om ersättningen för viltskador

Motion 1987/88:Jo822 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo822

av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c)
om ersättningen för viltskador

Kostnaderna för viltskador har blivit allt mer betungande för jordbruket.
Det finns exempel där jordbrukare ansett sig nödsakade att sluta med sin
näringsutövning på grund av orimligt stora viltskador. För något årtionde
sedan var problemen med viltskador som regel av marginell betydelse för
jordbruket. I dag är emellertid situationen helt förändrad. De största skadorna
på gröda förorsakas totalt sett av älg. Skador förorsakade av hjortar
ökar i landets södra och mellersta delar. Till detta kommer kraftigt ökande
skador orsakade av gäss och lokalt även av tranor. Utöver detta har riksdagen
1987 beslutat att frilevande vildsvin skall få sprida sig över landet. Av
samtliga viltarter är vildsvinet den i särklass största skadegöraren för jordbruksnäringen.

De ersättningsregler som gäller för viltskador är mycket otillfredsställande.
Självriskbeloppen för den enskilde jordbrukaren är oskäligt höga. Nuvarande
schablonmässiga beräkningsgrunder för självriskbeloppen medför i
många fall orimliga konsekvenser för den skadedrabbade jordbrukaren.
Enligt 5 § förordningen om ersättning vid viltskador m. m. gäller följande:
”Självrisken för skador inom jordbruksföretag utgör en och en halv procent
av ett för företaget beräknat skördevärde, dock lägst ettusen kronor. Skördevärdet
beräknas som produkten av företagets totala areal och medelvärdet
av de normskördevärden för havre och korn som tillämpas inom
lantbruksstatistiken för området i fråga.” Med totalarealen som beräkningsgrund
medräknas bl. a. både vall och helträda i underlaget för framräkning
av självrisken. Detta är en helt oacceptabel regel som måste förändras så att
självrisken för den enskilde jordbrukaren ställs i relation till brukningsenhetens
verkliga skördeutfall och vad som i övrigt kan anses skäligt i det
enskilda fallet.

Hela systemet för ersättning vid viltskador bör bli föremål för en grundlig
översyn. Detta gäller särskilt grunderna för beräkning av självrisken. Samtidigt
bör finansieringsfrågorna vad gäller medlen för skadeersättning utredas.
Med den ökande skadesituation som råder föreligger redan nu brist i
många av de länsvisa viltskadefonderna. Med nuvarande ökningstakt av
viltskadorna är snart alla viltskademedel förbrukade. Med en minskande
älgavskjutning minskar även viltskadefondernas kapitaltillskott. Det kan
även ifrågasättas om skador förorsakade av exempelvis gäss, tranor eller
vildsvin skall ersättas med de medel som uttages som avgifter för fällda
älgar. De uttagna älgavgifterna bör naturligt nog i huvudsak användas för
att täcka skadekostnader förorsakade av älg. Den pågående ökningen av

viltskador gör andra finansieringskällor nödvändiga. Det torde därvid vara
ofrånkomligt att budgeterade statsmedel tages i anspråk för skadeersättning.

Om frilevande vildsvin får sprida sig över hela Syd- och Mellansverige,
kommer nuvarande skadenivå att öka mycket kraftigt. Till skillnad från
älgen, kan en frilevande vildsvinsstam som regel inte producera så stort
köttvärde att det motsvarar de skador vildsvinen förorsakar. Till de direkta
skadorna i form av betning och nedtrampning av gröda måste även läggas de
maskinskador som uppbökad jord och sten kan förorsaka på exempelvis
skördetröskor, halmpressar m. m.

Det finns starka skäl som talar för att riksdagen omprövar sitt beslut från
1987 och vidtar åtgärder för en total utrotning av de ännu så länge tämligen
fåtaliga vildlevande vildsvinen. Då de nu förekommande vildsvinen är illegalt
utsläppta eller förrymda individer från vilthägn, skulle den svenska
faunan inte lida någon skada av att dessa importerade blandrassvin utrotades.
Ur faunasynpunkt skulle detta snarare vara till fördel. Särskilt stor
fördel skulle det vara för det svenska jordbruket och dess i många avseenden
hårt prövade utövare. Under alla förhållanden måste samhället
taga fullt ansvar för hela den kostnad som de på konstlad väg etablerade
vildsvinen förorsakar enskilda jordbrukare. För vildsvinsskador skall således
ingen självrisk få borträknas från den ersättningsgaranti för sådana
skador som riksdagen måste lagfästa som fullt ut ersättningsbara.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en genomgripande utredning
över ersättningsreglerna för viltskador och beräkningen av självrisken,

2. att riksdagen hos regeringen begär att de frilevande vildsvinen
utrotas,

3. att riksdagen beslutar att full ersättning utan självrisk skall utgå
för alla slag av skador förorsakade av vildsvin.

Stockholm i januari 1988
Anna Wohlin-Andersson (c)

Larz Johansson (c) Kerstin Göthberg (c)

Mot. 1987/88
Jo822

Graphic Systems Stockholm 1988

16