom avtal mellan LO, PTK och SAF samt motsvarande på statliga
och kommunala sidan. Någon obligatorisk plikt att ordna företagshälsovård
för de anställda finns varken i lagstiftning eller i avtal. Vpk har emellertid
krävt en lagstadgad skyldighet att inrätta företagshälsovård för alla anställda
före 1985, och i direktiven till 1976 års utredning om företagshälsovård och

Mot. 1980/81:1475

17

yrkesmedicin finns uttalat att en allomfattande företagshälsovård bör
eftersträvas. En god företagshälsovård med inriktning på eliminering av
risker och medicinsk övervakning av yrkesbetingade sjukdomstillstånd skall
vara en rättighet.

Enligt avtalen skall företagshälsovården vara underställd skyddskommittén
eller särskilda kommittéer med arbetarmajoritet. Detta är ett väsentligt
framsteg men långt ifrån tillräckligt för att garantera frihet från arbetsgivare
styrning. Rekrytering och anställningsförhandlingar sköts av personalavdelningen
eller en verkställande direktör för en företagshälsovårdscentral, där
ofta långt mer än ordinära förmåner kontrakteras. Den företagsläkare som
öppet ställer sig på fackets sida hamnar i onåd och riskerar sin anställning.

Företagshälsovårdens personal skall grunda sina bedömningar på bästa
möjliga vetenskapliga underlag och varken över- eller undervärdera risker.
Det är de arbetande som är utsatta för riskerna, och det får inte råda något
tvivel om att företagshälsovården skall betjäna de anställda. Därför måste
också de anställda ha hela inflytandet över tillsättningen och ledningen av
företagshälsovården. Samordning med landstinget, som har det övergripande
ansvaret för hälso- och sjukvården, bör ske och anställningen ordnas via
landstinget, även om företaget självfallet skall bekosta företagshälsovården
och de lokala fackföreningarna utgöra företagshälsovårdens ledningsorgan.
Landstingen har i allmänhet grovt misskött företagshälsovården för de egna
anställda, men det är inget argument för privatanställda företagsläkare. Lika
litet som dålig personalpolitik inom ett landsting skulle vara ett argument för
privata sjukhem! De privatanställda företagsläkarna innebär en utvidgning
av det privata sjukvårdsområdet som måste stoppas.

1976 års företagshälsovårdsutredning har under fyra års arbete enbart
presterat ett delbetänkande om yrkesmedicin. Detta är återigen ett uttryck
för den nonchalans som visas de anställda. Hade utredningen och regeringen
ansett frågan viktig hade rimligen utredningen varit klar också avseende
företagshälsovården vid nuvarande tidpunkt. I stället kan socialutskottet år
efter år hänvisa till ”sittande utredning”. Utredning blir ett alibi för bristande
politisk vilja och prioritering. 1976 års företagshälsovårdsutredning bör
snarast framlägga sina förslag och motivera dröjsmålet.

Yrkesmedicinska kliniker

Vpk har länge krävt utbyggnad av de yrkesmedicinska klinikerna vid i
första hand regionsjukhusen och även vid länssjukhusen. Under 1980
presenterade 1976 års utredning om företagshälsovård och yrkesmedicin ett
delbetänkande (två år försenat) som skulle tillgodose detta krav. Någon
samlad bild av remissinstansernas yttranden har inte kunnat erhållas. Från
vissa håll har emellertid framförts betänkligheter mot inrättande av
yrkesmedicinska kliniker på länsnivå, och i stället föreslås ingenting alls eller

Mot. 1980/81:1475

18

”miljömedicinska kliniker”, som även diskuterats av Landstingsförubundet.
Vpk har i andra sammanhang uttalat sig för en kraftig utbyggnad av
landstingens förebyggande aktiviteter och ser positivt på varje förstärkning
av de preventiva miljöåtgärderna. Ytterligare utredningar får emellertid inte
försena inrättandet av yrkesmedicinska enheter. Inte heller torde det
innebära några svårigheter att samordna enheter för omgivningshygieniska
och socialmedicinska enheter med arbetsmedicinska. Det torde snarare vara
till fördel om de arbetsmedicinska enheterna startar omedelbart.

