om enskild sakägares rättsställning vid lantmäteriförrättning

Motion 1987/88:Bo419 av Nils G

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Bo419

av Nils G

om enskild sakägares rättsställning vid
lantmäteriförrättning

Mot.

1987/88

Bo419-424

Nuvarande förhållanden

Den enskildes sakrättsliga ställning vid en lantmäteriförrättning är annorlunda
än vid ett domstolsförfarande. Vid handläggning hos fastighetsbildningsmyndigheten
saknar enskild sakägare möjlighet att få ersättning
för kostnader för inställelse, för egna utredningar eller för anlitande av ombud
eller biträde, trots att det aktuella ärendet inte är föranlett av denne.
Enligt praxis beviljas inte rättshjälp enligt rättshjälpslagen i ärende hos fastighetsbildningsmyndigheten.
I motsvarande mån gäller inte heller den i
varje normal exempelvis villa/hemförsäkring ingående rättsskydsförsäkringen
vid ett förrättningsförfarande.

Skälen, som framgår i förarbetena till fastighetsbildningslagen (FBL), har
sin främsta grund däri att bestämmandet av markpriset m. m. inte baseras
på parternas yrkanden och bevis, utan på en officialutredning som utförs av
fastighetsbildningsmyndigheten. Huvudskälet till att möjlighet saknas för
enskild att utverka ersättning m. m. är att förrättningsförfarandet ger fastighetsbildningsmyndigheten
en aktiv processledande uppgift och en informationsskyldighet
gentemot sakägarna, som normalt skall ge dessa möjlighet
att föra sin talan utan juridiskt biträde eller annan expertmedverkan

Samma synsätt och principer i fråga om sakägares rätt till kostnadsersättning
vid förrättning gäller enligt ledningsrättslagen och anläggningslagen.

Obalans i partsförhållandet

Fastighetsbildningsmyndighetens s. k. officialskyldighet innebär dock inte
att sakägarna är förhindrade att föra talan vid förrättning. Tvärtom skall alla
berörda sakägare ges möjlighet härtill. En inte oväsentlig uppgift för fastighetsbildningsmyndigheten
är att klargöra värderingsfrågorna för sakägarna
och att om möjligt nå överenskommelse mellan dessa.

Däremot är förutsättningarna att ta till vara de egna intressena vid förrättning
och kunna tillgodogöra sig information som lämnas vid denna mellan
sakägarna olika. Det gäller i synnerhet i fråga om förrättningar där en
part är ett organ som har att tillgodose olika allmänna intressen å ena sidan
och enskilda sakägare å den andra. Som exempel kan nämnas ledningsrättsförrättningar
med stora kraftintressenter som sökanden, fastighetsreglerings-
och anläggningsförrättningar etc.

Obalansen i partsförhållandet tar sig uttryck i att ifrågavarande organ,

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Bo419-424

som ofta har tillgång till egna experter inom det värderingstekniska och ersättningsrättsliga
området, utför egna utredningar som inges till fastighetsbildningsmyndigheten
och åberopas i förrättningen. Däremot kan enskild
sakägare, mot vilka nämnda organ har anspråk, i avsaknad av antingen
kunskap eller förutsättningar i övrigt, få svårt att bedöma och bemöta motpartens
åberopanden. Den enskilde sakägaren kan i sådana situationer känna
tvivel på rättssäkerheten och tveksamhet mot att hans sak blir tillräckligt
belyst. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det heller inte uteslutas att det samhälleliga
organets starkare ställning vid förrättningen kan påverka fastighetsbildningsmyndighetens
beslut i för organet gynnsam riktning.

