om förbättrad kontroll över de statliga utgifterna
Motion 1980/81:400 av Joakim Ollén
3
Motion
1980/81:400
av Joakim Ollén
om förbättrad kontroll över de statliga utgifterna
Det politiska arbetet i riksdagen måste förändras om det skall vara möjligt
att klara 1980-talets problem. Under år av god tillväxt och utrymme för nya
reformer har det varit naturligt att riksdagens intressen huvudsakligen har
koncentrerats till frågan om hur och var den offentliga sektorn skulle kunna
göra nya insatser. Arbetet har haft en påtagligt expansiv inriktning. Befintlig
verksamhet har översiktligt granskats i samband med den årliga budgetbehandlingen
men har i övrigt överlämnats till de förvaltande myndigheterna.
Något mera djupgående intresse för vad statens medel egentligen använts till
eller för de verksamheter som bedrivs inom den offentliga sektorn har inte
präglat riksdagens arbete.
Uppenbarligen är ett sådant arbetssätt inte möjligt på 1980-talet. De
allvarliga balansproblemen i svensk ekonomi såsom de stora bytesbalansunderskotten,
de ännu större budgetunderskotten, den sjunkande investeringstakten
och den höga inflationen måste lösas. För att detta skall kunna
åstadkommas måste alla statliga utgifter och verksamheter omprövas. En
politisk huvuduppgift blir att granska den nuvarande verksamheten i stället
för att finna nya områden där den offentliga sektorns insatser anses
påkallade.
För att det skall vara möjligt för riksdagen att få en ökad kontroll över den
statliga verksamheten krävs emellertid att riksdagen ges effektiva redskap i
sin hand. Såväl den revisionella granskningen av statlig verksamhet som de
rationaliseringsorgan som står till statens förfogande bör läggas närmare det
politiska beslutfattandet i riksdagen. Det huvudsakliga skälet för en sådan
ordning är följande. Den granskning och rationalisering som bedrivs i dag
utgår i princip från de av politikerna uppställda målen för verksamheten. Vid
en sådan granskning kan ofta den befintliga verksamheten konstateras vara
relativt effektiv. Även om besparingsförslag kan framläggas, kan mera
omfattande förändringar inte åstadkommas om inte målen för verksamheterna
på ett annat sätt än hittills kan ifrågasättas. De rationaliserande och
granskande myndigheterna blir därför låsta av de politiska beslutsfattarna.
Politikerna känner sig, i sin tur, bundna av de ämbetsverk som konstaterar
att mera omfattande besparingar inte går att åstadkomma. En låst situation
uppkommer, vilket har gjort det svårt i vårt land, såväl som i andra
jämförbara länder, att verkligen åstadkomma en mera betydande begränsning
av statlig verksamhet.
I motion 1978/79:218 ifrågasattes om inte riksdagen borde vara huvudman
för den statliga kontrollapparat som f. n. finns, huvudsakligen bestående av
Mot. 1980/81:400
4
riksrevisionsverket och statskontoret. Här bortses då från JO och riksdagens
revisorer, vilka redan ligger under riksdagens hägn. I motionen framhölls att
fyra fördelar skulle stå att vinna med en sådan lösning. För det första skulle
riksdagen få direkta indikationer på missförhållanden av olika slag i den
statliga verksamheten. För det andra skulle budgetarbetet i riksdagen kunna
samordnas med granskning av förvaltningarnas verksamhet. För det tredje
skulle riksdagen få möjlighet att skaffa sig en bättre överblick över den
verksamhet som i dag mera formellt än reellt står under demokratisk
kontroll. För det fjärde skulle all granskning ske helt oberoende av såväl den
enskilda myndigheten som statsförvaltningen i övrigt. Sammantaget skulle
riksdagens arbetsmässiga förutsättningar för att åstadkomma den ekonomiskt
nödvändiga förändringen av den offentliga sektorn väsentligt förbättras.
Det kan hävdas att det är bättre att låta regeringen ha starka kontrollorgan
till sitt förfogande och att låta regeringen initiera och ta ansvar för de
förändringar av den statliga verksamheten som bör ske. Det är emellertid en
svårförståelig ståndpunkt att 1980-talets viktigaste politiska fråga, att
återskapa ett ekonomiskt starkt Sverige, skulle vara en fråga i första hand för
regeringen och endast i andra hand för den folkvalda församlingen. Väljarna
förväntar sig sannolikt mer av sina 349 direkt folkvalda än att de enbart
passivt skall åse och godkänna en nödvändig återhämtningspolitik. Då
regeringens roll emellertid inte skall underskattas kan man överväga ett delat
huvudmannaskap mellan riksdag och regering för den statliga kontrollapparaten.
Den föreslagna nyordningen skulle innefatta vad som i dag utgörs av
riksdagens revisorer, riksrevisionsverket och statskontoret. En samordning
av dessa verksamheter under riksdagens huvudmannaskap - eventuellt delat
med regeringen - skulle kunna ge den önskade slagkraften och förmodligen
därutöver innebära en viss personalbesparing i förhållande till antalet
anställda i de tre nu verksamma organen.
I sitt yttrande över motion 1978/79:218 anförde finansutskottet att man
kunde ”instämma i flera av de principiella motiveringar för en ändrad
ordning i fråga om revision inom statsförvaltningen som redovisas i
motionen” (finansutskottets yttrande 1979/80:41). Finansutskottet pekar
emellertid också på att en sådan omläggning skulle innebära en ändrad
konstitutionell ordning och därmed ha vittgående verkningar i den svenska
statsförvaltningen. Man pekade vidare på att en utredning rörande vissa
grundlagsfrågor då nyligen tillsatts. Dessa frågor hade emellertid inte tagits
upp i direktiven. Vidare framhöll utskottet att riksdagens revisorers
arbetsformer ändrats genom beslut vid riksmötet 1978/79. Om dessa
förändringar skulle visa sig otillräckliga borde frågan tas upp på nytt.
Den senare invändningen har svag bärkraft. I ett enhälligt yttrande från
riksdagens revisorer tillstyrktes motionen, och i yttrandet påpekades att
förslaget låg väl i linje med vad som föreslagits från RR:s sida redan 1965.
Uppenbart är vidare att det här framlagda förslaget är av en helt annan
Mot. 1980/81:400
5
räckvidd än de marginella förändringar av arbetsformerna för riksdagens
revisorer som redan skett.
En naturlig följd av riksdagens revisorers ställningstagande och av vad
finansutskottet uttalade i sitt betänkande är att nu begära att den av
finansutskottet nämnda utredningen om vissa grundlagsfrågor får tilläggsdirektiv
med uppgift att skyndsamt utreda frågan om en förändring av den
statliga kontrollapparaten. Denna mening bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Med stöd av vad ovan anförts hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att utredningen rörande vissa
grundlagsfrågor (dir. 1980:9) får i uppgift att skyndsamt utreda
frågan om ändrat huvudmannaskap för den statliga kontrollapparaten
i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 21 januari 1981
JOAKIM OLLÉN