1976 års utredningsförslag överensstämmer i grunden med andra utredningsförslag
från 1958 och 1963. Detta förslag får inte gå samma öde till
mötes som de tidigare! Dvs. att förtigas. Det sent komna förslaget från
utredningen bör snarast åtgärdas.

Utbildning i arbetsmiljöfrågor

Skyddsombuden har fått utvidgade rättigheter och större förståelse för
sina krävande uppgifter under 1970-talet. Grundutbildningen för skyddsombuden
har främst skett genom fackföreningarnas försorg. En rad goda
studiematerial för introduktionskurser har framtagits genom arbetarskyddsnämndens
försorg. Däremot är det sämre ställt med vidareutbildning för
skyddsombud. Arbetarskyddsstyrelsen har anordnat två specialkurser för
kvalificerade skyddsombud, och ytterligare en planeras. Vissa folkhögskolor
och utbildningsinstitut har gjort enstaka kurser. Vid vissa högskolor har
anordnats enstaka kurser med relevans för arbetsmiljöfrågor. Den senare
verksamheten borde kraftigt utökas för att tillgodose de stora behoven för
många tusen skyddsombud av kvalificerad efterutbildning.

Den högskoleanknutna vidareutbildningen borde kunna bedrivas som
hel-, halv- eller kvartsfartsstudier resp. som enstaka kurser. Liknande kurser
genomförs bl. a. i USA och Sovjetunionen. Full lön skall utgå under
studietiden och bekostas t. ex. via en arbetsgivaravgift.

Genom sådan kvalificerad utbildning skulle skyddsombuden bli bättre
rustade för sina uppgifter i planering och övervakning, viktiga iakttagelser
från arbetsplatserna skulle samlas upp för fortsatt forskning, i vilken
skyddsombuden deltog, och en bas för rekrytering till personal inom
yrkesinspektion och företagshälsovård skulle skapas. Förutsättningar och
planering för högskolebunden arbetsmiljöutbildning för skyddsombud på
betald arbetstid bör snarast utredas.

Vpk har i tidigare riksdagsmotioner påpekat behovet av förbättrad
utbildning för medicinsk personal i grundutbildningen och avsaknaden av
yrkeshygienikerutbildning inom landet. Dessa frågor är nu under utredning
men vi finner det angeläget att påpeka behovet av snabbt framkomna förslag
och åtgärder i stället för den anmärkningsvärda långhalning som karakteriserat
alla andra utredningar i arbetsmiljöfrågor under hela 1970-talet.

Mot. 1980/81:1475

19

Forskning i arhetsmiljöfrägor

Den svenska arbetsmiljöforskningen fick ett välkommet och betydande
bidrag genom arbetarskyddsfonden (ASF). Ur fondens medel bekostas inte
bara forskning utan även utbildning (t. ex. vid ASS) och information (t. ex.
tidskriften Arbetsmiljö och arbetarskyddsnämndens undervisningsmaterial)
samt delvis Centrum för arbetslivsforskning som tillkom i samband med
MBL. Fackliga företrädare har fått ett betydande inflytande och finns med i
referensgrupper - fondens ordförande är förre Metallordföranden Åke
Nilsson. ASF:s positiva betydelse undanröjer emellertid inte vpk:s och flera
fackförbunds krav på ett fackligt forskningsinstitut. Ett sådant fackligt
institut skulle självt prioritera forskningsområden, aktivt verka för att samla
upp erfarenhet bland medlemmarna och låta dessa delta i forskningsprojekt,
medverka i utbildning och information, vara ett kraftfullt remissorgan i
arbetsmiljöfrågor och en motvikt till den omfattande kunskap som innehas
av arbetsgivarnas representanter i företagen.

