om ett minnesmärke över Ådalenhändelserna

Motion 1977/78:732 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion

1977/78:732

av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

om ett minnesmärke över Ådalenhändelserna

Den 14 maj 1931 är ett mörkt kapitel i den svenska arbetarrörelsens
historia. Militär med kulsprutor och maskingevär besköt en fredlig arbetardemonstration.
Fem människor dödades: fabriksarbetaren Erik Bergström,
Frånö, fabriksarbetaren Ernst Eriksson, Väja, jungmannen Sture Larsson,
Västervik, arbetaren Evert Nygren, Brunne, samt en ung kvinna, Eira
Söderberg, Svanö. Fem personer sårades. Om inte en ung man i demonstrationens
orkester rådigt blåst ”eld upphör” i sin trumpet, kunde massakern
blivit ännu mera fruktansvärd.

Bakgrunden till Ådalenhändelserna, som skakade hela vårt land, som
följdes av omfattande protestmöten och demonstrationer, av åtal mot
tidningar och talare, av häktningar och hårda fängelsedomar, men också av
strålande bevis på kampvilja och solidaritet från det arbetande folkets sida,
var den svåra kris som härjade i världen och under 1930-talets första år
drabbade Sverige. De borgerliga regeringarna, höger och frisinnade, kunde
med sin politik inte bemästra krisens följder. Massarbetslöshet, omfattande
strejkstrider, massuppsägningar, lönereduceringar på upp till tio procent,
kännetecknade de svenska kapitalisternas politik, samtidigt som en reaktionär
våg gick över landet, följsam till den tyska nazismens framträngande.

Mot arbetarna, som på många håll tvingades tillgripa strejkvapnet
gentemot permitteringar, avskedanden och lönesänkningar, mobiliserades
inte bara polis utan också strejkbrytare, varmed arbetsköparna trodde sig
kunna betvinga de kämpande arbetarna. Explosionen kom i Ådalen, där
strejkbrytare inkallats under en omfattande lönekonflikt vid Marmaverken.
Arbetarna vid Graningekoncernens fabriker gick i sympatistrejk. Ytterligare
strejkbrytare anställdes, flera beväpnade och kriminella element. Motsättningar
mellan de strejkande i det fattiga Ådalen och strejkbrytarna kunde inte
undvikas. ”1 stället för att bortföra strejkbrytarna och därmed återställa
lugnet, fattade länsstyrelsen nu det ödesdigra beslutet att inkalla militär,
vilket självfallet ledde till att stämningen ytterligare förbittrades. Detta
traditionella sätt att med sabelns hjälp 'upprätthålla lag och ordning’ -det vill
säga värna om samhällets privilegierade klasser och deras intressen - måste
verka som en utmaning mot det fattiga och 'röda' Ådalen.” (Citat ur
bokfilmen Arbetarrörelsens krönika.)

En protestdemonstration med flera tusental deltagare, och vars fredliga
karaktär framgick av att man marscherade med fanor och musikkår i täten
och att det också var kvinnor och barn i leden, tågade den 14 maj mot

Mot. 1977/78:732

4

strejkbrytarförläggningen i Lunde. Där - utan att det kunde påvisas att
demonstranterna på något sätt störde ordningen - föll de dödande skotten.

Den våg av förbittring som svepte över landet riktades inte minst mot den
frisinnade regeringen, om vilken det från ledande socialdemokratiskt håll
gavs följande omdöme:

Något så oerhört har aldrig tidigare inträffat i den svenska arbetarklassens
kampfyllda historia. Trots att militär hade utkallats vid Sundsvallsstrejken
1879, till Sandö 1907, under de oroliga krisåren före storstrejken och under
hungeråret 1917, har det inte förrän nu, under "den frisinnade och kristliga
regeringen Ekman”, skjutits skarpt på svenska arbetare.

Begravningen av offren för militärens kulor, som ägde rum i Kramfors den
21 maj, fick formen av en mäktig solidaritetsmanifestation. 25 000 människor
gick i sorgetåget. Lokala generalstrejker genomfördes. Den fackliga parollen
om fem minuters tystnad följdes landet över. Pressen noterade "dödstystnad
kl. 12 i Stockholm”, då alla hjul i fabrikerna och all trafik på gatorna stannade
av under fem tysta minuter.

Men Ådalenhändelserna fick också ett annat efterspel. Efter undersökning
av en regeringskommission följde domar, som (enligt ovan citerade krönika)
”mäste betecknas som rena klassdomar”. Den för militärens inkallande
ansvarige landshövdingen frikändes, landsfogden fick 500 kr. böter för
"ämbetsfel”, militärtruppens befälhavare fick åtta dagars arrest utan bevakning,
truppens löjtnant tio dagar och en furir tre dagar. Många hårda domar
utdömdes för deltagare i demonstrationen och i protestmöten på olika håll i
landet. Demonstrationens ledare i Ådalen, Axel Nordström, sedermera f. ö.
riksdagsman, dömdes till två års och sex månaders straffarbete. ”Ett
monument över borgerlig rättsskipning i Sverige under den stora ofärdens
tid” (adv. Georg Branting).

Den 14 maj 1981 är det 50 år sedan Ådalenhändelserna inträffade. Vi har
redogjort för dessa händelser dels för att de torde vara relativt okända för en
yngre generation, dels för att motivera följande förslag.

Vi anser att del genom ett initiativ av riksdagen bör resas ett minnesmärke
över dem som föll för militärens kulor i Ådalen - självfallet inte som ett
monument över de blodsdåd som förövades men som en erinran om ett
viktigt avsnitt i arbetarrörelsens historia, värt att minnas och lära av i den
betydelsefulla kampen för frihet och demokratiska rättigheter.

Som föredöme kan hänvisas till det av Stockholms stad resta monumentet.
La Mano, över de svenskar som stupade i Spanien för demokratins sak. Den
omfattande konstnärstävlan som i samråd med Konstnärernas Riksorganisation
utlystes samlade inte mindre än 90-talet förslag, bland vilka en jury
utsåg förste pristagaren Liss Eriksson. Invigningen av detta monument i juni
1977 blev en minnesvärd högtidlighet. Ett monument över offren för
Ådalenhändelserna bör skapas på likartat sätt och vara färdigt till 50-årsdagen

Mot. 1977/78:732

5

den 14 maj 1981. Eventuellt kan en särskild kommitté tillsättas för denna
sak.

Ådalen-offren är begravda under en blygsam sten med författaren Erik
Blombergs kända Gravskrift:

Här vilar

en svensk arbetare
Stupad
i fredstid
Vapenlös
värnlös
Arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig!

Under de stormiga Ådalen-dagarna med fem dödsoffer präglades av en
chefredaktör, sedermera statsråd, orden: "Skall ej glömmas, ej heller
upprepas.” I den andan bör minnesmärket resas.

Med hänvisning till vad som anförts hemställes

att riksdagen beslutar att låta skapa ett monument över offren för
Ådalenhändelserna,att uppföras på därför lämplig plats till 50årsdagen
den 14 maj 1981.

Stockholm den 24 januari 1978

ROLF HAGEL (apk)

ALF LÖVENBORG (apk)