Grund för detta påpekande utgör även det system som gäller för finansiering
av lantmäteriverksamheten. I enlighet med kostnadstäckningsprincipen
är det i princip sakägarna som, via bestämmelserna i lantmäteritaxan, svarar
för kostnaderna för lantmäteriets förrättningsverksamhet. Lantmäteriet är
därför helt naturligt beroende av att ha en kontinuerlig efterfrågan på sina
tjänster. Frekventa typer av förrättningar utgör de ovan nämnda ledningsrättsförrrättningarna
och förrättningar för stängning av järnvägsövergångar.
I dessa fall påtar sig ofta sökandena - kraftintressenterna resp. SJ - att svara
för förrättningskostnaderna. För att säkra tillgången på ifrågavarande förrättningar,
som från intäktssynpunkt innefattar gynnsamma arbetsuppgifter
för fastighetsbildningsmyndigheten, kan det ur rättssäkerhetssynpunkt ligga
en fara i att fastighetsbildningsmyndigheten, vill vara de nämnda förrättningssökandena
till lags vid sin myndighetsutövning och medvetet eller
omedvetet göra avkall på en strikt objektivitetslinje.

Lantmäteriförrättning på bekostnad av domstolsförfarande
med för den enskilde parten förmånliga rättegångskostnadsregler

Ett gemensamt drag för den ovan avhandlade obalansen i partsförhållandet,
är att förrättningssökanden så gott som alltid alternativt skulle ha kunnat
använda sig av ett expropriativt förfarande vid domstol för att uppnå samma
ändamål som det med förrättningsansökan avsedda. Efter fastighetsbildnings-,
ledningsrätts- och anläggningslagens tillkomst kan konstateras en utveckling
mot användande av förrättningsförfarande vid tvångsvisa ingrepp i
fast egendom i situationer, där tidigare det vanliga varit inlösen eller expropriation
vid domstol.

Denna utveckling har uppenbart inneburit en försämring av den enskildes
rättsställning i första instans, när det gäller möjligheterna till ersättning för
kostnader i samband med förrättningen. Den som avstår mark eller rättighet
vid ett expropriativt förfarande vid domstol, har nämligen i princip alltid
rätt till ersättning för sina rättegångskostnader av motparten, oberoende av
utgången i målet. På denna grundregel vilar t. ex. rättegångskostnadsreglerna
i den nyligen ikraftträdda plan- och bygglagen (PBL). I sistnämnda fall
har lagstiftaren alltså föreskrivit förmånligare rättegångskostnadsregler för
den enskilde.

Mot. 1987/88

Bo419

2

Reformering av nuvarande regler

Mot bakgrund av vad som anförts ovan, föreligger enligt min mening ett behov
av att förbättra den enskilde sakägarens rättsställning vid lantmäteriförrättningar,
som används för att tillgodose expropriativa ändamål.

För behovet av en ifrågavarande reform talar även det förhållandet, att
införande av rätt för enskild sakägare till ersättning för egna kostnader skulle
vara ägnat att skapa bättre underlag för fastighetsbildningsmyndighetens
avgöranden och bidra till att handläggningen begränsades till förrättningen.
Den nuvarande situationen har visat sig kunna innebära, att enskilda sakägare
av ombud rekommenderas att ta lätt på förrättningsförfarandet och i
stället uppmanas att föra målet vidare till fastighetsdomstolen, vilket ur allmän
synpunkt är olyckligt. Förrättningsförfarandet som ett snabbt och
effektivt förfarande riskeras därmed gå om intet och en automatisk överprövning
leda till större svårigheter för enskild sakägare att få ändrat högre
instansbeslut.

En reformering av fastighetsbildningslagstiftningen som leder till att enskilda
sakägare får rätt till ersättning för egna kostnader vid lantmäteriförrättningar
av expropriativ karaktär, där motparten är ett organ som har att
tillgodose ett allmänt intresse, framstår således som angelägen. Enligt min
uppfattning bör därför samma lösning väljas som gäller vid expropriation i
enlighet med rättegångskostnadsreglerna i PBL.

Hemställan

Med stöd av vad som anförts hemställs

att riksdagen beslutar att fastighetsbildningslagstiftningen vid lantmäteriförrättning
ändras, där fråga är om ingrepp i enskilds fasta
egendom i syfte att tillgodose ett allmänt ändamål, så att enskild sakägare
ersätts för sina egna kostnader på samma sätt som vid expropriation.

Stockholm den 25 januari 1988

Nils G Åsling (c)

Mot. 1987/88

Bo419

3