Den högkvalificerade arbetsmiljöforskningen bör ha en kärna vid arbetsmiljöinstitutioner
på medicinska och tekniska universitet. F. n. finns
arbetsmedicinska universitetsinstitutioner endast vid Linköpings och Lunds
universitet. Vid de tekniska högskolorna finns vissa institutioner med
arbetsmiljöinriktning. Det är ett naturligt krav att arbetsmedicinska institutioner
finns vid varje medicinskt universitet, liksom arbetsmiljöinstitutioner
vid de tekniska högskolorna, för att skapa kontinuitet i forskningsarbetet och
för att kunna erbjuda kvalificerad undervisning till grund- och vidareutbildning
liksom forskarhandledning för doktorander.

Vissa yrkesmedicinska kliniker är inte placerade vid universitetssjukhus.
Dessa liksom de föreslagna länsklinikerna bör få särskilda forskningsmedel
av statliga anslag, eventuellt som särskilda medel från arbetarskyddsfonden.

Synnerligen oroande - men inte överraskande - rapporter om svartlistning
av forskare från SAF:s sida har avslöjats. För arbetsgivaren obehagliga fakta
döljs, och facket har inte rätt att ta in egna utredare. Arbetsmiljöfrågorna
belyser den oförenliga motsättningen mellan kapital och arbete och
klassamarbetets omöjlighet. De fackliga organisationerna skall ha lagstadgad
rätt att inkalla all expertis och få tillgång till allt arbetsmaterial som
behövs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås*

att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag som innebär

l. att den lokala fackföreningen får vetorätt angående löneformen
vid arbeten som är förenade med olycksfallsrisk och att detta
införs i arbetsmiljölagen.

Mot. 1980/81:1475

20

2. att en utredning tillsätts för att klargöra omfattningen av
uteblivna åtal vid allvarliga arbetsolycksfall under 1970-talet
samt vilka åtgärder som behövs för att lagen skall tillämpas och
ansvar utkrävas,

3. att minst en tiofaldig säkerhetsmarginal tillämpas vid fastställande
av hygieniska gränsvärden utgående från lägsta kända
nivå som misstänks ge akut eller kronisk skadlig påverkan samt
att den preciserade dokumentationen bakom varje gränsvärde
offentliggörs,

4. att kvinnor som planerar graviditet eller är gravida får
lagstadgad rätt till omplacering eller ledighet med bibehållen
lön vid risk för fosterskada,

5. att juridiskt bindande gränsvärden införs för buller och sätts till
högst 75 decibel (A) samt att föreskrifter utarbetas för
belysning och icke-joniserande strålning,

6. att de fackliga representanterna får kvalificerad majoritet i
såväl arbetarskyddsstyrelsens styrelse som yrkesinspektionsnämnderna,

7. att den lokala fackföreningen ges beslutanderätten om när
arbete kan återupptas efter det att skyddsombud stoppat
arbetet på grund av fara,

8. att en utredning tillsätts med direktiv att snabbt föreslå åtgärder
mot långsamheten i arbetarskyddsstyrelsens framläggande av
föreskrifter,

9. att alla anställda får obligatorisk tillgång till företagshälsovård
fr. o. m. 1985 samt att företagshälsovården samordnas med
landstingens verksamhet och att företagshälsovårdens personal
anställs via landstingen men ansvarar för en kommitté som är
till sin majoritet sammansatt av fackföreningsmedlemmar
utsedda av de lokala fackorganisationerna,

10. att förslagen i 1976 års företagshälsovårdsutrednings delbetänkande
om yrkesmedicinska kliniker vid region- och länssjukhus
före 1985 fastställs i lag,

11. att högskoleanknuten utbildning organiseras för skyddsombud
som erbjuds full lön under studietiden,

12. att yrkeshygienikerutbildning snarast organiseras,

Mot. 1980/81:1475

21

13. att de fackliga organisationerna och yrkesinspektionen ges
lagstadgad rätt att från företag erhålla information som behövs
för forskningsändamål och att denna information tillställs
forskare på begäran.

Stockholm den 23 januari 1981
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) LARS-OVE HAGBERG (vpk)

JOHN ANDERSSON (vpk) PER ISRAELSSON (vpk)

MARIE-ANN JOHANSSON (vpk) ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk)
TOMMY FRANZÉN (vpk)

* Se även motionerna 1980/81:1476-1478.

GOTAB Stockholm 1981