om en samordnad politik för landets skärgårdsområden.

Motion 1973:881 av herr Wennerfors

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1973:881

4

Nr 881

av herr Wennerfors

om en samordnad politik för landets skärgårdsområden.

I motioner till både 1969 och 1970 års riksdagar aktualiserades av
bl. a. herrar Bohman (m) m. fl. utvecklingen inom landets skärgårdsområden.
Det konstaterades att skärgårdarna sedan århundraden utgjort
säregna och unika kulturlandskap. Utvecklingen har dock under de
senaste 10-15 åren ändrat karaktär med en stark expansion av
fritidsaktiviteter i skärgårdarna i kombination med en accelererande
avfolkning jämte i flera avseenden felaktig skärgårdspolitik eller helt
enkelt i frånvaron av ett sådant skärgårdspolitiskt program.

I ovan nämnda motioner liksom i det skärgårdspolitiska program som
Moderata Samlingspartiet offentliggjorde 1972 framhölls att det är
naturligt att olika intressen bryts mot varandra i skärgårdsområdena. Men
samtidigt underströks kraftigt att uppgiften att bevara en levande
skärgård med människor som bor och verkar året om måste vara ett
gemensamt intresse för hela det svenska samhället.

Bristen på en total och samordnad planering för skärgårdsområdena
har allvarligt försvårat möjligheterna att verkligen skapa levande skärgårdsområden.
Oklara bestämmelser för inlösen av och ersättning för
mark, en klar och av till och med vissa borgerliga politiker stödd
socialisering av markpolitiken, brist på kapital för planläggning av mark,
strävan från olika håll — nu senast riksrevisionsverket — att dra in
lotspersonal, problem i vad gäller de ekonomiska relationerna mellan
fritidsfolket och de kommuner där de tillbringar en stor del av året,
nedskräpning och annan miljöförstöring, besvärliga kommunikationer,
sysselsättnings-, skol- och vårdfrågor o. s. v. utgör allt problemställningar
som måste ses i ett sammanhang vid utformandet av skärgårdspolitiskt
program.

Mot denna bakgrund hemställdes i ovan nämnda motioner att en
statlig utredning skulle tillsättas. Motionerna avslogs med hänvisning till
det sedan 1969 pågående utredningsarbetet inom länsstyrelsen i Stockholms
län och som enligt vad allmänna beredningsutskottet erfarit skulle
avslutas inom de närmaste månaderna. Vi skriver nu 1973. Utredningsarbetet
pågår fortfarande och inga nämnvärda åtgärder har vidtagits i
skärgårdsområdena. Tvärtom fattade riksdagen i december beslut i
samband med behandlingen av förslag till ändrad expropriations- respektive
bygglagstiftning, som i än högre grad drabbar de bofasta invånarna i
skärgårdsområdena runt Sveriges kuster.

Det kan nämnas att Moderata Samlingspartiet i sin partimotion
föreslog riksdagen att avslå regeringens förslag till ändringar av markersättningsbestämmelserna,
d. v. s. innebärande möjligheter till konfiska

Mot. 1973:881

5

tion av skärgårdsbornas mark. Om Moderata Samlingspartiets syn på
detta uttalade riksdagens socialdemokrater, folkpartister, centerpartister
och kommunister bl. a. följande:

Vidare bör strykas under att ersättningar i enlighet med den allmänna
argumentering som förts fram i motionen (m) skulle innebära en
fördelningspolitiskt inte godtagbar förmögenhetsöverföring av en sådan
storleksordning att syftet med reformen möjligen skulle helt omintetgöras
— något som utskottet har tagit kraftigt avstånd från. Ersättningarna
skulle dessutom genom sin anknytning till förväntningsvärden och
därmed skapade karaktär av generell vinstgaranti vid markspekulation
strida mot allmän rättsuppfattning. (S. 38—39 i Civilutskottets betänkande
nr 35:1972).

Det förtjänar också att nämnas i detta sammanhang att Moderata
Samlingspartiet tydligen nu står ensamt i Sveriges riksdag om uppfattningen
att den enskilde skall ha rätt att äga och förvalta mark. Att den
uppfattningen har starkt stöd utanför riksdagen är partiet helt övertygat
om. Att den enskilda äganderätten också utgör en viktig grundprincip för
människorna i glesbygds- och skärgårdsområdena står också klart, liksom
att den utgör en förutsättning för bevarandet av en levande skärgårdsbygd.

Det gångna årens händelseutveckling och brist på konkreta insatser
innebär att vi på nytt vill framföra kravet på en statlig parlamentarisk
utredning och härvid inte enbart begränsa syftet till Stockholms skärgård.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställes

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj.t måtte anhålla om att en
parlamentarisk utredning snarast tillsättes i syfte att uppdraga
riktlinjer för en total och samordnad skärgårdspolitik
för landets samtliga skärgårdsområden och framlägga de
förslag till författningsändringar och åtgärder som kan
befinnas motiverade för att tillgodose de i motionen angivna
syftena.

Stockholm den 24 januari 1973

ALF WENNERFORS (m)