om förbättrad trafiksäkerhet för fotgängare

Motion 1976/77:153 av herrar Bengtsson i Göteborg och Pettersson i Örebro

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1976/77: 153

av herrar Bengtsson i Göteborg och Pettersson i Örebro
om förbättrad trafiksäkerhet för fotgängare

Barn är en drabbad grupp i trafiksammanhang. Som fotgängare och cyklister
drabbas de av privatbilismens negativa effekter, i form av trafikolyckor, luftföroreningar,
buller och andra svårigheter.

Genom professor Stina Sandels - en pionjär då det gäller barnens säkerhet
i trafiken - fick vi i Sverige tidigt kännedom om de faror som barnen utsätts
tor. Hennes forskning har legat till grund för trafikundervisningen för barn
och också initierat arbetet med en förbättring av trafikmiljön i nybyggda
bostadsområden. Tyvärr har dock hennes huvudbudskap - att barnen inte
kan läras att klara den komplicerade trafikmiljön - till stora delar glömts
bort. För att göra barnens trafikmiljö säkrare och ge dem möjlighet att
växa upp utan skador från luftföroreningar krävs en annan trafikpolitik,
som leder till minskad privatbilism och ökad kollektivtrafik. Viktiga medel
att uppnå sådana mål är trafiksaneringar och trafikmiljöförbättringar vilkas
huvudändamål är att ge förbättringar för de oskyddade trafikanterna.

I denna situation måste man uppleva det som ytterst beklagligt att det
underlag som utnyttjas i trafiksäkerhetsarbetet och vid utformningen av
trafikpolitiken motverkar detta syfte genom att undervärdera och delvis
bortse från bilismens negativa effekter.

Inom trafikolycksstatistiken rapporteras - enligt en undersökning vid statens
väginstitut 1966 - endast ca hälften av alla vägtrafikolyckor med personskada.
Någon mera detaljerad kunskap om hur detta bortfall fördelar
sig mellan olika trafikantgrupper, åldersgrupper, regioner osv. finns inte.
Jämförelser med sjukhusmaterial - vilket omfattar svåra personskador visar
dock att rapporteringen är låg (ca hälften rapporteras) även bland dessa
allvarliga skador och att speciellt olyckor bland barn rapporteras i lägre grad.
Genom att man i utrednings- och forskningssammanhang nästan generellt
bortser från de allvarliga bristerna i trafikolycksstatistiken underskattas generellt
bilismens negativa följder genom trafikolyckor och speciellt följderna
då det gäller barn. Användningen av statistiken leder dessutom i många
sammanhang till en inriktning av trafiksäkerhetsarbetet mot privatbilismen
genom att man som mått på trafiksäkerhet använder summan av personskade-
och egendomsskadeolyckor. Trots att endast en obetydlig andel av
egendomsskadorna rapporteras utgör de i allmänhet huvuddelen i denna
summa. Olyckor med oskyddade trafikanter (och speciellt barn) kommer
därför att få mycket liten tyngd vid utvärdering av tänkbara trafiksäkerhetsåtgärder.

Mot. 1976/77: 153

12

Flera ekonomer i trafik- och samhällsekonomi har riktat allvarlig kritik
mot det planeringsunderlag som används inom transportsektorn och pekat
på att bristerna i huvudsak är till fördel för privatbilism och till nackdel
för kollektivtrafik. Liknande kritik kan också riktas mot de samhällsekonomiska
beräkningar som gjorts inom Stockholms läns landstings kollektivtrafikutredning.
Att sådant underlag utnyttjas för utformningen av trafikpolitiken
motverkar givetvis de önskemål som finns att förbättra barnens
trafikmiljö.

De luftföroreningar som orsakas av privatbilismen blir speciellt allvarliga
då det gäller barnen. Inom speciellt de större tätorterna är det nödvändigt
med kraftiga begränsningar av privatbilismen för att förbättra miljön. För
att förbättra säkerheten för barn krävs omfattande trafiksanering - med
inriktning på betydande begränsning av privatbilismen inom bostadsområdena.
På lång sikt är det riktigt att samhällets resurser utnyttjas för förbättring
av kollektivtrafiken. Att genomföra trafiksanering, som inte begränsar
möjligheten att använda den privata bilen inom tätorter, blir inte
bara ekonomiskt dyrbart utan leder också till allvarliga nackdelar i stadsmiljön.
Det bästa och mest motiverade sättet att genomföra trafiksanering
är att införa åtgärder som kraftigt begränsar privatbilismen och ge kollektivtrafiken
ökade resurser. Att detta långt ifrån är politiskt omöjligt att
genomföra visar t. o. m. en partsinlaga för bilismen, som Svenska vägföreningens
undersökning "Bilismen i samhället" är. 1 denna undersökning

- som lagts upp på så sätt att den leder till kraftig underskattning av medborgarnas
positiva inställning till begränsning av privatbilismen - svarade
väl 50 % att man kunde tänka sig restriktioner mot privatbilismen inom
de större tätorterna. I en neutral undersökning torde otvivelaktigt en klar
majoritet av de boende i dessa områden ställa sig positiv till sådana restriktioner.

Det har i många sammanhang demonstrerats hur svårt det är för medborgarna
att få tillstånd för förändringar i trafikmiljön, som ökar trafiksäkerheten
för barn. Det är därför ytterligt önskvärt att man gör en översyn
av ”byråkratin" i dessa sammanhang och också av den praxis som utvecklats
då det gäller att förorda sådana miljöförbättringar.

Stina Sandels fann i sina undersökningar att ett icke föraktligt antal barnolyckor
inträffade då barnen helt lagenligt använde övergångsställen. En
rad tidningsartiklar har på senare tid påtalat den nonchalans bilister många
gånger visar för trafikregler, speciellt hastighetsbegränsningar. I första hand
synes det nödvändigt att man utreder hur övervakningen kan effektiviseras

- inom tätbebyggt område t. ex. genom kameraregistrering av hastighetsöverträdare
och bilister, som kör mot rött ljus vid övergångsställen samt
beivring av registrerade lagöverträdelser. I andra hand måste man utreda
hur man effektivt drastiskt skall kunna begränsa bilisternas allmänna nonchalans
för trafikregler, vilkas syfte är att ge oskyddade trafikanter (speciellt
barn) en säkrare trafikmiljö.

Mot. 1976/77: 153

13

Slutligen synes det ytterst nödvändigt att man tar hänsyn till de oskyddade
trafikanternas intressen i den praktiska utformningen av trafik- och trafiksäkerhetspolitiken
på statlig, regional (läns-) och kommunal nivå. Privatbilismen
stöds av en lång rad mycket starka organisationer. Någon motvikt
som bevakar de medborgares intressen, som inte vill eller kan använda
bil, finns inte. Detta har under en lång tid medfört att bilistintressen haft
stor makt att framföra sina synpunkter. Utifrån dessa fakta synes det ytterligt
angeläget att man kartlägger hur dessa medborgares (och därmed också
barnens) intressen har bevakats och bevakas i utformningen av praktisk
trafik- och trafiksäkerhetspolitik.

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär initiativ för att förbättra trafiksäkerheten
förgångtrafikanter, speciellt barn, i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Stockholm den 13 januari 1977

BENGT BENGTSSON (c)
i Göteborg

GEORG PETTERSSON (c)
i Örebro